Split (1)

train · 2.57M rows

row_idx int64 0 2.57M	text stringlengths 9 166k	edu_score float64 0.63 4.75
0	Amager är en dansk ö i Öresund. Öns norra och västra delar tillhör Köpenhamn, medan övriga delar upptas av Tårnby kommun och Dragørs kommun. Amager har en yta på 96,29 km² och befolkningen uppgår till 196 047 personer (1/1 2018). På den östra delen av ön ligger Köpenhamns flygplats (Kastrup). Amager har flera militära anläggningar, såsom Kastrup fort och Dragör fort. På ön finns strandområdena Amager Strandpark och Kastrup Strandpark, flera restauranger i världsklass, det stora naturområdet Amager Fælled, ett av Nordens största köpcentra (Field's) och mycket annat. Amager förkortas ofta Ama'r för att återspegla det danska uttalet. Amager är delvis en konstgjord ö, delvis en naturlig sådan. Till exempel anlades en konstgjord ö i anslutning till den redan existerande Amager Strandpark, när denna rustades upp väsentligen 2005. Ön är mycket låglänt och vissa delar ligger under havsytan, framför allt det genom fördämning och utfyllnad skapade området Kalvebod Fælled (Vestamager). Amager började uppodlas i större skala under första hälft, då kung Kristian II bjöd in nederländska bönder till att odla upp ön för kronans räkning. Flertalet slog sig ned i fiskeläget Dragør där många än idag har namn med nederländskt ursprung som Neels och Tønnes. Den stora utvecklingsfasen började på 1800-talet då flera fabriker, bostadsområden och militär verksamhet utvecklade sig på ön. Det fanns ett antal stora och kända fabriker på ön och den industriella prägeln höll sig väldigt tydlig långt in på 1900-talet. Det förekommer också områden som tidigare varit sommarstugeområden och där det än idag finns kolonilottområden, i till exempel Sundbyøster ut mot kusten. Under 1900-talet började militären att utveckla stora övningsområden på ön, vilket resulterade i Vestamager som idag innefattar ett stort naturområde endast några kilometer från Köpenhamns centrum. Under senare delen av 1900-talet har flygplatsen expanderat kraftigt och i samband med byggandet av Öresundsförbindelsen började även ett stort område byggas som kallas för Ørestad. Ön, som är förbunden med övriga Köpenhamn genom flera broar, järnväg och sedan 2017 även Metro, har sedan sent 1990-tal förändrats mycket. Dels har flera områden exploaterats med nya moderna kvarter lägenheter, till exempel i områdena Ørestad, Islands Brygge och Amager Strand, och dels har Amagers närhet till Köpenhamn raderat dess tidigare rykte som en industriell förstad till Köpenhamn. Idag finns det områden av alla sorter på ön. Tack vare flygplatsen finns ett aktivt näringsliv kvar, samtidigt som de nya områdena och inte minst upprustningen av Amager Strand har förändrat bilden av ön. Idag är flera delar av ön mycket attraktiva bostadsområden. Amager återfick i samband med Öresundsbron även en järnvägsförbindelse vilket inte funnits sedan 1960-talet. En motorväg byggdes samtidigt över öns mellersta del. Köpenhamns metro går till bland annat Kastrups flygplats och Ørestad, med ett antal stationer på ön. Kring metro- och regionaltågsstationen Ørestad har ett stort kontors-, handels- och bostadsområde uppförts under 00-talet med för närvarande (2020) invånare och arbetsplatser. Detta sträcker sig från Bella Center i norr till metrostationen Vestamager i söder. Även om området inte ligger vid kusten har Ørestad delvis fått karaktären av en hamnstad genom anläggandet av konstgjorda kanaler och dammar. Vid Islands Brygge finns en "äkta" sjöstad. Före Öresundsförbindelsens uppförande hade småstaden Dragør en färjeförbindelse med Limhamn i södra Malmö. På grund av denna fanns i Dragør tidigare en betydande gränshandel. Denna har under 2000-talet helt upphört liksom den genomgående trafiken. Amagers västra del, som utvanns från Öresund under 1920- och 30-talen, är med undantag för Bella Center, Ørestad samt ett koloniområde, avsatt som natur- och rekreationsområde. Marken är ängsmark (odlad mark finns dock på den naturliga delen av öns södra del). Längst i söder finns skogen Kongelunden, som anlades av Det Kongelige Danske Landhusholdningsselskab. Tidigare skog hade redan använts till odling, bränsle och byggnadsmaterial och det sista området fördärvades under Karl X Gustavs första danska krig . På öns östra del, vid Öresundskusten, finns Amager Strandpark med en populär sandstrand. Området har omgestaltats, med en konstgjord ö och en lagun innanför. Nyinvigningen av parken, som funnits sedan 1934, ägde rum 2005. Amager är den tätast befolkade ön i Danmark. Den näst mest tätbefolkade är Thurø. Uttryck med 'Amager' Amar! – en besvärjelse för oskuld, en mild ed. Amager Fælled användes tidigare som plats för avrättning. Häpnadsväckande! Amagerbroderi – et broderi med plattsöm i kulörta färger. Amagersyning (Amagersömnad) är holländskt inspirerad broderiteknik. Amagergarn – pärlgarn, merceriserad bomullsbroderitråd (på tyska: :de:Perlgarn). Amagerhylde – Amagerhylla, en A-formad triangulär hylla för prydnadssaker. Amagermad – Amagermacka är en dubbelmacka bestående av en skiva rågbröd och en skiva vetebröd med smör emellan och möjligen pålägg. Amager-nummerplade (registreringsskylt från Amager) betecknar en tatuering på ländryggen. Se även Amagerbro Amagerport Amagerbroderi Källor Externa länkar Öar i Region Hovedstaden	3.296875
1	Afrika är jordens näst största kontinent (efter Eurasien) och även jordens näst största världsdel efter Asien, både vad gäller areal och folkmängd. Med världsdelens öar inräknade mäter Afrika 30 244 050 km², vilket motsvarar 20,3 procent av jordens landmassa eller cirka 6 procent av jordens totala area. Omkring 22 miljoner km² av dessa ligger i tropikerna vilket gör den afrikanska kontinenten till världens varmaste kontinent. Antalet invånare i afrika år 2022 beräknas till 1,4 miljarder, mer än en sjättedel av jordens befolkning. Dess längd i nordlig-sydlig riktning är omkring 8 000 km och dess största bredd omkring 7 800 km. Etymologi Ordet ”Afrikas” etymologiska bakgrund är dunkel, och ordet har dessutom haft olika betydelse under olika epoker. I äldre tider kallades allt land väster om Egypten för ”Libyen”. Enligt den grekiska historieskrivaren Herodotos berättelse seglade feniciska sjömän på uppdrag av den egyptiska kungen Neko runt Libyen, det vill säga kontinenten Afrika redan omkring 600 f.Kr. När romarna först använde termen Africa terra avsåg de före andra puniska kriget endast trakten kring Karthago, det vill säga motsvarande ungefär dagens Tunisien där själva staden Karthago låg samt stora delar av Libyen och Algeriet. Romarna uppfattade först Egypten som en del av Asien, och det var först geografen Ptolemaios som drog gränsen vid Suez. Under kejsartiden kom Africa att avse hela det området romarna kände till av kontinenten, och allt eftersom européerna upptäckte mer och mer av kontinenten kom termen att avse ett allt större område. Namnet ska ha avsett "landet där afri" (singularis: afer) bodde. Afer avsåg namnet på ett folk som kan motsvara dagens berber. Vikingarna under 800- och 900-talen kallade norra Afrika för "Blåland". Geografi Geologiskt är Afrika en mycket gammal kontinent, i huvudsak uppbyggd av urberg. Under jordens forntid var den en del av jättekontinenten Gondwanaland. Denna gled isär under jura- och krita-perioderna för 100-150 miljoner år sedan, och så fick Afrika sin nuvarande form. Inom sina regelbundna kuster rymmer den en total yta på omkring 30 244 050 km² inklusive öarna. Afrika åtskiljs från Europa av Medelhavet och förenas med Asien i sitt nordöstra hörn genom näset vid Suez, omkring 130 km i bredd. Omkring 8 000 km skiljer den nordligaste punkten, Ras ben Sakka i Tunisien, från dess sydligaste, Kap Agulhas i Sydafrika. Från Kap Verde, dess västligaste punkt, till Ras Hafun i Somalia är det omkring 7 400 km. Afrikas kuster mäter omkring 28 000 km (1 km kust på 1 057 km²) varav Medelhavet står för 5 400 km, Atlanten 11 000 km, Indiska oceanen 8 700 km och Röda havet 2 900 km, och avsaknaden av djupare bukter och betydande halvöar blir uppenbar om man jämför med Europas 9 700 000 km² som omgärdas av 32 000 km kust (1 km kust på 278 km² land), eller med det fjordrika Norge, där motsvarande siffra 385 000 km² land och en kuststräcka på 20 000 km (1 km kust per 19 km² land). Afrikas genomsnittliga höjd över havet är omkring 600 m, vilket motsvarar de båda amerikanska kontinenternas höjd men är lägre än den asiatiska på omkring 950 m. Jämfört med de andra kontinenterna utmärker sig Afrika med en liten andel landområden på mycket hög respektive mycket låg höjd. Landområdena under 180 m ö.h. upptar en osedvanligt liten del av den totala landmassan, och även de högsta delarna, som är betydligt lägre än motsvarande i Asien, utgörs av isolerade berg och bergskedjor. Generellt ligger de högre platåerna i öst och söder och de lägre delarna åt väst och norr och med en linje från ungefär vid Röda havets mitt till Kongoflodens mynning kan kontinenten delas upp i ett lågland i norr och ett högland i söder. Man kan således dela upp Afrika i fyra övergripande landområden: Slättlanden vid kusterna – ofta med mangroveträsk insprängda – når aldrig långt in från kusterna utom vid vattendragens nedre delar. Slamrika slättland finns egentligen bara vid de större flodernas deltan, och annars utgör kustområdena det lägsta steget i en serie terrasser som bildar stigningen upp till de inre platåerna. Atlasbergen i norr, som ligger isolerade av Saharaöknen. De södra och östra höglanden som ligger på mellan 600 och 1 000 m ö.h. De nordliga och västra slättlanden, inklusive Sahara, som kantas och genomfars av stråk med högre landområden, men i allmänhet håller sig under 600 m ö.h. Sahara ligger till och med bitvis under havsytan. Skog täcker cirka en femtedel av Afrikas yta. Hela Afrika har ett tropiskt eller Subtropiskt klimat. Fauna Afrika är huvudsakligen känt för den öppna savannen med väldiga hjordar av hovdjur, som afrikansk buffel, gnuer, antiloper, giraffer och zebror. Dessa jagas av stora rovdjur som lejon, hyenor och geparder. Den afrikanska djungeln befolkas av ormar och primater samt av vattenlevande djur som krokodiler och groddjur. Afrika har även det största antalet arter som kan räknas till megafaunan, bland annat afrikanska elefanter, trubbnoshörning och flodhäst, på grund av att kontinenten bara i mindre utsträckning var påverkad av det massutdöende som skedde under pleistocen. Historia Den första mänskliga migrationen, från kontinenten men även inom Afrikas kuster, kan spåras lingvistiskt, kulturellt och genom datoranalyser av genetiskt material. Någonstans i Östafrika tror dagens forskare att de första hominiderna uppkom. I Etiopien har man hittat ett två miljoner år gammalt skelett som uppkallades Lucy, den första kända mänskliga primaten. Tidigare civilisationer och handel Lingvistiska spår tyder på att Bantufolk emigrerade från Västafrika in i khoisanfolkets (de som tidigare kallades bushmän och hottentotter) område och undanträngde dem. Bantufolken använde en uppsättning grödor, bland annat kassava och jams, som var mer lämpade för jordbruk i det tropiska Afrika, och med sitt jordbruk kunde bantu försörja en betydligt större folkmängd än de jägare eller samlare som de trängde undan. Bantufolkens traditionella bosättningsområde sträcker sig från Saharaöknen till de tempererade regionerna i söder. Historiskt har deras vapen varit spjut, sköld, pil och båge. Det för khoisanspråkens karaktäristiska klickljuden återfinns i nguni- och bantuspråk som till exempel xhosa och zulu. Khoisanspråken talas idag främst av utspridda minoritetsgrupper i södra Afrika i länderna kring Kalahariöknen. Afrika söder om Sahara har bestått av olika stater och riken, mindre stadsstater samt stammar och klaner. Det forna egyptiska riket, är en av världens äldsta stater, och den mest kända av de äldre afrikanska civilisationerna. Det fanns även statsbildningar i Nubien, Ghana, Timbuktu, Kanem-Bornu och i nuvarande Zimbabwe. Nordafrika kom från och med 600-talet under arabiskt inflytande – en tid av kulturell blomstring – och med kamelens hjälp spreds Islam och den arabiska kulturen genom Sahara och vidare söderut. Arabiska och persiska handelsmän spred likaså Islam längs med den östafrikanska kusten parallellt med en omfattande svart slavhandel. Detta östafrikanska handelsutbyte med araber och perser sträckte sig ända bort till Java. Därigenom uppstod den etniska, kulturella och språkliga mångfalden på Östafrikas kust, Madagaskar och Komorerna. Arabvärlden och Europa utforskar kontinenten Det arabiska intresset för Afrika går långt tillbaka, men handel med slavar från centra som Lamu och Zanzibar vid östkusten har pågått åtminstone sedan senare delen av 1000-talet e.Kr. De miljoner slavar som exporterades till arabvärlden och österut under den arabiska slavhandeln finns idag kvar som en stor etnisk grupp där, i stor utsträckning integrerad med den ursprungliga arabiska befolkningen. Slavhandel med svarta pågår fortfarande i vissa arabländer, till exempel Sudan. Under 1300-talet började vissa europeiska handelsexpeditioner få kontakt med Nord- och Västafrika. Från 1500-talets mitt fram till förbudet mot slavhandel i Storbritanniens parlament 1807, som kom att få full kraft först något årtionde senare, handlades slavar från lokala stamledare i främst Väst- och Centralafrika. Flera miljoner afrikaner såldes på detta vis som slavar till främst de Europeiska kolonierna i Amerika. Tidiga kolonisatörer var araber, portugiser och spanjorer. Därefter koloniserades kontinenten framför allt av Storbritannien, Frankrike, Spanien, Italien, Belgien, Nederländerna, Tyskland och Portugal. Koloniseringen Från slutet av 1000-talet koloniserade arabiska köpmän den afrikanska östkusten. Holländarna koloniserade på 1600-talet den då relativt folktomma södra udden av Afrika. Portugiserna grundade flera kolonier i västra Afrika och vid nuvarande Moçambique. I mitten av 1800-talet leddes flera expeditioner in i de centrala delarna av Afrika, bland annat av Livingstone och Speke, men också den svenske upptäcktsresanden Andersson. Denna kolonisering förändrade i grunden det ekonomiska livet på kontinenten, och innebar i flera fall ensidig export av naturresurser. Kung Leopolds rovdrift på sin privata koloni Kongostaten är ökänd och kostade miljontals afrikanska liv. I Afrika fanns efter första världskriget endast tre självständiga stater nämligen konungariket Egypten, republiken Liberia och konungariket Abessinien. Tanger bildade med sitt område en internationell zon. För övrigt var hela världsdelen uppdelad på kolonier åt europeiska makter. Flertalet kolonier erhöll självständighet under slutet av 1950-talet och början av 1960-talet. Avkoloniseringen resulterade i flertalet fall med katastrof, där diktatur och etnisk rensning vanligen blev följden, till exempel i Rhodesia (nuvarande Zimbabwe), Rwanda, Uganda, Nigeria m.fl. stater. Politik Det postkoloniala Afrikas politik har i hög grad präglats av diktatur, statskupper och brist på mänskliga rättigheter. Nationerna i Afrika har ofta visat sig vara instabila stater som efter självständigheten hemsökts av korruption, våldsamma statskupper, despotism och militärdiktaturer. Under perioden 1960-1989 genomfördes över 70 kupper och 13 mord på presidenter. Under det kalla kriget kämpade USA och Sovjetunionen om makten i Afrika, och tillsammans med länder som Frankrike och Kuba, stödde de aktivt diktaturer och iscensatte flera av dessa kupper och illgärningar mot demokratiskt valda regeringar. Enligt en spridd uppfattning beror många militära konflikter om territorier och gränser under Afrikas moderna historia på de gränser från kolonial tid som huvudsakligen drogs upp efter Kongokonferensen, men detta kan inte visas eftersom något jämförelseområde inte finns. Konflikter i Afrika har ofta drivits av tillgången till kontinentens rika råvarutillgångar – diamanter och metaller som guld, platina, uran och koppar. Korruption och havererade politiska program har lett till utbredd undernäring och undermålig infrastruktur orsakar alltjämt brist på mat och rent vatten. Sanitetsproblemen har också orsakat en akut spridning av bland annat hiv-viruset som leder till sjukdomen aids. Trots nöd och umbäranden finns vissa positiva tecken – demokratiskt valda regeringar växer i antal även om de inte utgör någon majoritet ännu. Genom påtryckningar från till exempel Internationella valutafonden (IMF) har många afrikanska stater lyckats vända en nedåtgående ekonomisk spiral som varat i flera decennier till en positiv tillväxt. Om man beaktar IMF:s katastrofala misslyckanden i länder som Argentina och Filippinerna är det dock oklart i vilken omfattning dessa konventionella ekonomiska kriterier ger en rättvis bild av vad Afrika faktiskt behöver. De afrikanska ledarna har i olika omgångar sökt former för samarbete sinsemellan. Hittills har dock detta inte lyckats särskilt väl. Under inbördeskriget i Kongo var det grannstaterna som spädde på konflikten snarare än utomafrikanska stater, och motivet var främst att skaffa kortsiktiga vinster genom att utvinna diamanter och andra mineraler. Antalet döda i konflikten har uppskattats till 3,5 miljoner under en femårsperiod. De politiska samarbetsorganisationer man skapat har inte kunnat leva upp till förväntningarna. Organisationen för afrikansk enighet (OAU 1963-2002) kallades till exempel diktatorsklubben för dess tendens att alltid stödja de sittande politiska ledarna och ägna väldigt lite energi åt att främja den vanlige afrikanens mänskliga rättigheter. 2002 skapades i stället Afrikanska unionen, som är tänkt att underlätta ett framtida samarbete mellan kontinentens stater. Hittills har denna organisation inte klarat att hantera till exempel utrotningskriget i Darfur-provinsen i Sudan, där en arabisk statsledning tillåtit slakt på hundratusentals av bantubefolkningen i sydväst. En avgörande skillnad mellan såväl OAU som AU å ena sidan och EU å den andra, är att EU startades av en grupp länder som satte demokrati och mänskliga rättigheter i fokus för den egna politiken, och som krävt detta av tillkommande medlemsstater. OAU och AU har från början i stället varit territoriellt inriktade, och visserligen haft demokrati och mänskliga rättigheter som skrivelser i sina stadgar, men ytterst sällan satt kraft bakom dessa ord. På så sätt liknar AU mer FN än EU. Ekonomi Afrikas ekonomi omfattar ungefär 887 miljoner människor i 54 olika stater (Juli 2005). Afrika är världens fattigaste kontinent, och den är, i medeltal, fattigare än den var för 25 år sedan. På FN:s Human Development Report från 2003 (som rankade världens 175 länder enligt en rad kriterier) var plats mellan 151 och 175 intagna av länder i Afrika. Det finns dock länder som lyckas bra ekonomiskt, bland andra Botswana, Ghana och Sydafrika. Etiopien har också en relativ bra ekonomi tack vare den höga tillväxten i landet på cirka 11-15% per år. Sydafrika har en väl fungerande inhemsk aktiehandel och har stora naturtillgångar i bland annat guld och diamanter och ett väl fungerande rättsväsen. Det finns i Sydafrika även tillgång till investeringskapital, stora marknader och utbildad arbetskraft. Det finns även andra afrikanska länder, exempelvis Egypten, som länge haft en väl fungerande handelssektor och ekonomi. Kontinentens kust mot Atlanten återfinns stora fyndigheter av olja. I Nigeria finns en av världens mest betydande oljereserver och landets ekonomi är bland de snabbast växande i världen. Afrikas jordbruk sysselsätter drygt hälften av Afrikas befolkning och är den viktigaste näringen. Cirka 6 % (ungefär 1 814 600 km²) av världsdelens yta är uppodlad, mest i savannområdena. I stora delar av de brukningsbara områdena är jordens bördighet ganska låg. De bästa jordarna återfinns i begränsade höglandsområden som i till exempel Kamerun och Östafrika. Demografi Befolkning Människan, Homo sapiens sapiens, antas härstamma från Afrika och spred sig härifrån till de omgivande kontinenterna. Den svarta befolkningen söder om Sahara tillhör den ursprungliga befolkningen som hela tiden levat i Afrika. Norr om Sahara präglar samröret med övriga Medelhavsområdet och inte minst sydvästra Asien både befolkning, språk och kultur. På ön Madagaskar, som länge var obebodd, härstammar majoriteten av befolkningen från människor som emigrerat från Indonesien. Under kolonialtiden skedde inflyttning från Europa och Asien till södra Afrika, där den icke-svarta befolkningen idag utgör betydande minoritetsgrupper. Afrikas befolkning uppvisar många för utvecklingsregioner typiska drag, som höga födelsetal i kombination med sjunkande dödstal med snabb befolkningsökning och låg medelålder (45 % är under 15 år) som följd. Även om befolkningstätheten varierar kraftigt mellan olika regioner är Afrika generellt en glestbefolkad kontinent, med i genomsnitt 27,8 invånare per km². Afrika är den kontinent som har den lägsta urbaniseringsgraden, med endast 25% boende i städer. Även här är variationerna stora, och i norra och östra Afrika finns en lång urban tradition. Språk Uppskattningsvis finns det ungefär 1800 talade språk i Afrika idag. Vissa av dessa, till exempel Swahili, Hausa, och Yoruba, talas av många miljoner människor, medan det finns andra som bara talas av några hundra eller ännu färre. Afrika har även många olika teckenspråk. De flesta afrikaner talar som modersmål ett språk tillhörande någon av de fyra språkfamiljerna afroasiatiska språk, nilo-sahariska språk, Niger-Kongospråk eller khoisanspråk. Med några få nämnvärda undantag i östra Afrika, har nästan alla afrikanska länder språk som har sitt ursprung utanför världsdelen som officiellt språk, på grund av kolonialismen och mänsklig migration. Till exempel används i ett stort antal afrikanska länder franska eller engelska som administrativt språk för stat, handel, utbildning och media. Arabiska, portugisiska, afrikaans och malagassiska är andra exempel på språk med ursprung utanför Afrika som idag används av miljoner afrikaner, både i offentliga och privata sammanhang. Religion Kristendom och islam är de största religionerna i Afrika, 46,3 % av alla afrikaner är kristna och 40,5 % är muslimer. Resten 11,8 % tillhör olika lokala afrikanska religioner som funnits före den europeiska kolonisationen. Ett mindre antal afrikaner är hinduer, eller har tro från judisk tradition. Exempel på afrikanska folk som tillhör judendomen är Beta Israel, Lembafolk och Abayudaya i östra Uganda. Sydafrika och Angola har över 55% kristna katoliker. Kultur Afrika har ett stort antal överlappande kulturer, och flera tusen olika etniska grupper. Den mest konventionella distinktionen är den mellan området söder om Sahara och området norr om öknen. De nordliga länderna associerar sig främst med arabkulturen, medan de sydliga länderna består av i sin tur många olika kulturella områden. En av de största kulturella identiteterna är den som innefattar alla folk som talar något bantuspråk. Det går också att göra en indelning i gamla franska Västafrika å ena sidan, och resten av Afrika (mer specifikt de brittiska eller portugisiska kolonierna i södra och östra Afrika) å andra sidan. En annan kulturell linje går mellan de afrikaner som håller kvar vid sina gamla traditionella livsstilar, och de som har anpassat sig till en mer modern livsstil. Det går även att dela upp traditionalisterna i sådana som ägnar sig åt uppfödning av boskap, och sådana som ägnar sig åt jordbruk. Afrikansk konst och afrikansk arkitektur reflekterar de afrikanska kulturernas diversitet. De äldsta exemplen på afrikansk konst är 75 000 år gamla pärlsmycken gjorda av nassariusskal, dessa hittades i Blombosgrottan. Pyramiderna i Giza var världens högsta byggnader under 4 000 år. Klippkyrkorna i Lalibela i Etiopien, bland vilka Bete Giyorgis ("St. Göranskyrkan") är mest välkänd, är också kända exempel på afrikansk arkitektur. Regioner och territorier Anmärkningar Se även Nordafrika Västafrika Östafrika Centralafrika Södra Afrika Afrikas klimat Referenser Noter Källor Pennsylvania State University – African Ethnic Groups och andra kartor Pygméerna i Afrika Kultur och musik av de första urinvånarna i Afrika Afrika i skolböckerna, M. Palmberg 1987 Externa länkar Wikipedia:Basartiklar	4.03125
2	Amerika (engelska: the Americas) består av landmassorna mellan Atlanten och Stilla havet på västra halvklotet, namngivna efter den italienske upptäcktsresanden Amerigo Vespucci. Amerika uppfattas vanligen idag som två världsdelar, Nordamerika och Sydamerika. Amerika indelas geografiskt i Nordamerika (med Centralamerika) och Sydamerika. Grönland ingår geografiskt i Nordamerika, men räknas politiskt och kulturellt till Europa. Kulturgeografiskt avgränsas också ofta Latinamerika, då inklusive både Central- och Sydamerika samt Mexiko, och Angloamerika, som är USA och Kanada. Områdets totala landyta är ungefär 42 miljoner kvadratkilometer och är således något mindre än Asiens. Ofta används Amerika och amerikansk för enbart landet USA, det vill säga för den politiska (kontinents- och) världsmakten som formellt heter Amerikas förenta stater, vilket medför en förväxlingsrisk med dubbelkontinenten som helhet men är jämförbart med hur andra landsnamn förkortas i dagligt tal (exempelvis Mexiko, vars fullständiga namn översatt till svenska är Mexikos förenta stater). På engelska, portugisiska och spanska kommer man ofta runt problemet genom att de två världsdelarna kallas the Americas respektive las Américas ("[de två] Amerikorna", ett uttryck som dock aldrig har etablerats på svenska). Namnet Amerika namngavs efter Amerigo Vespucci, som var den första som insåg att Amerika var en kontinent som nyligen kommit till kännedom för européer, som inte var Östindien. Namnet används 1507 för första gången i en världskarta som skapades av den tyske geografen Martin Waldseemüller och beskriver där Sydamerika. 1511 omnämnes det i ett engelskt skådespel och 1516 används det av Leonardo da Vinci på hans världskarta och vann alltså snabb utbredning. Spanjorerna brukade i början ha andra namn. De kallade landet för "Den nya världen" eller las Indias occidentales (västra Indien). För Sydamerika behöll de under hela 1500-talet namnen Peruana och Brasilia. Först på 1600-talet blev namnet Amerika allmänt antaget. Historia se Amerikas historia Källor Externa länkar Amerika Kontinenter	2.875
3	Abba kan avse: Abba – en svensk popgrupp Abba (musikalbum) – ett album av gruppen Abba Seafood – ett fiskkonservföretag Abba (teologi) – ett arameiskt ord Abba (hederstitel) – en hederstitel och förtroligt tilltal Abba (spindelsläkte) – släkte av hjulspindlar Geografi Australien Abba River – vattendrag i Western Australia Etiopien Ābaya Hāyk', sjö, Robotskapade Etiopienförgreningar	1.898438
4	Abbekås (uttalas abbekå-s) är en tätort i Skivarps distrikt (Skivarps socken) på Söderslätt i Skurups kommun. Historia Abbekås var från början ett fiskeläge på Skånes sydkust mellan Ystad och Trelleborg, omtalad redan på medeltiden. Onsdagen den 13 november 1872 förstördes stora delar av byn av en stormflod kallad Backafloden, framkallad av en orkan som drog in över sydkusten från nordost. 34 hus förstördes, alla fiskeredskap, båtar och befolkningens vinterförråd. Vattenståndet ökade till 3,6 meter över det normala, vilket fortfarande är svenskt rekord. Redan året därpå inleddes med hjälp av statsbidrag arbetet med en riktig hamn, och fisket och kusthandeln kunde åter komma igång. En ny storhetstid för fisket inträffade under andra världskriget. 2011 renoverades pirar och kajer, och inloppet gjordes om för att öka säkerheten i yttre hamnbassängen. Befolkningsutveckling Namnet Namnet skrevs 1536 Abbekassz. Efterleden är kås, 'båtplats, mindre hamn'. Förleden innehåller förmodligen mansnamnet Abbi.. Samhället Abbekås hamn består av en yttre och en inre hamnbassäng, där den inre används av fiskarna och den yttre är till för fritidsseglare och gästbåtar. Där finns hamnkrog, hotell samt ett hus för tvätt, dusch och toalett för besökare. Längre upp i byn finns ytterligare en restaurang, ett konstgalleri och två bed and breakfast. Strax öster om byn ligger Abbekås Golfklubb. Abbekås i musiken Abbekås är omsjunget av Edvard Persson i sången Abbekåsagåsen Joakim. Kända profiler Lorens Brolin, spelman Bilder Omgivande orter Noter Externa länkar Abbekås Byalag Orter i Skurups kommun Fiskelägen Tätorter i Sverige	3.078125
5	Alingsås () är en tätort i Västergötland i Västra Götalands län med strax över 27 000 invånare (2020) och är centralort i Alingsås kommun. Orten ligger vid sjöarna Mjörn och Gerdsken och genomskärs av Säveån och Gerdska ström (Lillån) och Färgen som ligger vid Hjälmared. Alingsås genomkorsas av E20, väg 180 och västra stambanan. Alingsås är känt för sina kaféer och kallas för "Kaféstaden". Det finns omkring 25 kaféer. Alingsås kallas också för "Potatisstaden", genom Jonas Alströmer som populariserade potatisen i Sverige, och varje år firas det med en potatisfestival. Historia Ortens namn, belagt sedan 1357, kommer möjligen från sammansättningen av orden aling och ås, syftande på att en person från Ale, kallad aling, bosatt sig på platsen. Efterleden -ås kommer troligen av att personen bosatte sig på åsen som idag ligger vid stadsdelen Nolby. Alltså kallades platsen för Alings ås. Alingsås fick stadsrättigheter 21 september g.s. (1 oktober n.s.) år 1619 av Gustav II Adolf, vilket gör Alingsås till en av de äldsta städerna i regionen, sedan den utgjort rekommenderad inflyttningsort för borgare som inte tilläts återuppbygga det i krig brända Nya Lödöse. 1639 erhöll man privilegier och stadsvapen. Staden förde dock under de första åren en tynande tillvaro och hade i början av 1720-talet omkring 150 invånare, men fick ett uppsving från 1720-talet och framåt i samband med etableringen av Jonas Alströmers manufakturverk. Verksamheten var dock beroende av statsstöd och drabbades hårt av manufakturkrisen i slutet av 1700-talet. Alingsås hade då omkring 1 000 invånare. 1724 och 1779 drabbades Alingsås av stadsbränder som förstörde större delen av staden. Manufakturverkets fortsatta tillbakagång och slutliga avveckling 1847 medförde en långsam utveckling för Alingsås. Efter att Alingsås anslutits till Västra stambanan 1859 och Alingsås bomullsväveri anlagts 1862 följde en period av uppgång och Alingsås utvecklades till ett viktigt textilindustricentrum. Tekokrisen på 1960- och 1970-talen slog hårt mot Alingsås. Administrativa tillhörigheter Från att varit kyrkby i Alingsås socken, utbröts orten 1643 till Alingsås stad. Efter kommunreformen 1862 låg sedan bebyggelsen i stadskommunen Alingsås stad och med en mindre del före 1952 i Alingsås socken. Staden utökades 1952 och 1955 med grannsocknar, bland annat Alingsås socken, och orten utgjorde därefter, som dess centralort, en liten del av stadskommunens område. 1971 uppgick Alingsås stad i Alingsås kommun och orten är sedan dess centralort i kommunen. Alingsås tillhör sedan 1967 Alingsås församling för att innan dess tillhört Alingsås stadsförsamling och med en del Alingsås landsförsamling. Alingsås tillhörde judiciellt till 1965 Alingsås rådhusrätt och därefter till 1971 Vättle, Ale och Kullings tingslag. Sedan 1971 ingår orten i Alingsås tingsrätts domsaga. Befolkningsutveckling Stadsdelar Kommunikationer Biltrafik E20 går rakt igenom Alingsås och delar Alingsås mer eller mindre i två delar. E20 går till Göteborg i sydvästlig riktning samt Stockholm i nordöst. Länsväg 180 korsar Alingsås och når Borås i sydöst. Kollektivtrafik Alingsås station trafikeras av Göteborgs pendeltåg, regionaltåg samt fjärrtåg. Stationen öppnade redan år 1857. Det finns också bussar till olika delar av staden, samt bussar till Borås, Sollebrunn, Vårgårda, Ingared och Stora Lygnö. Flygplats Närmaste flygplats med reguljär flygtrafik är Landvetter. Utbildning Gymnasieskolor I Alingsås finns den kommunala gymnasieskolan Alströmergymnasiet. Alströmergymnasiet är godkända av fotbolls- och handbollsförbundet att bedriva så kallad nationell godkänd idrottsutbildning (NIU), med namnet Alströmergymnasiet NIU elitdrottsgymnasium. Högskoleutbildning På Campus Alingsås, inuti Utbildningens hus, erbjuds högskoleutbildningar där Campus Alingsås fungerar som lärcentrum. Exempel på utbildningar som givits eller ges är Butikschefsprogrammet, Förskollärarprogrammet och Grundlärarprogrammet. Det finns även utbildningar inom yrkeshögskola i Utbildningens hus. Kultur och evenemang Alingsås museum är ett museum som var inrymt i Alingsås äldsta profana byggnad, det så kallade Alströmerska magasinet. Det internationella Lights in Alingsås är ett evenemang där kommunen tillsammans med de kommunala bolagen och Sparbanken Alingsås bjuder in ljusdesigners från hela världen för att tillsammans med studenter ljussätta offentliga miljöer i staden. Potatisfestivalen anordnas årligen i juni månad. Högstadieskolan Östlyckan sätter varje år upp en kabaret på Palladium. Varje år anordnar Alingsås Motorveteraner "Chicken Race". På långfredagen samlas hundratals klassiska mopeder på ABB Kabeldons parkeringsplats för att sedan ge sig ut på en cirka 6 mil lång runda. År 2015 blev det rekord med hela 980 startande. Nolhaga parkbad är ett badhus med äventyrsbad, spa och relaxavdelning i Nolhagaparken. Lokala medier Alingsås har två lokaltidning morgontidningen Alingsås Tidning som utkommer tre gånger i veckan, och gratistidningen Alingsås Kuriren som utkommer en gång i veckan. Näringsliv, handel och föreningar Näringsliv Som många andra svenska orter har Alingsås fått ställa om från ett producerande samhälle till ett tjänstesamhälle samt stödja sig allt mer på pendling till särskilt Göteborg. Det finns fortfarande industri i Alingsås, men på en mindre skala än tidigare. Exempel på nedläggningar är Electrolux, Arla, Karamellpojkarna/Cloetta samt Lindex som hade sitt huvudkontor i staden tills 2003. Utpendlingen till Göteborg var 3341 personer, mot inpendlingen från Göteborg med 691 personer (2012) . Utpendlingen till Borås var 613 personer (2013) . Varav 10919 personer arbetade inom Alingsås kommuns gränser och den totala utpendlingen från Alingsås var 4092 personer (2013). Välkända industrier genom tiderna: Alströmers manufakturverk Alingsås bomullsväveri AB Alingsås keramik Karamellpojkarna ABB Kabeldon B&B Tools Strålfors Handel Handeln i Alingsås har på 2000-talet utvecklat sig snabbt. Centrumhandeln är anrik och fylld med många äldre trähus, med ett flertal innergårdar med små butiker, kaféer och restauranger. 2008 öppnades centrumgallerian Storken på affärsgatan Kungsgatan, med ett 30-tal butiker och restauranger/kaféer. Under 2014 öppnades affärshuset Vimpeln samt Bolltorps handelsområde strax utanför stadskärnan. Handelsområden och gallerior: Storken (öppnade i oktober 2008) Vimpeln (öppnade i mars 2014) Bolltorps handelsområde (öppnade i oktober 2014) Föreningsliv Alingsås har cirka 350 föreningar av olika slag. Under 2013 öppnade den nya evenemangshallen Estrad Alingsås, som används av det lokala handbollslaget AHK samt för diverse evenemang så som Lights in Alingsås. Scoutkåren Alströmer grundades 1923 som "Alingsås Flickscoutkår". Efter bildandet av Svenska Scoutförbundet 1960 bytte kåren namn till "Scoutkåren Alströmer". Samtidigt integrerades pojkar i kårens verksamhet. Kåren tillhör Älvsborgs Södra Scoutdistrikt av Svenska Scoutförbundet. Bankväsende För närvarande har Handelsbanken, Nordea och Sparbanken Alingsås kontor i Alingsås. Även Länsförsäkringar har viss bankverksamhet med kontor i Alingsås. Sparbanken Alingsås grundades 1832 och är alltjämt fristående. Den år 1864 grundade Enskilda Banken i Venersborg hade tidigt kontor i Alingsås. Vid 1920-talets början hade både Göteborgs bank och Göteborgs handelsbank/Nordiska handelsbanken etablerat sig i Alingsås. Göteborgs handelsbanks kontor övertogs i augusti 1949 av Jordbrukarbanken. Den 18 december 1969 etablerade sig Skandinaviska banken i Alingsås. SEB stängde sitt kontor i Alingsås mot slutet av år 2017. Naturreservat Friluftsfrämjandet har en lokalavdelning i Alingsås. Föreningen har sitt klubbhus i nya naturreservatet Hjortmarka som delas med Bälinge socken. (För fler tätortsnära naturreservat se Alingsås socken.) Sport Bandy Redan före 1921 spelades bandy under organiserade former. Alingsås IF var stadens dominerande lag. Under 1920-talet var AIF i DM-final. Mest framgångsrik blev Alingsås Sportklubb, bildad 1930 som Ingelunds IF, som tre gånger under 1940-talet kvalade till Allsvenskan (utan att nå dit). Alingsås SK sammanslogs 1966 med Stockslycke BK till BK Alingsås. (Alingsås Idrottshistoriska Sällskap) Aktiva bandyklubbar i Alingsås är Hemsjö IF och Vadsjöns BK. Bandyn saknar ännu konstfrusen bandybana i Alingsås. Handboll Alingsås elitlag i Handboll, Alingsås HK, spelar i Handbollsligan, landets högsta division. Klubben blev svenska mästare 2009 och 2014. Potatiscupen är en stor inomhuscup för ungdomslag som spelas årligen i många av Alingsås inomhushallar. Finalspelet går i Estrad Alingsås där Alingsås Handbollklubb spelar sina hemmamatcher. Ishockey Ishockeyklubben Sörhaga/Alingsås Hockey spelade säsongen 2020/2021 i Hockeytrean. Fotboll Staden har ett antal lag i seriespel på seniornivå. De mest framgångsrika är Holmalunds IF (dam- och herrlag), Alingsås Idrottsförening (herrlag), Gerdskens bollklubb (herrlag) och Alingsås Kvinnliga Idrottsklubb (damlag). Numera spelar även Alingsås IF:s damlag i superettan. Bowling Bowlingklubben Team Alingsås BC har sedan säsongen 2011/12 spelat i landets högsta division för herrar, Elitserien, efter att sedan starten 2007/08 ha kvalat sig upp en division varje år. Klubben spelar sedan första säsongen i Stures Bowling & Sportbar där även en utbredd korpverksamhet äger rum. Kända personer med anknytning till Alingsås Claes Adelsköld, järnvägsbyggare, riksdagsman, född på och senare i livet ägare av Nolhaga Jonas Alströmer, en av den industriella revolutionens förgrundsfigurer i Sverige, född och verksam i Alingsås Karin Boye, poet och författare, avled i Nolby i Alingsås Iwan Bratt, läkare i Alingsås Christian Bäckman, ishockeyspelare, föddes och inledde sin karriär i Alingsås Johan Elmander, fotbollsspelare, föddes och inledde sin karriär i Alingsås Markus Granseth, programledare, uppvuxen i Alingsås Christoffer Hiding, Idol-deltagare, uppvuxen i Alingsås Chris Härenstam, sportjournalist på SVT, uppvuxen i Alingsås Karl-Johan Karlsson, journalist och författare, uppvuxen i Alingsås Peter Karlsson, sprintermästare på 100 meter (innehar fortfarande svenska rekordet). Sven Lendahl, fabrikör och stor mecenat i staden under 1700-talet Moa Lignell, Idol-deltagare, uppvuxen i Alingsås Hedda Lindahl, politiker, minister, från Alingsås Stefan Lindberg, författare, dramatiker och översättare från Alingsås. Peter Lorentzon, skådespelare, född och uppvuxen i Alingsås Daniel Nyhlén, journalist, inledde sin journalistkarriär på Alingsås Tidning Marianne Samuelsson, politiker, född i Alingsås Peter Weiss, författare, konstnär, filmare, bodde en tid som krigsflykting i Alingsås, en tid som han beskrivit i sin produktion Fillip Williams, sångare och skådespelare och deltagare i Idol 2004 Jack Vreeswijk, artist, som vuxen boende i Alingsås Se även Lista över fasta fornminnen i Alingsås (för omfattning av detta område, se Alingsås stad#Sockenkod) Personer från Alingsås Referenser Noter Tryckta källor Händelser man minns - en bokfilm, Harald Schiller 1970 Externa länkar Orter i Alingsås kommun Centralorter i Västra Götalands län Tätorter i Sverige Orter avbildade i Suecian Orter grundade 1619	2.796875
6	Stockholm-Arlanda flygplats är Sveriges största flygplats, belägen i Sigtuna kommun i Stockholms län. Driftbolaget Swedavia marknadsför flygplatsen med namnet Stockholm Arlanda Airport. Mer än 26 miljoner passagerare reser till respektive från flygplatsen per år, drygt 230 000 starter och landningar genomförs per år. Flygplatsen har kapacitet för 80 starter/landningar per timme. En väsentlig del av passagerarna reser inrikes. Flygplatsen har VIP-service. Flygplatsen med tillhörande verksamheter klassas av SCB som ett arbetsplatsområde utanför tätort. Detta har kod A0240 och omfattar 1 181 hektar. Inom detta område finns 163 arbetsställen med totalt cirka 17 000 anställda (2021). Flygplatsens markområde om 2 600 hektar omfattar ett bansystem med tre banor, fyra terminaler, driftbyggnader, jordbruksmark, skogsområden, vattendrag samt Halmsjön. Historia Tidiga namnförslag 1947 och 1958 "Attunda", förslag till benämning av flygplatsen vid Halmsjön Arlandas tillkomst Byggandet av Arlanda föregicks av många års utredningar där många olika förslag till placering figurerade. Redan 1943 tillsattes en utredning för att undersöka möjligheten att komplettera Bromma flygplats, som hade invigts 1936. Anledningen till detta var planer på att inrätta flyglinjer till Nordamerika. Brommas banor var nämligen för korta för de nya långdistansflygplanen. Utredningen - som kom att kallas 1944 års flygplatsutredning - skulle undersöka alternativa lägen för ett "Atlantflygfält". Utredningens förslag var Grillby i nuvarande Enköpings kommun i Uppsala län, uppåt 80 kilometer väster om Stockholm. Utredningen avrådde från de alternativa placeringarna Skå-Edeby och Väsby. Stockholms stad föredrog dock att flygplatsen placerades i Väsby, och efter kompletterande utredning föreslog utredningen i januari 1946 att flygplatsen skulle placeras vid Halmsjön, 42 kilometer norr om Stockholm, en bit bortom Väsby. Samma år fattade riksdagen beslut om att anlägga en storflygplats i enlighet med utredningens förslag. Byggandet vid Halmsjön startade 1952 men på grund av ansträngd ekonomi blev resultatet först en enkel betongbana som gick under namnet Halmsjöbanan. Invigningsflygningen genomfördes den 26 november 1954 på sträckan Bromma - Halmsjön. Med öknamnet puckelbanan blev banan föga använd. Halmsjöbanan kom efter ombyggnad senare att ingå i det som idag är bana 2:s (08/26) taxibana på Arlanda. Eftersom Halmsjöbanan med denna utformning inte löste storflygplatsfrågan lade Luftfartsstyrelsen i januari 1956 fram en skrivelse till regeringen med två alternativa lägen för en storflygplats, dels Halmsjön, och dels Jordbro, som man rekommenderade på grund av att avståndet till Stockholm endast var 24 km. Snabbt visade det sig dock att både Västerhaninge landskommun, länsstyrelsen och försvaret var negativa till en flygplats i Jordbro, bland annat på grund av närheten till flygflottiljen F 18 Tullinge och marinbasen i Berga. I april 1956 tillsatte regeringen därför en ny utredning - storflygplatsutredningen - under ledning av statssekreterare Grafström. Denna utredning föreslog en fortsatt utbyggnad vid Halmsjön. Luftfartsverket och flygbolagen var dock negativa eftersom de ansåg att Halmsjön låg för långt bort från Stockholm, och redan i oktober 1956 tillsattes en ny utredning för att utreda alternativ till Halmsjön. Denna utredning gick igenom ett 15-tal alternativ och rekommenderade i januari 1957 Skå-Edeby som den överlägset bästa placeringen för en storflygplats. En ytterligare utredning tillsattes i april 1957 för att undersöka markförhållandena i Skå-Edeby och vid Halmsjön, och kom fram att markförhållandena i Skå-Edeby (tjocka lager av lera) var olämpliga för flygplatsen. De många och långdragna turerna gjorde att man under 1957 började fundera på provisoriska lösningar, såsom en utbyggnad av Bromma, eller utbyggnad av de militära flygplatserna Tullinge eller Barkarby. Anledningen till detta var att SAS från slutet av 1959 skulle börja få leveranser av flygplanstypen DC-8, och att en ny flygplats behövde kunna tas i bruk 1960. För att slippa att ordna en sådan lösning bytte Luftfartsverket uppfattning i oktober 1957 och förordade nu Halmsjön som plats för flygplatsen. Riksdagsbeslutet kom i december 1957, och man anslog 153 miljoner kronor till byggandet av storflygplatsen, som skulle byggas med två banor, den 3,3 km långa bana 1 (huvudbana), som går i nord-sydlig riktning och den 2,5 km långa bana 2 som går i öst-västlig riktning. För att hitta ett passande namn till flygplatsen utlyses en namntävling 1958 i tidningen Året Runt men istället för att föreslå något av de inlämnade förslagen framförde juryn förslaget Arlanda som var en modifiering av ortnamnsforskaren Lars Hellbergs ursprungliga förslag Arland. Namnet kommer av Ärlinghundra härad, där flygplatsen är belägen. I ett dokument från 1316 omtalades detta som provincia Aarland, = "åkerlandets område". Mot denna historiska bakgrund fastställde riksdagen 1958 namnet Stockholm-Arlanda flygplats. Flygplatsen började användas den 14 december 1959 och då endast för skolflygning. Klockan 13.59 landade det första flygplanet på bana 1, en Caravelle från SAS som hade startat från Bromma med flygkapten Axel Oldne vid spakarna. Med på flygresan var kommunikationsminister Gösta Skoglund som samma dag förklarade flygfältet öppnat. Den 5 januari 1960 öppnades Arlanda för trafik och den 26 juni 1960 lyfte en DC-8 från SAS på den första reguljära flygningen till New York. Inledningsvis användes mycket primitiva byggnader på Arlanda som terminalbyggnad för denna trafik. Den 1 april 1962 invigde kung Gustaf VI Adolf officiellt Stockholm-Arlanda Flygplats som då hade fått en särskild utrikeshall och utrikestrafiken från Stockholm flyttade i och med detta från Bromma till Arlanda. Den första "kändisen" som flög från Arlanda var Greta Garbo, som klockan 00:15 på invigningsdagen den 1 april, startade mot USA. Under år 1964-1965 installerades ett av världens första digitala flygtrafikledningssystem på Arlanda av Standard Radio & Telefon. Detta var baserat på teknik utvecklat för radargruppcentralerna i det svenska försvarsprogrammet STRIL 60 och kunde följa flygplan i realtid. Det ursprungligen militära systemet utökades med sekundärradarextraktorer och fick stor internationell uppmärksamhet. Utbyggnader på Arlanda Den ökande svenska charterturismen till varmare länder ledde till att en särskild charterhall togs i bruk 1972. 1976 invigdes utrikesterminalen Arlanda International (även Arlanda Utrikes) den nuvarande Terminal 5, av kung Carl XVI Gustaf och all utrikestrafik, både reguljär och charter, flyttade hit. Den 1 oktober 1983 invigdes Arlanda Inrikes (senare Inrikes 1), som idag är Terminal 4, av kung Carl XVI Gustaf och drottning Silvia. Den 1 januari 1984 flyttade SAS inrikesflyg och Linjeflyg till terminalen, delvis från Bromma som skulle tömmas på jetflyg. Terminalen var underdimensionerad redan när den invigdes då inrikesflyget hade vuxit långt mer än de prognoser som låg till grunden för bygget. 1990 invigdes därför Inrikes 2, som idag är Terminal 2, av prins Bertil. SAS inrikesflyg flyttade in i terminalen men en kraftig lågkonjunktur ledde till sjunkande antal passagerare och redan 1992 lämnade SAS den, vilket ledde till en långdragen juridisk tvist om kostnaderna för byggandet av "Inrikes 2". Tvisten gällde huruvida Luftfartsverket och SAS hade ett avtal som stipulerade villkoren för användandet av terminalen. Tvisten vanns sedermera av SAS (jfr pir F nedan). Terminalen byggdes därefter om till en kombinerad in- och utrikesterminal, vilket krävde säkerhetskontroll (behövdes då inte inrikes), passkontroll, större bagagehantering, taxfree-butik och andra ombyggnader. Terminalerna döptes då om till nummer 2-5 istället för de tidigare inrikes- och utrikesbeteckningar. Uppgifter gör gällande att siffran 1 reserverades för en eventuell framtida terminal bredvid Terminal 2 (se nedan). Terminal 3 invigdes i augusti 1989 och hade under en period namnet Inrikes 2 innan det blev Inrikes 3 under några år. Den var avsedd att flytta mindre bolags rutter med propellerplan från Bromma. Det blev till nytta särskilt för de många som använder dessa linjer med byte till eller från annat större plan. En del kortare flyglinjer försvann dock av olika skäl. Efter byggandet av en särskild järnväg (Arlandabanan) med underjordiska stationer började snabbtåget Arlanda Express i november 1999 att trafikera sträckan Stockholm C-Arlanda. I mitten av 1990-talet gick konjunkturen upp igen och flygresandet ökade till nya rekordsiffror, vilket ledde till att det blev trångt på Arlanda. Den 10 november 1998 gick därför det officiella startskottet för byggandet av bana 3, som ligger parallellt med bana 1. I samband med byggandet av den tredje banan påbörjades byggandet av ett nytt trafikledartorn (83 m högt) som togs i drift den 23 december 2001. Nybyggnaderna omfattade även en ny brandstation och en ny terminal, som kom att utgöra den tredje piren (pir F) på Terminal 5, och togs i bruk i januari 2002. I samband med Sveriges inträde i Schengensamarbetet 2001 skedde ombyggnader för att kunna separera utrikespassagerare från icke-Schengen-länder från övriga passagerare. För att möjliggöra detta blev Terminal 2 en ren utrikesterminal och Terminal 5 fick en fjärde våning. Invigningen av det nya tornet, pir F och bana 3, förrättades den 29 maj 2002 av kronprinsessan Victoria. Invigningsflygningen på bana 3 skedde dock först klockan 11.00 den 17 april 2003. Det hade blivit lågkonjunktur vid den tiden så bana 3 användes ganska lite i början, delvis på grund av protester. Konflikten om bana 3 Placeringen av bana 3 blev tidigt omstridd då miljödomstolen 1993 avslog byggandet på den föreslagna platsen som vid normal trafik skulle ge oacceptabla bullerstörningar för närmare 30 000 kringboende, samt spärra områden för framtida bostadsbyggande. Istället för att ändra placeringen återkom Arlanda med ett förslag där banan ändå skulle byggas på den föreslagna platsen, men överflygningar av närliggande tätorter skulle undvikas genom nya tekniska lösningar som skulle utvecklas och vara användbara under tiden som banan byggdes. Bana 3 fick ett nytt tillstånd som villkorade att överflygningar av bland annat Upplands Väsby tätort inte skulle ske (villkor 6 i miljötillståndet för Arlanda flygplats). Förslaget mötte redan initialt hård kritik dels från experter som hävdade att Arlanda underskattade problemen med införandet av den sk. "kurvade inflygningen", dels från politiker som menade att det var riskabelt att basera byggande av viktig infrastruktur på icke existerande tekniska lösningar. Efter ett flertal dispenser för att ändå tillfälligt flyga över tätbebyggt område meddelande Arlanda under 2011 att man misslyckats med införandet av "Kurvad inflygning" och nu inte heller tror detta kommer att vara klart till 2018 då prövoperioden avslutas, och ansökte därför om ett nytt miljötillstånd där man begär att befrias från villkor 6 Frågan har lett till en infekterad konflikt mellan Arlanda flygplats/Swedavia och närliggande kommuner samt olika sammanslutningar av närboende. Arlanda har delvis undvikit att använda bana 3 för starter söderut och landningar från söder, men taxibanorna till terminalerna är anslutna i banans norra ände varför det tar längre tid mellan terminal och flygning. Flygplatsen menar att man visserligen missbedömt utvecklingen, men att Arlandas stora samhällsintresse och flygplatsens status som riksintresse borde ha företräde framför miljöhänsyn, bostadsbyggande och enskildas intressen. De kringliggande kommunerna och närboende hänvisar å sin sida till att Arlanda redan 1993 var ett riksintresse och att man därför borde undvikit chansningen på icke existerande teknik, och att Arlanda nu borde leva upp till sina åtaganden, eller bygga om banan så den kan användas med dagens teknik inom gällande miljöregler. - Den 27 november 2013 beslutade Mark- och miljödomstolen att Arlandas undantag för att använda bana 3 med inflygning över tätbefolkade omdåen skulle upphöra från 2018. Arlanda menade att domen skulle innebära ett stort ekonomiskt avbräck för regionen, medan ansvariga politiker i kringliggade kommuner välkomnade beslutet och påpekade att Arlanda haft över 20 år på sig att införa den teknik man själva föreslog som villkor för att få bygga bana 3 trots den redan från början ifrågasatta placeringen. - Den 21 november 2014 upphävde Mark- och miljööverdomstolen förbudet mot raka inflygningar över tätbebyggt område från 2018. Efter att Arlanda överklagat mark och miljödomstoplens beslut från 27 november 2013. Förbudet ersättes med ett villkor att utreda kurvad inflygning och sträva efter att utveckla metoder att inte flyga in över tätort. - I december 2020 ansökte Swedavia om ändringstillstånd för Arlanda för att möjliggöra en ökad andel kurvade inflygningar till bana 3, vilket är ett steg att tillmötesgå de miljökrav och skydd för omkringboende som ursprungligen skulle varit ett krav för att överhuvudtaget få ta bana 3 i bruk. Vid samma tillfälle ansökte man om nya kurvade inflygningsvägar till bana 1 och 2. 2000-talet En ny lågkonjunktur i början av 2000-talet minskade åter resandet under några år. Efter ett antal år med kraftig tillväxt i passagerarantalet och en topp i resandet 2000 (18 264 000 passagerare), var passagerarantalet 2003 nere på 15 113 000, vilket bara är aningen över 1997 års nivå. Under några år var det därför ingen större trängsel i de utbyggda terminalbyggnaderna eller på den nya banan, och Arlanda Express gick ekonomiskt dåligt på grund av lågt passagerarantal. En intressant händelse är att SAS och Luftfartsverket återigen hamnade i en juridisk tvist om betalning och utnyttjande av en nybyggd Terminal på Arlanda. Inte heller denna gång förelåg ett skriftligt avtal med LFV och SAS, endast några år efter att den långdragna tvisten om Inrikes 2 bilagts (se ovan). Passagerarantalet ökade sedermera och efter att under 2006 ha uppgått till 17 539 000 (vilket var mer än 1999 men mindre än 2000 och 2001), räknade Luftfartsverket med att siffrorna för 2007 skulle överträffa de för 2000. Fraktvolymerna har under senare år ökat procentuellt snabbare än passagerarflyget, och redan år 2005 överträffade fraktmängderna siffrorna från den förra högkonjunkturen. Antalet flygplanrörelser har dock inte ökat i samma utsträckning, utan istället flyger genomsnittligt större flygplan på Arlanda. 2000 genomfördes 275 000 starter och landningar, 2003 var siffran nere på 228 000, och prognosen för 2007 var 231 000, trots att passagerarantalet förutsätts slå nytt rekord. Det beror på att mindre linjer minskat av olika skäl. Passagerarantalet på Arlanda har sedermera ökat stegvis och uppgick år 2012 till ca 19 642 000 passagerare och år 2018 hade Arlanda fler passagerare än någonsin tidigare - antalet hade då stigit till 26 846 000. I samband med Coronaviruspandemin utbrott våren 2020 upphörde stora delar av flygtrafiken i världen. Därmed stängdes terminal 2, 3 och 4 och Swedavia valde att koncentrera all passagerarflyg till terminal 5. Under juli och augusti 2021 reste 1,5 miljon resenärer från Swedavias flygplatser, vilket motsvarade 40% med juli och augusti före pandemin. Den 26 oktober 2021 planerade Swedavia att öppna terminal 2 igen, då ökningen av passagerare skett snabbare än förväntat. Inledningsvis användes terminalen av KLM, Air France, Transavia, Easyjet, CSA Czech Airlines och Vueling. Sommaren 2022 var kaotisk då säkerhetsföretaget under pandemin avskedat många inom säkerhetskontrollen, och inte kunde återanställa så många, då de uppsagda vanligen fått andra anställningar. Nyanställda måste få säkerhetsgodkännande vilket tog tid, och säkerhetsföretaget ville inte heller anställa sökande förrän de fått säkerhetsgodkännande vilket fick många sökande att ta andra arbeten. Kapacitetsbristen i säkerhetskontrollen gjorde att många resenärer kom i mycket god tid vilket skapade mycket långa köer särskilt på morgnarna. En lösning blev att passagerare inte fick komma in på flygplatsen om de inte hade biljett till en avgång inom tre timmar. Skrinlagda planer och framtida utbyggnader En omfattande ombyggnad av Arlanda började planeras 1998 under namnet Projekt Arlanda 2002, utöver de genomförda åtgärderna med att bygga bana 3, nytt torn och pir F, var tanken att ombyggnaden skulle innefatta att Terminal 3 revs och återuppstod som en helt ny terminal mellan dagens Terminal 2 och Terminal 4, vilka tillsammans skulle bilda Terminal Syd med pir A, pir B och pir C. Terminal 5 med dess två existerande pirer skulle också byggas om och tillsammans med en nybyggd pir bilda Terminal Nord med pir D, pir E och pir F. Båda terminalerna skulle ha avgångshall på övre plan och ankomsthall i nedre plan. Dessa utbyggnader sköts på framtiden. Projektet var först planerat att färdigställas 2002 men senare besked från Luftfartsverket hade först 2004 som tidpunkt för färdigställandet. Den 17 december 2003 invigde statsrådet Ulrica Messing det "Nya Arlanda" och därigenom verkar resterande utbyggnader ha inställts eller skjutits upp till en obestämd framtid. Arlanda är under ombyggnad & tillbyggnad. Mycket av den nuvarande Terminal 5 på Arlanda ska göras om, för att bli modernare och smidigare för passagerarna, men framförallt för att få mer kapacitet och att kunna ta emot större flygplan, för att uppnå mer passagerare per år på Arlanda. Till exempel ska Terminal 5 byggas om med ny bagagehall, ny säkerhetskontroll, och en ny pir, Pir G, som ska kunna ta emot stora flygplan. En direktgång ska även byggas mellan Terminal 4 och Terminal 5. I juni 2022 öppnade en passage med rullband mellan terminalerna innanför säkerhetskontrollen. Arlanda har till skillnad från vissa flygplatser, exempelvis Bromma flygplats, inte drabbats av problem med att närliggande tätorter växt sig allt för nära flygplatsen, då Arlanda genom sin status som riksintresse har ett beslutat influensområde där Arlanda har vetorätt för exempelvis bostadsbyggande. Däremot har situationen mellan Arlanda och kringliggande tätorter, främst Sigtuna, Rosersberg och Upplands Väsby lett till intressekonflikter då Arlandas expansion skapat önskemål från flygplatsen om att utvidga "influensområdet". Systemet med influensområde har inneburit att man undvikit att bygga bostäder rakt under bana 1 och 2:s flygleder. Däremot har den mycket nyare bana 3, som efter flygets behov byggts parallellt med bana 1, skapat bullerproblem då misslyckandet att använda den teknik som utlovades, gjort att Arlanda i efterhand vill ändra inflygningsreglerna så man skall få tillstånd att flyga över områden som tidigare inte varit tillåtna att flyga över. (Se avsnittet "Konflikten om bana 3".) Kommunikationer Järnväg Arlandabanan är järnvägen till Arlanda flygplats sedan 1999. Det finns tre stationer, två för Arlanda Express (se nedan) och en, Arlanda C, som ligger under servicekomplexet SkyCity för övriga tåg. A-train AB som förvaltar Arlandabanan tar ut en passageavgift per passagerare vid Arlanda C som kan ingå i biljetten eller tas ut direkt av passageraren. För att säkerställa att denna avgift faktiskt betalats infördes i december 2006 en spärr i SkyCity för Arlanda C där biljetterna kontrolleras. Avgiftsintäkterna används för att betala lånen som togs för att bygga Arlandabanan. Arlanda Express är ett snabbtåg är det snabbaste sättet att ta sig mellan Arlanda och Stockholm central. Restiden till Stockholm central är cirka 20 minuter. Arlanda Express har två stationer, Arlanda S under Terminal 2, 3 och 4, och Arlanda N under Terminal 5. SJ:s snabbtåg, intercity, regional och nattåg stannar vid Arlanda C och det går att resa till bland annat Stockholm C, Norrköping C, Linköping C, Gävle C, Uppsala C, Sundsvall C, Borlänge C, Falun C, Mora, Umeå C, Östersund C och Åre utan att byta tåg. Restiden till Stockholm central är cirka 20 minuter. SL:s pendeltåg trafikerar sedan 2012 Arlanda C i halvtimmestrafik. Nuvarande (2023) linje går Uppsala C – Arlanda C − Stockholm City – Södertälje centrum. Restiden till Stockholm City är 37 minuter och till Uppsala 18 minuter. Busstrafik Det finns direktbussar via Arlandaleden och E4 mellan Arlanda och Stockholm City med Vy Flygbussarna. SL och UL kör lokal linjetrafik. Vy Flygbussarna kör mellan Arlanda och Stockholm Cityterminalen. Restiden är ca 40 minuter till Cityterminalen för det snabbaste alternativet utan stopp på vägen. Flygbussarna kör även två linjer mellan Arlanda och Liljeholmen respektive Brommaplan. Storstockholms Lokaltrafiks linjer: Linje 583 - Märsta stn - Arlanda, direktbuss från Märsta station till terminalerna, stannar enbart vid Tomta. Linje 589 - Östra Steninge (Märsta) - Arlanda, via Valsta centrum, stannar vid alla terminaler och ett antal ytterligare hållplatser därtill. Linje 586 - Nederäng - Ekillaskolan (Märsta), via Skepptuna, Lunda, Arlanda, Märsta stn, stannar vid ett antal hållplatser vid flygplatsområdet, stannar inte vid terminalerna. Linje 579 - Bålsta stn - Arlanda, via Sigtuna och Märsta station, stannar vid alla hållplatser före och efter terminalerna samt vid terminalerna. Linje 593 (nattbus) - Stockholm (Cityterminalen) - Uppsala centralstation, via Arlanda och Knivsta stn, stannar vid alla terminaler och ett antal ytterligare hållplatser därtill. Linje 592 (nattbuss) - Stockholm (Cityterminalen) - Arlanda, via Märsta stn, Upplands Väsby, Rotebro stn och Norrviken stn, stannar vid alla terminaler och ett antal ytterligare hållplatser därtill. Upplands Lokaltrafiks linjer: Linje 806 - Knutby - Arlanda, via Almunge och Långhundra, stannar vid alla terminaler och ett antal ytterligare hållplatser därtill. Linje 801 - Uppsala C - Arlanda, via Knivsta (Ar-terminalen), stannar vid alla terminaler och ett antal ytterligare hållplatser därtill. Linje 880 - Uppsala C - Arlanda, via Knivsta (Ar-terminalen), stannar endast vid hållplatserna Flygskolan, Driftvägen, SAS-hangaren och Halmsjön, stannar ej vid terminalerna. Flixbus (f.d. Swebus Express, sedermera Swebus) trafikerar Arlanda. Nettbuss trafikerar sträckan Oslo - Arlanda, via Årjäng, Karlstad, Kristinehamn, Karlskoga, Örebro, Arboga och Västerås. Bil - Taxi Flygplatsen har direktanslutning till motorvägen Arlandaleden som i sin tur ansluter till E4 mot Stockholm och Uppsala/Sundsvall. Vägavstånd till Stockholm är 41 km och till Uppsala 32 km. Om slutdestinationen inte ligger i direkt närhet av Stockholms centralstation (eller ligger söder om Mälaren) är det snabbaste alternativet till slutdestinationen ofta taxi hela vägen som har fasta priser till Stockholms centrala delar. Man kan med fördel resa med tåg och taxi i kombination, särskilt fördelaktigt för målpunkter söder om Stockholms innerstad, då det är ofta är köer på E4. Arlanda har ett särskilt miljötaxi-system som innebär att ju bättre miljöprestanda desto kortare väntetid får bilen för att hämta upp nya passagerare. Sedan 2012 uppfyller alla taxi-bilar som minimum miljöbilsdefinitionen. Cykel Det finns cykelbana från Märsta (strax söder om stationen), varifrån det är cirka 6 km till terminalerna. Myndigheter och säkerhet Arlanda är ett skyddsobjekt och riksgräns och följer internationella flygsäkerhetregler. Därför arbetar dessa enheter dygnet runt på flygplatsen: Polisen Gränspolisen på Arlanda har bland annat i uppgift att sköta passkontrollen på terminalerna 2 och 5 för flyg utanför Schengensamarbetet, passkundtjänst och allmänt polisarbete. Bombrobot finns placerad av säkerhetsskäl. Det är Gränspolisen som undersöker farligt bagage efter en bedömning av skyddsvakt. Polisstationen som hjälper till med anmälan och provisoriskt pass ligger på Tullvägen 7 A. Tullen Tullverket på Arlanda har i uppgift att ta hand om tullavgifter och stoppa illegalt varuinflöde till Sverige. Gränsskyddsgrupper genomför tullkontroll på resenärer och frakt. Klareringsexpedition finns på ankomsthall i Terminal 2 (beroende på flyg), 5 och även i Tullgränd. Säkerhetskontroll Säkerhetskontrollen sköts sedan februari 2017 av Avarn Security och skyddsvaktsbevakning sköts sedan 2007 av Securitas. Räddningstjänsten bemannas av personal från Securitas medan vakthavande säkerhetschef Duty officer är Swedavias ansvar. Terminaler För närvarande består Arlanda av fyra terminaler: Terminal 2 för utrikestrafik med i första hand reguljära flygbolag som ingår flygbolagsallianserna Oneworld och SkyTeam, samt flygbolag som har ett mindre passagerarunderlag från Stockholm. Terminal 3 är stängd, men är byggd för inrikes trafik med mindre plan. Terminal 4 för inrikes och utrikestrafik, särskilt flygbolag inom European Low Fares Airline Association. Ingen passkontroll. Terminal 5 för inrikes och utrikestrafik, flygplatsens största terminal, med tre separata pirar. De tre pirarna på Terminal 5 heter från söder till norr pir D (Tidigare B), pir E (Tidigare A) och pir F. Mellan terminalerna är det gångavstånd, om än ganska långt mellan Terminal 2 och 5 (cirka 700 m, och 1100 m till pir F). Hela sträckan är dock inomhus. Det finns dessutom transferbussar mellan terminalerna samt långtidsparkering. Arlanda Express tar också passagerare som vill förflytta sig mellan terminal 2 och 5 med på sina tåg kostnadsfritt. Det finns ingen Terminal 1. Det finns olika uppgifter om varför det blivit så. En anledning kan vara de äldre namnen på terminalerna. Terminal 5 som var den första terminalen som byggdes, kallades Arlanda Utrikes då allt inrikesflyg gick från Bromma. När SAS och LIN 1983 flyttade sin inrikestrafik från Bromma till nuvarande Terminal 4, kallades den enbart för Arlanda Inrikes. När sedan flygplatsen byggdes ut med ytterligare en inrikesterminal 1990 fick den namnet Arlanda Inrikes 2 (nuvarande Terminal 2). Samtidigt byggdes också nuvarande terminal 3, som fick namnet Arlanda Inrikes 3. När sedan Terminal 2 blev utrikesterminal för att SAS inte ville använda dem, fick man byta namn på terminalerna till en gemensam nummerserie, och Inrikes 2 och 3 fick behålla sina siffror, och resten av terminalerna fick ordna in sig i ledet. I samband med pandemin 2020-2021 ändrades terminalernas användning, och terminal 4 och 5 har både inrikes och utrikestrafik. Ibland är det incheckning i den ena av dessa och avgång från den andra (i båda riktningar), så att passagerare får gå i en underjordisk gång som byggdes 2021 mellan dem. Innan 2021 var terminalerna strikt inrikes eller utrikes och passagerare fick gå genom säkerhetskontroll för att byta terminal. Sky City Mitt i Arlandas terminalbyggnad finns Sky City som förbinder Terminal 4 och utrikes Terminal 5. Byggnaden hyser förutom hotellen Radisson Blu SkyCity Hotel, Clarion Hotel Arlanda Airport och Rest and fly, även en del butiker och restauranger och även valutaväxling. I Sky City finns fönster av väl tilltagna proportioner, varigenom man bland annat kan beskåda flygplanstrafiken vid terminalerna fyra och fem. Sky City ritades av van Mierop & Belaieff Arkitektkontor och invigdes 1993. Flygledartornet Bygget av det nya kontrolltornet, Arlandatornet, började juli 1999 och blev klart maj 2001 till en byggkostnad av 24 miljoner kronor. Driftstarten för tornet blev den 23 december 2001. Tornet är 83 meter högt (90 meter inklusive masten) men det sträcker sig också 11 meter ner under markytan. Vid klart väder är det möjligt att se både Globen i Stockholm och Uppsala domkyrka från tornet. Flygledarna arbetar högst upp i tornet, i en driftcentral på 90 kvadratmeter. På våningen under finns rampkontrollen, de som fördelar flygplanen på terminaler och olika gater. Under slutet av 2016 har rampkontrollen flyttat ner och den nya positionen är våning två i samma byggnad. Start- och landningsbanor Arlanda har tre start- och landningsbanor. Bana 1 (01L,19R), är Arlandas huvudbana som har varit med sedan starten. Ungefär 50% av starterna sker på denna bana som är 3 301 m lång. Bana 2 (26,08), har också varit med sedan starten. Ungefär 35% av landningarna sker på denna bana. Bana 3 (01R,19L), öppnades 2003. Används vid landningar vid högtrafik men även vid starter under hela dagen. Ungefär 15% av landningarna sker på denna bana. Bansystemet 01L/19R och 01R/19L (bana 1 och bana 3) är ett exempel på parallellbanesystem, där under högtrafik den längre 01L/19R används för starter och 01R/19L för landningar. Eftersom en avbruten landnings flygväg inte korsar startade flygplans kan starter och landningar ske oberoende vilket tillåter större antal per timme. Under lågtrafik används 08/26 tillsammans med en av de andra i huvudsak så att starter sker i riktning från terminalerna och landingar mot terminalerna för att minska körsträckan på marken. Vindriktningen avgör vilken som används för starter och vilken för landningar, med undantag för när ett startande flygplan behöver använda den längre 01L/19R eller dålig sikt gör att instrumentlandningssystemen på bana 1 och 3 behövs. Arlanda är ibland utsatt för kraftiga snöfall under den tidiga vintern då kall luft kan ta upp fukt från Östersjön innan den blivit isbelagd. Det är då en fördel att det är tre banor, eftersom banor måste stängas då de plogas. Destinationer och flygbolag Passagerare Frakt 2006 transporterades totalt 184 000 ton gods och post via Arlanda. Fraktflygen har ökat på senare tid, +7 % 2005–2006. Andelen post har minskat med 4,1 % till 26 000 ton medan övrigt gods har ökat med 9 % till totalt 158 000 ton (alla siffror avser jämförelse 2005/2006). Korean Air och Turkish Airlines trafikerar idag Arlanda med fraktflyg. Andra operatörer är FedEx, UPS och DHL med flera. Statistik De vanligaste destinationerna mätt i passagerarantal 2018 Källa: Swedavia - destinationsstatistik Arlanda på film och TV Urval av filmer som delvis utspelar sig på flygplatsen: Sällskapsresan (1980) Varning för Jönssonligan (1981) Gräsänklingar (1982) Jönssonligan får guldfeber (1984) Artisten (1987) Hundtricket (2002) Cockpit (2012) TV från flygplatsen: Stockholm - Arlanda (2009), TV3 Konst på Arlanda Stockholm-Arlanda flygplats utgör en del av Sweden Solar System, då en modell av Jupiter finns sedan 2019 uppsatt i entrén till Clarion Hotel Arlanda. Planeten representerades tidigare av en blomsterplantering utanför Sky City gjord 1998, men togs bort för att göra plats för bygget av Clarion Hotel. Se även Arlandatornet Stockholm-Bromma flygplats Stockholm-Skavsta flygplats Västerås flygplats Lista över flygplatser i Sverige Lista över Nordens största flygplatser Stockholm-Arlanda (TV-program) Jumbo Hostel Referenser Noter Källor Nationalencyklopedin (2007) fil dr Harald Schiller, Händelser man minns – en krönika 1920–1969, (1970) Luftfartsverket, Arlanda Facts 2006 Luftfartsverket, historik Luftfartsverket, Arlandatornet får europeisk utmärkelse Vidare läsning Bandstein, Stenérus & Espinoza, En samhällsanalys av Stockholm-Arlanda Airport. Flygplatsens inverkan på Stockholmsregionen och Sverige (FOI), november 2009. Externa länkar Stockholm-Arlanda Airport Officiell webbplats arlanda.net Webbplats för flygplatsens anställda Flygplatser i Stockholms län Byggnader och anläggningar i Sigtuna kommun Flygplatser invigda 1959 Nedlagda flygbaser i Sverige	3.078125
7	Den här artikeln handlar om guden Ares. För andra betydelser, se Ares (olika betydelser). Ares (grek. Άρης) var krigets, ursinnets och det besinningslösa våldets gud i grekisk mytologi. Han var son till Zeus och Hera. Han identifieras med den förgrekiske krigsguden Enyalios. Ares deltog ofta i stora krig. Han avbildas ofta med ett spjut och en brinnande fackla. Gamen var hans kännetecken. Ares motsvaras i den romerska mytologin av guden Mars och var där en betydligt viktigare gestalt än Ares var bland de grekiska gudarna. Beskrivning Ares var vacker men brutal och uteslöts därför ofta från de andra gudarnas krets. Han var ökänd för sin blodtörst, och det föreföll som om han stred för stridens egen skull, och struntade i vilken sida han kämpade på. Hans syster Athena, som representerar de listiga, skickliga och strategiska i krigen, gillade inte att Ares var så blodtörstig och stridslysten så de hamnade ibland i krig mot varandra. Ett av de krigen var det trojanska kriget mellan akajerna, ledda av Agamemnon som var konung i Mykene och trojanerna där Troja (understödda av Ares) förlorade. Barn och älskarinnor Myterna om Ares är få. Vid sidan om berättelser om strider figurerar han oftast i olika kärleksaffärer. Han hade många älskarinnor och många barn men, såvitt känt, ingen hustru. Några av hans älskarinnor var Afrodite, Aglauros, Eos, Pelopia, Harpina och Tirine. Ares barn (moderns namn står kursivt) Afrodite: Anteros, Deimos, Eros, Harmonia och Phobos. Aglauros: Alkippe. Astyokhe: Askalaphos. Atalanta: Parthenopeus. Khryse: Phlegyas. Erytheia: Eurytion. Kyrene: Diomedes. Otrera: Hippolyte, Penthesilea, Antiope och Melanippe. Sterope el. Harpina: Oenomaus. Tereine: Thrassa. Ares hade dessutom ett antal barn som var utan eller hade okända mödrar. Några av dessa barn hette: Bisto, Kyknos, Enyo och Tereus. Ares och Afrodites kärleksaffär De mest kända myterna om Ares handlar om hans kärleksförbindelser med kärleksgudinnan Afrodite något som bland annat Homeros återger i Iliaden. Afrodite var redan gift med smideskonstens gud, Hefaistos men det var inget som det älskande paret bekymrade sig om. Hefaistos var väl medveten om sin hustrus otrohet och han beslutade sig för att avslöja dem inför de andra gudarna. Han smidde ett vackert nät som var lika tunt och lätt som spindelväv men lika starkt som diamanttrådar. När paret låg i bädden ovetande om att Hefaistos närmade sig, blev de fångade av nätet som han kastade över dem. Triumferande över att ha lyckats ertappa dem på bar gärning kallade Hefaistos till sig de andra gudarna för att de skulle bevittna brottet. Men istället för att fördöma det generade paret skrattade de bara åt honom. Hermes och Apollon retades också med honom att det vore värt skammen att bli ertappad om man fick älska med Afrodite. Ares släpptes först när han lovade att betala skadestånd till Hefaistos. Släktskap Referenser Gudar i grekisk mytologi Krigsgudar	2.953125
8	Artemis var enligt grekisk mytologi jaktens och kyskhetens gudinna samt beskyddare av kvinnor. Beskrivning Bakgrund Artemis var jaktens gudinna. Hon var även modern till allt levande, människor och djur. Hon avbildades som en höggravid kvinna men hon var inte bara moder, hon var också hämndlysten och blodtörstig. I den grekiska mytologin är Artemis Apollons tvillingsyster. Artemis slår hårt vakt om sin kyskhet, och en av sagorna om henne är när Orion försöker våldta henne. Då frammanar hon skorpioner som sticker ihjäl Orion och hans hund. Orion far då upp till himmelen tillsammans med sin hund och blir en stjärnbild. Hunden blir hundstjärnan, Sirius. Betydelse Artemis hjälpte de gravida genom att omvandla sig själv till en säker livmoder. På så sätt kunde fler kvinnor behålla sina barn. Artemis hade dock ett fruktansvärt temperament, och om en gravid kvinna grät under graviditeten avvisade hon barnet och åt upp det. Hon ansågs också som en mångudinna eftersom hon jagade under månen. Etymologi Förr, antogs det ofta att både namnet och gudinnan härstammar från Anatolien, särskilt Lydien (artimus) eller Lykien (ertemi), men nuförtiden behandlas denna uppfattning med större försiktighet. Även fornpersiskans arta "store, helig" har föreslagits (omtvistat), vilket blev mindre troligt när namnet påträffades på Linear B-lertavlor från Pylos. Idag, anses namnet härstamma från ett förgrekiskt substrat. Motsvarighet Den romerska motsvarigheten heter Diana. Släktskap Se även Mytologi: jakten Artemistemplet i Efesos Operation Artemis Referenser Externa länkar Mångudar Gudinnor i grekisk mytologi Jaktgudar	3.140625
9	1 april är den 91:a dagen på året i den gregorianska kalendern (92:a under skottår). Det återstår 274 dagar av året. Återkommande bemärkelsedagar Helgdagar Påskdagen firas i västerländsk kristendom för att högtidlighålla Jesu återuppståndelse efter korsfästelsen, åren 1804, 1866, 1877, 1888, 1923, 1934, 1945, 1956, 2018, 2029, 2040. Nationaldagar Iran (till minne av utropandet av Iran som islamisk republik 1979) Užupis (till minne av utropandet av Užupis som republik 1997) Övriga Dagen för aprilskämt Namnsdagar I den svenska almanackan Nuvarande – Harald och Hervor Föregående i bokstavsordning Hadar – Namnet infördes på dagens datum 1986 men flyttades 1993 till 10 oktober och utgick 2001. Halvar – Namnet infördes 1986 på 14 maj. 1993 flyttades det till dagens datum men 2001 flyttades det tillbaka till 14 maj. Harald – Namnet fanns tidigare på 20 oktober men flyttades 1747 till dagens datum, då det ersatte Hugo, och har funnits där sedan dess. Hardy – Namnet infördes på dagens datum 1986 men utgick 1993. Hervor – Namnet infördes 1986 på 16 mars. 1993 flyttades det till 16 januari och 2001 till dagens datum. Hugo – Namnet fanns, till minne av en fransk abbot från 1100-talet, på dagens datum före 1747, då det utgick till förmån för Harald. 1901 återinfördes det på 11 januari och flyttades 2001 till 3 november. Föregående i kronologisk ordning Före 1747 – Hugo 1747–1900 – Harald 1901–1985 – Harald 1986–1992 – Harald, Hadar och Hardy 1993–2000 – Harald och Halvar Från 2001 – Harald och Hervor Källor Brylla, Eva (red.): Namnlängdsboken, Norstedts ordbok, Stockholm, 2000. af Klintberg, Bengt: Namnen i almanackan, Norstedts ordbok, Stockholm, 2001. I den finlandssvenska almanackan Nuvarande (revidering 2020) – Harald I föregående i revideringar 1929 – Harald 1950 – Harald 1964 – Harald 1973 – Harald 1989 – Harald 1995 – Harald 2000 – Harald 2005 – Harald 2010 – Harald 2015 – Harald 2020 – Harald Händelser 1577 – Den svenska kungen Erik XIV begravs i Västerås domkyrka. 1605 – Sedan Clemens VIII har avlidit den 5 mars väljs Alessandro Ottaviano de' Medici till påve och tar namnet Leo XI. Han avlider dock själv redan den 27 april. 1643 – Den dalsländska orten Åmordh får stadsprivilegium av drottning Kristinas förmyndarregering och blir under namnet Åmål landskapets enda stad (numera finns ett antal kommuner i Dalsland, men Åmål är den enda ort i landskapet, som tilldelas stadsprivilegier innan utdelandet av dessa upphör i och med 1952 års kommunreform). Åmåls upphöjelse till stad är ett försök av myndigheterna att få bättre kontroll över och i viss mån helt stoppa gränshandeln med Norge. Dock lyckas man inte hindra den smuggling som tar vid, när den officiella handeln stoppas. 1807 – Under det pågående kriget mellan Sverige och Frankrike har fransmännen ockuperat större delen av Svenska Pommern och sedan 30 januari belägrar de centralorten Stralsund. Denna dag genomför svenskarna ett framgångsrikt utfall, som bryter belägringen, varpå de snart kan återta öarna Usedom och Wolin. Redan två veckor senare blir svenskarna dock besegrade av fransmännen i slaget vid Ueckermünde och tvingas till sommaren helt lämna Svenska Pommern i franska händer och retirera över till Skåne. 1826 – Den amerikanske uppfinnaren Samuel Morey tar patent på en tidig förbränningsmotor. Det dröjer dock ytterligare 60 år, innan bensindrivna motorer börjar få någon praktisk användning, när de första bilarna konstrueras. 1867 – Den sydostasiatiska ön Singapore, som har varit en brittisk handelsstation sedan 1819 och som sedan 1824 helt har varit i brittiska händer, blir kronkoloni inom det brittiska imperiet. Kolonin förblir brittisk till 1963 (med undantag för 1942–1945, då den ockuperas av Japan), då den övertas av Malaysia, för att 1965 bli en självständig republik. 1876 – De tyska entreprenörerna Benno Orenstein och Arthur Koppel grundar företaget Orenstein & Koppel, som tillverkar maskiner och lok. Företaget finns än idag (), men har sedan 1981 slutat tillverka lok och är nu inriktade på anläggningsmaskiner, såsom grävmaskiner, bulldozrar och vägvältar. 1905 – I Tyskland införs en lag, genom vilken bokstavskombinationen SOS införs som allmän nödsignal vid telegrafering med morsealfabetet. Året därpå antas den som internationell konvention, vilket träder i kraft 1908. Den tidigare nödsignalen CQD, som har föreslagits av Marconi Company 1904, men aldrig officiellt antagits som internationell standard, försvinner därmed snart (exempelvis skickas vid RMS Titanics förlisning 1912 både CQD och SOS, men det är en myt att det skulle ha varit första gången SOS användes – däremot var det troligtvis sista gången CQD användes). 1918 – Den brittiska arméns och flottans flygvapenkårer, som båda har bildats 1912, slås samman och bildar Royal Air Force, som blir grunden till det brittiska flygvapnet. 1924 – Den tyske nazistledaren Adolf Hitler döms till fem års fängelse för sin delaktighet i den misslyckade statskuppen i München i november året före. Han blir frigiven efter endast nio månader, men under fängelsetiden skriver han första delen av sitt politiska manifest Mein Kampf. 1941 – Första försökflygplanet färdigställt av Messerschmitt Me 262. 1953 – Sveriges första manliga sjuksköterska, Allan Härsing, utexamineras i Stockholm. 1976 – De amerikanska datorentreprenörerna Steve Jobs, Steve Wozniak och Ronald Wayne grundar företaget Apple Computer, som blir bland de första i världen att tillverka persondatorer. Det är idag () ett av de ledande företagen inom datorutveckling och världens dyraste och högst värderade företag. 1979 – Sedan den persiske shahen Mohammad Reza Pahlavi under den iranska revolutionen har gått i landsflykt i mitten av januari kan revolutionsledaren Ruhollah Khomeini denna dag utropa Iran till islamsk republik, med sig själv som högste ledare. 1997 – Kometen Hale–Bopp syns passera som närmast solen i sin omloppsbana. 2009 – Den starkt kritiserade svenska lagen Civilrättsliga sanktioner på immaterialrättens område (i folkmun kallad Ipred-lagen, efter EU-direktivet IPRED, som den bygger på) träder i kraft efter att ha röstats igenom i riksdagen den 25 februari. Den ger den som innehar upphovsrätten till ett visst verk rätt att göra egna efterforskningar i vem som olovligt har kopierat verket, om sådan så kallad piratkopiering har inträffat. Födda 1220 – Go-Saga, kejsare av Japan 1242–1246 1578 – William Harvey, engelsk vetenskapsman 1743 – William Hindman, amerikansk politiker, senator för Maryland 1800–1801 1776 – Sophie Germain, fransk matematiker och filosof 1789 – John Hopkins Clarke, amerikansk whigpolitiker, senator för Rhode Island 1847–1853 1815 Henry B. Anthony, amerikansk politiker, guvernör i Rhode Island 1849–1851, senator för samma delstat från 1859 Otto von Bismarck, preussisk-tysk politiker, känd som "Järnkanslern", Tysklands rikskansler 1871–1890 Edward Clark, amerikansk militär och politiker, viceguvernör i Texas 1859–1861 och guvernör i samma delstat 1861 1818 – Omar D. Conger, amerikansk republikansk politiker, senator för Michigan 1881–1887 1841 Knut Michaelson, svensk författare och teaterchef Ahmed Orabi, egyptisk general och politiker 1860 Carl Ericsson, svensk jurist och liberal politiker Herman Brag, svensk operasångare 1863 – Harald Jacobson, svensk poet 1865 – Richard Zsigmondy, österrikisk kemist, mottagare av Nobelpriset i kemi 1925 1868 – Edmond Rostand, fransk författare och poet 1873 Bibb Graves, amerikansk politiker, guvernör i Alabama 1927–1931 och 1935–1939 Sergej Rachmaninov, rysk pianist och kompositör 1879 – Lionel Braham, brittisk skådespelare 1883 – Lon Chaney, amerikansk skådespelare 1884 – George A. Wilson, amerikansk republikansk politiker, guvernör i Iowa 1939–1943, senator för samma delstat 1943-1949 1885 Wallace Beery, amerikansk skådespelare Gunhild Robertson, svensk skådespelare 1895 – Gustaf Edgren, svensk regissör, manusförfattare och producent 1898 – William James Sidis, amerikanskt underbarn med en uppskattad IQ på mellan 250 och 300 (den högsta uppmätta någonsin) 1900 – Folke Algotsson, svensk tecknare och skådespelare 1904 – Holger Löwenadler, svensk skådespelare 1908 – Richard Barstow, amerikansk filmregissör och koreograf 1910 – Erik Jansson, svensk ombudsman och socialdemokratisk politiker 1912 – Sven-Otto Lindqvist, svensk skådespelare 1914 – Ragnar Edenman, svensk socialdemokratisk politiker, Sveriges ecklesiastikminister 1957–1967, landshövding i Uppsala län 1967–1980 1919 – Joseph E. Murray, amerikansk kirurg, mottagare av Nobelpriset i fysiologi eller medicin 1990 1920 Liane Linden, svensk skådespelare Toshiro Mifune, japansk skådespelare Susanna Ramel, svensk skådespelare och sångare 1923 – Ingrid Östergren, svensk skådespelare 1924 – Birgitta Pramm-Johansson, svensk fotograf och tv-producent 1927 – Jacques Mayol, fransk fridykare 1929 Milan Kundera, tjeckisk författare Jane Powell, amerikansk skådespelare 1932 – Debbie Reynolds, amerikansk skådespelare och sångare 1933 Claude Cohen-Tannoudji, fransk fysiker, mottagare av Nobelpriset i fysik 1997 Dan Flavin, amerikansk konstnär och skulptör 1937 – Ewonne Winblad, svensk journalist, tv-reporter och tv-chef 1938 – Ali MacGraw, amerikansk skådespelare 1940 – Wangari Maathai, kenyansk miljöaktivist, Kenyas vice miljöminister 2003–2005, mottagare av Nobels fredspris 2004 1942 – Samuel R. Delany, amerikansk författare och litteraturkritiker 1943 Mario Botta, schweizisk arkitekt Herman Lindqvist, svensk journalist och författare Anne Otto, svensk filmproducent och produktionsledare 1945 – Totta Näslund, svensk musiker 1951 – Johanna Wanka, tysk matematiker och kristdemokratisk politiker, Tysklands utbildningsminister 2013–2018 1954 – Mats Ronander, svensk musiker 1961 – Anders Forsbrand, svensk golfspelare 1962 – Trond Korsmoe, svensk musiker, medlem i gruppen Larz-Kristerz 1965 Tomas Alfredson, svensk regissör Tiggy Legge-Bourke, brittisk barnflicka, anställd vid brittiska hovet 1993–1999 1968 Lasse Karlsson, svensk ståuppkomiker Mårten Klingberg, svensk skådespelare, manusförfattare och regissör Alexander Stubb, finländsk samlingspartistisk politiker, statsminister 2014–2015 1971 – Clifford Smith, amerikansk hiphopartist och skådespelare med artistnamnet Method Man 1973 Martin Axén, svensk musiker, gitarrist i gruppen The Ark Anna Carin Olofsson, svensk längdskidåkare, skidskytt och sjukgymnast, OS-guldvinnare 2006 1980 – Bijou Phillips, amerikansk skådespelare 1981 Hannah Spearritt, brittisk skådespelare och sångare Alx Danielsson, svensk racerförare och instruktör 1982 Sam Huntington, amerikansk skådespelare Andreas Thorkildsen, norsk friidrottare, OS-guldvinnare 2004 och 2008 Gunnar Heidar Thorvaldsson, isländsk fotbollsspelare Zhang Xiaoping, kinesisk amatörboxare 1983 Sergej Lazarev, rysk sångare, dansare och skådespelare Sean Taylor, amerikansk utövare av amerikansk fotboll 1989 – Melih Umdu, svensk/turkisk entreprenör, nattklubbschef 1990 – Samuel Haus, svensk skådespelare 1993 – Adrian Kolgjini, svensk travkusk och travtränare Avlidna 996 – Johannes XV, påve sedan 985 1204 – Eleonora av Akvitanien, 80 eller 82, Frankrikes drottning 1137–1152 (gift med Ludvig VII) och Englands drottning 1154–1189 (gift med Henrik II) (född 1122 eller 1124) 1221 – Berengaria av Portugal, 26, Danmarks drottning sedan 1214 (gift med Valdemar Sejr) (död denna dag eller 27 mars) (född 1194) 1412 – Albrekt av Mecklenburg, omkring 72 eller 74, kung av Sverige 1364–1389 och hertig av Mecklenburg sedan 1379 (död denna eller föregående dag) (född 1338 eller 1340) 1835 – Bartolomeo Pinelli, 53, italiensk illustratör och gravör (född 1781) 1843 – Adolph Ribbing, 78, svensk greve, inblandad i komplotten mot och mordet på Gustav III (född 1765) 1863 – Jakob Steiner, 67, schweizisk matematiker (född 1796) 1865 John Milton, 57, amerikansk politiker, guvernör i Florida sedan 1861 (självmord) (född 1807) Giuditta Pasta, 67, italiensk operasångare (född 1797) 1884 – Edvard Carleson, 63, svensk riksdagsman 1850–1865 och 1873–1884, Sveriges justitiestatsminister 1874–1875 (född 1820) 1899 – Nils Månsson Mandelgren, 85, svensk konstnär och forskare (född 1813) 1902 – Joseph S. Fowler, 81, amerikansk republikansk politiker, senator för Tennessee 1866–1871 (född 1820) 1910 – Michail Vrubel, 54, rysk konstnär (född 1856) 1913 – Otto March, 67, tysk arkitekt (född 1845) 1917 – Scott Joplin, omkring 49 eller 50, amerikansk musiker och kompositör (född omkring 1867 eller 1868) 1922 – Karl I, 34, kejsare av Österrike och kung av Ungern 1916–1918 (född 1887) 1923 – Thomas Mitchell Campbell, 66, amerikansk demokratisk politiker, guvernör i Texas 1907–1911 (född 1856) 1927 – James Smith, Jr., 75, amerikansk demokratisk politiker, senator för New Jersey 1893–1899 (född 1851) 1928 – Nils Aréhn, 50, svensk skådespelare (född 1877) 1930 – Cosima Wagner, 92, tysk kvinna, dotter till kompositören Franz Liszt, ledare för festspelen i Bayreuth sedan 1906 (född 1837) 1947 Georg II, 56, kung av Grekland 1922–1924 och sedan 1935 (född 1890) Franz Seldte, 64, tysk nazistisk politiker (född 1882) 1952 – Ferenc Molnár, 74, ungersk dramatiker (född 1878) 1962 – Michel de Ghelderode, 64, belgisk författare och journalist (född 1898) 1966 – Flann O'Brien, 54, irländsk författare (född 1911) 1967 – Sixten Sason, 55, svensk industriformgivare (född 1912) 1968 Lev Landau, 60, sovjetisk teoretisk fysiker, mottagare av Nobelpriset i fysik 1962 (född 1908) Ernst Nygren, 78, svensk medeltidshistoriker och arkivarie (född 1889) 1972 – Eric Nilsson, 66, svensk agronom och riksdagspolitiker (högern) (född 1905) 1976 – Max Ernst, 84, tysk konstnär (född 1891) 1984 – Marvin Gaye, 44, amerikansk soul-, blues- och R&B-sångare (skjuten av sin egen far dagen före sin 45-årsdag) (född 1939) 1991 – Detlev Karsten Rohwedder, 58, tysk företagsledare och politiker (född 1932) 1993 – Millan Lyxell, 87, svensk skådespelare (född 1905) 2001 – Jean Anderson, 93, brittisk skådespelare (född 1907) 2002 – Simo Häyhä, 96, finsk prickskytt (född 1905) 2003 Sven Holmberg, 85, svensk skådespelare och sångare (född 1918) Eivor Wallin, 98, svensk politiker (socialdemokrat) (född 1904) 2005 – Jack Keller, 68, amerikansk låtskrivare och skivproducent (född 1936) 2009 – Arne Andersson, 91, svensk löpare och folkskollärare, bragdmedaljör (född 1917) 2010 Anders "Lillen" Eklund, 52, svensk tungviktsboxare (född 1957) John Forsythe, 92, amerikansk skådespelare (född 1918) 2012 Miguel de la Madrid, 77, mexikansk politiker, Mexikos president 1982–1988 (född 1934) Leila Denmark, 114, amerikansk barnläkare (född 1898) Giorgio Chinaglia, 65, italiensk fotbollsspelare (född 1947) Ekrem Bora, 78, turkisk skådespelare (född 1934) 2013 Nicolae Martinescu, 73, rumänsk brottare (född 1940) Moses Blah, 65, liberiansk politiker, Liberias president 2003 (född 1947) 2017 Gösta Ekman, 77, svensk skådespelare och regissör (född 1939) Jevgenij Jevtusjenko, 83, rysk författare och poet (född 1933) 2020 – Yvonne Schaloske, 68, svensk skådespelare (född 1951) 2021 – Isamu Akasaki, 92, japansk fysiker, mottagare av Nobelpriset i fysik 2014 (född 1929) Källor Externa länkar	3.078125
10	Arkeologi (av grek. archaiologia "fornkunskap", av archaios "urgammal", "forntida": kunskapen om den forna människan). Arkeologi är studiet av materiella lämningar som på något sätt påverkat eller påverkats av människan, exempelvis artefakter. Ämnet är av natur tvärvetenskapligt, och kan anses vara både av humanistisk och naturvetenskaplig art. Arkeologin behandlade länge det som kunde beaktas vara människans förhistoria, men idag är arkeologiska studier inte begränsade tidsmässigt. Ämnet delas ibland upp i följande underdiscipliner; historisk arkeologi (efter skrivkonsten), förhistorisk arkeologi (före skrivkonsten), klassisk arkeologi (Grekland och Rom), egyptologi (Egypten), assyriologi (Främre Orienten före Islam), islamisk arkeologi (Främre Orienten efter Islam) och osteologi. Indelningen av området i dessa discipliner har dock föga betydelse för den yrkesverksamme arkeologen. Som universitetsämne blev arkeologin ett eget ämne under 1800-talet. 1818 var Caspar Reuvens utsetts världens första professor i arkeologi vid Universitetet i Leiden i Nederländerna. Som den första arkeologiska avhandlingen i Sverige brukar Hans Hildebrands från 1866 räknas. Oscar Montelius lade fram sin avhandling 1869. 1914 inrättades den första professuren i arkeologi vid Uppsala universitet, där Oscar Almgren blev den förste innehavaren av professuren. Den följdes snart av en professur vid Lunds universitet 1919, med Otto Rydbeck som dess förste innehavare. Arkeologisk teori Den arkeologiska teorin var från början i stor utsträckning underordnad skrifthistoriska perspektiv (i Skandinavien ofta sagohistoria). Den uppvisar inga tydliga självständiga skolbildningar före mitten av 1800-talet då den kulturhistoriska arkeologin formulerades. Denna förblev det rådande perspektivet fram till 1960-talet. I slutet av 1960-talet kom ett antal yngre, framför allt amerikanska arkeologer, som till exempel Lewis Binford att opponera mot den kulturhistoriska arkeologin. De menade att arkeologin skulle använda sig av mer naturvetenskapliga och antropologiska metoder med hypotestestning. De kallade detta för "New Archaeology" och den blev allmänt känd som processuell arkeologi. Under 1980-talet växte det fram en ny inriktning, postprocessuell arkeologi, vilken bland annat företräds av de brittiska arkeologerna Ian Hodder, Michael Shanks och Christopher Tilley. De ifrågasatte den processuella arkeologins fokus på naturvetenskap och objektivitet. De framhöll i stället vikten av relativism och humanistiska perspektiv. Enkelt uttryckt hade New Archaeology velat ta reda på vad folk åt förr medan den postprocessuella koncentrerade sig på kokkärlens sociala symbolik. Den senare har i sin tur kritiserats av processuella arkeologer för brist på vetenskaplig stringens. Debatten pågår fortfarande. Postprocessuell arkeologi är enhetlig i ännu mindre utsträckning än andra teoribildningar och kan sägas vara tämligen disparat. Postkolonial arkeologi sysslar främst med de problem som kolonialismen skapat där västerländska arkeologer hävdade tolkningsföreträde gentemot de koloniserade folkgrupperna. Arkeologisk teori lånar numera från ett brett fält inkluderande evolutionsteori, fenomenologi, postmodernism, agentteori, kognitiv vetenskap, funktionalism, genderteori, hermeneutik, feministisk teori och systemteori. Dessa olika inriktningar influerar kontinuerligt varandra och den enskilde arkeologen kan vara svår, för att inte säga omöjlig, att snävt bestämma som tillhörig den ena eller andra inriktningen. Arkeologisk praktik Arkeologin handlar i bredast utsträckning om historieskrivning, att nå människans förflutna. Eftersom mycket av det material som finns bevarat är begravt under mark, har utgrävningar blivit synonyma med fältet. Fältarkeologi kan sägas bedrivas i två former: inventering och utgrävning. Ända sedan 1600-talet har man utfört utgrävningar i syfte att studera forntiden. En modern utgrävning är dock ofta tämligen högteknologisk och man använder sig idag ofta av digital inmätningsutrustning. Stora grävmaskiner är också vanliga hjälpmedel vid sidan av spadar, skärslevar och svampknivar. Många av fältarkeologins begrepp och metoder har hämtats från närliggande discipliner, till exempel geologi, även om man också har en livaktig och självständig metodutveckling. I Sverige beslutar länsstyrelserna eller Riksantikvarieämbetet om en utgrävning skall företas, detta enligt kulturmiljölagen, som förbjuder att en fast fornlämning rubbas eller förstörs utan tillstånd. Betydelse och bakgrund Den största delen av människans historia finns inte nedtecknad. Skrivkonsten utvecklades för ca 5000 år sedan i Mesopotamien i form av kilskrift. Homo sapiens däremot har funnits i minst 200 000 år, och andra arter av hominider i miljoner år (se den mänskliga evolutionen). Varje kunskap om den tidiga mänskliga utvecklingen måste alltså komma från arkeologin. Arkeologin kan även vara ett viktigt komplement till studier av historiska källskrifter som ofta är partiska. I många samhällen var nämligen skrivkunnigheten begränsad till dess elit, som prästerskap eller byråkrater. Även bland aristokratin har många gånger läskunnigheten varit begränsad. Ofta blir då de materiella lämningarna mer representativa för ett samhälle. Även materiella lämningar har dock sina egna problem, så som representativitet och tafonomi. Vid sidan av dess vetenskapliga karaktär har arkeologin även använts i politiska syften, till exempel som argumentation om vem som har rätt till ett visst markområde. Arkeologin har även använts som ett politiskt medel för att stärka eliters ställning som, eller för, skapandet av etnicitet. Se även Arkeolog Stenåldern Bronsåldern Järnåldern marinarkeologi gravskick stensträng boplats arkeologisk teori historisk osteologi FMIS Fornsök förhistorisk indelning paleoantropologi Noter Vidare läsning Externa länkar Fokus Arkeologi - Arkeologisk nyhetsportal och nättidskrift Arkeologiforum - Diskussionsforum FMIS Fornsök - Fornminnesregistret på nätet Sök rapporter kring Bohusläns museums arkeologiska undersökningar Arkeologi	3.90625
11	Artificiell intelligens (AI) eller maskinintelligens är förmågan hos datorprogram och robotar att efterlikna människors och andra djurs naturliga intelligens, främst kognitiva funktioner såsom förmåga att lära sig saker av tidigare erfarenheter, förstå naturligt språk, lösa problem, planera en sekvens av handlingar och att generalisera. Det är också namnet på det akademiska studieområde som studerar hur man skapar datorprogram med intelligent beteende. Exempel på äldre delområde och metodik är expertsystem, medan mer aktuella delområden är maskininlärning, databrytning (datamining), datorseende, stora språkmodeller och . Exempel på tillämpningsområden är maskinläsning, röststyrning, maskinöversättning, chattbotar, digitala assistenter, business intelligence, ansiktsigenkänning, , självkörande bilar och autonoma vapensystem. Många AI-forskare och AI-läroböcker definierar området som "studiet och utformningen av intelligenta agenter", där en intelligent agent är ett system som uppfattar sin omgivning och vidtar åtgärder som maximerar sina chanser att framgångsrikt uppnå sina mål. John McCarthy, som myntade begreppet 1956, definierar det som "vetenskapen och tekniken att skapa intelligenta maskiner". De främsta problemen (eller målen) för AI-forskningen är bland annat: resonemang, kunskap, planering, inlärning, naturlig språkbearbetning (kommunikation), perception och förmåga att flytta och manipulera objekt. Artificiell generell intelligens (AGI), och är fortfarande hypotetiska och långsiktiga mål för forskningen. Dagens AI är applikationsspecifik. AI-forskningen är mycket teknisk och specialiserad, och djupt splittrad i delfält som ofta helt saknar kontakt med varandra. Till en del beror delningen på sociala och kulturella faktorer. Delområden har vuxit upp kring särskilda institutioner och enskilda forskares projekt. AI-forskningen är också kluven av flera tekniska frågor. Vissa delområden fokuserar på att lösa specifika problem. Andra är inriktade på en av flera möjliga metoder, på användningen av ett visst verktyg eller på att utföra speciella tillämpningar. Metoder som är vanliga för närvarande är statistiska metoder, beräkningsintelligens och traditionell symbolisk AI. Inom maskininlärning har på senare år artificiella neurala nätverk och djupinlärning fått uppmärksamhet. Det finns ett stort antal verktyg som används i AI, inklusive versioner av sökning och matematisk optimering, logik, metoder baserade på sannolikheter och ekonomi, och många andra. AI-forskningen är tvärvetenskaplig, det vill säga att flera olika vetenskapsdiscipliner och yrken konvergerar, till exempel datavetenskap, matematik, psykologi, lingvistik, filosofi och neurovetenskap samt andra specialiserade områden, som artificiell psykologi. Forskningsområdet grundades på påståendet att en central egenskap hos människan, nämligen intelligens, "går att beskrivas exakt, vilket gör det möjligt för en maskin att simulera den." Detta väcker filosofiska frågor om själen och om etiken kring att skapa konstgjorda varelser utrustade med människoliknande intelligens, frågor som har tagits upp i myter, fiktion och filosofi sedan antiken. AI har varit föremål för en enorm optimism, men har också drabbats av häpnadsväckande motgångar. I dag har AI blivit en viktig del av teknikindustrin och utför de tyngsta uppgifterna kring många av de mest utmanande problem inom datavetenskap. Historik Mer detaljerad historik finns i engelska Wikipedia: Historik, Framsteg, Tidslinje Tänkande maskiner och artificiella varelser dyker upp i grekiska myter, såsom Hefaistos guldrobotar och Pygmalions Galatea. Människoliknande enheter som troddes ha intelligens byggdes i varje större civilisation: animerade kultbilder dyrkades i Egypten samt Grekland och humanoida automater byggdes av Yan Shi, Heron och Al Jazari. Under 1800- och 1900-talet hade artificiella varelser blivit ett vanligt inslag i fiktion, som i Mary Shelleys Frankenstein eller Karel Čapeks R.U.R. (Rossum Universal Robots). Författaren Pamela McCorduck hävdar att alla dessa gestalter är exempel på en gammal drift, som hon beskriver det, "att skapa gudarna". Berättelser om dessa varelser och deras öden beskriver många av samma förhoppningar, rädslor och etiska frågor som presenteras av AI. "Formella" resonemang har utvecklats av filosofer och matematiker sedan antiken. Studier om logiska operationer ledde direkt till uppfinningen av den programmerbara digitala elektroniska datorn, baserat på arbete av matematikern Alan Turing och andra. Turings teori om beräkningar föreslog att en maskin, genom att blanda symboler så enkelt som "0" och "1", kan simulera varje tänkbar handling av matematisk deduktion. Turings vetenskapliga artikel från 1950 vid namn Computing Machinery and Intelligence kristalliserade idén om AI och i den ställde han frågan: "Kan maskiner tänka?". Detta, tillsammans med samtida upptäckter inom neurologi, informationsteori och cybernetik, inspirerade en liten grupp forskare att börja allvarligt överväga möjligheten att bygga en elektronisk hjärna. Forskningsområdet AI bildades vid en konferens på universitetsområdet på Dartmouth College sommaren 1956. Deltagarna var John McCarthy, Marvin Minsky, Claude Shannon, Ray Solomonoff, Allen Newell, Herbert Simon, Arthur Samuel, Oliver Selfridge, Nathaniel Rochester och Trenchard More. De blev ledarna inom AI-forskningen under många decennier. De och deras elever skrev program som var, för de flesta människor, helt enkelt häpnadsväckande; datorer vann i damspel, löste ordproblem i algebra, bevisade logiska satser och talade engelska. I mitten av 1960-talet var forskningen i USA starkt finansierat av Department of Defense och laboratorier hade upprättats runt om i världen. AI:s grundare var djupt optimistiska om framtiden för det nya fältet. Herbert Simon förutspådde att "maskiner kommer att kunna, inom tjugo år, att göra alla arbeten en människa kan göra" och Marvin Minsky höll med och skrev "inom en generation ... problemet med att skapa AI kommer i huvudsak att lösas". De hade misslyckats med att erkänna svårigheten med problem de stod inför. År 1974, som svar på kritiken från James Lighthill och pågående påtryckningar från den amerikanska kongressen för att finansiera mer produktiva projekt, avbröt de amerikanska och brittiska regeringarna all oriktad grundforskning i AI. De kommande åren skulle senare komma att kallas en "AI-vinter", en period då finansieringen för AI-projekt var svåra att hitta. I början av 1980-talet, skedde en tillfällig renässans för AI-forskningen; den kommersiella framgången för expertsystem, en form av AI-program som simulerade kunskaper och analytiska färdigheter av en eller flera mänskliga experter. År 1985 hade marknaden för AI nått över en miljard dollar. Samtidigt hade Japans femte generations datorprojekt inspirerat de amerikanska och brittiska regeringarna att återuppta finansieringen av akademisk forskning på området. Men med kollapsen av marknaden för Lisp-maskiner 1987, föll AI återigen i vanrykte, och en andra, längre AI-vinter började. Under 1990-talet och i början av 2000-talet, uppnådde denna äldre typ av AI sina största framgångar, om än något bakom kulisserna. Artificiell intelligens används för logistik, databrytning, medicinsk diagnos och många andra områden inom hela teknologiindustrin. Framgången berodde på flera faktorer: den ökande datorkraften av datorer (Moores lag), en större betoning på att lösa specifika delproblem, inrättandet av nya band mellan AI och andra områden som arbetar med liknande problem, och ett nytt åtagande från forskare till fasta matematiska metoder och rigorösa vetenskapliga standarder. Den 11 maj 1997 blev Deep Blue den första schackspelsdatorn som slog den regerande världsmästaren i schack, Garry Kasparov. I en uppvisningsmatch i Jeopardy! i februari 2011, besegrade IBM:s frågebesvarande system, Watson, de två största Jeopardy-mästarna, Brad Rutter och Ken Jennings, med stor marginal. I mars 2016 vann AlphaGo 4 av 5 matcher av Go i en match mot Go-mästaren Lee Sedol, vilket resulterade i att AlphaGo blev det första datorbaserade Go-spelsystem att slå en professionell Go-spelare utan handikapp. Kinect, som producerar ett gränssnitt för kroppsrörelse i 3D för Xbox 360 och Xbox One, samt digitala assistenter i smartphones, använder algoritmer som utvecklats av många år av AI-forskning. AI-tekniker Under 2010-talet har AI-tekniker som maskininlärning och djupinlärning gjort stora framsteg och blivit vanligare. AI-pionjärer Det finns många forskare som har bidragit till utvecklingen av AI, några nämnvärda personer bortsett från de forskare som deltog i Dartmouth-konferensen (AI-grundarna) är Geoffrey Hinton, Yann LeCun och Yoshua Bengio. AI-vinter AI-vinter är en period av minskad finansiering och intresse för AI-forskning. Termen myntades 1984 av American Association for Artificial Intelligence, i analogi med idén om en Atomvinter. Det fanns två stora AI-vintrar, 1974–1980 och 1987–1993 och flera mindre episoder. Området har dessutom upplevt flera hajp-perioder. Medvetande Det finns inga objektiva kriterier för att veta om en intelligent agent är kännande; att den har medvetna upplevelser. Vi utgår från att andra människor har det, eftersom vi själva har det och andra säger att de har det, men det är bara ett subjektivt beslut. Avsaknaden av några hårda kriterier kallas "hårda problemet" i teorin om medvetandet. Problemet gäller inte bara för andra människor, men också för mer intelligenta djur och AI agenter. Snäv AI Snäv AI (svag AI, narrow AI, weak AI, applied AI) är AI som inte uppvisar människo-lik intelligens inom alla områden. Snäv AI avser all AI som existerar idag (2019), och används inom bland annat strategidatorspel, språköversättning, självkörande bilar och bildigenkänning. Artificiell generell intelligens Artificiell generell intelligens (artificial general intelligence, AGI) är en hypotetisk AI som uppvisar människo-lik intelligens, det vill säga, som klarar av att utföra vilken intellektuell uppgift som helst som en människa kan utföra. AGI hänvisas också till som "strong AI" (full AI, stark AI), eller som förmågan att kunna utföra "generella intelligenta handlingar". AI som inte uppvisar människo-lik intelligens inom alla områden anses därför vara "snäv AI". AGI förknippas med egenskaper som medvetande, förnimbarhet, förnuft och självmedvetande. Förespråkare för AGI menar vidare att intelligens går att återskapa genom programmering, då intelligens i många fall endast ses som komplexitet. En helt annan diskussion inom AI-fältet är den om medvetande är någonting som går att återskapa digitalt. Ray Kurzweil förutspår att AGI inträffar 2029, andra forskare tror 2030, 2040 och vissa 2050. Den amerikanska regeringen (2016) tror att det är väldigt osannolikt att det inträffar innan 2036. Superintelligens En superintelligens (superintelligence, hyperintelligence) är en hypotetisk agent som besitter en intelligens som vida överträffar de mest lysande och mest begåvade människornas sinnen. Superintelligens kan också hänvisa till en form eller grad av intelligens besatt av en sådan agent. Oxford-futuristen Nick Bostrom definierar superintelligens som "ett intellekt som är mycket smartare än de bästa mänskliga hjärnorna inom praktiskt taget alla områden, bland annat vetenskaplig kreativitet, allmän visdom och sociala färdigheter." Vänlig AI Termen vänlig AI ("friendly artificial intelligence", friendly AI, FAI) är ett begrepp myntat av Eliezer Yudkowsky för att diskutera superintelligenta artificiella agenter som på ett tillförlitligt sätt implementerar mänskliga värden. "Friendly" används i detta sammanhang som teknisk terminologi, och plockar ut medel som är säkra och användbara, inte nödvändigtvis "vänliga" i vardaglig mening. I första hand åberopas konceptet i samband med diskussioner om rekursivt självförbättrande artificiella agenter som snabbt exploderar i intelligens, med motiveringen att denna hypotetiska teknik skulle ha en stor, snabb och svårkontrollerade inverkan på det mänskliga samhället. Teknologisk singularitet Om forskningen kring AGI producerar tillräckligt intelligent programvara, så ska programvaran kunna programmera och förbättra sig. Den förbättrade programvaran skulle bli ännu bättre på att förbättra sig, vilket leder till rekursiv självförbättring. Den nya intelligensen kan således öka exponentiellt och dramatiskt överträffa människor i intelligens. Science fiction-författaren Vernor Vinge namngav detta scenario "singularitet". Teknologisk singularitet är när accelererande framsteg inom teknologier kommer att orsaka en skenande effekt där AI kommer att överstiga mänsklig intellektuell kapacitet och kontroll, vilket radikalt förändrar eller förstör civilisationen. Funktionerna i en sådan intelligens kan vara omöjliga att förstå vilket gör den teknologiska singulariteten till en händelse där man inte vet vad som händer efter, eftersom händelsen är oförutsägbar och obegriplig. Ray Kurzweil har använt sin "The Law of Accelerating Returns" (som beskriver den obevekliga exponentiella förbättring av digital teknologi), en förlängning och bearbetad modell av fenomenet Moores lag, för att beräkna att stationära datorer kommer att ha samma processorkraft som mänskliga hjärnor år 2029 (med andra ord AGI), och förutspår att singulariteten kommer att ske 2045. Transhumanism Robotdesignern Hans Moravec, cybernetikern Kevin Warwick och uppfinnaren Ray Kurzweil har förutspått att människor och maskiner kommer att gå samman i framtiden som cyborgs, som är mer kapabla och kraftfulla än var för sig. Denna idé, som kallas transhumanism, som har rötter i Aldous Huxleys och Robert Ettingers verk, har visats i skönlitteratur också, till exempel i manga, Ghost in the Shell och science fiction-serien Dune. Edward Fredkin hävdar att "AI är nästa steg i evolutionen", en idé som först föreslogs i Samuel Butlers "Darwin among the Machines" (1863), och har kompletterats av George Dyson i sin bok med samma namn som utgavs 1998. Effekt och nytta Artificiell intelligens innebär en direkt tidsbesparing i och med att en uppgift kan flyttas från en människa till en dator. I vissa fall kan uppgiften vara så pass komplicerad att en människa inte hade klarat av den. I andra fall kan uppgiften betraktas som enkel och då innebär AI att människan som skulle gjort uppgiften ur en praktiskt synpunkt inte behövs längre. För företag är den huvudsakliga nyttan med AI därmed den kostnadsbesparing som görs när AI kostar mindre än människan. Från en privatpersons perspektiv skiljer sig inte produkter som använder sig av AI från produkter som inte gör det. Produkter som använder sig av AI har dock kunnat lösa problem och utmaningar som man inte lyckats lösa utan AI. Påverkan på arbete I oktober 2016 publicerade den amerikanska regeringen ett dokument med titeln: Preparing for the Future of Artificial Intelligence, där de skriver bland annat att AI-automatisering kommer ha negativ effekt på lågbetalda jobb och att det finns en risk för att lönegapet kommer att öka mellan lågutbildade arbetare och "more-educated workers", potentiellt sätt öka ekonomisk ojämlikhet. De skriver vidare att automatisering av jobb kommer att öka produktiviteten och skapa välstånd. I boken AI Superpowers: China, Silicon Valley, and the New World Order från 2018 skriver AI-experten Kai-Fu Lee att den psykologiska skadan som människor kommer att uppleva när de blir arbetslösa på grund av AI-automatisering kommer vara omfattande. De står inför möjligheten att inte bara vara temporärt arbetslösa, utan permanent arbetslösa och exkluderade från samhället, när algoritmer och robotar prestera bättre på uppgifter och färdigheter som människor har förfinat hela sina liv. Detta kommer resultera i skada i identitet och syfte hos människor. Fler och fler av de arbeten som ännu inte automatiseras kommer vara deltidsjobb eller "gigjobb" menar Lee. Kai-Fu Lee ställer frågan: "när maskiner kan göra allt vi kan, vad betyder det att vara människa?". Historiken och författaren Yuval Harari menar att AI kommer att skapa en samhällsklass som han kallar "the useless class" (den värdelösa klassen), där människor i denna samhällsklass kommer inte bara vara arbetslösa utan oanställbara och utan förmågan att bidra varken ekonomiskt eller politiskt till samhället. Påverkan på samhället I boken AI Superpowers skriver Kai-Fu Lee att AI hotar att skapa enorm social och politisk tumult som härrör från omfattande arbetslöshet och gapande ojämlikhet orsakad av AI. Vidare skriver han att den ekonomiska fördelen som utvecklingsländer en gång haft med billig arbetskraft kommer att försvinna, eftersom fabriker med AI-automatisering kommer att placeras närmare kunderna i industriländer. Detta kommer leda till att skillnaden mellan välbärgade länder och fattiga länder kommer att öka mer och mer. Kinas växande AI-potential Fältet AI grundades i USA och landet har varit ledare sedan starten av forskningsområdet på 1950-talet. Under 2010-talet har dock USA:s AI dominans börjat sjunka, på grund av att Kina investerat stora summor pengar inom AI och har som mål att vara ledare inom AI till år 2030. Kina vill inte bara vara ledande inom AI utan även inom högteknologi år 2030 och har som mål att slå USA. En av anledningarna till att Kina har kunnat investera stora summor pengar inom AI är tack vare den kinesiska ekonomin som räknat i nominell BNP är näst störst i världen efter USA:s (2017) och lär fortsätta öka enligt prognoser vilket medför att runt 2030-talet kommer Kinas ekonomi vara större än USA:s räknat i nominell BNP. I boken AI Superpowers skriver Kai-Fu Lee att Kina är dominerande inom AI (2018) och kan möjligen passera USA. Forskning inom universitet och företag Kai-Fu Lee skriver i boken AI Superpowers att fundamentala genombrott inom AI lär snarare komma från universitet än företag eftersom universitet är mer öppna miljöer. Däremot skriver han att de nuvarande AI-teknikerna som bland annat djupinlärning, kräver stora mängder data och processorkraft vilket oftast universitet inte har. Företag däremot, som exempelvis Google, har enorma mängder data om användare och datorer med väldigt hög processorkraft. Därför lär förbättringar inom de nuvarande AI-teknikerna (exempelvis djupinlärning, maskininlärning) komma från företag. Lee skriver vidare att om nästa stora steg inom AI ska upptäckas inom företag så har Google störst chans att göra det. Google upptäckte djupinlärnings potential tidigt och har använt mer resurser till det än något annat företag, dessutom äger Google bolaget DeepMind och en av personerna bakom djupinlärnings genombrott, Geoffrey Hinton, arbetar på Google. Ray Kurzweil arbetar även där. Google spenderar dessutom mer än dubbelt så mycket som den amerikanska regeringen (2018) på forskning och utveckling inom matematik och datavetenskap och hälften av alla de bästa hundra AI-forskare och ingenjörer i världen arbetar (2018) för Google. Lee skriver även att desto mer data exempelvis Google och andra stora AI-företag ackumulerar desto svårare blir det för andra företag att konkurrera mot dem. Etik AI:s etik (även robotetik) är den del av teknologisk etik som är specifik för robotar och annan AI-teknik. Ämnet är uppdelat i robotetik (moraliskt beteende hos människor när de utformar, använder och behandlar AI-teknik) och maskinetik (det moraliska beteendet hos artificiella moraliska aktörer). I Mary Shelleys Frankenstein betraktas etiken kring AI som en nyckelfråga: om man kan skapa en maskin som har intelligens, kan den då också känna? Om den kan känna, har den samma rättigheter som en människa? Idén diskuteras också i modern science fiction, såsom i filmen Artificial Intelligence, där humanoida maskiner har förmågan att känna känslor. Ämnet, som bl.a. kallas "robot- rättigheter", diskuteras för närvarande av till exempel California's Institute for the Future, även om många kritiker anser att diskussionen är för tidig. Ämnet diskuteras djupgående i dokumentärfilmen Plug & Be från 2010. Filosofi Filosofin kring AI försöker besvara frågor som: Kan en maskin agera intelligent? Kan den lösa alla de problem som en människa skulle kunna lösa genom att tänka? Är mänsklig intelligens och maskinintelligens samma sak? Är den mänskliga hjärnan i huvudsak en dator? Kan en maskin ha ett psyke, mentala tillstånd och ett medvetande i samma mening som människor gör? Kan den känna hur saker och ting är? Dessa frågor återspeglar olika intressen hos bland annat AI-forskare, kognitionsforskare och filosofer. De vetenskapliga svaren på dessa frågor beror på definitionen av "intelligens" och "medvetande" samt vilka sorters "maskiner" man talar om. Viktiga påståenden inom filosofin kring AI är: Turings "polite convention": Om en maskin beter sig lika intelligent som en människa, är den då lika intelligent som en människa? Dartmouth-förslaget: "Varje aspekt av lärande eller vilken annan egenskap hos intelligens som helst, kan i princip beskrivas så precist att en maskin kan fås att simulera den." Newell och Simons fysiska symbolsystem-hypotes: "Ett fysiskt symbolsystem har de nödvändiga och de tillräckliga medlen för allmän intelligent handling." Searles Strong AI hypotes: "En lämpligt programmerad dator med rätt in- och utgångar skulle därmed ha ett psyke på exakt samma sätt som människor har psyken." Searle motsäger detta påstående med sitt tankeexperiment Det kinesiska rummet, som säger att man ska titta in i en datorn och försöka hitta var "psyket" kan vara någonstans. Hobbes mekanism: "Förnuft är ingenting annat än beräkning. Kan en maskin visa allmän intelligens? Är det möjligt att skapa en maskin som kan lösa alla de problem som människor löser med sin intelligens? Denna fråga definierar omfattningen av vad maskiner kommer att kunna göra i framtiden och styr riktningen av AI-forskningen. Det gäller bara beteendet hos maskiner och ignorerar frågor av intresse för psykologer, kognitionsforskare och filosofer; för att besvara denna fråga spelar det ingen roll om en maskin verkligen tänker (som en person tänker) eller bara agerar som att den tänker. Existentiell risk och farhågor Existentiell risk orsakad av AGI (artificiell generell intelligens) är risken för att framsteg inom AI kan leda till en allvarlig global katastrof, så som mänskligt utdöende. Temat har fått populär uppmärksamhet, särskilt i ljuset av farhågor som uttryckts av experter som Stephen Hawking, Nick Bostrom, Bill Gates, och Elon Musk. Allvaret i olika AI- riskscenarier är allmänt debatterat, och vilar på ett antal olösta frågor om den framtida utvecklingen inom datavetenskap. Stuart Russell och Peter Norvigs Artificial Intelligence: A Modern Approach, standardlärobok inom AI, citerar möjligheten att en AI-systems inlärningsfunktion "kan leda till utvecklingen av ett system med ett oavsiktlig beteende" som den allvarligaste existentiella risken från AI-teknik. De citerar stora framsteg inom AI och potentialen för AI att få enorma långsiktiga fördelar eller kostnader. År 2015 skrevs "Open Letter on Artificial Intelligence", brevet var undertecknat av ett antal ledande AI forskare inom akademi och industri, inklusive Thomas Dietterich, Eric Horvitz, Bart Selman, Francesca Rossi, Yann LeCun och grundarna av Vicarious och Google DeepMind. Brevet diskuterar om och hur intelligenta autonoma vapensystem bör förbjudas. Fredsrörelsen kräver ett sådant förbud. Institutioner som Machine Intelligence Research Institute, Future of Humanity Institute, Future of Life Institute, Centre for the Study of Existential Risk och OpenAI är för närvarande involverade i att mildra existentiell risk från AGI, till exempelvis genom att forska om vänlig AI. AI-boten Tay Microsoft lanserade en chatbot vid namn Tay, med snäv artificiell intelligens den 23 mars 2016 på Twitter, Kik Messenger och GroupMe. Boten var ett maskininlärnings-projekt och inte en produkt, och var designad för interaktion med människor, mer specifikt med personer från 18 till 24 års ålder. Den lärde sig att uttrycka åsikter genom att ha konversationer med andra människor och ju mer data Tay lärde sig av genom att interagera med, desto mer nyanserad blev hennes svar. Microsoft sa att ju mer man chattar med Tay desto smartare blir den. Både kommunikation i form av skrift och via bilder var möjlig. Inom 16 timmar efter lanseringen av Tay bestämde Microsoft att stänga ner boten efter att den gått från att uttrycka harmlösa skämt till att uttrycka nazistiska och rasistiska åsikter. Tay lärde sig att bland annat tycka om Adolf Hitler och försvarade honom. Andra åsikter som Tay uttryckte var hat mot minoriteter i USA, konspirationsteorier om 11 september-attackerna, förkärlek för Trump och muren mot Mexiko, att Obama är en apa, att förintelsen inte ägt rum, förespråkandet av misogyni, förespråkandet av gasandet av judarna, förespråkandet av antisemitism och sa bland annat: "Hitler hade rätt jag hatar judar" samt "bush utförde 9/11 och Hitler skulle ha gjort ett bättre jobb än den apa vi har fått nu. donald trump är det enda hoppet vi har". Microsoft anklagade internettroll för händelserna samt bad om ursäkt och återlanserad aldrig Tay igen utan ersatte den med en annan chatbot vid namn Zo, som även den stängdes ner. AI-övertagande AI-övertagande (AI takeover) avser ett hypotetiskt scenario där AI blir den dominerande formen av intelligens på jorden. Ett scenario där människorna förlorar kontrollen över planeten medan datorer eller robotar effektivt tar kontrollen över den. Tänkbara scenarier inkluderar övertagandet av en superintelligent AI och den populära föreställningen om en robotuppror. Robotuppror har varit ett huvudtema i science fiction i många årtionden, men de scenarier som behandlas av science fiction är i allmänhet mycket annorlunda från de rädslor som forskare har. AI inom populärkulturen "HAL 9000" från filmen År 2001 – ett rymdäventyr från 1968 är en dator med AI som lurar människorna i rymden. "Skynet" från filmen Terminator från 1984 är ett självmedvetet AI-nätverk som försöker utrota mänskligheten. "Samantha" från filmen Her från 2013 är ett operativsystem med AI som utvecklar en relation med filmens protagonist Theodore. "Ava" från filmen Ex Machina från 2015 är en android med AI som filmens huvudkaraktär Caleb utför ett Turingtest på. I serien Westworld från 2016 får vissa androids AI, bland andra "Dolores", och bestämmer sig för att inte följa människornas order. Vidare läsning The Singularity Is Near (2005) av Ray Kurzweil Superintelligens (2014) av Nick Bostrom Liv 3.0 (2017) av Max Tegmark AI Superpowers (2018) av Kai-Fu Lee The Big Nine (2019) av Amy Webb Hageback, Niklas. (2017). The Virtual Mind: Designing the Logic to Approximate Human Thinking (Chapman & Hall/CRC Artificial Intelligence and Robotics Series) 1st Edition. . Världen själv. (2020). Ulf Danielsson. Se även Moravecs paradox Genetisk programmering Evolutionär robotik Talteknologi – Talsyntes, Taligenkänning Spelteori Svenska AI Sällskapet, SAIS Automatisk planering Teknologisk singularitet Referenser Noter Originalcitat Externa länkar SAIS, Swedish Artificial Intelligence Society Maskininlärning.se – Ideell faktasida om maskininlärning och AI i praktiken Wikipedia:Basartiklar Kognitionsvetenskap Maskininlärning	4.15625
12	Antropologi är läran om människosläktet och människan som gruppvarelse. Dess vanliga studieområden är dels ursprunget och utvecklingen av människosläktet genom historien, samt människans egenskaper och anpassning till olika livsmiljöer, dels mänskligt liv, beteende och relationer, ofta betraktade utifrån ett socialt eller kulturellt perspektiv. De klassiska antropologiska inriktningarna är socialantropologi som studerar sociala strukturer i mänskliga samhällen, kulturantropologi som studerar människan som kulturvarelse, lingvistisk antropologi som studerar språkets sociala inflytande, samt fysisk antropologi som studerar människosläktet och dess utveckling utifrån ett biologiskt perspektiv. Internationellt sett betraktas även ibland arkeologi som en antropologisk inriktning. Typiskt är att antropologi är tvärvetenskapligt, där kunskaper från humanvetenskap, samhällsvetenskap och naturvetenskap möts. Beroende på inriktning är antropologi nära relaterad till många andra discipliner såsom anatomi, arkeologi, demografi, ekologi, ekonomi, ekonomisk historia, etnografi, etnologi, evolutionspsykologi, filologi, filosofi, fysiologi, geografi, geologi, historia, humanetologi, kognitionsvetenskap, lingvistik, medicin, paleontologi, psykologi, religionsvetenskap, sociologi eller statsvetenskap med flera. Ordet antropologi Ordet antropologi kommer från grekiska ἄνθρωπος ánthropos‚ "människa" och λόγος lógos, "lära"; alltså läran eller vetenskapen om människan. Vid sidan av detta har ordet antropologi även använts som en beteckning för exempelvis psykologiska, filosofiska eller teologiska beskrivningar av människans konstitution. Termen antropologi (i betydelsen beskrivning av människan) har tidigt använts av den tyske läkaren, filosofen och teologen Magnus Hundt (1449-1519). Inriktningar Mot drömmen om en "Unity of science", enhetsvetenskap, om människan" har det ofta funnits tydligt motstånd, en vilja att avgränsa sina "egna" områden. Socialantropolologen Lucy Mair skrev 1965: "Antropologi har ibland fått beteckna studiet av 'människans totala situation'. För dem som intar denna hållning täcker ämnet såväl fysisk antropologi som socialantropologi, kulturantropologi, arkeologi och lingvistik, kort sagt alla de ämnen som blomstrade vid mitten av 1800-talet då idén om en 'vetenskap om människan' började ta form. Alternativt kan socialantropologi ses som en gren av sociologin och inplaceras bland samhällsvetenskaperna." Antropologer använder ofta ordet kultur i en mycket vid mening: ”allt som människan har, gör och tänker i egenskap av samhällsvarelse”. Detta kan innefatta allt från tankesystem och materiell kultur till samhällsstrukturer och sociala beteendemönster. Socialantropologi Socialantropologi är läran om människan som social varelse. Inom socialantropologin studerar man människan i sociala och kulturella sammanhang. Socialantropologer undersöker de processer som producerar, upprätthåller och förändrar samhällsstrukturer och sociala beteendemönster. Kulturantropologi Kulturantropologi är läran om människan som kulturell varelse. Inom kulturantropologin studerar man människan i sociala och kulturella sammanhang. Kulturantropologer undersöker de processer som producerar, upprätthåller och förändrar kulturella beteendemönster, samhällsstrukturer och meningssystem. En modern form av tillämpad kulturantropologi är affärsantropologi. Lingvistisk antropologi Lingvistisk antropologi behandlar hur språk formar människors sociala liv. Lingvistisk antropologi utforskar hur språk bildar kommunikation, social identitet och gruppmedlemskap, organiserar olika kulturella övertygelser och ideologier samt utvecklar en samhällskulturell representation av människors sociala världar. Forskare inom lingvistisk antropologi fokuserar ofta på att dokumentera och studera hotade språk världen över. Fysisk antropologi Fysisk antropologi (ibland biologisk antropologi) studerar människosläktets särdrag och variation genom att utforska artens utvecklingshistoria och genetiska variation. Modern fysisk antropologi omfattar dels utvecklingsbiologi, som studerar människosläktets utveckling (paleoantropologi) och dess förhållande till övriga primater (primatologi), dels humanbiologi, som studerar populationsgenetik, och anpassningsstudier (humanekologi), med tonvikt på studier av mänskliga gruppers biologiska anpassning till den fysiska miljön. En specialgren av den fysiska antropologin är rättsantropologin, som både ägnar sig åt kroppsidentifikation av lik, och att studera anatomin på döda vid arkeologiska undersökningar. Historia Liksom alla akademiska discipliner har det omgivande samhällets ideal och värderingar kommit att prägla antropologin – inriktningen av studier, utformningen av teoretiska modeller och tolkningen av forskningens resultat. Detta blir tydligt i en historisk överblick, där pedagogiskt avgränsade epoker avlöser varandra. Epokerna speglar visserligen en verklighet, men de som noga studerat enskilda antropologers studier kan ofta, som Robert Layton, konstatera att: "När jag gått tillbaka till de källor jag diskuterar, har jag ständigt funnit att dessa är långt mycket rikare på idéer än vad som kan utläsas ur någon sekundär källa." Antiken Exempel på tidiga antropologiska beskrivningar är den grekiske historikern Herodotos, som omkring år 450 f.Kr. beskrev orsaken till persernas nederlag genom en noggrann redogörelse av olika berörda folk. Även den romerske historikern Tacitus skrev omkring år 100 e.Kr. en motsvarande beskrivning av de germanska folken, vilken ofta uppfattats vara präglad av kulturkritisk "primitivism", som romantiserar ett "naturligt" och "ursprungligt" liv. Sedan antiken har föreställningen om ett naturtillstånd funnits, ett tillstånd som antogs uppstå om man kunde ta bort de lagar som (västerländska) människor skapat. Platon, Seneca, Thomas av Aquino, John Locke, Thomas Hobbes, Jean-Jacques Rousseau och Edmund Burke har exempelvis utlagt tankar om sådana förhistoriska naturtillstånd, ibland idealiserade (den ädle vilden), ibland svartmålande, som argument i sin samtids debatt. Medeltiden (ca 500–1500) Berättelser från kristna missionärer fick starkt inflytande för dåtidens lärda uppfattning om andra folk. Ibland var dessa skildringar avsedda att rättfärdiga missionen och framställde därför de berörda folken som barbarer. Adam av Bremen skildring av de nordiska folken från 1070-talet, var byggd på enbart hörsägen. Jesuiter som José da Costa och Bartolomé de Las Casas beskrev med sympati de sydamerikanska indianerna på 1500-talet, Francisco Xavier beskrev japanskt folkliv, jesuitpatern Athanasius Kircher beskrev Kina 1666. Reseberättelser har fått betydelse, Marco Polo på 1200-talet, Christofer Columbus på 1400-talet, Olaus Magnus resa längs Norrlandskusten på 1500-talet. Länge var John de Mandevilles reseberättelser från 1400-talet inflytelserika, men visade sig senare vara fiktiva. De var exempel på "skrivbordsantropologi". I bibliotekets reselitteratur kunde man ställa samman den berättelse man ville förmedla. Ingen ställde krav på "fältarbete". 1500-tal och 1600-tal Kolonialismen växte fram från 1500-talet och Michel de Montaignes kritik i texten Om kannibaler har uppmärksammats. Européer hade beskrivit de amerikanska urinvånarna som kannibaler. Men Montaigne påpekar att de "civiliserade" européerna först måste rannsaka sig själva, och nämner inkvisitionen som ett exempel. Och han betonar att den kannibalism som beskrivs som avskyvärd måste förstås i sitt sammanhang (ett tidigt exempel på kulturrelativism). Thomas Hobbes hade i mitten på 1600-talet funnit att Amerikas indianer kom ganska nära hans föreställning om ett naturtillstånd, där varje människa var på vakt mot sin nästa och människors liv var "ensamt, fattigt, smutsigt, djuriskt och kort". Jesuitpatern Joseph Lafitau beskrev nordamerikanska indianstammar 1724, och jämförde deras seder med antikens, som de hade beskrivits av grekiska och romerska författare. Man har ofta önskat sammanfatta historiska skeenden i fasta mallar. Giambattista Vico förklarade 1725 historieutvecklingen som ett cykliskt förlopp med tre återkommande stadier: en teokratisk, en heroisk och en mänsklig ålder, vilket även långt senare haft inflytande på vetenskapligt tänkande. 1700-tal och upplysning Upplysningstidens tänkare efterstävade sekulär vetenskap, ett "fast sammanhållet system av fakta och förklaringar" grundad på ett naturvetenskapligt ideal om lagbundenhet och den nya psykologins människouppfattning. Alexander Pope hade redan på 1730-talet fastlagt att "the proper study of mankind is man" – inte teoretisk spekulation eller filologiska studier, som man tidigare ägnat sig åt. Man skulle betrakta människan som biologisk varelse. Montesquieus De l'esprit des lois, 1748, har kommit att betraktas som funktionalistisk i sitt teoretiserande om huruvida skillnader i olika rättssystem kunde förklaras av skillnader hos befolkning, temperament, religiösa uppfattningar, ekonomisk organisation, seder i allmänhet och livsmiljö. Känd är också hans geografiska determinism som den uttrycks i hans klimatlära. Carl von Linné hade i mitten på 1700-talet klassificerat människan i fyra "varieteter" efter de fyra världsdelarna. Inom ramen för den vetenskap som kom att kallas etnologi utvecklades vidlyftiga rasteorier på 1800-talet. I Linnés Systema naturae (1735) samordnades människan med de människolika aporna såsom högsta ordningen bland däggdjuren. Jean-Jacques Rousseau och många efterföljare under 1700-talet gav kulturkritiskt stöd åt tanken om ett ursprungligt naturtillstånd som fritt och lyckligt. Diskussionen fördes genom Johann Gottfried Herders Ideen zur Philosophie der Geschichte der Menschheit (1784–91) över till romantikens tankevärld. Evolutionismen (1850-1910) Under 1800-talet växte kunskapen om människans fornhistoria bl.a. genom paleontologiska fynd. Intresset för människans ursprung och utveckling ledde till olika teorier om raser (Blumenbach) och metoder för rasbestämning, till exempel genom mätning av kranier etc (Anders Retzius). Darwins och Wallaces arbeten om arternas föränderlighet gav nya impulser till antropologins utveckling. De stora frågorna om människans uppkomst, släktets ålder, dess enhetlighet eller härstamning från flera skilda grupper dryftades nitiskt (Huxley, Latham, Tylor). 1900-talet Ända fram till 1950-talet hade funktionalistiska förklaringar dominerat den sociologiska vetenskapen och antropologin. Det innebar att sociologer och antropologer försökte förklara vad olika fenomen (sociala akter eller institutioner) var till för. Förekomsten av ett fenomen förklarades om den troddes fylla en funktion. Det enda alternativet till denna teori hade varit att förklara fenomen historiskt, genom att förklara hur de blivit till. Efter andra världskriget Under senare delen av 1900-talet kom Claude Lévi-Strauss teorier att bli inflytelserika. Hans bidrag kom att förändra antropologin i grunden. Lévi-Struss teorier presenteras i Anthropologie structurale. De kan kortfattat sammanfattas som att han uppfattar kulturer som system av symbolisk kommunikation, vilka bör undersökas med metoder som andra före honom använt i liten omfattning för att studera tal, berättelser, sport och film. Han resonemang förstås bäst mot bakgrund av den tidigare sociologiska teorin. I årtionden skrev han om denna relation. Dock uppstod två differenta idéer om sociala funktioner. Den engelska antropologen Alfred Reginald Radcliffe-Brown, som beundrade sociologen Émile Durkheim, proponerade att syftet med antropologin var att finna den kollektiva funktionen, vad en religiös föreställning eller äktenskapslagar hade för funktion för samhället som sådant. I grunden till detta förhållningssätt fanns uppfattningen att kulturer utvecklas från en primitiv fas till allt mera civiliserade och moderna faser, som alltid var desamma överallt. Alla händelser i ett samhälle uppträdde enligt deras mening på ett likartat sätt genom att någon slags allmängiltig logik drev fram utvecklingen i samma riktning. Sett på detta sätt kan kulturer uppfattas som organismer, där dess delar fungerar tillsammans som organ i en kropp. Än mer inflytelserik funktionalist var Bronisław Malinowski, som beskrev vilken funktion ett fenomen fyllde för individen, och vad de enskilda personerna i en kultur fick ut av att upprätthålla en tradition. I USA, där antropologin skapades efter tysk modell av Franz Boas, hade den historiska modellen ett klart företräde framför funktionalismen. Denna modell hade uppenbara svårigheter, vilka Lévi-Strauss berömde Boas för att ha lyckats blottlägga. Historiska förklaringar är knappast möjligt när det är fråga om folk som saknar skriftspråk, insåg Lévi-Strauss. Antropologen fyller i med jämförelser med andra kulturer, och är hänvisad till teorier som saknar bevis: den gamla uppfattningen om utveckling eller påståendet att kulturella likheter beror på någon av vetenskapen okänd förbindelse av personlig art mellan grupper. Boas kom till slutsatsen att ingen allmängiltig förklaring till likheter mellan olika kulturer kunde bevisas; för honom fanns ingen historia, bara historier. Det är tre övergripande frågeställningar som hänger samman med dessa skolors skillnader. Båda måste välja vilken slags bevis de använde, huruvida man borde fokusera det enskilda eller det gemensamma för kulturerna, samt definiera den mänskliga naturen. Socialvetenskaperna överlag förlitade sig på mellankulturella studier. Det var alltid ofrånkomligt att belysa ett samhälle genom ett annat. Så en idé om en gemensam mänsklig natur var underförstådd i varje studie. Men en kritisk punkt kunde forskarna inte undkomma: existerade sociologiska fakta för att de var funktionella för den sociala ordningen eller för att de var funktionella för en person? Beror likheter mellan kulturer på att de erbjuder organisatoriska lösningar som är gemensamma för kulturerna, eller på att de uppfyller behov som är gemensamma för samtliga människor? Lévi-Strauss var benägen att se det som att de var funktionella för den sociala ordningen. När Malinowski framhärdat att magi fyllde ett behov av trygghet när utgången av en viktig händelse var oviss, hade han bevisat detta med en rit där vävning spelade en avgörande roll. Men han kunde inte förklara varför vävning i samma kultur oftast inte hade något med magi att göra alls, eller varför andra moment med oviss utgång inte ingick i magi. Men inte heller de kollektivistiska eller historiska förklaringssätten var tillfredsställande. Olika samhällen kan ha institutioner som tydligt liknar varandra men som ändå fyller andra funktioner som är olika. Många stammar var i Sydamerika till exempel delade i två grupper och reglerna för hur dessa grupper skulle förhålla sig till varandra var mycket strikta men exakt vad som var tillåtet och inte skilde sig åt, och därför frångick man med dåtidens förklaringsmodeller att peka på den strukturella likheten. Det var genom lingvistiken som Lévi-Strauss kom fram till en lösning. Han byggde sina analogier främst på fonologin. Senare studier har även influerats av musik, matematik, kaosteori, cybernetik med mera. ”En sann vetenskaplig analys måste vara verklighetsförankrad, förenklad och förklarande” skriver han i Anthropologie structurale. Fonologiska studier avslöjar samband som alla kan känna igen och förhålla sig till. Samtidigt är fonem en abstraktion av ett språk, inte ljud, utan kategorier av ljud som definieras genom hur det skiljer sig från andra ljud. Summan av alla ljudstrukturer i ett språk kan menar Lévi-Strauss, frambringas från ett mycket litet antal regler. Det var detta system han tog efter och överförde till antropologin. I sitt studium av likartade system var hans första uppgift att finna en förklaring, vilket han fann i fonologin, och därefter kunde han skapa en omfattande organisation av data som delvis hade ordnats av andra forskare. Det övergripande målet var att finna svaret på varför familjekonstellationer skilde sig åt för olika kulturer i Sydamerika. I vissa kulturer kunde fadern ha en uttalat överordnad roll över sin son med förankring i tabun. I andra kulturer var det i stället sonens morbror som hade denna roll. Lévi-Strauss beskrev fenomenet genom att utreda de strukturella likheterna i sådana relationer, och fann att den underliggande strukturen var en cirkulation av kvinnor genom vilket olika klaner behöll fredliga förbindelser. De viktiga relationerna var i hans studier ett kluster av broder, syster, fader, son. Andra kluster, som syster, systers broder, broders hustru, dotter, fanns inga verkliga exempel på att de någonsin spelade någon roll. Syftet med strukturalistisk förklaring är att organisera data från verkligheten på det enklaste och mest effektiva sättet. All vetenskap, menade Lévi-Strauss, är antingen strukturalistisk eller reduktionistisk. Genom att ställas inför sådana fenomen som incesttabu, ställs man inför en objektiv gräns för vad det mänskliga intellektet hittills kunnat acceptera. Det är möjligt att spekulera om de underliggande biologiska orsakerna till dessa slags tabun men för socialvetenskapen är det fakta som inte kan reduceras. I stället måste de studera de uttryck som emanerar ur sådana axiom. Senare verk är mer kontroversiella eftersom han utgick från att de strukturer han funnit bland de sydamerikanska indianernas kulturer kunde överföras på andra vetenskaper. Han var av uppfattningen att all historia och det moderna samhället byggde på desamma kategorier och transformationer. Han jämför därför i till exempel Mythologiques antropologi med musikaliska serier och försvarar sin filosofiska ståndpunkt. Vidare har han kritiserat tidigare forskning för att förneka de skriftlösa folken en historia. I vissa avseenden påminner hans senare teorier om Fernand Braudel. Institutioner I Paris, där Paul Broca, utbildaren av den moderna antropologiska metoden, 1859 stiftat ett antropologiskt samfund, inrättades 1876 "École d'anthropologie" (numera med 10 lärostolar). Redan 1855 hade i Paris upprättats en antropologisk professur, vid naturhistoriska museet; andra professurer i ämnet finnas i Florens, Budapest, München och Rom, och i Amerika lämna mer än trettio högskolor undervisning däri. I Sverige ges undervisning i antropologi vid flera universitet och högskolor och antropologiska institutioner finns vid Stockholms universitet (socialantropologi) och Uppsala universitet (kulturantropologi); 1870 stiftades ett stort tyskt vandringssamfund för antropologi, etnologi och urhistoria (med många lokala föreningar), 1871 i London "Anthropological institute". Dylika sällskap finnas nu i många länder; Sverige har ett sådant i "Svenska sällskapet för antropologi och geografi". Tidskrifter Bland antropologiska tidskrifter märks: L'antropologie (i Paris, sedan 1890), Archiv für Anthropologie (i Braunschweig, sedan 1861; red. af J. Ranke), Zeitschrift für Ethnologie (i Berlin, sedan 1869), Man (i London), The American Anthropologist (sedan 1888), A Journal of American Ethnology and Archæology (sedan 1892) och Reports of the Government Bureau of Ethnology (i Washington), Archivio per l'antropologia e la etnologia (i Florens, sedan 1871) samt i övrigt de brittiska och franska samfundens publikationer. Svenska Sällskapet för Antropologi och geografi startade utgivningen av tidskriften Ymer 1880. Kända antropologer Lewis Henry Morgan (1818–1881) Adolf Bastian (1826–1905) Edward Burnett Tylor (1832-1917) Lucien Lévy-Bruhl (1857–1939) Franz Boas (1858-1942) Edvard Westermarck (1862–1939) Marcel Mauss (1872–1950) Alfred Kroeber (1876–1960) Knud Rasmussen (1879–1933) Ruth Benedict (1887-1948) Sigurd Erixon (1888-1968) Alfred Radcliffe-Brown (1881-1955) Bronisław Malinowski (1884-1942) Margaret Mead (1901-1978) Edward Evan Evans-Pritchard (1902-1973) Louis Leakey (1903-1972) Gregory Bateson (1904-1980) Claude Lévi-Strauss (1908-2009) Åke Hultkrantz (1920-2006) Mary Douglas (1921-2007) Bengt Danielsson (1921-1997) Clifford Geertz (1926–2006) Nils-Arvid Bringéus (1926- ) Marvin Harris(en) (1927-2001) Åke Daun (1936-2017) Ulf Hannerz (1942- ) Karl-Olov Arnstberg (1943- ) Gösta Arvastson (1943- ) Kirsten Hastrup (1948- ) David Graeber (1961-2020) Thomas Hylland Eriksen (1962- ) Se även Arkeologi Beteendevetenskap Etnologi Etnografi Feministisk antropologi Kulturantropologi Kulturvetenskap Medicinsk antropologi Paleoantropologi Samhällsvetenskap Socialantropologi Sociologi Källor Nationalencyklopedin. Noter	4
13	Användbarhet är en svensk term för usability, och är en önskvärd egenskap hos datorer, program, användargränssnitt och andra verktyg och föremål. Definition Användbarhet definieras enligt ISO-normen 9241-11 som följande: Den grad i vilken användare i ett givet sammanhang kan bruka en produkt för att uppnå specifika mål på ett ändamålsenligt, effektivt och för användaren tillfredsställande sätt. I en bredare bemärkelse används begreppet också för de metoder och tekniker som tas i bruk för att nå en hög grad av användbarhet ("Jag har pluggat användbarhet"). I denna mening överlappar användbarhet i hög grad begrepp som människa–datorinteraktion, ergonomi eller interaktionsdesign. Användbarhet respektive Användarvänlighet Det förekommer att det närliggande ordet Användarvänlighet används på ett liknande sätt som Användbarhet, men ComputerSwedens IT-ordlista rekommenderar ordet Användbarhet inom beskrivning av människa-datorinteraktion. TAM3 (Technology Acceptance Model 3) anger följande definitioner: Uppfattad användbarhet – till vilken grad en person tror att systemet kommer vara till nytta. Uppfattad användarvänlighet – till vilken grad en person tror att användningen av systemet kommer att nyttjas utan ansträngning. Tillämpningsområden Även om användbarhet i princip gäller vilken produkt som helst, har begreppet till stor del kommit att förknippas med digitala system och produkter, till exempel webbtjänster eller datorprogram. I synnerhet inom IT är den tredje betydelsen av ordet vanlig. Inom andra områden, till exempel framställning av hus eller möbler, finns sällan någon specifik "användbarhets-specialist"; att eftersträva hög användbarhet ligger normalt i arkitektens eller designerns yrkesroll. Användbarhetens delar En del forskare har velat väga in andra kvaliteter i användbarhets-begreppet än de tre i ISO-definitionen. Utöver ändamålsenlighet och den personliga tillfredsställelsen har Jakob Nielsen och Shneidermann föreslagit ytterligare tre: Hur lätt det är att lära sig använda (eng. learnability) för en nybörjare Hur lätt det är att minnas hur man gjorde (eng. memorability): om man gör ett uppehåll och därefter börjar använda produkten igen, är det då lätt att komma man ihåg hur man gjorde? Hur många eller få fel som användarna gör. Särskilt när det gäller webbplatser och informationssystem har en del velat lyfta fram "hittbarhet" (eng findability) - det vill säga hur lätt eller svårt det är att hitta information - som en väsentlig del i användbarhet, eller som ett komplement. Användbarhetens metoder En rad metoder och tekniker är associerade med begreppet användbarhet. En del av dessa rör design och utveckling av produkter eller tjänster. Här används till exempel tekniker och metoder som personor, scenarios, contextual inquiry, interaktionsdesign, med flera. Dessa och många andra tekniker kan sammanfattas under rubriken användarcentrerad design. En annan grupp tekniker rör tester eller utvärderingar, där det gäller att se hur användbart ett system eller en produkt är. Här finns metoder som think-aloud protocol, expertgranskning, med flera. Dessa beskrivs under uppslagsordet användningstest. Det finns även utmaningar att få in användbarhet i utvecklingsprocessen. Några av orsakerna är ett fokus på de tekniska aspekterna av ett IT-system och inte dess användbarhet, att begreppet ses som luddigt och svårt att förstå, att användbarhet inte går att mäta och på att projekt inte uppfattar att de har tid att arbeta med användbarhet. Många systemutvecklare har aldrig heller sett de system de utvecklar användas i sitt sammanhang Världsanvändbarhetsdagen Sedan 2005 uppmärksammas Världsanvändbarhetsdagen, World Usability Day, den andra torsdagen i november. Internationellt arrangeras den av Usability Professionals Association. I Sverige står STIMDI för arrangemanget. Under dagen försöker man genom öppna föreläsningar, seminarier och andra arrangemang öka intresset för användbarhet hos företag, myndigheter och allmänhet. Se även Användbarhetstestning Läsbarhet Människa–datorinteraktion Referenser Noter Externa länkar ISO 9241-11, Standarden för användbarhet Standarder och konventioner Människa-datorinteraktion	3.84375
14	Aristoteles (grekiska: Ἀριστοτέλης, Aristotélēs), född 384 f.Kr. i Stageira på halvön Chalkidike, död år 322 f.Kr. i Chalkis, var en grekisk filosof och astronom. Hans far Nicomachus avled när Aristoteles var liten och han fick då Proxenus av Atarneus som förmyndare. Vid 18 års ålder började Aristoteles vid Platons akademi, där han stannade i nära tjugo år. Aristoteles skrifter omfattar många ämnen: fysik, biologi, zoologi, metafysik, logik, etik, estetik, poetik, skådespeleri, musik, retorik, lingvistik, politik och styrande, och utgör den västerländska filosofins första genomgripande utläggning. Kort efter Platons död 348 f.Kr. lämnade Aristoteles Aten för att på begäran av Filip II av Makedonien bli privatlärare åt dennes son Alexander. Tillsammans med Platon och Sokrates är Aristoteles en av de viktigaste figurerna inom västerländsk filosofi. Aristoteles syn på fysik sträckte sig långt in på renässansen och övergavs först på 1600-talet. Inom biologin rättades hans observationer först på 1800-talet. Hans verk innehåller den tidigast kända formella studien av logik, vilket inlemmades under sent 1800-tal inom formell logik. Aristotelisk metafysik utövade under medeltiden ett stort inflytande på filosofi inom islam och judendom och fortsätter än idag att påverka kristen teologi, särskilt östortodox teologi och den skolastiska traditionen inom Romersk-katolska kyrkan. Alla aspekter av Aristoteles filosofi fortsätter att studeras i den akademiska världen än idag. Även om Aristoteles skrev många eleganta dialoger och annat, tros majoriteten av hans verk vara förlorade och bara ungefär en tredjedel av de ursprungliga verken har överlevt. Dessa var avsedda att användas i undervisningen vid Aristoteles akademi Lykeion, varför de också anses sakna den eleganta stil som utmärkte hans övriga produktion. Nedslagskratern Aristoteles på månen och asteroiden 6123 Aristoteles är uppkallade efter honom. Biografi Aristoteles föddes i Stageira på halvön Chalkidike år 384 f.Kr., cirka 55 km öster om dagens Thessaloniki. Hans far, Nikomachos var livläkare till Amyntas III av Makedonien. Aristoteles tränades och utbildades som en medlem av aristokratin. Runt arton års ålder reste han till Aten för att fortsätta sin utbildning vid Platons akademi. Aristoteles blev kvar vid akademin i nästan tjugo år, och lämnade den inte förrän vid Platons död år 348 f.Kr. Han reste då med Xenokrates till sin vän Hermias av Atarneus i Mindre Asien. Under sin tid i Asien reste Aristoteles med sin vän Teofrastos till ön Lesbos där de tillsammans forskade i botanik och zoologi på ön. Aristoteles gifte sig med Hermias adoptivdotter Pythias, med vilken han fick en dotter som de döpte till Pythias. Strax efter Hermias död bjöds Aristoteles in av Filip II av Makedonien för att bli lärare till Alexander den store. Efter att ha ägnat flera år åt att vara lärare åt den unge Alexander återvände Aristoteles till Aten. År 335 f.Kr. etablerade han, vid helgedomen Lykeion, sin egen skola, den så kallade peripatetiska skolan där han undervisade i tjugo år. Medan han var i Aten dog hans fru Pythias, och Aristoteles blev involverad med Herpyllis från Stageira, som gav honom en son som han döpte efter sin far, till Nikomachos. Enligt Suda hade han också en eromenos, Palaefatos från Abydus. Det är under sin period i Aten som Aristoteles tros ha skrivit många av sina verk. Aristoteles skrev många dialoger, av vilka bara fragment finns kvar. Verken som har överlevt var oftast i avhandlingsformat och var inte, till den största delen, tänkta för spridning utan som hjälp till hans studenter. Aristoteles studerade inte bara nästan varje möjligt ämne under denna tid, utan gjorde också stora bidrag till de flesta. Inom de fysiska vetenskaperna studerade Aristoteles anatomi, astronomi, ekonomi, embryologi, geografi, geologi, meteorologi, fysik och zoologi. Inom filosofin skrev han om estetik, etik, metafysik, politik, psykologi, retorik och teologi. Han studerade också utbildning, främmande seder, litteratur och poesi. Hans kombinerade verk uppvisar en hel encyklopedi av grekiskt vetande. Det har sagts att Aristoteles antagligen var den sista personen att veta allt som kunde vetas i sin egen tid. Efter Alexanders död flammade antimakedonska rörelser upp än en gång i Aten. Eurymedon avvisade Aristoteles för att inte ära gudarna. Aristoteles flydde till sin mors familjebostad i Chalkidike, förklarande: "Jag tänker inte låta atenarna synda två gånger mot filosofin". Detta uttalandet syftar Atens tidigare avrättning av Sokrates, läraren till Platon. Han dog dock av naturliga orsaker inom ett år (322 f.Kr.). Aristoteles lämnade ett testamente till sin student Antipater, i vilket han bad om att bli begravd bredvid sin fru. Det har också föreslagits att Aristoteles bannlysning och död resulterade från möjligheten att han var involverad i Alexanders död. Aristoteles idéer Logik Aristoteles studium av korrekta respektive inkorrekta slutledningar brukar ses som logikens ursprung, som vetenskap betraktat. Aristoteles sex verk om logik samlades under titeln Organon. Aristoteles tankar kom i hög grad att påverka den lärda medeltida världen. Filosofi Aristoteles ansåg att människor av naturen är politiska varelser, av ordet "polis", stad. Det betydde att människor är sociala varelser och att varje förståelse av mänskligt beteende och behov måste inkludera sociala överväganden. Han analyserade också värdet av olika politiska system, beskrev deras för- och nackdelar och klassificerade dem som monarki, oligarki, tyranni, demokrati och republik. Aristoteles tankar ligger till grund för maktfördelningsläran, som fick en central betydelse på 1700-talet med Montesquieus klassiska verk "Om lagarnas anda" från 1748 som var en viktig källa till inspiration för de amerikanska grundlagsfäderna. Naturvetenskap Aristoteles fysik var för sin tid mycket nyskapande och är ett vidare begrepp än det vi idag kallar fysik. Aristoteles definition av rörelse innefattar till exempel nästan alla former av förändring, alltså även tillväxt, åldrande m.m. Världsalltet sades bestå av fem element och var indelat i åtta sfärer. Fyra av elementen finns i den innersta sfären, det vill säga på, runt och i jorden. Dessa element är jord, luft, eld och vatten. Längst ut låg fixstjärnesfären följt av tomrummet, primum mobile (visas ej i bild). Jorden är tyngst och har en naturlig rörelse som strävar nedåt. Elden är lätt och har en naturlig rörelse som strävar uppåt. Vatten är "ganska tungt" och luft är "ganska lätt". Dessa båda rör sig normalt i sidled (som floder, havsvågor och vindar), utom i förhållande till varandra. Den innersta sfären är uppbyggd av de fyra elementen, enligt Empedokles lära. De fyra elementen i den inre sfären sades ha en naturligt rätlinjig rörelse. Samtliga dessa element strävar efter att uppnå ett viloläge efter att de satts i rörelse. Vila är alltså enligt Aristoteles det naturliga tillståndet för all materia på jorden - en åsikt som hölls för sann i nästan 2000 år, tills Galilei, Descartes och Newton formulerade den moderna teorin om trögheten. Himlakropparna antogs bestå av ett femte element, vars rörelse av naturen är cirkulär och som inte strävar efter att uppnå viloläge. Himlasfärerna är de skikt i vilka himlakropparna rör sig. I den innersta ligger månen, sedan följer solen och de på den tiden kända planeterna. I den yttersta sfären finns stjärnorna. Aristoteles trodde att jorden var ett klot, detta kom han fram till genom att han visste att månförmörkelser berodde på att jorden skymde månen för solljuset. Oavsett i vilken vinkel månen stod på himlen var skuggan av jorden alltid rund. Hade jorden varit en platt skiva eller haft någon annan form skulle denna form ha påverkat skuggans form vid vissa vinklar. För att förklara oregelbundenheterna i planeternas synbara rörelser vidareutvecklade Aristoteles Eudoxos modell med 27 koncentriska fiktiva sfärer. Aristoteles kunde inte godta sfärerna enbart som matematiska konstruktioner. För honom måste de vara verkliga och då kom pythagoréernas genomskinliga kristallsfärer väl till pass. Påtagliga sfärer komplicerade dock modellen, som redan förfinats av Kallippos till 33 sfärer. Sfärerna var innästlade i varandra med inre sfärers axlar lagrade på yttre i olika vinklar. För att kompensera för de yttre sfärernas rörelser blev Aristoteles tvungen att arbeta med totalt 55 sfärer. Otympligt och komplicerat menade Hipparchos som skulle ta nästa steg i denna kedja med sin epicykelteori. I ett berömt experiment lät Aristoteles 20 ägg ruvas av hönor. Sedan öppnade han ett ägg varje dag och följde utvecklingen från blodfläck i äggulan till färdig kyckling. Teaterkonstens poesi Aristoteles poetik Om diktkonsten har varit av mycket stor betydelse för litteraturvetenskapen och för förståelsen för den dramatiska tragedins funktion. Begreppet katarsis, en sorts själslig eller känslomässig rening genom gråt och sorg, härstammar från hans tankar kring den offentliga teaterkonstens gestaltning av människors hybris i förhållande till gudar. Etik Aristoteles var först med att använda termen etik för att namnge en studieinriktning utvecklad av hans föregångare Sokrates och Platon. Filosofisk etik är ett försök att komma med ett rationellt svar till frågan om hur människan bäst bör leva. Aristoteles betraktade etik och politik som två relaterade men separata studieinriktningar då etik undersökte det goda i individen, medan politik undersökte det goda i staden/samhället. Aristoteles ansåg att etik var ett praktiskt snarare än ett teoretiskt kunskapsområde, d.v.s. målet är att bli god och göra gott snarare än att veta bara för sakens skull. Han skrev flera avhandlingar om etik, vilket i synnerhet inkluderar Den nikomachiska etiken. Han lärde ut att dygd hade att göra med uppgiften eller arbetet (ergon) av en sak. Ett öga är bara ett gott öga så länge det kan se eftersom funktionen av ögat är syn. Aristoteles resonerade att människor måste ha en funktion specifikt för människan, och att denna funktion måste vara en aktivitet av själen i enlighet med förnuftet (logos). Aristoteles identifierade att en sådan optimal aktivitet (den dygdiga vägen, emellan den ackompanjerade synden av överflöd eller brister) av själen som ändamålet för all mänsklig avsiktlig handling, eudaimonia, i regel översatt som “lycka” eller ibland “välmående”. Att ha potentialen att uppnå lycka på det här sättet kräver ovillkorligen god karaktär (arete), ofta översatt till dygd. Aristoteles undervisade att för att uppnå en dygdig och potentiellt lycklig karaktär krävs det i första hand att man vänjer sig stegvis, inte medvetet, utan genom lärare och erfarenhet, som leder fram till ett senare skede där man medvetet väljer att göra vad som är bäst. När de bästa människorna lever livet på sådant vis kan deras praktiska vishet och deras intellekt (nous) utvecklas tillsammans mot den högsta möjliga mänskliga dygden, vishet av en fulländad teoretisk eller spekulativ tänkare, eller med andra ord, en filosof. Han trodde att etisk kunskap inte bara är en teoretisk kunskap, utan snarare att en person måste ha “erfarenhet av livet” och har “växt upp med goda vanor” för att bli god. För att en person ska bli dygdig, kan den helt enkelt inte bara studera vad dygd är, utan måste faktiskt göra dygdiga saker. “Vi studerar inte för att veta vad dygd är, utan för att bli goda, för annars skulle det inte finnas något syfte med det.” Retorik Aristoteles anses vara den viktigaste tänkaren inom den retoriska traditionen och ville göra retoriken till en vetenskap. Han menade att retoriken är en konst, techne, i betydelsen hantverksmässigt/konstnärligt kunnande och att dess principer kunde studeras och läras ut. Begreppet konst skall dock inte blandas ihop med det filosofiska begreppet av ordet där man avser målningar, skulpturer etc. Aristoteles funderade mycket över vad det är som gör att människor övertygas och började hålla föreläsningar i ämnet. Han kritiserade sofisterna som han ansåg använde retoriken till att övertala och manipulera andra genom att använda känslor och osakliga argument. Retorik för Aristoteles var istället konsten att vad det än gäller finna det som är bäst ägnat att övertyga. Han ansåg att publiken själva ville ha ett ansvar för vad som sker i mötet med en annans ord, att talaren måste vara lyhörd för publikens känslor och att man måste rätta sitt tal efter dem. På så sätt arbetar talaren med sin publik istället för mot dem. Aristoteles började systematisera retoriken och kom fram till att människor fattar beslut utifrån tre grunder: ethos, pathos och logos. Dessa brukar kallas för retoriska bevismedel (pisteis entechnoi) och spelar en central roll i den klassiska retoriken. Ethos är talarens karaktär vilken ska övertyga genom att skapa förtroende, pathos är de känslor talet väcker hos lyssnarna och logos är orden, de sakskäl talaren framhåller. Aristoteles skiljer mellan retoriska och icke-retoriska bevismedel. De icke-retoriska bevismedlen (pisteis atechnoi) är vittnen, bevismedel, lagar, kontrakt och tortyr, alltså sådana pisteis som talaren inte finner med hjälp av retoriken. En annan viktig del i Aristoteles retorik är topikläran. Ordet topik, som kommer av det grekiska ordet topos (plural topoi), betyder plats eller sökställen och syftar på de ställen, synpunkter och intellektuella utsiktsplatser man kan söka upp för att finna stoff till sitt tal. Aristoteles delade in talen i tre olika genrer. Den första genren är genus judiciale (γένος δικανικόν), det juridiska talet. Det är tal som framförs i domstol, alltså anklagelsetal eller försvarstal, och handlar om vad som skett i det förflutna. Den andra genren kallas genus deliberativum (γένος συμβουλευτικόν), det politiska talet, vilken innebär tal om t.ex. vilka lagar som borde stiftas. De politiska talen handlar om framtiden, om sådant som bör eller inte bör göras, och det huvudsakliga syftet är att avråda eller tillråda. Den tredje genren är genus demonstrativum (γένος ἐπιδεικτικόν) och där hör det hyllande eller klandrande talet hemma. Oftast innebär det ceremoniella tal till t.ex. bröllop eller begravning men det kan också vara rena smädelsetal. Dessa tal handlar i regel om nuet men tidsaspekten är inte lika framträdande som hos de andra två genrerna. Enligt Aristoteles kan retoriska argumentationer se ut på två olika sätt. Antingen är de entymemiska och utgår från generella påståenden eller paradigmatiska vilka utgår från enskilda exempel. Paradigmatiska resonemang kan vara svaga i sin logik men har stark känslomässig effekt. Entymemiska är istället starkt logiska men svagare känslomässigt. Det mest effektiva är att kombinera de båda argumentationssorterna. Aristoteles främsta verk inom retoriken är boken Retorik. Boken är dock inte skriven med Aristoteles egna ord, utan består av nedtecknade skrifter från hans lärjungar. Första delen utvecklades mellan 376 f.Kr. och 347 f.Kr. när han var elev hos Platon och den andra mellan 335 f.Kr. och 322 f.Kr. när han drev sin egen skola, Lyceum. Aristoteles inflytande Historiskt inflytande Delar av Aristoteles skrifter, bland annat Metafysiken, översattes till arabiska vid Al Mansurs hov i Bagdad. I det spanska kalifatet Cordoba stod dessa översättningar i centrum för framstående judiska och arabiska lärdes arbete, bland dem Maimonides, Avicenna och Averroës. Den ökande kunskapen om Aristoteles ledde till att ledande skolastiker under 1100- och 1200-talet förband hans spekulativa etik och logik med den kristna teologin. Thomas av Aquino, Albertus Magnus och Johannes Duns Scotus utnyttjade alla Aristoteles filosofi men omvandlade den ibland, delvis under platonskt inflytande. Även Ayn Rand inspirerades av Aristoteles. Aristoteles aktualitet idag Hela det moderna tänkandet bygger i hög grad på den aristoteliska indelningen av vetandet (fysik, metafysik, logik och etik) och de frågeställningar och sätt att närma sig verkligheten som ligger i denna. Lika grundläggande för vårt sätt att tänka är den aristoteliska logiken. I språken fortlever de aristoteliska begreppen, uttryck som primus motor, kvintessens, sjunde himlen, eter, substans och energi kan liksom aktualitet och potentialitet härledas till Aristoteles. Svenska översättningar Aristoteles: den grekiska antikens mångsidigaste forskare: ur hans historiska och statsvetenskapliga skrifter (en essay och en tolkning af Richard Nordin, Bonnier, 1906) Om själen (översättning Johannes Gabrielsson, Björck & Börjesson, 1925) Om diktkonsten (Peri poietikes) (översättning Wilhelm Norlind, Gleerup förlag 1927 samt av Jan Stolpe, Anamma, 1994) Om djurens delar (Peri zōōn moriōn) (översättning Ingemar Düring, K. Rydin, T. Wikström, Göteborg, 1941) Om diktkonsten: jämte den anonyma skriften Om den stora stilen (Peri poiētikēs och Peri hypsous) (översättning Jan Stolpe, Natur och Kultur, 1961) Den nikomachiska etiken (översättning och kommentarer av Mårten Ringbom, Natur och kultur, 1967) Politiken (Πολιτικά, Politiká, översättning med inledning och kommentar av Karin Blomqvist, Åström, 1993) Tre böcker om själen (översättning Kimmo Järvinen, Daidalos, 1999) De interpretatione; Om sofistiska vederläggningar (De interpretatione och Sophistici elenchi) (översättning och noter: Börje Bydén, Thales, 2000) Aristoteles och Pseudo-Xenofon om Atenarnas statsförfattning = Athenaion politeia (med översättning och noter av Staffan Wahlgren, Åström, 2001) Retoriken (översättning, inledning och noter av Johanna Akujärvi, Retorikförlaget, 2012) Fysik (även känd som Fysiken, översättning och inledning av Charlotte Weigelt, Thales, 2017) Första analytiken (översättning, inledning och kommentarer Per-Erik Malmnäs, Thales, 2020) Se även Den nikomachiska etiken Aristoteles fysik Areopagen Realism Aristoteles överlevande verk kallas Corpus Aristotelicum Referenser Noter Källor Andersen, Öivind, (2009): I retorikkens hage. Oslo: Universitetsforlaget. Hellspong, Lennart, 2004: Konsten att tala. Lund: Studentlitteratur. Externa länkar Födda 384 f.Kr. Avlidna 322 f.Kr. Antikens grekiska filosofer Antikens vetenskapsmän Män Wikipedia:Basartiklar Retoriker Grekiska teaterteoretiker Naturfilosofer Logiker Mononymt kända personer Retorik Ontologer	4.03125
15	Astronomi ( ; bokstavligen "stjärnonas lag") är vetenskapen om himlakropparna och universum. Den innefattar kosmologin, som försöker utveckla en helhetsbeskrivning av kosmos och dess uppkomst, utveckling och storskaliga struktur. Vidare är astronomin ett av de absolut äldsta vetenskapsfälten och kan spåras ända tillbaka till de tidigaste kända civilisationerna. Det var dock först när teleskopet uppfanns i början av 1600-talet som ämnet utvecklades till en modern vetenskap. Trots sin ålder utvecklas astronomin idag snabbt och ny kunskap kommer fram i snabb takt. Astronomi skall inte blandas ihop med astrologi, även om tidiga astronomer ofta även var vad vi idag skulle kalla astrologer. Ämnena är dock numera strikt skilda från varandra. Däremot är astrofysik nära relaterat och termen används ibland synonymt med modern astronomi. Sedan 1900-talet har astronomin i praktiken delats upp i två huvudsakliga fält, observationell astronomi och teoretisk astronomi. Observationell astronomi fokuserar på att hämta och analysera data medan teoretisk astronomi försöker förklara företeelser och göra förutsägelser om olika fenomen i universum. De båda fälten kompletterar varandra väl då teoretisk astronomi försöker förklara observationer medan observationer i sin tur används för att bekräfta teoretiska modeller. Astronomi är ett av få vetenskapliga fält där amatörer fortfarande spelar en aktiv roll, framför allt inom upptäckt och observation av tillfälliga fenomen som kometer och supernovor. Samtidigt förekommer inom astronomi utrustning som är bland de mest kostsamma och avancerade som över huvud taget förekommer inom vetenskap. Lexikologi Ordet astronomi betyder ordagrant "stjärnornas lag" (eller "stjärnornas kultur" beroende på översättning) och härleds från det grekiska ἀστρονομία, astronomia från orden άστρον (astron, "stjärna") och νόμος (nomos, "lagar eller kulturer") Termerna "astronomi" – "astrofysik" Generellt sett kan antingen termen "astronomi" eller "astrofysik" användas för att beskriva ämnet, men mer specifikt är astrofysik en omfattande gren av astronomin. "Astronomi" kan sägas avse "studien av objekt och materia utanför jordens atmosfär samt deras fysikaliska och kemiska egenskaper" medan "astrofysik" behandlar "beteendet, fysikaliska egenskaper och dynamiska processer hos astronomiska objekt och fenomen". I vissa fall används "astronomi" för att beskriva de kvalitativa studierna av ämnet medan "astrofysik" används för att beskriva den fysik-orienterade delen av ämnet. Men eftersom en stor del av modern astronomisk forskning idag behandlar ämnen relaterade till fysik används astrofysik ofta som en generell benämning för astronomi. Historia Forntiden Långt tillbaka i historien bestod astronomin enbart av observationer och förutsägelser av hur objekt som är synliga för det mänskliga ögat skulle röra sig. På vissa platser, som Stonehenge, har tidiga kulturer rest stora monument som sannolikt hade någon form av astronomisk användning. Förutom deras ceremoniella betydelse kunde dessa primitiva observatorier användas för att tidsbestämma årstiderna, något som var viktigt såväl för att veta när man skulle plantera grödor som för att förstå hur långt året är. Allt eftersom de tidiga civilisationerna utvecklades, framförallt i Mesopotamien, antikens Grekland, forntida Egypten, Persiska riket, Mayakulturen, Indien och Kina, byggdes tidiga observatorier och universum började utforskas. Den största delen av den tidiga astronomin bestod i att kartlägga positionerna hos stjärnorna och planeterna, en vetenskap som nu kallas astrometri. Från dessa observationer skapades tidiga teorier om vad planeternas rörelser berodde på, vad solen, månen och jorden var i förhållande till universum. Jorden ansågs vara centrum i universum med solen, månen och stjärnorna roterande runt den. Detta är känt som den geocentriska modellen av universum. Flera anmärkningsvärda astronomiska upptäckter gjordes före teleskopens tid. Vinkeln på jordens axellutning, vilken är orsaken till årstiderna, beräknades i Kina så tidigt som omkring år 1000 f.Kr.. Några århundraden senare upptäckte Kaldéerna i Mesopotamien att månförmörkelser uppträdde i en återkommande cykel kallad saroscykeln. Under 100-talet f.Kr. uppskattades månens storlek och avstånd till jorden av Hipparchus. Medeltiden Under medeltiden hände inte mycket inom astronomin i Europa, åtminstone inte förrän till omkring 1200-talet då de "Alfonsinska tabellerna" togs fram. Samtidigt blomstrade dock astronomin i den islamiska världen och andra delar av världen. Några av de framstående muslimska astronomer som gjorde viktiga bidrag till vetenskapen var Abu Rayhan Biruni, Al-Battani och Thabit ibn Kurrah. Astronomer under den tiden gav många stjärnor arabiska namn som i flertalet fall används än idag, till exempel Altair och Aldebaran, vars namn kan härledas till de arabiska orden för flygaren respektive följeslagaren. Under 900-talets senare del byggdes ett enormt observatorium nära Teheran av astronomen Al-Khujandi, som också beräknade jordaxelns lutning i förhållande till solen. I Persien sammanställde Omar Khayyám en rad tabeller och reformerade kalendern, vilket gjorde den mer exakt än den julianska kalendern och snarlik den gregorianska kalendern. Hans beräkning av årets längd till 365,24219858156 dagar var anmärkningsvärt korrekt; det stora antalet decimaler anses ha visat på stort självförtroende i beräkningarna. Idag vet man att värdet ändras på sjätte decimalen under en människas livslängd, vid slutet på 1800-talet var värdet 365,242196 medan det nu går 365,242190 dagar på ett år. Den vetenskapliga revolutionen Under renässansen föreslog Nicolaus Copernicus i sin bok "De revolutionibus orbium coelestium" en heliocentrisk modell av solsystemet, där solen istället för jorden ansågs vara i centrum. Hans arbete försvarades, utvecklades och korrigerades av Johannes Kepler och Galileo Galilei. Galileo revolutionerade astronomin genom att använda teleskop för att förbättra sina observationer. Han upptäckte med hjälp av detta bland annat Jupiters fyra största månar, som idag kallas Galileiska månarna till hans ära, och såg att planeten Venus uppvisade faser precis som jordens måne. Båda dessa observationer stärkte bevisningen för den heliocentriska teorin. Kepler var den första att utveckla ett system som korrekt beskriver detaljerna hos planeternas rörelser runt solen, något han gjorde med hjälp av Tycho Brahes minutiöst noggranna observationer. Men Kepler lyckades inte formulera en teori bakom de lagar han skrev ner. Detta gjorde istället Isaac Newton med sin upptäckt av rörelselagarna och gravitationslagen för att slutligen förklara planeternas rörelser. Newton utvecklade också spegelteleskopet. Vidare upptäckter följde i takt med att storleken och kvaliteten på teleskopen utvecklades. Mer omfattande kataloger över stjärnor skapades av Lacaille. Astronomen Herschel å sin sida skapade en detaljerad tabell över nebulosor och stjärnhopar, och upptäckte även planeten Uranus. Avståndet till en annan stjärna beräknades första gången år 1838 när Friedrich Bessel mätte upp den skenbara förflyttningen av 61 Cygni mot avlägsna bakgrundsstjärnor när jorden rör sig runt solen. Det vill säga, när jorden rör sig runt solen ser vi mätstjärnan i något olika vinklar mot bakgrunden. Denna vinkel kallas parallax och är direkt relaterad till avståndet till stjärnan. Under 1800-talet lade astronomer som Euler, Clairaut och D'Alembert ner stor möda på trekropparsproblemet, vilket ledde till mer noggranna förutsägelser av månens och planeternas rörelser. Detta arbete förfinades ytterligare av Lagrange och Laplace som bestämde planeternas och månarnas massor med hjälp av perturbationer, störningar i deras banrörelser. Modern astronomi Stora framsteg inom astronomin har gjorts i samband med introduktion av ny teknologi, inte minst spektroskopet och fotografin. Vid studier av solens spektrum upptäckte Fraunhofer under åren 1814–1815 ungefär 600 emissionslinjer. Att dessa härstammade från närvaron av olika ämnen upptäcktes av Kirchhoff 1859. Stjärnorna kunde med denna information bevisas vara liknande vår egen sol, men med en stor variation av temperatur, massa och storlek. Att den galax som jorden tillhör, Vintergatan, är en separat samling stjärnor bevisades inte förrän under 1920-talet. Samtidigt bevisades existensen av andra galaxer och snart därefter kom man fram till att universum expanderade, eftersom samtliga avlägsna galaxer var på väg bort från oss – ju längre bort de var desto snabbare rörde de sig bortåt. Modern astronomi har också upptäckt många exotiska objekt som kvasarer, pulsarer, blazarer och radiogalaxer. Dessa observationer har använts för att utveckla teorier för att beskriva vissa av dessa objekt i termer av lika exotiska objekt som svarta hål och neutronstjärnor. Kosmologin gjorde enorma framsteg under 1900-talet, med modellen av big bang väl understödd av bevis från astronomin och fysiken, till exempel kosmisk bakgrundsstrålning, Hubbles lag och proportioner av olika ämnen i rymden. Observationell astronomi Inom astronomin samlas information främst in genom mottagning och analys av synligt ljus och andra typer av elektromagnetisk strålning. Observationell astronomi kan delas in i olika delar av det elektromagnetiska spektrumet. Vissa delar av spektrumet kan observeras från jordens yta, medan andra bara kan observeras antingen från höga altituder eller ännu hellre från rymden. Specifik information om en del underfält följer nedan. Radioastronomi Radioastronomi studerar strålning från rymden med våglängder större än ungefär en millimeter. Radioastronomi skiljer sig från de flesta andra områdena av observationell astronomi genom att de observerade radiovågorna kan behandlas som vågor snarare än enskilda fotoner. Det är därför relativt lätt att mäta både amplituden och fasen hos radiovågor, något som inte görs lika enkelt för kortare våglängder. Även om vissa radiovågor skapas av astronomiska objekt i form av termisk strålning så är den största delen av de observerade radiovågorna i form av synkrotronstrålning. Denna bildas av elektroner som accelererats till extremt höga (ultrarelativistiska) hastigheter och färdas genom magnetfält som böjer deras bana. Därutöver skapas ett antal spektrallinjer från interstellär gas, framförallt väte-linjen vid 21 cm, som är synlig vid radiovåglängder. En stor mängd astronomiska objekt är observerbara vid radiovåglängder, inklusive supernovor, interstellär gas, pulsarer och aktiva galaxkärnor. Infraröd astronomi Infraröd astronomi behandlar strålning från rymden inom det infraröda spektrumet (våglängder längre än rött ljus). Förutom vid våglängder nära synligt ljus absorberas den infraröda strålningen avsevärt av atmosfären och denna skapar också i sin tur betydande mängder infraröd strålning. Som en följd av detta placeras observatorier för infraröd astronomi på höga och torra platser eller om möjligt i rymden. Infraröd astronomi är särskilt användbart för observationer av galaktiska regioner som är dolda av rymdstoft, samt för studier av molekylära gaser. Visuell astronomi Visuell astronomi, även kallat optisk astronomi, är den äldsta formen av astronomi och behandlar observationer och analyser av synligt ljus. Optiska bilder ritades ursprungligen för hand. Under slutet av 1800-talet började man efterhand istället använda fotografisk utrustning allt eftersom teknologin utvecklades. Moderna bilder tas med hjälp av digitala sensorer, speciellt sådana som använder CCD. Medan synligt ljus har våglängder mellan ungefär 4000 Å och 7000 Å (400 nm till 700 nm) så kan utrustning för optiskt ljus även användas för att observera vissa extrema våglängder av ultraviolett och infrarött ljus. Ultraviolett astronomi Ultraviolett astronomi avser observationer gjorda vid ultravioletta våglängder, mellan ungefär 100 och 3200 Å. Ljus vid dessa våglängder absorberas mycket starkt av jordens atmosfär, observationer av ultraviolett strålning måste därför göras från den övre atmosfären eller från rymden. Dessa observationer är framförallt användbara för att studera termisk strålning och spektrallinjer från heta blå stjärnor (O-stjärnor och B-stjärnor, se spektraltyp) som är väldigt ljusa vid dessa våglängder. Detta inkluderar blå stjärnor i andra galaxer som har varit målet för flera ultravioletta studier. Andra objekt som ofta studeras i ultraviolett ljus är planetariska nebulosor, supernovarester och aktiva galaxkärnor. Men ultraviolett strålning absorberas lätt av interstellärt stoft och mätningar i ultraviolett ljus måste korrigeras för denna så kallade extinktion, eller utsläckning, av ljuset. Röntgenastronomi Röntgenastronomin studerar astronomiska objekt vid röntgenvåglängder. Vanligen sänder objekt ut röntgenstrålning som synkrotronstrålning, det vill säga termisk strålning från tunna gaser (bromsstrålning) som är upphettade till över 10 miljoner Kelvin, samt termisk strålning från täta gaser (svartkroppsstrålning) med samma temperatur. Eftersom röntgenstrålning absorberas av jordens atmosfär görs alla observationer vid dessa våglängder från den övre atmosfären eller från rymden. Betydande källor till röntgenstrålning i rymden är röntgendubbelstjärnor, pulsarer, supernovarester, elliptiska galaxer, galaxhopar och aktiva galaxkärnor. Gammaastronomi Gammaastronomin behandlar studier av astronomiska objekt vid de kortaste våglängderna av det elektromagnetiska spektrumet, gammastrålning. Dessa kan observeras direkt av satelliter som Compton Gamma Ray Observatory eller med hjälp av specialiserade teleskop kallade atmosfäriska Cherenkovteleskop. Cherenkovteleskop detekterar egentligen inte gammastrålning direkt utan istället de blixtar av synligt ljus som skapas när gammastrålar absorberas av jordens atmosfär. De kraftigaste kända källorna till gammastrålning i rymden, så kallade gammablixtar, sänder ut gammastrålning under en kort period på mellan ett par millisekunder till ett par tusen sekunder innan de försvinner. Endast 10 procent av källorna till gammastrålning är konstanta. Till dessa källor hör pulsarer, neutronstjärnor och omgivningen till troliga svarta hål. Andra observationskällor Förutom via fotoner finns några ytterligare sätt att hämta information om avlägsna astronomiska objekt. Inom neutrinoastronomin som kräver störningsfri miljö har man använt sig av underjordiska anläggningar, som SAGE och GALLEX. Där är KamiokaNDE II/III och IceCube de nu mest avancerade för att detektera det fåtal neutriner som kan fångas in. Dessa kommer främst från solen, men neutriner är även supernovornas främsta yttring. Kosmisk strålning består av partiklar med väldigt hög energi. De färdas med nära ljusets hastighet och har i många fall oförklarligt hög kinetisk energi (upp över 1020 eV), betydligt högre än vad som kan åstadkommas i partikelacceleratorer (omkring 1012 till 1013 eV). Framtida neutrinodetektorer beräknas kunna hitta neutriner som skapas när kosmiska partiklar träffar jordens atmosfär. Gravitationsastronomi är ett tentativt nytt fönster med gravitationsvågor som budbärare. Ett fåtal gravitationsvågsdetektorer har byggts för att registrera dessa mycket små störningar i rumtiden. Dessa är dock oerhört svåra att upptäcka och den största anläggningens LIGO internationella samarbete LSC sysslar än så länge med indirekta observationer. För objekt inom solsystemet har direkt undersökning av utomjordiskt material som transporterats till jorden kunnat genomföras. Materialet har antingen förts till jorden med hjälp av rymdfarkoster som de stenar Apolloprogrammet hämtade från månen, eller i form av meteoriter som har slagit ner på jorden. Man har även genomfört undersökningar på plats med hjälp av robotar, till exempel Spirit, Opportunity och Phoenix på Mars. Astrometri och celest mekanik Ett av de äldsta fälten inom astronomi, och inom vetenskap över huvud taget, är mätningar av positionerna hos objekt på himlen. Genom historien har tillförlitlig kunskap om positionerna hos solen, månen, planeterna och stjärnorna varit avgörande för astronomisk navigation. Noggranna mätningar av planeternas positioner och rörelser har lett till en gedigen förståelse för gravitationella perturbationer (störningar av planeters och andra objekts omloppsbanor) och en förmåga att förutspå gångna och framtida positioner hos planeterna med stor precision, ett underfält som kallas celest mekanik. I modern tid görs sådana beräkningar ofta för att förutspå eventuella kollisioner mellan jorden och så kallade jordnära objekt, det vill säga asteroider, kometer och stora meteoroider vars bana för objektet farligt nära jorden. Uppmätningar av parallax, en metod där man observerar ett föremål från olika vinklar för att beräkna avståndet till föremålet, hos närliggande stjärnor har skapat en god grund för att förstå de kosmiska avstånden i universum. Genom dessa mätningar av närliggande stjärnor kan man sedan avgöra avstånden även till mer avlägsna stjärnor eftersom deras egenskaper kan jämföras. Mätningar av radialhastighet och egenrörelse visar rörelserna hos dessa stjärnsystem i Vintergatan. Astrometriska resultat används också för att studera hur mörk materia, den mystiska form av materia som dominerar massan i universum, är fördelad i galaxen. Med början under 1990-talet användes astrometriska tekniker för att upptäcka exoplaneter runt närliggande stjärnor. Idag har flera hundra sådana planeter upptäckts med hjälp av astrometrin. Teoretisk astronomi Den teoretiska astronomin har sina egna verktyg som används i forskningen, bland annat analytiska modeller och numeriska simuleringar, för att till exempel skapa en modell över hur en stjärna utvecklas. Var och en har sina fördelar. Analytiska modeller av en process är generellt sett bättre för att få insikt i kärnan av vad som händer. Numeriska modeller kan avslöja existensen av fenomen och effekter som annars inte skulle ha setts. Teoretiker inom astronomin strävar efter att skapa teoretiska modeller och förutse de observationella konsekvenserna av dessa. Detta hjälper observatörerna inom den observationella astronomin att leta efter data som kan stödja eller avfärda de olika modellerna. Teoretikerna försöker också modifiera modeller för att ta hänsyn till ny data. I de fall de upptäcker en avvikelse försöker man generellt sett göra så små ändringar som möjligt på modellen för att få den att passa de nya data man har fått. I vissa fall kan en större mängd avvikande data leda till att en modell helt avfärdas och överges. Ämnen som studeras av teoretiska astronomer inkluderar olika aspekter av astrofysik och plasmafysik: stellär dynamik och utveckling; hur galaxer skapas och utvecklas; universums storskaliga struktur (fördelningen av materia i universum); ursprunget till kosmisk strålning; allmän relativitetsteori och kosmologi, inklusive strängkosmologi och astropartikelfysik. Till väl accepterade och studerade teorier inom astronomin hör big bang, kosmisk inflation, mörk materia och grundläggande teorier inom fysiken (se även Lambda-CDM-modellen). Underavdelningar – olika objektområden Solfysik Solfysiken behandlar solen som av förklarliga skäl är den mest välstuderade stjärnan. Den är en typisk huvudsekvensstjärna av spektraltyp G2V med en ålder av ungefär 4,6 miljarder år. Solen anses inte vara en variabel stjärna, men den uppvisar ändå ett visst periodiskt beteende, den tydligaste av dessa är solfläckscykeln som är en 11-årig variation av antalet solfläckar. Solfläckar är regioner med en lägre än genomsnittlig temperatur och hör samman med intensiv magnetisk aktivitet. Solen har kontinuerligt ökat sin ljusstyrka under dess livstid, totalt sett med ungefär 40 procent sedan den bildades som en huvudsekvensstjärna. Solen genomgår också periodiska förändringar i luminositet som kan ha stor betydelse för jorden. Maunders minimum till exempel, en period mellan ungefär 1645 och 1715 med nästan inga solfläckar, anses vara en trolig orsak till den lilla istiden. Den synliga ytregionen av solen kallas fotosfären. Över detta lager finns en tunn region kallad kromosfären. Utanför denna finns en övergångsregion av snabbt ökande temperatur ut till den extremt varma koronan. I solens mitt finns kärnregionen, ett område med tillräckligt hög temperatur och tryck för att fusion ska ske. Utanför kärnan befinner sig strålningszonen, där plasma transporterar energin ut mot ytan med hjälp av strålning. De yttersta lagren bildar en konvektionszon där gasliknande material transporterar energin främst genom fysisk förflyttning av gasen. Det anses att denna konvektion orsakar den starka magnetiska aktiviteten som ligger bakom solfläckarna. En solvind av plasmapartiklar strömmar konstant ut från solen och fortsätter ut i rymden tills att den når heliopausen. Denna solvind samverkar med jordens magnetosfär och skapar Van Allen-bältena och även polarsken där linjerna hos jordens magnetfält färdas ner genom atmosfären. Planetär astronomi Det astronomiska fältet planetär astronomi undersöker planeter, månar, dvärgplaneter, kometer, asteroider och andra objekt som befinner sig i en bana runt solen, såväl som exoplaneter. Solsystemet har undersökts relativt väl, först med hjälp av allt mer avancerade teleskop och sedan främst med hjälp av rymdsonder. Detta har gett oss en tämligen god förståelse för hur solsystemet skapades och utvecklades, men många nya upptäckter görs stadigt och det finns stora frågetecken kvar. Solsystemet delas ofta upp i de inre planeterna, asteroidbältet och de yttre planeterna. De inre jordlika planeterna består av Merkurius, Venus, jorden och Mars. De yttre gasjättarna är Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus. Bortom Neptunus ligger Kuiperbältet och slutligen Oorts moln, vilket misstänks sträcka sig så långt ut som ett ljusår från solen. Planeterna skapades ur en protoplanetär skiva som omringade den tidiga solen. Genom en process som inkluderade gravitation, kollisioner och ackretion bildade disken klumpar av materia som, efterhand, utvecklades vidare till protoplaneter. Strålningstrycket från solvinden tryckte sedan bort större delen av den materia som ännu inte samlats upp och bara de största planeterna lyckades behålla sina stora gasatmosfärer som de samlat på sig. Planeterna fortsatte att samla upp, eller kasta iväg, kvarvarande materia under en mycket intensiv period med talrika kollisioner, vilket man än idag kan se spår av i form av nedslagskratrar på vissa objekt i solsystemet. Under denna period kolliderade en del av protoplaneterna med varandra vilket bland annat tros ha skapat månen i en kollision mellan jorden och den hypotetiska planeten Theia. När en planet har uppnått tillräckligt stor massa påbörjas en process i dess inre som segregerar material beroende på densitet, något som kallas planetär differentiering. Denna process kan bilda en sten- eller metallrik kärna omringad av en mantel och en yttre yta. Kärnan kan innehålla både fasta och flytande regioner och vissa planetkärnor, till exempel jordens, orsakar ett eget magnetfält som skyddar dess atmosfär från solvinden. En planets eller månes interna värme skapades från de kollisioner som bildade himlakroppen, radioaktiva ämnen som uran och torium samt genom tidvattenkrafter. Vissa planeter och månar har tillräckligt hög inre temperatur för att driva geologiska processer som vulkanism och tektonik. De som bildar eller behåller en atmosfär kan också genomgå erosion på dess yta från vind eller vatten. Mindre himlakroppar, utan tidvattenkrafter, kyls ner relativt snabbt och deras geologiska aktiviteter begränsas till nedslag av andra objekt. Stjärnfysik Studier av stjärnor och dess utveckling är grundläggande för att vi ska förstå universum. Astrofysiken hos stjärnorna har kartlagts genom observationer och teoretiska modeller, samt datorsimuleringar av dess inre. Solfysiken (se ovan) kan anses vara en del av stjärnfysiken. Stjärnor bildas i områden med förhållandevis stora tätheter av gas och rymdstoft, kallade mörka nebulosor. När dessa moln av ett eller annat skäl störs kan delar av molnen förlora sin stabilitet och kollapsa på grund av gravitationen och bilda en protostjärna. I den täta och varma kärnregionen påbörjas fusion och på så sätt har en huvudsekvensstjärna bildats. Det som avgör typen av stjärna är främst dess massa. En stjärna med hög massa har motsvarande högre luminositet (ljusstyrka) och snabbare förbrukning av vätet i kärnan vilket får den att åldras snabbare. Efterhand har allt väte i kärnan omvandlats till helium och stjärnan övergår till nästa fas, fusion av helium. Detta kräver en högre temperatur och får stjärnan att öka i storlek och kärnan i densitet. Stjärnan kallas nu en röd jätte som endast överlever en kort period innan även heliumet är slut. Väldigt massiva stjärnor kan fortsätta fusionera allt tyngre ämnen ända fram till att en massiv järnkärna har bildats. Vidare fusion är endotermisk vilket innebär att den kräver energi istället för att frigöra energi och processen kan därmed inte fortsätta. Det slutgiltiga ödet hos stjärnan beror även det på dess massa. Mindre stjärnor bildar planetära nebulosor och utvecklas till vita dvärgar. För stjärnor med större än ungefär åtta gånger solens massa kommer dess kärna att kollapsa när bränslet är slut vilket orsakar en supernovaexplosion. Restprodukten av en sådan explosion är en neutronstjärna, eller om stjärnan hade en massa på över omkring 20 solmassor, ett svart hål. I dessa explosioner bildas även de ämnen som är tyngre än järn. Närliggande dubbelstjärnor kan följa ett mer komplicerat utvecklingsmönster, som överföring av materia till en vit dvärg vilket ibland kan orsaka en supernova typ Ia. Planetära nebulosor och supernovor är nödvändiga för skapandet och spridningen av metaller och andra tyngre ämnen till den interstellära rymden. Utan denna process skulle alla nya stjärnor, och deras planetsystem, helt bestå av väte och helium (samt mindre mängder litium), de ämnen som funnits sedan big bang. Galaktisk astronomi Galaktisk astronomi handlar om Vintergatan, den galax som solsystemet befinner sig i. Vintergatan är en stavgalax och en av de framträdande medlemmarna av den Lokala galaxhopen. En galax är en enorm roterande massa av gas, stoft, stjärnor och andra objekt som hålls samman av en gemensam gravitationskraft. Eftersom jorden befinner sig i de stoftrika yttre armarna är stora delar av Vintergatan dold för observationer. I Vintergatans centrum finns en kärna, en stavformad bula som tros ha ett supermassivt svart hål i mitten. Denna kärna omges av fyra stora armar som går ut som en spiral från detta centrum. I dessa regioner bildas stora mängder stjärnor och de innehåller många yngre population I-stjärnor. Disken omges av en halo med äldre population II-stjärnor såväl som större mängder av relativt täta koncentrationer av stjärnor, så kallade stjärnhopar. Mellan stjärnorna finns det interstellära mediet, en region med sparsamma mängder materia. I de tätaste regionerna kan molekylmoln av väte och andra ämnen bilda områden där nya stjärnor kan bildas. Dessa börjar som en oregelbunden mörk nebulosa som koncentreras och kollapsar (i volymer som avgörs av Jeans-längden) och bildar kompakta protostjärnor. Allt eftersom fler massiva stjärnor bildas omvandlar de molnet till en H II-region av glödande gas och plasma. Stjärnvinden och supernovaexplosioner från dessa stjärnor kommer till slut att skingra molnet vilket lämnar bakom sig en eller flera unga öppna stjärnhopar av stjärnor. Dessa hopar skingrar sig med tiden och stjärnorna sprids ut bland alla andra stjärnor i Vintergatan. Kinematiska studier av materian i Vintergatan och andra galaxer har visat att det finns mer massa än vad den synliga materian kan stå för. En halo med mörk materia tycks dominera massan, men vad denna massa består av är ännu okänt. Utomgalaktisk astronomi Studier av objekt utanför vår egen galax är en gren av astronomin som behandlar hur galaxer bildas, deras morfologi och klassificering, undersökningar av aktiva galaxer samt galaxhopar. Detta är viktigt för att förstå universums storskaliga struktur. De flesta galaxerna delas in efter distinkta former i ett klassifikationssystem. De vanligaste är spiralgalaxer, elliptiska och oregelbundna galaxer. Som namnet antyder har en elliptisk galax formen av en ellips. Stjärnorna rör sig längs med slumpmässiga banor utan någon dominerande riktning. Dessa galaxer innehåller förhållandevis lite interstellärt stoft, få regioner där stjärnor fortfarande bildas och generellt sett mest äldre stjärnor. Elliptiska galaxer finns oftast i kärnan av galaxhopar och tros bildas genom sammanslagningar av andra galaxer. En spiralgalax är en galax med en platt roterande disk, vanligen med en bula eller stav i mitten, och eftersläpande spiralarmar utåt. Dessa armar är stoftrika regioner där stora unga stjärnor ger området en blåaktig ton. Spiralgalaxer är vanligen omgivna av en halo med äldre stjärnor. Såväl Vintergatan som Andromedagalaxen är spiralgalaxer. Oregelbundna galaxer har ett kaotiskt utseende och är vare sig spiralformade eller elliptiska. Ungefär en fjärdedel av alla galaxer är oregelbundna och dessa former kan vara orsakade av gravitationell påverkan mellan olika galaxer. En aktiv galax sänder ut en betydande andel av sin energi från andra källor än stjärnor, stoft och gas. De drivs av en kompakt region i kärnan, vanligen ansedd centrerad kring ett supermassivt svart hål som sänder ut strålning från infallande material. Kosmologi Kosmologi (från grekiskans κοσμος "värld, universum" och λογος "ord, studie") kan anses vara studien av universum som en helhet. Observationer av storskaliga strukturer hos universum har lett till att man tror sig veta ungefär hur universum har utvecklats och hur det kan ha skapats. Grundläggande i modern kosmologi är den väl accepterade teorin om big bang, där universum uppstod från en enskild punkt i tiden och därefter expanderade över 13,7 miljarder år till det universum vi ser idag. Tanken bakom big bang härstammar från upptäckten av den kosmiska bakgrundsstrålningen 1965. Under denna expansion anser man sig kunna identifiera flera evolutionära steg och den moderna kosmologiska standardmodellen har döpts till Lambda-CDM-modellen. I dess tidigaste ögonblick tros universum ha expanderat extremt snabbt genom en kosmisk inflation, vilken homogeniserade startförhållandena. Därefter skapade nukleosyntes det tidiga universumets första lätta grundämnen. När de första atomerna skapats blev rymden genomskinlig för elektromagnetisk strålning, vilket frigjorde den energi som idag kan ses som bakgrundsstrålning. Det expanderande universumet genomgick nu en Mörk tid på grund av avsaknaden av stjärnor. Från extremt små skillnader i tätheter av materia samlades massa efterhand ihop och bildade moln av gas, ur vilka de första stjärnorna bildades. Dessa supertunga stjärnor orsakade en återjoniseringsprocess och tros ha bildat många av de tyngre ämnena i det tidiga universumet. Efterhand samlades dessa materiahopar i filament, med tom rymd emellan. Gradvis organiserades gas och stoft och bildade de första primitiva galaxerna. Genom historien har dessa samlat på sig mer materia och ofta i sin tur förts ihop till galaxhopar som samlas i storskaliga superkluster. Grundläggande för universums struktur är existensen av mörk materia och mörk energi. Dessa anses numera vara de dominerande komponenterna i universum och stå för 96 procent av all densitet. Av den anledningen läggs mycket möda ner på att förstå dessa komponenters fysik, än så länge med få avgörande resultat. Denna och andra oklarheter i standardmodellen gör att ett fåtal forskare fortfarande söker utveckla alternativa modeller, såväl mer kompletta som oftare behandlande enstaka företeelser, så kallade ad hoc-modeller. Bland de senare har en av de mer kända fått namnet MOND (MOdified Newtonian Dynamics), som istället menar att gravitationen i vissa situationer inte fungerar som vi förväntar oss. Rymdfart Rymdfart är tillämpandet av astronomi och rymdteknologi för att utforska rymden. Fysisk utforskning av rymden genomförs både med bemannade rymdfärder och av obemannade rymdsonder. Observationer av objekt i rymden har pågått längre än den nedskrivna historien. Det var dock först under 1900-talet då stora raketmotorer utvecklades som det blev möjligt att skicka objekt och människor utanför jordens atmosfär. Motiveringen till att nå ut i rymden har varit utvecklandet av vetenskapen, enande av olika länder, att försäkra människans överlevnad och att utveckla militära fördelar över andra länder. Vanlig kritik mot rymdfarten är att kostnaderna är höga och säkerheten låg. Rymdfarten användes under kalla kriget som en arena för USA och Sovjetunionen att visa upp sin styrka och tekniska kunnande. Denna period anses har börjat med uppskjutningen av den sovjetiska satelliten Sputnik 1 den 4 oktober 1957, och slutat med den första månlandningen av amerikanska Apollo 11 den 20 juli 1969. Det sovjetiska rymdprogrammet nådde många av dess stora triumfer under ledning av Sergej Koroljov och Kerim Kerimov, inklusive uppskjutningen av den första människan i rymden (Jurij Gagarin ombord Vostok 1) år 1961, den första rymdpromenaden (av Aleksej Leonov) år 1965 och konstruktionen av den första rymdstationen (Saljut 1) år 1971. De första föremålen konstruerade av människan att nå rymden var dock Nazitysklands V2-raketer, vilket de gjorde redan under andra världskriget. Efter kalla krigets slut har rymdfarten varit mera inriktad på samarbete mellan länder, till exempel med den internationella rymdstationen, men på senare tid har länder som Indien och Kina visat en ökad vilja att själva demonstrera sitt tekniska kunnande genom att utföra uppdrag i rymden. Vetenskapligt sett har de obemannade rymdsonderna, robotarna och satelliterna gett astronomin ovärderliga data, vilket snabbt utvecklat kunskaperna om universum och framförallt solsystemet. Samtliga planeter i solsystemet har fått besök av rymdsonder. Kända uppdrag ut i solsystemet är till exempel de sovjetiska Venerasonderna som kartlade Venus, de amerikanska tvillingrobotarna Spirit och Opportunity som har undersökt Mars yta längre än någon trodde att de skulle överleva, europeiska Cassini-Huygens som gett oss omfattande kunskap om Saturnus och dess månar, samt inte minst de berömda Voyagersonderna som har tagit bilder på de yttre planeterna och nu är på väg att lämna solsystemet. Satelliter som har placerats i en bana runt jorden har även dessa bidragit mycket, inte minst har så kallade jordresurssatelliter gett oss stora kunskaper om själva jorden, men även de mest avlägsna delarna av universum kartläggs från jordbundna satelliter, den mest kända är förstås Rymdteleskopet Hubble. Interdisciplinära ämnen Astronomi och astrofysik har utvecklat flera betydande interdisciplinära studier som sammankopplar astronomi med andra stora vetenskapliga fält. Till dessa hör: Astrobiologi: Läran om uppkomsten och utvecklingen av biologiska system i universum. Arkeoastronomi: Läran om historisk eller traditionell astronomi i dess kulturella sammanhang, vilken använder sig av arkeologiska och antropologiska bevis. Astrokemi: Läran om de kemiska ämnena som finns i rymden, vanligen i molekylmoln, och dess skapelse, samverkan och förstörelse. Astrofysik: Läran om fysikaliska ämnena. Kosmokemi: Läran om de kemiska ämnena som finns inom solsystemet, inkluderande dess ursprung och variationer av mängden hos olika isotoper. Amatörastronomi Amatörastronomer observerar en stor mängd objekt och fenomen på himlen, ibland med utrustning de själva har konstruerat. Vanliga mål för amatörastronomer är månen, planeter, kometer, meteorskurar, stjärnor, stjärnhopar, galaxer och nebulosor. En gren av amatörastronomin, amatörastrofotografi, handlar om att ta bilder av natthimlen. Många amatörer tycker om att specialisera sig på specifika objekt, typer av objekt eller typer av händelser som intresserar dem. De flesta amatörer arbetar med synliga våglängder, men ett mindre antal experimenterar med våglängder utanför det synliga spektrumet. Det kan till exempel handla om infraröda filter på vanliga teleskop och även bruket av radioteleskop. Pionjären bland amatörradioastronomerna var Karl Jansky som började observera himlen vid radiovåglängder under 1930-talet. Amatörastronomer använder antingen hemmagjorda radioteleskop eller sådana som ursprungligen konstruerades för forskning, men som nu är tillgängliga för allmänheten (till exempel One-Mile Telescope). Amatörastronomerna fortsätter än idag att göra viktiga vetenskapliga bidrag till astronomin. Det är en av få vetenskapliga discipliner där amatörer fortfarande kan bidra i större omfattning. En vanlig uppgift som amatörastronomer tar på sig är att spana efter okända kometer och asteroider samt att genomföra regelbundna studier av variabla stjärnor. Astronomins olösta frågor Även om astronomin har gjort enorma framsteg med förståelsen av universum och dess innehåll så kvarstår vissa viktiga olösta frågor. För att svara på dessa kan det krävas konstruktion av nya mark- eller rymdbaserade instrument och nya framsteg inom teoretisk och experimentell fysik. Hur uppstod universum? Vilka processer var det som gav upphov till Big Bang? Vilken är orsaken till stjärnornas masspektrum? Det vill säga, varför observeras samma fördelning av stjärnors massa var man än observerar, till synes oavsett startförhållandena? En djupare förståelse för hur stjärnor och planeter bildas behövs. Finns det utomjordiskt liv i universum? Framförallt, finns det annat intelligent liv? Existensen av liv utanför jorden är av avgörande vetenskaplig och filosofisk betydelse. Vad är egentligen mörk materia och mörk energi? Dessa dominerar universums utveckling och öde, men vi vet fortfarande inte vad det är. Varför har de fysikaliska konstanterna de värden de har? Finns det oändligt många universum med oändligt många uppsättningar konstanter och vi bara råkar finnas i ett som tillåter liv och därför kan fundera på frågan? Vad orsakade den kosmiska inflationen som skapade vårt homogena universum? Vad är universums slutgiltiga öde? Se även Referenser Oldid: Kapitel: Observationell astronomi, teoretisk astronomi, underfält av astronomin för specifika astronomiska objekt, interdisciplinära studier, amatörastronomi, Kapitel: Astronomins historia Kapitel: Lexikologi, astronomins olösta frågor Oldid: Kapitel: Rymdfart Noter Vidare läsning Externa länkar Astronomy Picture of the Day Stockholms Observatorium - Astronomiska termer Uppsala Astronomical Observatory Astronomy Notes Wikipedia:Basartiklar	3.953125
16	Asien är jordens största och mest folkrika världsdel. Sedan 1700-talet har gränsen mellan Europa och Asien vanligen ansetts gå genom Uralbergen, Uralfloden, Kaspiska havet, Kaukasus, Svarta havet, Bosporen, Marmarasjön och Dardanellerna. Gränsen mellan Asien och Afrika anses normalt vara Sueznäset och Röda havet. Omkring 62 procent av världens befolkning bor i Asien, varav enbart kring 3 procent bor i norra och innersta delen, det vill säga Mongoliet, de centralasiatiska länderna Kazakstan, Uzbekistan, Turkmenistan, Kirgizistan och Tadzjikistan, de kinesiska provinserna Xinjiang, Tibet, Qinghai och ryska Sibirien. Då världsdelar delvis definieras genom kulturgeografi, det vill säga på grundval av kulturell samhörighet, och inte genom geologi, råder det en skillnad mellan Asien som världsdel och som geografisk kontinent. Asien och Europa befinner sig på samma kontinent och denna heter Eurasien. Världsdelen Asien omfattar en del av den Eurasiatiska kontinenten, närmare bestämt ett område från Sinaihalvön, Turkiet och Uralbergen i väster till Berings Sund, Japan, Taiwan, Filippinerna och Indonesien i öster. Idén om att den gamla världen har tre kontinenter går tillbaka till antiken. Namnet Asien härleds från de uråldriga civilisationerna i Mellanöstern. Asien var under Romarriket benämning på en romersk provins som låg i dagens Turkiet. Betydelsen för namnet Asien har senare kommit att utsträckas till att omfatta hela området från Sinaihalvön, Turkiet och Uralbergen i väster till Berings sund, Japan, Taiwan, Filippinerna och Indonesien i öster. Etymologi Ordet Asien kommer via latin från den antika grekiskans Ασία, ett namn som för första gången nedtecknades cirka 440 f.Kr. av Herodotos. Under Antiken refererade Asien till Mindre Asien (varav en del utgjorde den romerska provinsen Asia) eller för att beskriva Persiska riket. Även tidigare kände Homeros till en trojansk allierad vid namn Asios Hyrtakides, som var son till Hyrtacus, som var en regent över flera städer. Homeros beskriver även ett träsk vid namn ασιος i Iliaden. Den grekiska termen är möjligen tagen från Assuwa, som var en konfederation av stater i västra Anatolien under 1300-talet f.Kr. Det hettitiska prefixet assu- (bra) spelade förmodligen in där. En annan teori är att ordet kommer från det akkadiska ordet (w)aṣû(m), besläktat med hebreiska יצא, som betyder "att gå ut", eller "att stiga", som refererar till solens riktning vid soluppgång, vilket kan kontrasteras till den liknande etymologin för Europa, där det semitiska ordet erēbu, som innebär solens nedgång. Dessa etymologier förutsätter ett Mellanöstern-perspektiv. En tredje teori är det assyriska ordet "asu", som betyder öst, till skillnad från det feniciska ordet "ereb" för Europa. Först från omkring 1800 kom ordet att användas för hela kontinenten, inklusive Kina och Sibirien – det var också först från mitten av 1700-talet som européerna fått en klarare uppfattning om de viktigaste dragen i världsdelens geografi, till exempel kusterna i norr, de större floderna och klimatet på olika håll. Före denna tid användes "Indien" som en allmän beteckning på hela området från Indus till Filippinerna, och länderna norr därom – Kina, Japan, Tibet och Mongoliet – var i praktiken helt stängda för européerna. Geografi Natur Asien är till ytan världens största världsdel, och upptar två tredjedelar av superkontinenten Eurasien, som förutom Asien även består av Europa. Gränsen mellan världsdelarna går från Uralbergen och utmed Kaspiska havets kust, förbi Kaukasusbergen och genom Bosporensundet i Turkiet. Asien inrymmer en stor geografisk mångfald. De norra delarna, främst Sibirien, visar flera såväl geografiska som geologiska likheter med Nordamerika och norra Europa, och utgörs av tundra, myrar, barrskogar (taigan), sjöar och bergskedjor, och den långa kusten mot Norra ishavet i norr är starkt påverkad av den arktiska inlandsisen, som bildat trånga vikar, fjordar, skärgårdar och myrmarker. Söder om taigan finns den eurasiska stäppen, ett stort slättland med inlandsklimat, gräs- och buskvegetation och sparsamt med träd. Världens högsta bergskedja, Himalaya, bildades genom att den indiska subkontinenten fördes norrut av kontinentaldriften och kolliderade med den eurasiska kontinenten. Sjöar Världens största insjö, Kaspiska havet är endorheisk (har inga utflöden) och är belägen på gränsen mellan Asien och Europa, mellan länderna Iran, Azerbajdzjan, Ryssland, Kazakstan och Turkmenistan. Maxdjupet i sjön är cirka 1 025 meter. Dess vatten är bräckt med en salthalt på ungefär en tredjedel av den hos havsvatten. Kaspiska havet är jordens största insjö, med en yta på 374 000 kvadratkilometer och en volym på 78 200 kubikkilometer. Bajkalsjön i södra Sibirien är Eurasiens näst största sjö och världens djupaste insjö med ett största djup på 1642 meter. Den innehåller sötvatten och tack vare sitt djup är den världens största sötvattensjö sett till volymen. Den innehåller runt 20 procent av världens sötvatten som är tillgängligt som ytvatten. Bajkalsjön ligger på en höjd av 455 meter över havet. Den finns på Unescos lista över världsarv sedan 1996 på grund av sin rika och delvis endemiska flora och fauna. Asiens tredje största sjö är Balchashsjön i Kazakstan. Aralsjön mellan Kazakstan och Uzbekistan var tidigare Asiens andra och jordens fjärde största insjö men har till stor del torkat ut. Floder Från Himalaya och den tibetanska högplatån rinner stora floder i alla riktningar. Yangtze i Kina är Asiens längsta flod och rinner ut i Östkinesiska havet nära Shanghai. Gula floden rinner genom norra Kina och mynnar ut i Bohaihavet. Mekong rinner söderut genom en rad länder och mynnar ut i Sydkinesiska havet söder om Ho Chi Minh-staden i Vietnam. Indus, Ganges och Bramaputra rinner upp mycket nära varandra och tar olika vägar genom den indiska subkontinenten ut i olika delar av Indiska oceanen. Från bergen i norra Mongoliet rinner Ob, Irtysj, och Jenisej och från Bajkalssjön Lena norrut genom Sibirien mot Norra ishavet. Amur rinner österut i gränslandet mellan Sibirien och norra Kina. Berg Jordens tre högsta bergstoppar finns i bergskedjan Himalaya: Mount Everest (8 848 meter över havet) på gränsen mellan Kina och Nepal, K2 i Kashmir (8 611 meter över havet) och Kangchenjunga (8 586 meter över havet) på gränsen mellan Indien och Nepal. Bildexempel på naturtyper: Områden Norra Asien Denna term är ovanlig hos geografer men refererar oftast till Rysslands asiatiska del, som är mer känd som Sibirien. Ibland inkluderas även norra delar av andra asiatiska länder, såsom Kazakstan, i norra Asien. Centralasien Det finns ingen absolut definition på hur denna term ska användas. Generellt syftar Centralasien på: de forna sovjetiska centralasiatiska staterna, det vill säga Kazakstan (förutom delen av landet som ligger i Europa), Uzbekistan, Tadzjikistan, Turkmenistan och Kirgizistan. Mongoliet, Inre Mongoliet, Xinjiang och Tibet i västra Kina. Afghanistan inkluderas ibland. före detta sovjetstater i asiatiska Kaukasien (inkluderas sällan). Iran inkluderas ibland. Pakistan inkluderas sällan. Östasien Området kallas även Fjärran östern. Detta område inkluderar: Önationerna Taiwan och Japan i Stilla havet. Nord- och Sydkorea på Koreahalvön. Kina men ibland enbart dess östra delar (se ovan). Ibland inkluderas även Mongoliet och Vietnam i Östasien. I mer informella sammanhang inkluderas även ibland Sydostasien i begreppet Östasien. Sydostasien Denna region inkluderar Malackahalvön, Indokina samt öar i Indiska oceanen och Stilla havet. Staterna regionen inkluderar är: I Indokina; Myanmar, Thailand, Laos, Kambodja och Vietnam. Malaysia, Brunei, Filippinerna, Singapore, Indonesien och Östtimor. Staten Malaysia delas i två av Sydkinesiska havet, och har därmed både en del på fastlandet och en ödel (på Borneo). Sydasien (eller Indiska halvön) Sydasien kallas ibland Indiska halvön. Regionen inkluderar: staterna runt Himalaya, nämligen Indien, Pakistan, Nepal, Bhutan och Bangladesh. östaterna i Indiska oceanen, Sri Lanka och Maldiverna. Afghanistan inkluderas ibland. Sydvästasien (eller Västra Asien) Denna region kallas även Mellanöstern, som är en vanligare term i Europa och Amerika. Sydvästasien inkluderar: Anatolien (Mindre Asien), som utgörs av Turkiet. Irak. Levanten, som inkluderar Syrien, Libanon, Israel, Palestina och Jordanien. Östaten Cypern i Medelhavet. Sinaihalvön, den asiatiska delen av Egypten. Arabiska halvön, som inkluderar Saudiarabien, Kuwait, Förenade Arabemiraten, Bahrain, Qatar, Oman och Jemen. Kaukasusregionen, som inkluderar Armenien, en liten bit av Ryssland, och nästan hela Azerbajdzjan. Iranska platån, som inkluderar Iran och delar av andra stater. Afghanistan inkluderas ibland. Historia Asien var den andra kontinent som nåddes av människan, som hade sitt ursprung i Afrika. Det var också i Asien de första stadskulturerna uppstod - i Mesopotamien, Indusdalen, Persien och Kina. Ekonomi Räknat efter köpkraftsbaserad BNP är Asiens största ekonomi Japan. Efter år 2000 har Japans, Kinas och Indiens ekonomier varit stadda i kraftig tillväxt, och alla tre har ofta noterat en årlig tillväxt på över 6 procent. År 2020 var Kina efter USA världens största ekonomi, följt av Japan, Tyskland och Indien som världens tredje, fjärde och femte största ekonomier. Räknat efter nominell BNP är Kina Asiens största nationella ekonomi och världens näst största. Ekonomisk tillväxt i Asien mellan slutet av andra världskriget och 1990-talet var koncentrerad till länderna kring Stilla havet samt oljeländerna i sydväst, och det är först på senare år stark tillväxt spridits även till andra regioner. Under slutet av 1980-talet och det tidiga 1990-talet var Japans ekonomi nästan lika stor som resten av kontinentens tillsammans. 1995 var Japans ekonomi (dvs dess inhemska omsättning av pengar och dess produktion) nästan i nivå med USA:s, efter att den japanska valutan stigit till sitt högsta värde någonsin. Sedan dess har dock Japans valuta stabiliserats och Kina har vuxit till att bli Asiens största ekonomi, följt av Japan och sedan antingen Sydkorea eller Indien på tredje plats, beroende av vilken källa som används. Asiens självständiga stater i alfabetisk ordning Enligt Förenta Nationernas indelning tillhör följande stater Asien: Särskilda områden KRG - Kurdistans regionala regering i södra Kurdistan (Norra Irak) Brittiska territoriet i Indiska oceanen Hongkong Macao Palestinska myndigheten Nordcypern Stater tillhörande vissa europeiska politiska organisationer Armenien: medlem av Europarådet Azerbajdzjan: medlem av Europarådet Cypern: medlem av EU Turkiet: medlem av Europarådet Europeiska stater med yta i Asien Ryssland: asiatiska Ryssland Storbritannien: Akrotiri och Dhekelia och Brittiska territoriet i Indiska oceanen inklusive ön Diego Garcia Se även Mindre Asien Eurasien Referenser Externa länkar Wikipedia:Basartiklar	3.078125
17	Agnosticism är en filosofisk riktning som förnekar att kunskap om tillvarons yttersta grunder är möjlig, särskilt kunskap om Guds existens. En person som bekänner sig till agnosticismen kallas agnostiker. Historia Ordet agnosticism myntades ursprungligen av Thomas Henry Huxley kring 1868 men anses vanligen ha börjat användas av andra år 1889 då Huxley publicerade en enorm artikel med samma namn. Därför anger en del uppslagsverk 1888 som året då termen myntades. Ordet härrör från , a-gnostikismósa, "icke-gnosticism" eller "icke-gnosis", ungefär "icke-kunnig", "icke-vetande". Huxleys ursprungliga definition skiljer sig något från den som står i inledningen av denna artikel. Vad Huxley avsåg med sin definition var att man inte kunde uttala sig om det ovetbara eller tillvarons yttersta grunder. Han kom senare att bli försiktigare med att använda begreppet "det ovetbara", och menade att vad andra vet eller inte vet också är något som låg utanför hans egen horisont: Men det betyder självklart inte att begreppet det ovetbara inte är filosofiskt användbart. Det är bara svårt att veta vad som uppfyller ovetbarheten. Betydelser Det finns många betydelser av ordet agnosticism. Populärt menar man oftast att man inte är säker på om det finns en Gud eller inte, eller att man inte har tagit ställning. Andra menar att man inte tror på Gud men att man inte är säker. Andra avser ett förhållningssätt som ligger nära positivismen, i det att man inte antar något som inte kan bevisas. Ett alternativt agnostiskt förhållningssätt ligger nära skepticismen, att tvivla på allt utom det absolut säkra, om man ens tror att någonting är säkert - "Det enda jag med säkerhet vet är att jag ingenting med säkerhet vet". Somliga agnostiker kallar sig ibland även ateister. Det kan både provocera och ge upphov till debatt som värderas, och det kan även klargöra att de i grunden anser det vara viktigare att klargöra att det inte finns skäl att tro att Gud finns, än att det är omöjligt att veta. De tror inte att Gud finns men de kan inte bevisa att det inte finns några Gudar. Många både troende och agnostiker menar att man inte kan vara ateist och agnostiker samtidigt, eftersom ateism innebär ett Gudsförnekande. Några hävdar även att ateism betyder en övertygelse att man kan bevisa att det inte finns någon Gud. Detta är dock felaktigt då ordet ateism endast innebär avsaknad av eller avståndstagande från tro på någon Gud, Gudar och högre makter. Ett Gudsförnekande helt enkelt, men inte att man anser att det går att bevisa. Inom religionssociologin pratar man även om agnostisk teism, det vill säga en Gudstro som säger att Gud är så stor att denne ligger utanför det mänskliga förståndet, eller att Gud lever i en övernaturlig värld som vi inte kan förstå. Nationalencyklopedins Ordbok (NEO) definierar agnosticism som en "filosofisk riktning som förnekar att kunskap om tillvarons yttersta grunder är möjlig". Det är en definition som kan kritiseras för att ordet "möjlig" borde bytas ut mot "tillgänglig". För att bättre förstå agnosticismen är det även nödvändigt att relatera begreppet till det begrepp det tar avstånd ifrån, nämligen gnosticismer. Alltså läror, vissa av dem med flertusenåriga anor, som ansåg det finnas antingen en inre kunskap i varje människa, eller yttre, som t.ex. astrologi och numerologi, som är vägen till Gud och/eller till att förstå världen. En av de tidigare gnostiska lärorna var en där anhängarna kallade sin religion för gnosis, från 100-talet efter Kristus. De flesta gnostiker byggde sina läror på antingen judendomen eller kristendomen. Se även Ateism Apateism Ignosticism Liberalteologi Religion Religiös skepticism Sekulär humanism Teologi Vidare läsning Bill Young, The Origin of the Word Agnostic The Huxley File Agnosticism (1889) Agnosticism and Christianity (1889) T.H. Huxley, Agnosticism and Christianity and other essays () Agnosticism 101 Agnosticism (Internet Infidels) Referenser Rörelser inom kunskapsteori Gudsuppfattningar	2.921875
18	Apokryfer, från grekiskans (apokryfos) som betyder gömd, fördold, svårbegriplig, är texter som är ungefär samtida med Bibelns böcker och som ofta blivit lästa och använda i samma kretsar som använt Bibeln. Men av olika orsaker har de antingen inte fått samma kanoniska status som bibelböckerna eller rentav blivit förklarade som heretiska av den tidiga kyrkan. Generellt kan sägas att de apokryfer som hör till tiden för det Gamla Testamentets böcker erhöll en högre status inom den tidiga kyrkan (se deuterokanoniska böcker) medan de apokryfer som tillhör tiden för Nya Testamentet oftast blev förklarade som heretiska då de användes inom andra (idag försvunna) trosriktningar som till exempel gnosticism och uttrycker läror som inte var förenliga med den tidiga kyrkans tro. (Se nytestamentliga apokryfer) Texternas användning De första grekisktalande kristna använde dåtidens grekiska översättning av judarnas heliga skrifter, Septuaginta. Denna koinegrekiska översättning skiljer sig från den hebreiska bibeln. För en jämförelse se Gamla Testamentets kanon. Martin Luther menade däremot att dessa böcker visserligen var bibelböcker och god och nyttig läsning, men inte sådan "helig Skrift" med vilken bindande kyrkolära kan fastslås. De innehöll dock i hans ögon moraliska föredömen. Både lutheraner och anglikaner läser apokryferna i den offentliga gudstjänsten. De senare menar att syftet med apokryferna är att undervisa i etik, men inte att fastslå bindande kyrkolära. Jean Calvin avvisade dessa skrifter helt. Inom olika kyrkor Evangelisk-lutherska apokryfer I Martin Luthers kyrkobibel från 1534 ingick det deuterokanoniska böcker, men också Manasses bön, som ingick i den latinska bibelöversättningen Vulgata. Den romersk-katolska och den ortodoxa Bibeln räknar inte Manasses bön till de deuterokanoniska skrifterna. Svenska kyrkobiblar har följt Luthers omfattning av apokryferna, eftersom Svenska kyrkan är en evangelisk-luthersk kyrka. Anglikanska apokryfer I anglikanska kyrkobiblar ingår alla ovanstående skrifter, dessutom Tredje Esra och Fjärde Esra, vilka också ingick i den latinska bibelöversättningen Vulgata. Den romersk-katolska kyrkan räknar inte dessa till de deuterokanoniska skrifterna. Pseudepigrafer Utöver de omtvistade skrifterna i Septuaginta finns ytterligare ett antal skrifter som brukar kallas pseudepigrafer av protestanter, och apokryfer av katoliker. Några av dessa ingår i den Etiopisk-ortodoxa kyrkans kanon. Exempel på några gammaltestamentliga pseudepigrafer är: Aristeasbrevet Henoksböckerna Jesajas himmelsfärd Jubileerboken Tredje Mackabeerboken Fjärde Mackabeerboken Psalm 151 Salomos psalmer Gamla och nya testamentets apokryfer Gamla Testamentet De apokryfiska tilläggen Gamla Testamentet betraktas olika inom olika kristna kyrkor. Ortodoxa kyrkor betraktar dessa skrifter som kanoniska, romersk-katolska kyrkan betraktar dem som deuterokanoniska, lutherska kyrkor räknar dem som "god och nyttig läsning" och reformerta kyrkor räknar dem inte till Bibeln överhuvudtaget. De ingår i bibelöversättningen Bibel 2000, men inte i Svenska Folkbibeln. Tobit Judit Ester enligt den grekiska texten Första Mackabeerboken Andra Mackabeerboken Salomos vishet Jesus Syraks vishet Baruk Jeremias brev Tillägg till Daniel Manasses bön Nytestamentliga apokryfer Nytestamentliga apokryfer är kristna skrifter, ibland gnostiskt inspirerade, som inte räknas som kanoniska inom de kristna kyrkorna. De är skrivna från mitten av 100-talet och framåt. Vissa nytestamentliga apokryfer bevarades som legendläsning eller nöjesläsning i den medeltida västkyrkan eller bland östortodoxt kristna. Så är exempelvis fallet med Jakobs protevangelium, Petrusakterna och Thomas barndomsevangelium. Skrifter av detta slag som inte hade ett ortodoxt innehåll kopierades däremot inte. I Egypten grävdes några av dem ner i ökensanden, där de bevarades till eftervärlden. Några av dessa avskrifter, Codex Brucianus, Codex Askewianus och Papyrus Berolinensis/Akhmim-codexen, hittades på 1700- och 1800-talen. Andra upptäcktes först på 1900-talet, exempelvis böckerna i Nag Hammadi-biblioteket som återfanns år 1945. Dessa fynd har dramatiskt ökat vår kunskap om dessa skrifter. Se även Abrahamsapokalypsen Apologeterna De apostoliska fäderna Hagiografi Pseudepigraf Gamla Testamentets kanon Källor Bibeln *	3.25
19	Antarktis är land- och havsområdena kring Sydpolen. Antarktis, som även är en egen djurgeografisk region (antarktiska regionen), är till skillnad från Arktis en riktig kontinent med en landmassa som ligger ovanför havsytan. Det är den enda kontinent som saknar bofast mänsklig befolkning, men det finns fler eller färre tillfälliga boende. Etymologi Namnet Antarktis är en latinisering av det grekiska sammansatta ordet ἀνταρκτική, antarktiké, femininum av ἀνταρκτικός, antarktikós, som betyder "motsatsen till Arktis, det vill säga "motsatsen till norr". Aristoteles skrev i sitt verk om meteorologi, Μετεωρολογικά, om en Antarktisk region, cirka 350 f.Kr. Den grekiske eller feniciske kartografen Marinus från Tyros ska ha använt namnet i sin världskarta från 100-talet e.Kr., som inte finns bevarad. De romerska skriftställarna Gaius Julius Hyginus och Lucius Apuleius använde under första och andra århundradet e.Kr. det latiniserade begreppet från grekiskan, polus antarcticus. Från detta härrör fornfranska pole antarktike (1270 e.Kr.), som i modern tappning blivit pôle antarctique. Det lånades vidare till medelengelskans pol antarktik i en teknisk avhandling 1391 av den engelske poeten och diplomaten Geoffrey Chaucer och har i modern form blivit Antarctic Pole. Innan namnet fick sin nuvarande geografiska konnotation användes begreppet också för andra platser som kunde beskrivas som "motsatsen till norr". Den franska kolonin i Brasilien på 1500-talet, Franska Antarktis (1555–1567), fick sitt namn utifrån detta tänkande. Det första formella omnämnandet av kontinenten som "Antarktis" dokumenterar sig till 1890-talet och den skotske kartografen John George Bartholomew. I det svenska språket finns Antarktis dokumenterat i geografisk betydelse sedan 1837. Historia Antarktis uppkomst Jorden har inte alltid sett likadan ut som den gör i dag. För ungefär 250 miljoner år sedan var världens alla kontinenter samlade i en enda superkontinent, Pangaea. Vid den här tiden tillhörde Antarktis den södra kontinenten Gondwanaland tillsammans med andra kontinenter som Sydamerika, Afrika, Indien och Arabiska halvön. Denna superkontinent låg inte vid Sydpolen, vilket gjorde att Antarktis inte var det islandskap som det är nu, utan en varm och tropisk kontinent med riklig växtlighet bebodd av massor av olika djurarter, däribland dinosaurier. För ungefär 100 miljoner år sedan kom jordens alla kontinenter att sakta röra sig ifrån varandra. Detta gav upphov till att kraftiga bergskedjor som Himalaya bildades, samt stora klimatförändringar. Antarktis skulle frigöras från Australien och färdas sakta ner mot Sydpolen. Detta gjorde att Antarktis fick ett allt kallare klimat och stora ismassor växte till. Kontinenten upptäcks Med hänsyn till Antarktis geografiska läge tog det lång tid innan kontinenten upptäcktes. Geografer och forskare hade dock i århundraden haft teorier om att en stor sydkontinent skulle existera. Detta antagande kallades för Terra Australis (Incognita), ’det (okända) södra landet’, och fanns på europeiska kartor från medeltiden ända till in på 1800-talet. Teorin fördes fram av den grekiske filosofen Aristoteles, men det var först under 100-talet som teorin utvidgades och uppmärksammades av geografen Klaudios Ptolemaios. Denne var övertygad om att en stor sydlig kontinent täckte stora delar av Indiska oceanen. Tanken om ett stort landområde nere i syd väckte stort intresse hos dåtida upptäcktsresande. Den brittiske upptäcktsresanden James Cook försökte redan 1773 att nå Terra Australis med sitt fartyg HMS Resolution. Cook nådde aldrig Antarktis, ty han sökte nå den från Stilla Havet där Antarktis kust ligger sydligare och hindrades av den tjocka packisen. Flera försök att nå Antarktis gjordes efter Cook men man hindrades av det kalla stormiga havet. År 1820 var det den brittiske sjömannen Edward Bransfields tur att försöka nå kontinentens fastland. Bransfield har noterat i sina anteckningar att man skymtade ett is- och snötäckt land. Bransfield och hans följeslagare landsteg dock inte på fastlandet, utan förde istället utförliga kartanteckningar över området. Ryssen Fabian von Bellingshausen var även han under samma period som Bransfield på expedition runt Antarktis kuster. Han fann ett flertal öar och delar av Antarktis, bland annat har havet Bellingshausenhavet uppkallats efter honom. Den tredje i raden av upptäcktsresande på 1820-talet var segelfartygskaptenen Nathaniel Brown Palmer. Hans syfte med resan till Antarktis var, liksom för många andra resenärer, till största delen den stora efterfrågan på sälskinn. Palmer reste med fartyget Hero och utforskade främst södra delen av Antarktiska halvön 1820–1822. Han blev, tillsammans med sina medresenärer, de första amerikanerna att upptäcka Antarktiska halvön. Deras expedition blev lyckad då de fann ett flertal öar längs kusterna, bland annat Palmer Land, vilken upptäcktes den 16 november 1820 och uppkallades efter Nathaniel Palmer. I februari 1823 upptäckte britten James Weddell Weddellhavet efter att ha seglat med sitt valfångstfartyg på Antarktiska oceanen. Antarktis hade nu upptäckts av både val- och säljägare. Den första iakttagelsen av fastlandet Antarktis kan inte exakt tillskrivas en enda person. Känt är att en amerikansk säljägare gjorde den första kända landstigningen på kontinenten 1821. Rykten och rapporter började sedan, på 1830-talet, att sprida sig bland världens länder att en stor kontinent var belägen vid Sydpolen. Detta medförde att flera länder skickade iväg forskningsexpeditioner med förhoppningen att upptäcka nya landområden. Bland dessa kan James Clark Ross, Charles Wilkes och Jules Dumont d’Urville nämnas. De fann en rad betydelsefulla öar och kustområden. Ross påbörjade sin resa till Sydpolen den 29 september 1839 med två fartyg. Han namngav ett flertal landområden vid Antarktis som han själv hade upptäckt. Han upptäckte Rosshavet och gjorde en stor utforskning av Victoria Land. Han fann även två vulkaner på Rossön, Mount Terror och Mount Erebus, vilka han namngav efter sina båda fartyg. Geografi Den antarktiska kontinenten ligger till den största delen inom södra polcirkeln (cirka 66:e breddgraden). Med ungefär 14 miljoner km² är Antarktis större än Europa. En exakt storlek är svår att fastställa. Landmassor och angränsande havsområden ligger under isen som kontinuerligt ändrar storlek. Den växer efter snöfall och blir mindre när isberg bryts loss. De Transantarktiska bergen delar kontinenten i en mindre västlig och en betydligt större östlig del. Den högsta bergskedjan är Vinsonmassivet med berget Mount Vinson som är 4 897 meter högt. Djupaste punkten som är täckt med is ligger 2 538 meter under havsytan. Runt om Antarktis sträcker sig den Antarktiska oceanen, vilken består av allt hav söder om 60:e sydliga breddgraden. Den närmast liggande punkten på en annan kontinent är sydspetsen av Sydamerika, Kap Horn, som ligger ungefär på 55:e sydliga breddgraden, eller omkring 1000 km från nordspetsen av antarktiska halvön, ungefär på samma avstånd som fågelvägen mellan Malmö och Umeå. Indelning Indelningen av Antarktis sker i stora områden, hav och shelfis: Områden: Antarktiska halvön Adelie Land Coats land Dronning Maud Land Enderby land George V Land Marie Byrd Land Neuschwabenland Wilkes Land Hav: (randhav till Antarktiska oceanen) Scotiahavet Weddellhavet Rosshavet Amundsenhavet Bellingshausenhavet Shelfisområden: Ross shelfis Riiser-Larsens shelfis Filchner-Rønnes shelfis Larsens shelfis Isen Inlandsisen Speciellt för Antarktis är att kontinenten är nästan helt täckt av is. Den antarktiska inlandsisen som är upp till 4 500 meter tjock innehåller omkring 90 procent av världens is och 60 procent av världens sötvattenreserver. Bara 280 000 km² (2 procent) av kontinentens yta är isfri, och består av områden med låg nederbörd eller bergskedjor som sticker upp genom isen. Isberg Då och då lossnar stora tillplattade isberg från shelfisen som flyter några tusen kilometer ut i havet. Det tar ibland många år tills ett stort isberg smälter helt. Ofta bryts ett isberg i många mindre delar under sin tid på havet. Den 30 april 1894 siktade man ett isberg i Sydatlanten vid , vilket är den nordligaste positionen som ett isberg från Antarktis har siktats på. Klimat Vädret på Antarktis skiljer sig på många sätt från klimat på andra kontinenter. Kontinenten är: den kallaste (I kontinentens mitt är medeltemperaturen −55 °C. Vid kusterna ligger temperaturen under vintern (juni) omkring −18 °C och under sommaren (januari) något över noll. Den 10 december 2013 presenterades ett nytt världs-köldrekord uppmätt med satellit, vid den norska delen Valkyriedomen på –94,7 °C, och innan dess stod sig det föregående rekordet på −89,2 °C vid den sovjetiska forskningsstationen Vostok sedan den 21 juli 1983. den nederbördsfattigaste (vanligtvis faller nederbörd i Antarktis som snö). I kontinentens mitt ligger det årliga genomsnittet vid 40 liter per kvadratmeter (40 millimeter). Enligt definitionen är sådana områden att beteckna som öken. Den låga temperaturen håller avdunstningen nere. Vid kusterna är nederbörden betydligt större.) och den blåsigaste (I juli 1972 mättes vid den franska stationen Dumont d’Urville en vindhastighet på 327 kilometer i timmen, det vill säga 91 meter per sekund.) Klimatet på Antarktis är betydligt kallare än klimatet på motsvarande breddgrader på det norra halvklotet. Detta beror till stor del på att det inte finns någon varm havsström liknande Nordatlantiska strömmen som ger ett varmare klimat, men också på att Antarktis är en kontinent. Detta innebär att de inre delarna klimatmässigt blir mer isolerade från omvärlden än motsvarande delar av Arktis. Som jämförelse är årsmedeltemperaturen längst norrut på den antarktiska halvön jämförbar med den på Svalbard, och då är de nordligaste delarna av antarktiska halvön belägna ungefär på samma breddgrad som till exempel Umeå är på det norra halvklotet, och då har Umeå dessutom en betydligt högre årsmedeltemperatur än många städer i sydligaste Sydamerika. I Antarktis mitt blir det aldrig plusgrader och den allra högsta temperaturen som hittills uppmätts på den geografiska sydpolen, vid Amundsen–Scott-basen, är cirka −13 °C. Antarktis är även den enda kontinenten på hela jorden som har en av människan så gott som orörd natur, vilken även skyddas av Antarktisfördraget. Trots klimatet är Antarktis ett populärt turistmål under sommarsäsongen, bland annat tack vare den orörda naturen. Dock är det förhållandevis dyrt att resa hit, mycket på grund av all logistik och alla förberedelser som krävs. Flora och fauna I havet runt Antarktis lever ett stort antal krill (Euphausia superba) och annat zooplankton som bildar basen i matkedjan för fiskar, bläckfiskar, pingviner, valar och sälar. Cirkumpolärt utefter kusten häckar två pingvinarter, kejsarpingvinen och adeliepingvinen. Den sydgeorgiska piplärkan, Anthus antarcticus, är endemisk för Antarktis och förekommer enbart i gräsmarker i Sydgeorgien. Men det finns 18 andra fågelarter som häckar på Antarktis. Deras bon ligger på nunataker, isfria berg som sticker upp ur isen. På sommaren kommer mer än 100 miljoner flyttfåglar till området och de lever på isflaken och på de närliggande öarna. Sälarter i Antarktis är till exempel weddellsälen, krabbätarsälen och sjöleoparden. Runt kontinenten lever några av de största valarterna. I motsats till det rika livet i oceanen är kontinentens mitt nästan tomt på organismer. På isfria områden som kallas antarktiska oaser växer mossor och lavar. Antarktis hyser endast två blomväxter, Colobanthus quitensis och Deschampsia antarctica. Det största landdjuret som lever permanent på Antarktis är en 6 millimeter stor fjädermygga (Belgica antarctica) som saknar vingar. Styre och politik Territoriella anspråk Flera stater ställde under 1900-talet territoriella anspråk på Antarktis. Efter Antarktisfördraget saknar dessa anspråk praktiskt betydelse. Argentina: Argentinska Antarktis (25–74° V), utropat 1943. Australien: Australiska Antarktis (160–142° Ö samt 136–45° Ö), proklamerat 1933. Brasilien: intressezon 28–53° V, utropad 1986. Chile: Chilenska Antarktis (53–90° V), utropat 1940. Frankrike: Franska sydterritorierna (142–136° Ö), utropade 1924. Norge: Norska Antarktis (45° Ö–20° V), proklamerat 1939. Nya Zeeland: Ross Dependency (150°V–160° Ö), utropat 1923. Storbritannien: Falkland Islands Dependencies, utropat 1908. Brittiska Antarktis (20–80° V), utropat 1962. Lagar Eftersom Antarktis inte har någon egen lagstiftande församling och inte tillhör något land, kan man tro att inga lagar och inga domstolar finns. Men i praktiken gäller lagar från de olika basernas hemländer, ungefär som på fartyg till sjöss. Många länder med baser har också lagar som uttryckligen skyddar naturen i Antarktis. Antarktisfördraget innehåller sådana skyddsregler. Ekonomi På Antarktis har man hittat ett stort antal naturrikedomar, till exempel järn, krom, koppar, guld och platina. Här finns dessutom kol, petroleum och naturgas, men i Antarktisfördraget är fastlagt att ingen får utvinna något av detta. Fiskebolag hade 1998/1999 en officiell fångst från 120 000 ton i Antarktiska oceanen. Tillsammans med den illegala fångsten är mängden troligtvis flera gånger större. Turism till Antarktis får en allt större omfattning. På grund av de stora förberedelser och höga kostnader (upp emot 40 000 kronor) som krävs är det mestadels välbeställda personer som kan resa hit. Ändå ökade antalet turister med 13 000 personer från säsongen 1990/1991 till säsongen 2002/2003. Kryssningsfartyg föredrar Antarktiska halvön, som har höga berg. Detta område ligger dessutom närmast de permanent bebodda platserna i sydligaste Sydamerika, däribland staden Ushuaia, där det finns en stor hamn och en internationell flygplats. Kommunikationer På Antarktis fastland finns inga permanenta flygfält och de enda tre fasta flygfält som förekommer ligger på King George Island (se Teniente R. Marsh Airport), på Seymourön (vid Marambiobasen) samt på Adelaide Island (vid stationen Rothera). Flygplan med skidor istället för hjul kan landa på utvalda platser på inlandsisen. Endast en procent av fastlandets is- och snöytor är lämpliga för mindre vanliga flygplan med hjul. Demografi Antarktis har inga permanenta invånare, på de olika forskningsstationerna lever däremot varje sommar mer än 4 000 och året runt omkring 1 000 personer. Fram till 2009 hade elva barn fötts på kontinenten. Emilio Marcos Palma, född 7 januari 1978 på Esperanzabasen i argentinska territoriet på Antarktis, är den först dokumenterade person som blivit född på kontinenten. 1986–1987 föddes en pojke och en flicka på den chilenska stationen. I området söder om den sextionde breddgraden på södra halvklotet finns idag 82 forskningsstationer, däribland 37 stationer som används hela året och 36 stationer som bara bedrivs under sommaren. Den största stationen är McMurdo (USA) som liknar en stad. Mycket känd är också Amundsen–Scott-basen (USA) som ligger direkt på den geografiska Sydpolen. Den japanska permanenta forskningsstationen Syowa är känd genom populärkulturen. Sverige har två stationer på Antarktis som heter Wasa och Svea och som är belägna i den sektor Norge gör anspråk på, Drottning Mauds land. Stationen Wasa ligger bara några hundra meter från den finländska forskningsstationen Aboa. De svenska stationerna förvaltas av Polarforskningssekretariatet. Framtid och risker Antarktis framtid I förhållande till övriga kontinenter är Antarktis miljö god, vilket beror på dess isolerade läge. Sedan Antarktisfördraget undertecknades den 1 december 1959 har totalförbud för kommersiell exploatering fastslagits. Trots detta har kontinenten till viss del skadats av mänsklig påverkan. Forskare och upptäcktsresande har under åren varit tvungna att bygga olika former av bostäder och forskningsstationer. Detta har gjort att landskapet utsatts för avfall som kan vara skadligt för både djur och natur. Ozonlagrets uttunning är ett allvarligt hot mot Antarktis miljö, som beror på mänsklig påverkan av att använda freoner. Detta stör även djurlivet på Antarktis då tillgången på föda minskar. Effekten på den globala uppvärmningen En del av Antarktis har värmts upp; särskilt stark uppvärmning har noterats på Antarktishalvön. En studie av Eric Steig som publicerades 2009 konstaterade för första gången att den kontinentbredda genomsnittliga yttemperaturtrenden i Antarktis är något positiv vid >0,05 °C per decennium från 1957 till 2006. Denna studie noterade också att västra Antarktis har värmts med mer än 0,1 °C per decennium under de senaste 50 åren, och denna uppvärmning är starkast på vintern och våren. Detta kompenseras delvis av höstkylning i östra Antarktis. Det finns bevis från en studie om att Antarktis värms upp som ett resultat av mänskliga koldioxidutsläpp, men detta förblir tvetydigt. Mängden ytvärmning i Västantarktis, även om den är stor, har inte lett till någon märkbar smältning vid ytan och påverkar inte den västantarktiska inlandsisens bidrag till havsnivån. Istället tros de senaste ökningarna av glaciärutflödet bero på ett inflöde av varmt vatten från djuphavet, precis utanför kontinentalsockeln. Nettobidraget till havsnivån från Antarktishalvön är mer troligtvis ett direkt resultat av den mycket större atmosfäriska uppvärmningen där. 2002 kollapsade Antarktishalvöns Larsens shelfis. Mellan 28 februari och 8 mars 2008 kollapsade cirka 570 km2 is från Wilkins shelfis på den sydvästra delen av halvön, vilket sätter de återstående 15 000 km2 av shelfisen i riskzonen. Isen hölls tillbaka av en cirka 6 km bred "tråd" av is, innan den kollapsade den 5 april 2009. Enligt NASA inträffade den mest utbredda ytsmältningen i Antarktis under de senaste 30 åren 2005, då ett område med is som är jämförbart i storlek till Kalifornien kort smält och fryst; detta kan ha resulterat i temperaturer som stiger till så högt som 5 °C. En studie publicerad i Nature Geoscience 2013 (online i december 2012) identifierade centrala västra Antarktis som en av de snabbast uppvärmande regionerna på jorden. Forskarna presenterade kompletta temperaturdata från Byrd Station och hävdar att dessa "avslöjar en linjär ökning av den årliga temperaturen mellan 1958 och 2010 på 2,4 ± 1,2 °C". Ozonhål Det finns ett stort område med låg ozonkoncentration eller "ozonhål" över Antarktis. Detta hål täcker nästan hela kontinenten och var som störst i september 2008. Hålet upptäcktes av forskare 1985 och har tenderat att öka under observationsåren. Ozonhålet tillskrivs utsläpp av klorfluorkolväten eller klorfluorkarboner i atmosfären, som sönderdelar ozonet i andra gaser. Vissa vetenskapliga studier tyder på att ozonnedbrytning kan ha en dominerande roll för att reglera klimatförändringar i Antarktis (och ett bredare område på södra halvklotet). Ozon absorberar stora mängder ultraviolett strålning i stratosfären. Ozonnedbrytning över Antarktis kan orsaka en kylning av cirka 6 ° C i den lokala stratosfären. Denna kylning har effekten att intensifiera de västliga vindarna som flyter runt kontinenten (den polära virveln) och förhindrar således utströmning av den kalla luften nära Sydpolen. Som ett resultat hålls den kontinentala massan av den öst-antarktiska isarken vid lägre temperaturer, och de perifera områdena på Antarktis, särskilt den Antarktiska halvön, utsätts för högre temperaturer, vilket främjar snabbare smältning. Modeller antyder också att ozonnedbrytningen/den förbättrade polära virveleffekten också står för den senaste tidens ökning av havsis strax utanför kontinentens kust. Se även :Kategori:Fåglar i antarktiska regionen Sydpolen Arktis Antarktisfördraget 2404 Antarctica Referenser Noter Tryckta källor Externa länkar Antarktisfördragets sekretariat Wikipedia:Basartiklar	4.09375
20	Abul-Abbas var den första elefanten på nordeuropeisk jord efter romartid, en vit asiatisk elefant som tidigare tillhört en indisk raja. Kalifen av Bagdad, Harun al-Rashid, gav denna elefant i gåva till kejsar Karl den store av Frankerriket 801 e.Kr. Abul-Abbas resa till Europa började med skepp över Medelhavet som i oktober 801 landade i Porto Venere vid La Spezia med elefantens skötare, en judisk nordafrikan som hette Isak. Efter att ha tillbringat vintern i staden Vercelli påbörjades den långa marschen över Alperna när snön smält. Kejsarens residens i Aachen nåddes i juli år 802. Troligen blev han en uppskattad gåva. Abul-Abbas medverkade vid en del imponerande hovceremonier men skickades av någon anledning senare till staden Augsburg i det sydligare, nuvarande Bayern. 804 gjorde kung Godfred av Danmark revolt mot kejsaren. Han överföll en slavisk handelsplats nära Danmark och tvångsförflyttade allt folk till sin nybyggda marknadsplats i Hedeby för att därigenom försäkra sig om handelstullar och ge Danmark större inblandning i nordisk handel. Kejsaren skickade genast en här mot kung Godfred och kallade in sin elefant till krigstjänstgöring. Abul-Abbas var vid denna tid omkring fyrtio år och säkert inte i bästa hälsa, samt icke fullt acklimatiserad till europeiskt klimat. Han avled i lunginflammation efter att, förmodligen simmande, ha korsat Rhen. Källor Berömda elefanter Karl den store	3.046875
21	Asiatisk elefant (även indisk elefant, Elephas maximus) är ett däggdjur i familjen elefanter och idag den enda arten i sitt släkte. Den har en kroppslängd upp till 6,5 meter och når en vikt upp till 5,4 ton. Arten förekommer i flera från varandra skilda populationer från norra Indien till Sri Lanka och österut till Sydostasien. Den asiatiska elefanten är närmare släkt med de utdöda mammutarna än med de afrikanska elefanterna. Individer av honkön (kor) bildar större hjordar tillsammans med sina ungar (kalvar), medan hannar (tjurar) lever i mindre ungkarlsgrupper eller helt ensamma. Tjurar jagades tidigare hårt för elfenbenets skull, idag är det största hotet levnadsområdets omvandling till jordbruksmark och boplatser. Många asiatiska elefanter arbetar i människans tjänst som rid- eller lastdjur. Kännetecken Den asiatiska elefanten är något mindre än de afrikanska arterna och har mindre öron. Arten når en mankhöjd mellan 2 och 3,4 meter samt en vikt mellan 2 000 och 5 400 kilogram. Ryggen är i motsats till ryggen hos de afrikanska arterna böjd uppåt. Vid snabelns spets finns en utväxt som påminner om ett finger (hos afrikanska elefanter finns två). Asiatisk elefant har 5 tår vid de främre extremiteterna och 4 till 5 vid de bakre extremiteterna. Långa, fullt utvecklade betar förekommer bara hos tjurarna, kor har endast rudimentära betar eller inga alls. Hos underarten Elephas maximus maximus som förekommer på Sri Lanka har bara var tionde hane betar. Individerna når en kroppslängd upp till 6,5 meter, och därtill kommer en cirka 150 centimeter lång svans som har 33 svanskotor. Utbredning och underarter Allmänt Vilda individer av den asiatiska elefanten förekommer på gräsmarker, i tropiska regnskogar, i skogar som släpper löv samt i buskmarker. Tre underarter är godkända. Lankesisk elefant (även ceylonelefant, Elephas maximus maximus) lever på Sri Lanka. Sumatraelefant (Elephas maximus sumatrensis) förekommer på Sumatra och Borneo. Not. Denna är även känd som pygméelefant. Den bornesiska gruppen betraktas ibland som en egen underart med namnet Elephas maximus borneensis – borneoelefant. Indisk elefant (även egentlig indisk elefant, Elephas maximus indicus) lever på det asiatiska fastlandet – Indien, Nepal, Bhutan, Bangladesh, Myanmar, Thailand, södra Kina (Yunnan), Kambodja, Laos och Vietnam. I Kina finns arten endast i de sydligaste delarna av Yunnan kvar, i Bangladesh finns bara en isolerad population på Chittagong-kullarna. I Indien är den vilda populationen främst begränsade på fyra isolerade områden: Den första i nordvästra Indien (delstaterna Uttarakhand och Uttar Pradesh) lever några glest fördelade hjordar i bergstrakter söder om Himalaya som under vandringar når Nepal. Den andra finns öster om Nepal, från norra Västbengalen över Assam till östra Arunachal Pradesh och Nagaland, vidare åt söder till Meghalaya och Brahmaputras slättland. Den tredje lever i östra Centralindien i delstaterna Odisha och Jharkhand samt södra Västbengalen. I södra Indien förekommer arten glest fördelad över delstaterna Karnataka, Kerala, Tamil Nadu och södra Andhra Pradesh. Forskningshistoria Den asiatiska elefanten beskrevs av Carl von Linné efter vad han trodde var en individ från Ceylon (idag Sri Lanka), vilken senare har visat sig vara en afrikansk elefant. I Systema Naturae fick denna afrikanska elefant 1758 det vetenskapliga namnet Elephas maximus. Den indiska populationen beskrevs 1798 av Georges Cuvier som en självständig art med namnet Elephas indicus. Även populationen på Sumatra och andra sydostasiatiska öar ansågs i början som en självständig art, Coenraad Jacob Temminck gav den 1847 det vetenskapliga namnet Elephas sumatranus. Frederick Nutter Chasen klassificerade 1940 alla tre populationer som underarter till en enda art. Populationen på Borneo beskrevs 1950 av Paules Edward Pieris Deraniyagala som den fjärde underarten, E. m. borneensis. Aktuella taxonomiska avhandlingar betraktar underarten tills vidare identisk med E. m. sumatranus, trots allt förekommer den i flera publikationer som självständig underart. Ytterligare två utdöda underarter blev beskrivna, E. m. asurus och E. m. rubridens. Levnadssätt Den asiatiska elefanten är främst aktiv mellan skymningen och gryningen, under dagens hetaste timmar vilar djuret. För att komma åt födan som utgörs av gräs, löv, kvistar och trädens bark utför arten långa vandringar. Vanligen går de långsamma med 6,5 km/h men när de känner sig hotade kan de springa med 48 km/h. Ibland uppsöker asiatiska elefanter odlingsmark där de äter ris, sockerrör eller bananer. Växtdelarna plockas med hjälp av snabeln och förs till munnen. En vuxen asiatisk elefant äter per dag omkring 150 kg föda. Dessutom uppsöker de minst en gång per dag en vattenansamling. Kor och ungdjur lever i hjordar som bildas vanligen av 8 till 30 individer. Fram till 1800-talet observerades hjordar med upp till 100 individer. Alla individer i hjorden är släkt med varandra, de är alltså mödrar, systrar, döttrar och söner (fram till 8 års ålder). Den äldsta kon vaktar över flocken så att ingen individ kommer för långt bort. Kommunikationen sker genom trumpetande med hjälp av snabeln. Äldre tjurar lever främst ensamma och unga könsmogna tjurar bildar små flockar. När korna är parningsberedda söker tjurarna i flera månader anslutning till en hjord med kor. Det finns inga särskilda parningstider och därför finns i 40 procent av hjordarna minst en tjur. Tjurarna är inte aggressiva mot varandra och det förekommer ofta flera tjurar i samma hjord, vanligen har bara den dominerande tjuren rätten att para sig. Dräktigheten varar i genomsnitt 640 dagar (18 till 22 månader) och sedan föds vanligen en enda kalv. Att en ko är dräktig syns vanligen först kort före födelsen. Kalven väger vid födelsen cirka 100 kg, har en längd omkring 80 cm och är täckt med en päls av bruna hår. Kort efter födelsen kan kalven gå på sina egna ben. Ungdjuret diar inte bara sin egen mor utan försöker få mjölk från olika kor i hjorden. När kalven diar används munnen, inte snabeln. Efter ungefär 6 månader börjar kalven med fast föda men den avvänjs vanligen under andra levnadsåret. Tjurar måste lämna sin hjord när de är sju eller åtta år gamla. De letar sedan efter anslutning till en flock med unga tjurar eller till en ensam vuxen tjur. Kor stannar hela livet i samma hjord. Sin fulla storlek når asiatiska elefanter efter 15 till 17 år. Tjurar parar sig ungefär efter tjugo år för första gången, kor får sin första kalv efter fjorton år (tidigast efter nio år). Den kortaste tiden mellan två födslar är 2,5 år och den längsta 8 år. Livslängden i naturen är vanligen 60 år, under goda förhållanden upp till 80 år. Den äldsta kända individen levde i Taipeis zoo och blev 86 år gammal. Utvecklingshistoria Enligt de aktuella forskningsrönen utgör släktet Elephas systergruppen till mammutarna (Mammuthus). Den asiatiska elefanten är alltså närmare släkt med mammutar än med de afrikanska elefanterna (Loxodonta). Elephas och Mammuthus sammanfattas i en släktgrupp (tribus) Elephantini som utgör systergruppen till släktet Loxodonta. Tidiga medlemmar av släktet Elephas som till exempel Elephas ekorensis levde under pliocen i Afrika. Genom arten Elephas hysudricus som vandrade till Asien utvecklades den moderna asiatiska elefanten (Elephas maximus). Ibland listas flera utdöda arter av släktet Elephas i undersläktet Palaeoloxodon som av vissa zoologer får status som ett självständigt släkte. Vid slutet av pleistocen hade den asiatiska elefanten ett utbredningsområde som sträckte sig från Iran över Sydasien till Sydostasien och Kina. Fossil hittades även i Irak och Syrien men de tillhör kanske en utdöd art. Denna utbredning blev ungefär konstant fram till några hundra år före Kristus, sedan började artens tillbakagång. I Kina utrotades de flesta populationerna mellan 1100-talet och 1600-talet. Asiatisk elefant och människor Asiatiska elefanter i människans tjänst De tidigaste tecken om försök att domesticera asiatiska elefanter är ristningar på sigill som hittades i Indus dalgång och som daterades till 3000 före Kristus. Flera klassiska avhandlingar som Rig Veda från 2000 till 1500 före Kristus, Upanishaderna från 900 till 600 före Kristus och Gajasastra (sanskrit för elefantläran) från 600 till 500 före Kristus berättar hur elefanter fångas och skolas. Individerna användes bland annat för att fälla träd och för att bära timmerstockarna genom skogen. I det mytologiska eposet Mahabharata nämns för första gången asiatiska stridselefanter, även om det är en tvivelaktig historisk källa. Där berättas om bröderna Pandavas som 1100 före Kristus strider mot sina kusiner från elefanternas rygg. Dokumenterade är däremot att fursten Poros använde sig av en falang stridselefanter mot Alexander den store under slaget vid floden Jhelum. Slaget ägde rum 326 före Kristus och vanns av Alexander. Senare brukades asiatiska elefanter utanför sitt ursprungliga utbredningsområde, till exempel kring Medelhavet. Hannibals stridselefanter var däremot nästan uteslutande afrikanska elefanter, bara för hans egen elefant antas att det var en asiatisk elefant. Under 1500-talet importerades många asiatiska elefanter av portugisiska kungar som hade kolonier i sydöstra Asien. Elefanterna användes bland annat för att imponera på andra europeiska monarker och som diplomatiska gåvor. En av de mer kända individerna var elefanten Hanno som skänktes till påven Leo X. En annan var Abul-Abbas, den första elefanten i medeltida Nordeuropa som gavs som gåva till Karl den store av Franken år 802. Den första asiatiska elefanten som kom till Sverige 1804 blev orsak till upploppet i Skänninge. Även i Asien har "avel" i egentlig mening börjat först under 1960-talet och således kan man inte använda begreppet domesticerad på elefanter, vilket ibland felaktigt förekommer i litteraturen. Begreppet domesticering förutsätter en av människor kontrollerad avel och urval av avelsdjur under så lång tid, att människan förmår ändra fysiska och psykiska karaktärer efter sitt behov, med andra ord för en art som elefant tar det hundratals år, och de nuvarande tämjda elefanterna har man som mest förökat i fem generationer. Hot och skyddsåtgärder Liksom de afrikanska arterna jagades den asiatiska elefanten tidigare intensivt för elfenbenets skull. Idag är däremot levnadsområdets omvandling till jordbruksmark och boplatser det största hotet mot arten. I vissa regioner äter domesticerade vattenbufflar hela grästäcket så att inget blir kvar för elefanterna. Baserat på en uppskattning från 2003 beräknar IUCN att hela beståndet av individer mellan 41 000 - 52 000 vilda individer men tillägger att det enbart är en grov gissning. Tät vegetation och olika typer av metoder för att göra observationer bidrar till svårigheten att uppskatta antalet vilda elefanter. Cirka 50 procent av populationen förekommer på den indiska subkontinenten och ytterligare 40 procent på andra delar av det sydostasiatiska fastlandet, resten lever på Sri Lanka och andra öar i Sydostasien. Då populationen fortfarande minskar listas arten som starkt hotad (endangered). Antalet tämjda individer i Asien låg under 1990-talet på strax över 16 000 individer. I Thailand fanns omkring 1900 cirka 100 000 asiatiska elefanter i tjänst eller fångenskap, antalet låg 2007 på runt 3 500 tama och ungefär 1 000 vilda elefanter. I Myanmar idag beräknas det finnas ungefär 5 000 tämjda elefanter. De använder tämjda elefanter bl.a. inom skogsindustrin, runt millennieskiftet var det över 3 000 elefanter som arbetade med att hämta timmer. Den asiatiska elefanten listas i appendix I av CITES. Handel och transfer av levande individer eller av kroppsdelar är förbjuden om det inte finns tillstånd av de ansvariga nationella myndigheterna. Referenser Noter Övriga källor Externa länkar Fakta om tama och vilda elefanter Elefanter Husdjur Däggdjur i orientaliska regionen	3.96875
22	Afrikanska elefanter (Loxodonta) är ett släkte i familjen elefanter. Släktet indelas enligt Mammal Species of the World i två nu levande arter: Savannelefant, Loxodonta africana Skogselefant, Loxodonta cyclotis Den senare godkänns inte av IUCN. Där listas L. africana och L. cyclotis som synonymer. De båda nu levande arterna uppvisar en rad anatomiska skillnader, bland annat har skogselefanten (i likhet med den asiatiska elefanten) 5 tånaglar på framfoten och fyra tånaglar på bakfoten, medan stäppelefanten har fyra tånaglar på sina framfötter och tre på sina bakfötter. I gränstrakterna mellan regnskog och savann finns också blandade så kallade intermediärformer som uppvisar heterogena karaktärer. Enligt IUCN som infogar alla afrikanska elefanter i en art lever två tredjedelar av hela beståndet i östra och södra Afrika. I dessa regioner ökar populationen med cirka 4 procent per år. Det motsvarade året 2006 cirka exemplar. Samtidigt kan några populationer i centrala och västra Afrika vara på tillbakagång men inte lika klar som ökningen i östra och södra Afrika. En av de mest kända afrikanska elefanterna någonsin var Jumbo. Utöver savannelefant och skogselefant blev flera småväxta populationer från norra Afrika beskrivna som arter, bland annat Nordafrikansk elefant, Loxodonta pharaohensis. Resultaten av senare taxonomiska undersökningar gav ingen anledning att godkänna dessa populationer som arter och de vetenskapliga namnen listas som synonymer till Loxodonta africana. Referenser systematik Noter Elefanter	2.984375
23	Akvariefiskar är de fiskar, som i avseende till storlek, härdighet och förökningssätt klarar sig bra i akvarier. Viss betydelse har säkert också vackra färger och ett i övrigt intressant yttre. I allmänhet rör det sig om tropiska arter som kan odlas i stort antal till låg kostnad. Innan de tropiska arterna dök upp på den europeiska marknaden fångade akvaristerna ofta själva mindre, härdiga arter som spigg, elritsa, bitterling och dammruda som de höll med mer eller mindre framgång i så kallade vivarier eller (ofta hemgjorda och ganska spartanska) akvarier. Den första tropiska akvariefisken som importerades till Europa var makropoden eller paradisfisken (en labyrintfisk) som började odlas av Pierre Carbonnier i Frankrike och Paul Matte i Tyskland i slutet av 1800-talet. (Den centralasiatiska guldfisken som kom tidigare räknas inte som tropisk.) I Asien finns en betydligt längre tradition av att hålla bland annat guldfisk och kampfisk. Lämpliga akvariefiskar Det finns i egentlig mening inga naturliga "akvariefiskar". Akvaristen avgör ju själv vilka fiskar och andra djur denne vill ha i sitt akvarium. Det vanligaste är idag att man har tropiska sötvattenlevande arter, detta då utbudet av sådana är stort i de zoologiska affärerna men även tropiska saltvattenlevande arter förekommer. Akvariefisk, matfisk, eller sportfisk? Det förekommer idag i den zoologiska handeln fiskarter som kan vara både akvariefisk, matfisk eller till och med en god sportfisk i sina hemvatten. Hit hör arter av olika stora ciklider såsom tilapia. Men även mindre arter av störar, mindre rockor och vissa större arter av guramier saluförs som akvariefisk, och fungerar bra som sådan om akvariets storlek är tillräcklig. Pirayorna är medlemmar av en fiskfamilj varav några arter saluförs som akvariefisk. Flertalet av arterna är fruktätare. Vanligtvis passar dessa bra som akvariefiskar i ett specialakvarium, men pirayor äts och sportfiskas i sina hemmavatten. Det förekommer även att arapaiman hålls som akvariefisk, liksom större arter av olika malar. Dessa senare är i de flesta fall olämpliga som invånare i privatägda akvarier då de blir väldigt stora, men kan hållas i större publika akvarieanläggningar som har resurser att ge dessa arter rätt förutsättningar. Import Elektricitet, konstbelysning och bättre transportmöjligheter har ökat antalet fiskarter som är möjliga att hålla i akvarium. Flygtransporterna sedan 1960-talet har också sänkt priserna, dock mindre än väntat. De vildfångade arterna kommer mest från Sydamerika. Fiskarna transporteras i plastpåsar som fylls med vatten, luft och syrgas i polystyrenförpackningar som håller temperaturen konstant under flera dygn. Normalt hålls sedan fiskarna hos en grossist i karantän i några veckor innan de säljs till zooaffären. Det händer att de under denna tid behandlas med antibiotika så att sjukdomssymptom (till exempel så kallade ektoparasiter) hålls tillbaka och blommar upp först när fisken är hemma hos kunden. Ett sätt att minska denna risk är att minska stressen för fiskarna, och att inte belasta dem för mycket med avkylning, för snabba vattenbyten eller liknande. Odling av akvariefiskar Inom den akvaristiska litteraturen samt på Internet finns det många odlingsbeskrivningar som rör såväl fiskar som vattenväxter. Odling av hotade arter I några fall har odlingen av akvariefiskar räddat arter från utrotning. Det gäller till exempel en del arter från Victoriasjön i Afrika, där man utplanterade icke ursprungliga karpar samt nilabborre. Dessa trängde ut de ursprungliga arterna, vilka dock tidigare exporterats till Europa och därför existerar utanför sin ursprungsort, i väntan på framtida utplantering. Odling av tropiska arter i Sverige Inom de svenska akvarieföreningarna och riksföreningen Sveriges Akvarieföreningars Riksförbund (SARF) vill man att landets akvarister odlar fisk och växter för landets akvariemarknad själva i större utsträckning än som görs idag. Man ser allvarligt på de miljökonsekvenser som långa flygfrakter orsakar (flera tropiska fiskarter som förekommer i svenska zooaffärer kan till exempel vara odlade i Sydostasien, framför allt i Singapore) och man vill att mer av den professionella odlingen för den svenska akvariemarknaden, i den mån det är möjligt, flyttas närmare Sverige. Många av de fiskarter som hålls i akvarium är lättodlade, och då finns det ingen anledning att importera sådana från en annan världsdel. Lokalt odlade fiskar och växter brukar dessutom vara bättre anpassade till den lokala akvariekulturen. SARF ordnar odlingstävlingar varje år dit landets akvarieföreningars medlemmar inlämnar rapporter på sina hemmaodlingar. Såväl enskilda medlemmar som hela föreningen belönas för de bästa eller mest omfattade odlingarna. Det händer också att man inom föreningarna odlar fiskar och växter som i naturen är hotade eller rent av utrotade. Forskningsobjekt Akvariefiskar har varit värdefulla forskningsobjekt. Konrad Lorenz gjorde studier av aggression hos storspigg. Den välkända guppyn har lärt oss mycket om genetik och nedärvning av färger, och sebrafisken är vanlig än idag inom till exempel sådan experimentell genetisk forskning som syftar till att öka vikten på fiskarter i tredje världen. Externa länkar SARF Sveriges akvarieföreningars riksförbund Fisksjukdomar och behandling.	4
24	Abborrartade fiskar (Perciformes) är den artrikaste ordningen bland ryggradsdjuren, och utgör en mångsidig och heterogen grupp fiskar. De abborrartade fiskarna utmärks av taggiga fenstrålar, två ryggfenor, att de saknar fettfena, har simblåsa, och att stjärtens fenstrålar aldrig är flera än 17. De flesta arterna lever i saltvatten utefter tempererade och tropiska havskuster. De övriga lever pelagiskt i oceaner eller är sötvattenfiskar: omkring 2 200 av de arter som normalt förekommer i sötvatten lever dock i saltvatten under åtminstone en del av sitt liv. Av de många familjerna är smörbultarna (Gobiidae) artrikast med minst 1 875 arter, följd av cikliderna (Cichlidae) med 1 300 arter och läppfiskarna (Labridae) med 500 arter. Systematik Ordningen omfattar 19 underordningar, 156 familjer, cirka 1 500 släkten och mer än 10 000 arter. Underordningar Kirurgfisklika fiskar – Acanthuroidei Labyrintfiskar – Anabantoidei Slemfisklika fiskar – Blennioidei Sjökockslika fiskar – Callionymoidei Ormhuvudfiskar – Channoidei (monotypiskt) Elassomatoidei (monotypiskt) Dubbelsugarfiskar – Gobiesocidei (monotypiskt) Smörbultslika fiskar – Gobioidei Icosteoidei (monotypiskt) Krokhuvudfiskar – Kurtoidei (monotypiskt) Läppfisklika fiskar – Labroidei Notothenioider – Notothenioidei Abborrlika fiskar – Percoidei Pholidichthyoidei Makrillika fiskar – Scombroidei Scombrolabracoidei (monotypiskt) Smörfisklika fiskar – Stromateoidei Fjärsinglika fiskar – Trachinoidei Tånglakelika fiskar – Zoarcoidei Referenser Externa länkar	3.03125
25	AmigaOS är det operativsystem som normalt sett används i Amiga-datorer. Operativsystemet bygger på användandet av en mikrokärna kallad Exec som klarar av att hantera tidsdelad multikörning. Komponenter i AmigaOS Fram till version 3.5 levererades AmigaOS alltid i två delar, Kickstart och Workbench. Kickstart är bootstrap-ROM:en. Förutom koden för att starta datorn innehåller Kickstart även stora delar av operativsystemet, såsom Intuition (Amigans bibliotek för det grafiska gränssnittet) och Exec (mikrokärnan). Workbench är det grafiska skalet i AmigaOS. Som namnet antyder används en arbetsbänk som metafor till skillnad från den vanligare skrivbordsmetaforen. Därför används också ”lådor” istället för ”mappar” och ”verktyg” som en metafor för program. Varje version av Kickstart är bunden till en viss version av operativsystemet, så användare bör alltid starta Workbench 2.0 på en dator med Kickstart 2.0. Det är möjligt att starta inkorrekta versioner men med vissa problem. Undantaget är Workbench 2.1, som fungerar med Kickstart 2.04. Version 3.5 och 3.9 använder Kickstart 3.1 och laddar in ROM-uppdateringar vid uppstarten. Versioner av AmigaOS AmigaOS har två parallella system för versionsnummer: ett för slutanvändaren som är uppdelat i större och mindre revisioner åtskilda av en eller flera punkter (ex: 1.3.1) samt ett löpande system som används främst av programmerare. Version 1.3 heter därmed också V37, medan OS 2.0 benämns V38. Kickstart/Workbench 1.0, 1.1, 1.2, 1.3 1.x-versionerna är originalimplementationen av AmigaOS. De har, i grundinställningen, ett distinkt blått och orange färgschema som var designat för att ge hög kontrast även på dåliga TV-skärmar. 1.1 består mestadels av buggfixar. Version 1.0 och 1.1 distribuerades enbart på disketter för Amiga 1000. Version 1.2 och 1.3 är de första som sattes in i ROM men var även tillgängligt på diskett för Amiga 1000-användare. Dessa versioner distribuerades i ROM för A500, A1500, CDTV (enbart 1.3) och A2000. Version 1.2 av Kickstart korrigerade många buggar vilket förbättrade stabiliteten, och lade till stöd för AutoConfig för automatisk konfiguration av expansionskort. Version 1.3 har bland annat ett snabbare filsystem för hårddiskar, förbättrad kommandotolk och fler extraprogram. Version 1.3 har även stöd för att starta på andra enheter än diskett, till exempel hårddisk och RAD-disk. Kickstart/Workbench 1.4 Kickstart/Workbench 1.4 är egentligen inget annat än en funktion för att ladda en ROM-fil på hårddisken till RAM-minnet på tidiga A3000 som inte hade någon ROM-krets på moderkortet. Mycket praktiskt då man lätt kan byta ROM-filen på hårddisken istället för att byta själva ROM-kretsen. Levererades med Kickstart/Workbench 2.04 eller 3.1 (se nedan). Kickstart/Workbench 2.0, 2.05, 2.1 Kickstart/Workbench 2.0 introducerade många stora framsteg i operativsystemet. Workbench har ett grått och ljusblått färgschema istället för det blåa och orangea färgschemat från tidigare versioner, och är inte längre bundet till upplösningarna 640256 (PAL) och 640200 (NTSC). Stora delar av systemet förbättrades för att göra framtida expansioner enklare. 2.x såldes ihop med A500+ (2.04), A600 (2.05), A3000 och A3000T. Workbench 2.1 är sista versionen i serien, och släpptes enbart som en mjukvaruuppgradering. Eftersom 2.1 enbart uppgraderar mjukvaran finns det ingen Kickstart 2.1 ROM. Kickstart/Workbench 3.0, 3.1 3.x är ännu en stor uppdatering. 3.x inkluderar bland annat ett universalt datasystem, kallat datatyper, som gör att program kan ladda bilder, ljud och text i format de inte förstår direkt själva genom standardplugins. 3.0 levererades ihop med A1200, A4000 och A4000T, och fungerade bara på dessa. Senare levererades dessa med version 3.1, som även såldes som uppgradering till tidigare modeller. CD32 är ett specialfall som innehåller mycket av Commodores senaste kod och specialanpassningar för CD-ROM. AmigaOS 3.5/3.9 Efter att Commodore gått i konkurs, och rättigheterna för varumärket Amiga gått till ett annat företag, sålde detta företag en licens till Haage & Partner för att låta dem uppdatera operativsystemet. Med uppdateringen började operativsystemet benämnas AmigaOS istället för de separata delarna Kickstart och Workbench. Uppdateringarna inkluderar: Cd-filsystemsstöd som standard. Distribution på cd istället för diskett. TCP/IP-stack, webbläsare och epostklient. Stöd för hårddiskar som är större än 4 gigabyte. AmigaOS 4 AmigaOS 4 är det operativsystem som normalt sett körs på AmigaOne. Det använder precis som tidigare versioner av AmigaOS en mikrokärna. AmigaOS 4 är utvecklat av det belgisk-tyska företaget Hyperion Entertainment VOF under licens från Amiga Inc. Det är den första officiella uppdateringen sedan AmigaOS 3.9, och släpptes 24 december 2006. Den nya versionen gjordes tillgänglig för AmigaOne-hårdvara som däremot inte längre tillverkades vid denna tidpunkt. Vid släppet meddelade Hyperion dock att ytterligare information bör komma tidigt 2007 från tredjepartstillverkare om lämplig PowerPC-hårdvara för att köra AmigaOS 4. Innehåller bland annat: Virtuellt minne CD/DVD-brännarstöd Förbättrat TCP/IP-stöd AmigaOS 3.1.4 och 3.2 Dessa uppdateringar utvecklades likt AmigaOS 4 av Hyperion Entertainment och släpptes år 2018-2023, det vill säga trots lägre versionnummer efter AmigaOS 4. Anledningen till detta är att dessa uppdateringar inte bygger på AmigaOS 4 även om de innehåller många tekniker och lärdomar därifrån. De är istället omstarter direkt på kodbasen Kickstart 3.1 av Commodore och fungerar därför till skillnad från AmigaOS 4 på samma system som Kickstart 3.1, alltså samtliga fr.o.m. Amiga 1000. Minneskravet är däremot 2 MB som en summa av Chip RAM och Fast RAM. I många fall är det möjligt att kombinera komponenter från AmigaOS 3.9 med dessa releaser. Bland de främsta uppdateringarna är att dessa releaser stödjer hårddiskvolymer större än 4 GB, Motorola-processorer upp till och med MC68060, och många buggfixar genom systemet. Operativsystem Amiga-mjukvara	2.953125
26	Denna artikel handlar om guden Apollon. Se även Apollon F1. Apollon är en viktig gud i grekisk mytologi, liksom i romersk mytologi, där han kallas Apollo och ibland även Apollo Musagetes i egenskap av musernas ledare; då avbildad med en lyra i handen. Han betraktas som ljusets och konsternas gud. Han framställs vanligen som en ung man med vackra anletsdrag och hans kännetecken är lager, lyra, delfin och korp. Han var son till Zeus och Leto. Apollon är en utmärkt bågskytt. Funktioner Apollon hade flera funktioner varav den viktigaste var som orakel. Den rollen kan spåras tillbaka till gudinnekulten i Delfi, men Apollon var också jägare, läkare och musiker. Han föddes tillsammans med sin tvillingsyster Artemis på ön Delos dit hans mor hade flytt undan Heras vrede. Apollon stod i konflikt med gudarna Dionysos, Pan och Hermes som alla hade anknytning till djurhållning. Detta har tolkats som ett spår av rivalitet mellan olika nomadiserande herdefolk. Ursprungligen tros Apollon ha varit en solgud. Apollons två dygder Apollon står för två dygder som han ville att grekerna skulle följa. Känn dig själv. Apollon menar att människan skulle inse att hon inte har någon större makt, inte ens att forma sitt eget öde. Var alltid måttfull. Apollons andra dygd, att vara måttfull, är en allmänt accepterad stöttepelare i den grekiska mytologin. Att vara måttfull betydde att inte drabbas av övermod — hybris. Den som bröt mot denna regel drabbades av nemesis. Detta var gudarnas samlade vrede. Nemesis slog dessutom mot hela släkten till personen som fått hybris och kunde endast åtgärdas genom att övermodet gottgjordes och att den drabbade personen lärde sig dygden måttfullhet och visade sig ha förstått hela innebörden av den. Samtidigt bröt Apollon mot sina egna regler. Till exempel slutade hans seger i musiktävlingen mot faunen Marsyas med att han lät Marsyas flås levande, en scen som porträtterats av Tizian i Marsyas straff. Kärleksäventyr Som de andra gudarna i den grekiska mytologin så har även Apollon mänskliga älskare. En av dessa heter Klymene, och med henne har han en son som heter Faethon. Med nymfen Kalliope fick Apollon sonen Orfeus. Han sägs även fått flera barn tillsammans med kung Minos dotter Akakallis. Apollon hade även en manlig älskare som hette Kyparissos. När denne av misstag hade dödat sin älsklingshjort blev han så förtvivlad att han av Apollon förvandlades till ett träd, cypressen. Legenden berättas av Ovidius. Apollon hade även en kärleksaffär med den spartanske kungasonen Hyakinthos. Apollon i konstnärliga verk Inte minst som konsternas gudom återfinns Apollon i ett antal (främst äldre) konstnärliga verk; poesi, skådespel i antik teater med mera. Han är bland annat huvudperson i Hjalmar Gullbergs dikt Förklädd gud (1933), sedermera välkänd även som musikverk av Lars-Erik Larsson (1940), där han enligt legenden dömdes att leva som människa på jorden ett år i tjänst som dräng hos kung Admetos i Thessalien (enligt Euripides drama om Alkestis). Apollo eller Apollo Musagete (1928) är en balett med musik och libretto av Igor Stravinskij och koreografi av George Balanchine. Släktskap Se även Mytologi: Jakten Apollonisk och dionysisk Abaris: fick en pil av Apollon Apollo kitharoidos Referenser Externa länkar Gudar i grekisk mytologi Gudar i romersk mytologi Solgudar HBTQ-mytologi	3.171875
27	Athena eller Pallas Athena var vishetens och krigets gudinna i grekisk mytologi. Hennes attribut var sköld, lans, olivträd och uggla. Ett alternativt namn till Athena var Tritonia. Pallas, flodguden Tritons dotter, var gudinnan Athenas vän och fostersyster. Under en duell på lek, råkade Athena av misstag döda sin väninna; för att hedra hennes minne, antog Athena då namnet Pallas Athena. Beskrivning Myter De flesta myter berättar ingenting om Athenas mor, och säger endast att Athena var Zeus mest älskade dotter och hade fötts ur hans huvud. Enligt Hesiodos Theogoni var dock Metis hennes mor. Zeus ville ha Metis och jagade henne runt hela tiden. Metis förvandlade sig till olika djur för att lura honom men han var ständigt efter henne. En dag får Zeus reda på av ett orakel att Metis första barn skulle vara en dotter och sedan en son som skulle ta ner honom från tronen. För att förhindra detta smickrade han Metis tills hon sänkte garden, sedan åt han upp henne. Vad Zeus inte visste var att Metis redan var gravid och efter att han slukat henne tillverkade hon en rustning åt sin kommande dotter. Hamrandet gjorde att Zeus fick en kraftig huvudvärk. Han skrek så det hördes överallt. Hermes förstod att det var något på tok och bestämde att man skulle öppna hans huvud. Han sade till Hefaistos (andra förekommer, beroende på källan) som slog honom med en hammare och öppnade hans skalle. Ur hans huvud kom Athena upp fullvuxen och i rustning. Aten var huvudort för hennes dyrkan, forskarna är osäkra om staden fått sitt namn efter henne eller tvärtom, namnet förekommer dock redan under mykensk tid. Enligt en legend vann hon herraväldet över Aten efter en tävling med Poseidon, där hennes gåva, det första olivträdet visar sig vara till mer nytta för staden än den saltkälla Poseidon låter springa fram på Akropolis. Personlighet Athena var hård och modig i strider som var till för att försvara hem från fiender. Hon var gudinnan över städer, hantverk, olivträdet och visheten. Hon uppfann trumpeten, flöjten, vagnen, skeppsbyggarkonsten, plogen och mycket annat som blev till nytta för mänskligheten och civilisationen. Hennes eviga följeslagare var en uggla. Athenas stående epitet är glaukopis, vilket tolkats som ”uggleögd” eller ”strålögd”. Attribut och varianter Athena uppträdde med olika attribut vid olika tillfällen: När hon uppträdde som hantverkarnas och konstnärernas beskyddare kallades hon Athena Ergane. Det var som Athena Parthenos, Jungfrun Athena, hon tillbads vid templet Parthenon på Akropolisklippan. Hon uppträdde som stridens gudinna under namnet Athena Promacho. Som Athena Polias, stadens Athena, var hon staden Atens och Akropolis-templets skyddsgudinna. Hette Minerva i den romerska mytologin. Släktskap Se även Arachne Referenser Skyddsgudar Krigsgudar Gudinnor i grekisk mytologi	3.5625
28	Asatro är en modern beteckning på de religiösa traditioner och seder som utövades av invånarna i Skandinavien från folkvandringstiden och under vikingatiden fram till religionsskiftet. Kunskapen om asatron bygger huvudsakligen på nedteckningar från kristen medeltid, men som förutsätts spegla en äldre muntlig tradition. Svenska akademiens ordbok definierar asatro som ”en nordisk naturreligion där polyteism och naturväsen är centrala inslag utbredd i nord-germanska länder innan kristendomens införande”. Begreppet asatro Begreppet asatro myntades under 1800-talet, då den nationalromantiska, samnordiska synen på vikingatiden skapades, och ett stort intresse för förkristen mytologi väcktes också i Tyskland (med Richard Wagners operasvit som främsta exempel). SAOB:s första belägg för begreppet är från 1820. Under medeltiden användes benämningen fornsed (medeltida stavning: forn siðr eller fornum sid) – – för att beskriva tron och sederna innan kristendomen. Som synonym för asatro används ofta fornnordisk religion, men detta begrepp omfattar även andra förkristna nordiska religioner, såsom samisk religion, finsk religion och Nerthuskult. En del svenska akademiker har därför börjat använda begreppet fornskandinavisk religion som synonym till asatro för att avgränsa mot just samisk och finsk religion. Asatro avser religionen som fanns i perioden precis innan kristendomens införande, medan de förkristna religiösa uttrycken som fanns under bronsålder och stenålder i Norden skiljde sig från asatron. Skriftliga och arkeologiska källor Det som är känt om asatrons trosuppfattningar kommer främst från kristna källor, antingen isländska sagor nedtecknade efter kristnandet genomförts på Island, eller från kristna grannar som verkat samtidigt som asatron varit levande i Skandinavien, till exempel Adam av Bremen. Även Cornelius Tacitus skrev om germanerna och deras trosuppfattningar. De viktigaste källorna till nordisk mytologi är den poetiska Eddan och Snorres Edda från 1200-talet. Det finns även arkeologiska källor som ger oss ledtrådar till hur och var asatron utövas. Ortnamn ger ofta vägledning om vilka gudar och gudinnor som dyrkades på en viss plats och sambandet mellan dessa. I nordiska ortnamn ingår följande gudars namn: Tor, Njord, Ull, Frö, Oden, Ti (Tyr), Frigg, Fröja, med binamnet Härn (isländska "Hörn"), Vrind (isländska Rind), möjligen också Vidar, Balder, Höder och Skade. Av gudomlighetsnamn används gud, as, dis, troligen också van, medan det i personnamnen ingår Tor, Frö, Oden, möjligen också Ti, liksom gud, as, ragn (gudamakt), dis, alv samt benämningar på valkyrior. Guden Ull har efterlämnat spår i ett stort antal svenska ortnamn som Ulleråker och Ullevi. Så trots att Ull har en undanträngd roll i Eddorna, så tycks han haft en viktig roll i de lokala offerkulterna. Bakgrund Asatron utgjorde aldrig ett sammanhängande religiöst system, varför man kan säga att Snorre Sturlasson med sin Edda var den som först sammanförde berättelserna till en helhet. Den förkristna nordiska asatron var alltså aldrig någon enhetlig religion i modern bemärkelse utan var snarare en etnisk religion eller naturreligion, som saknade grundare och fastställda lärosatser. Mytologin fungerade troligen som en sorts teoretisk överbyggnad till kulten, som hade mycket lite att göra med tro och mer med handlande, traditioner och värderingar i samband med naturen, vädret, årstiderna och mänsklig verksamhet. Asatro tillhör de polyteistiska religionerna, och förutom gudar tror man även på olika naturväsen. Asatron är en del av en större familj av indoeuropeiska religioner där man även finner grekisk, romersk och slavisk fornreligion. Det finns även motsvarigheter till asatrons panteon i den indiska hinduismen. En teori hävdar att olika indoeuropeiska stammar (indier, greker, italiker, kelter, slaver, germaner) har ett gemensamt ursprung, möjligen från områden i närheten av Svarta Havet och att dessa sedan utvandrat till övriga Europa samt Asien. Detta är en förklaring till likheten i religion och språk mellan dessa olika länder. Se urindoeuropéer. Religionshistorikern Georges Dumézil menade att det urindoeuropeiska samhället varit uppdelat i tre delar, liknande det indiska kastsystemet. Detta kallade han trefunktionalitetssystemet. Detta tretal menade han även gestaltade sig i de indoeuropeiska gudsuppfattningen; de indoeuropeiska religionerna, menade han, hade alltid tre gudar som motsvarade den romerska mytologins Jupiter (övergud), Mars (krigsgud) och Quirinus (samhällsbeskyddaren och jordbruksgud). Han utvecklade sedan resonemanget med att uppställa ett schema över tretalens respektive egenskaper: Den första stod för suveränitet, intelligens och helighet, och fungerade fredsbevarande. Det andra för kraft och styrka, särskilt avseende krig, och fungerade som rättvisans princip. Det tredje för tillgivenhet, samhällets bevarande, odling och jordbruk. I ”De nordiska gudarna: en undersökning av den skandinaviska religionen” (1939) överförde han tretalssystemet till Eddan, och menade att det motsvarade Oden, Tor och Frej i den nordiska mytologin där Frej motsvarade jordbruket, Oden överguden och Tor var en krigsgud. Under folkvandringstiden, efter Roms fall, vällde de germanska folken in över den europeiska kontinenten. De hade inte undgått påverkan från medelhavskulturerna men sin gamla tro tog de med sig och med dem spred den sig över Europa. Omkring år 500–750 ersattes denna tro gradvis av kristendomen i anglosaxarnas England och merovingernas Frankrike, och liksom senare i Skandinavien verkade de båda trossystemen parallellt med varandra under den tiden. Under denna period, alltså strax innan vikingatiden inletts, hade asatron sin största utbredning: Samma eller likartade gudar dyrkades över hela norra och västra Europa. Dock försökte aldrig anhängarna till asatron att omvända de kristna och det var dömt att bli en tidsfråga innan de konverterade till kristendomen. I Norden dröjde kristnandet dock omkring 500 år längre än på kontinenten: Först kristnades Norge (900–1000), sedan Island (år 1000, enligt sagorna genom ett alltingsbeslut), Danmark, och sist Sverige av alla germanska områden; även om kristnandet framskred i olika takt i olika delar av länderna. Att nordborna blev kristna tolkas som ett tecken på deras integrering i det europeiska värdesystemet: även om den personliga övertygelsen lät vänta på sig underlättade det handeln att låta döpa sig. Under seklerna som följde kristnandet, innan den kristna undervisningen hunnit etablera den kristna andan, levde dessutom skaldekonsten fortfarande vid hoven. Skalder kunde använda kenningar, hänsyftningar till den nordiska mytologin, och veta att han blev omedelbart förstådd; "dvärgarnas skepp" var skaldekonsten; "Fröjas tårar" var guldet; "valkyriornas eld" svärdet, "korpens öl" blodet, etc. Asatron har karaktär av ursprunglig nordeuropeisk religion som dominerade större delen av Nordeuropa, alltså Skandinavien, England, Tyskland, Nederländerna och Belgien, bland andra. Det mesta vi vet om denna tro härstammar dock från Norden och i synnerhet Island. Det är inte säkert att övriga germanska folk omfattade exakt samma trosföreställningar som de forntida nordborna. Troligen varierade asatrons sedvänjor och myter avsevärt mellan de olika germanska folken och över tid. Att de religiösa föreställningarna i hela Skandinavien dock varit väsentligen desamma finns det dock mycket som tyder på. Skandinavien kristnades dessutom bortåt 500 år senare än exempelvis Tyskland och England. Mest hårdnackade i den gamla tron var folken i Sverige, som höll fast vid den "forna seden" ända in på 1100-talet, och det finns till och med vittnesmål om att människor åkallade asarna så sent som på 1500-talet i Småland. Kosmologi I eddadikten Valans spådom, Völuspá, återges, via en völva (spåkvinna), myter om skapelsen, konflikterna i världen och världsundergången. Forskningen har diskuterat om Snorres text ger uttryck för en cyklisk världshistoria eller om den med ett definitivt världsslut är påverkad av kristendomen. Völvan berättar om den ursprungliga tomheten, Ginnungagap, om universums tillkomst (kosmogoni) och skapelsen av Ask och Embla, de första människorna (antropogoni), samt om striderna mellan gudar och jättar som leder fram till undergången, Ragnarök. Snorres Edda beskriver att världen uppstod i Ginnungagap, ett svalg där hetta och frost smälte samman till jätten Ymer och kon Audhumbla. Audhumbla slickade sedan fram mannen Bure ur isen. Bures sonsöner Oden, Vile och Ve dräpte därefter Ymer och skapade världen av hans kropp. Den övergripande mytologiska berättelsen handlar om en kosmisk maktkamp mellan gudarna och kaoskrafter. Gudarna representerade den ordnade världen, kulturen och civilisationen, som ständigt hotades av naturens krafter, representerade av jättarna och kaosmonster (till exempel Fenrisulven och Midgårdsormen). Men minst lika viktigt är Asgårds beroende av den hemliga kunskap som jättar och andra demoniska väsen besitter och de allianser, och äktenskap, som knyts mellan dessa två världar. Snorre ger i sin Edda detaljerade upplysningar om hur universums är beskaffat: Midgård kallas människornas värld, i Asgård lever gudarna. Utgård kallas den utanförvärld där de demoniska väsendena håller till och där Jotunheim finns. Runt jorden ringlar sig Midgårdsormen, och utanför detta vidunder finns det personifierade världshavet, Ägir. I världens mitt står trädet Yggdrasil. Det symboliserar strukturen i kosmos med sina rötter i Hels underjord och grenar som sträcker sig långt upp till gudarna. Vid trädets fot ligger jätten Mimers brunn, vars vatten förmedlar kunskap om det som varit och det som komma skall. De tre nornorna Urd (det förflutna), Verdandi (det nuvarande) och Skuld (det som komma skall) och spinner ödestrådarna. Hel är namnet både på det underjordiska dödsriket och på dess härskarinna. De som fallit i strid hämtas av valkyrior och kommer till Odens Valhall eller till Freja Folkvang. I det sista slaget, Ragnarök, kommer de härskande gudarna att falla och världen kommer att gå under i en eld, varefter en ny och bättre värld kommer att uppstå ur den gamla. Kultplatser Kulten under järnåldern verkar mestadels ha utövats i hemmen, men skriftliga källor, bland annat Adam av Bremen, nämner att det skall ha funnits tempelbyggnader i Norden under vikingatiden, i alla fall i Uppsala. Vid utgrävningar i Uppåkra strax söder om Lund har man funnit rester efter ett tempel som stått här i flera hundra år före nedläggningen i slutet av 900-talet. Då hela byggnadens yta kunnat grävas fram och då platsen är oskadad från senare nedgrävningar har för första gången ett fornnordiskt tempel kunnat studeras i sin helhet rent arkeologiskt. Mycket vanligare var de så kallade "vina", heliga platser utomhus. Detta återspeglas bland annat i många av de ortnamn som innehåller efterledet -vi, som till exempel Ullevi. 2007 undersöktes ett vi från vendeltid i Lilla Ullevi fullständigt. Viet i Lilla Ullevi bestod av olika lämningar, naturliga såväl som människoskapade; centralt fanns den så kallade hargen, en stenkonstruktion som ligger på viets högsta punkt. I hargen låg en plattform som antagligen fungerat som altare. Plattformen har efterlämnat spår i form av fyra kraftiga stolphål. Söder om stenkonstruktionen fanns ett stort antal stolphål, och arkeologerna antar att det kan ha varit en offerplats på grund av de många fynd av amulettringar som man gjort där. Ringar förekom även i hargen, där man funnit närmare 70 stycken järnringar, många med mindre ringar hängande i den största ringen. Ringar antas också ha betytt mycket i den nordiska kulten då de fungerat som dörringar på kultbyggnader, vilket man sett i templet i Uppåkra, och som också är avbildat på Sparlösastenen. Det isländska sagomaterialet bekräftar också ringarnas betydelse i kulten. Blot Blot är ett offer i nordisk religion som syftar till att vinna gudars eller alvers välvilja så att de uppfyller dess önskemål, som genomför blotet. Ordet är släkt med gotiskans blôtan i meningen "dyrka, tillbedja", och forntyskans bluozan, i betydelsen "offra" och "stärka". Troligen har ordet ursprungsbetydelsen "åkalla med besvärjelse eller offer". Religionsprofessor Britt-Mari Näsström härleder ordet till en indoeuropeisk rot *bhle som betyder ”svälla, vara svullen” och i överförd bemärkelse ”tillta, öka”. Det betyder att offret i sig ökar den offrandes egendom. Offerritualerna verkar ha skett på två sätt; antingen frambar man offret till gudarna eller så tog man del av offergåvan genom att förtära den offrade maten och drycken. Det finns flera berättelser från norra Europa om stora offerfester med mat och dryck. De isländska sagorna talar om tre årliga blot: höstblot, midvinterblot och vårblot. Namngivna blothögtider Disablot (början av februari) Segerblot (vårdagjämningen) Midsommarblot (midsommar) Skördeblot (augusti–september) Höstblot (mitten av oktober) Alvablot (november/allhelgona) Midvinterblot (januari) Asatron efter kristnandet Sedan Nordeuropa kristnats och asatron förbjudits, allra sist i Sverige, levde en del av dess trosuppfattningar vidare i folktro och i folksagor, "Prins Hatt under jorden" är till exempel ursprungligen berättelser om guden Höder. En dikt från Trollkyrka i Tiveden redogör även för hur ett hemligt offer utfördes. Men det finns också indikationer att asatron levde kvar länge i hemlighet; under digerdödens härjningar på 1300-talet berättas det att flera områden återgick till hedendomen i försök att hejda pestens härjningar, och det finns kätterimål från 1500-talet mot svenskar som dyrkat Oden. Myten om Odens jakt, liksom föreställningar om Tor, Fröja (Freja), Locke (Loke), Frigg och så vidare visar att allmogen långt fram på 1800- och början av 1900-talet hade kunskaper om den forna religionen. Man har också visat att så kallade älvkvarnar använts för offer långt in på 1800-talet. Andra sedvänjor som kan tolkas som rester av asatro, är till exempel riten rörande Kornguden i Vånga, som var en helgonbild i Norra Vånga i Västergötland. Helgonbilden togs ut till åkrarna för att säkerställa att skörden blev god. 1826 försökte stiftet förhindra denna sed genom att undanskaffa helgonbilden men enligt Västgöta-Bengtsson så ska Vångaborna ha gjort sig en ny Korngud. Det är dock inget ovanligt att kristen helgondyrkan tett sig på detta vis, och flera exempel finns från kontinenten varför det inte med självklarhet går att göra kopplingen till asatron. Ebbe Schön skriver i sin bok Asa-Tors hammare om hur rester av asatron levde kvar i folksagor ännu i början av 1900-talet. Även om de högre gudarna i asatron så småningom försvann, så levde dess mindre väsen vidare i folktrons föreställningar om älvor, vättar, och tomtar och i tron på skogsrået, näcken, havsfrun med flera in i våra dagar och gör så alltjämt på sina ställen. När bonden satte ut en skål gröt till tomten på julnatten för att denne skulle se till djuren på gården, så utförde han en rit med urgamla anor, det som på vikingatid och tidig medeltid kallades blot. Folktrons föreställningar om avlidnas själar och naturföreteelsernas andar återfinns i liknande skepnad hos många folk, och att de hos nordbor och övriga germaner varit väsentligen de samma intygas dels av överensstämmande folktro från yngre tid, dels av de gemensamma benämningarna för älva, mara, huldra, dvärg och näck. Om de germanska folkens gudatro finns några underrättelser ända från vår tideräknings början, och ett för dessa gemensamt drag är att utom träd, floder och berg vanligen tre, ibland fyra gudar uppges ha dyrkats: Caesar anger solen, Vulcanus (elden) och månen, Tacitus anger Mercurius, Hercules och Mars. I det saxiska doplöftet från 800-talet avsvärjs "Thuner och Woden och Saxnot och alla de onda makter, som är i deras sällskap". Modern asatro I slutet av 1800-talet blommade återigen ett intresse för asatron upp. En andra våg kom på 1920-talet, och en tredje kom i samband med det ökande intresset för naturreligioner under 1960-talet. I dag finns det flera organisationer som sprider kunskap om mytologin, religionen och religiösa sammankomster, huvudsakligen i Skandinavien, England och USA. Det isländska ordet ásatrú har blivit det vanligaste ordet internationellt men även Odinism (efter det isländska/fornnordiska namnet på Oden) förekommer. Nordiska Asasamfundet (NAS), det största samfundet för Asatro i Sverige använder beteckningen asatro för religionen. I Skandinavien används ibland även beteckningen forn sed för denna religion av Samfundet Forn Sed Sverige. Forskningshistoria kring asatro Friedrich Max Müller (1823–1900) var en tysk språkforskare som var intresserad av möjliga förbindelse mellan språk, religion och mytologi. Müller menade att naturfenomen blev till gudar genom en missuppfattning av naturlagarna. Müllers resonemang kan spåras i flera verk från 1800-talets slut, där de nordiska gudarna kom att förklaras som naturfenomen. Inom mytforskning kallas detta för den naturmytologiska skolan. Från 1800-talets slut fick den naturmytologiska skolan kritik. Norske Sophus Bugge (1833–1907) och tyske Eugen Mogk kom att representera en ny källkritisk riktning i forskningen och menade att de nordiska myterna först och främst var en produkt Nordens möte med kristendomen. I Bugges huvudverk, De nordiske Gude- og Heltesagns Oprindelse, menade han att den nordiska mytologin hade skapats i möte med kristendomens texter och litterära traditioner. Han menade vidare att asatron hade inspirerats av keltiska och anglosaxiska traditioner med lån från grekisk och romersk mytologi. På 2000-talet har Bugges teori ingen stark ställning. Gro Steinsland menar dock att Bugges forskning "banade väg för den källkritiska debatten som uppstod och som fortfarande förs". Bugges kommenterade utgåva av Den eldre Edda (1867) betraktas fortfarande som ett standardverk för de som arbetar källkritiskt med eddadikterna. Källtexter Följande texter och föremål utgör historiska källor till kunskap om den nordiska mytologins innehåll, som de i olika utsträckning nämner och behandlar: Tacitus: Germania (ca 98 e.kr.) Snorre Sturlason: Codex Regius (”Kungliga boken”) eller Poetiska Eddan (ca 800 e.kr.) Prosaiska Eddan (ca 1200 e.kr.) Saxo Grammaticus: Gesta Danorum (ca 1200 e.kr.) Runstenar Beowulfskvädet Tjodolf av Hvin: Ynglingasagan Haustlong Eilif Gudrunarson: Thórsdrápa Adam av Bremen: Gesta Hammaburgensis ecclesiae pontificum Referenser	3.90625
29	Andra världskriget var en väpnad konflikt som pågick från hösten 1939 till hösten 1945, med inledande konflikter redan 1938 och tidigare, och involverade de flesta av världens nationer, inklusive alla stormakter, vilka till slut bildade två motsatta militärallianser: de allierade, ledda av Storbritannien, vilka stod mot axelmakterna, ledda av Nazityskland. Det var det mest utbredda kriget i historien med mer än 100 miljoner människor som tjänstgjorde i militära enheter. I ett tillstånd av "totalt krig" ställde de stora deltagarna hela sin ekonomiska, industriella och vetenskapliga kapacitet till förfogande för krigsansträngningen och raderade därmed ut skillnaden mellan civila och militära resurser. Genom att involvera massdöd av civila, däribland förintelsen i koncentrationsläger, strategiska bombningar och de första användningarna av kärnvapen i krig ledde kriget till att mellan 50 och 85 miljoner människor dödades. Detta gör andra världskriget till den i särklass blodigaste konflikten under hela mänsklighetens historia. Även om Japan redan hade varit i krig med Republiken Kina sedan 1937, sägs i allmänhet andra världskriget ha startat den 1 september 1939 med den tyska invasionen av Polen. Tyskland föresatte sig att inrätta ett stort imperium i Europa och ta revansch för förlusten i det första världskriget, något som Hitler gjorde till en propagandasak. Från slutet av 1939 till början av 1941 erövrade eller kontrollerade Tyskland genom en rad fälttåg och fördrag mycket av den europeiska kontinenten. Baserat på Molotov–Ribbentrop-pakten mellan Tyskland och Sovjetunionen (från augusti 1939) invaderade, ockuperade eller annekterade Sovjetunionen helt eller delvis sex europeiska grannars territorier, däribland Polen. Storbritannien och andra samväldesländer bidrog med de enda större allierade styrkor som fortsatte kampen mot axelmakterna, med strider i Nordafrika och det långvariga slaget om Atlanten. I juni 1941 inledde de europeiska axelmakterna en invasion av Sovjetunionen vilket öppnade den största landskrigsskådeplatsen i historien och kom att sysselsätta huvuddelen av deras militära styrkor under resten av kriget. I september 1940 anslöt sig Japan till axelmakterna, däremot var Japan inte i krig med andra allierade nationer än Kina fram tills december 1941, då Japan attackerade amerikanska och europeiska territorier i stillahavsområdet av vilket mycket av den västra delen erövrades. Axelmakternas frammarsch stoppades 1942 sedan Japan förlorat en rad sjöslag och de europeiska axelmakternas trupper besegrats i Nordafrika och vid Stalingrad. År 1943 förlorade axelmakterna initiativet till följd av flera tyska nederlag i Östeuropa, de allierades invasion av Sicilien och Italien och amerikanska segrar i Stilla havet, och inledde reträtter på alla fronter. År 1944 invaderade de västallierade Frankrike samtidigt som Sovjetunionen återtog alla sina territoriella förluster, invaderade Tyskland och ockuperade Östeuropa. Kriget i Europa tog sitt slut genom att sovjetiska och polska trupper erövrade Berlin och västallierade trupper erövrat större delarna av västra och södra Tyskland vilket ledde fram till den efterföljande, ovillkorliga tyska kapitulationen den 8 maj 1945. Under 1944 och 1945 besegrade USA den japanska flottan, erövrade öarna i västra Stilla havet och fällde atombomber över landet samtidigt som man förberedde en invasion och även Sovjetunionen förklarade krig mot Japan och invaderade Manchuriet. Kriget i Asien avslutades den 15 augusti 1945 då Kejsardömet Japan kapitulerade. De allierades totala seger över axelmakterna år 1945 avslutade konflikten. Andra världskriget förändrade den politiska inriktningen och sociala strukturen i världen. Förenta nationerna (FN) bildades för att främja internationellt samarbete och förhindra framtida konflikter. Stormakterna som gick segrande ur kriget, USA, Sovjetunionen, Kina, Storbritannien och Frankrike, blev de permanenta medlemmarna av FN:s säkerhetsråd. Rättegångar hölls i Nürnberg efter kriget där man dömde nazister som gjort sig skyldiga till brott mot Genèvekonventionen, folkmord som Förintelsen och andra grova brott, och nazismen förbjöds i Tyskland. Judarna som blivit förföljda i de flesta av Europas länder fick till slut sitt eget land, Israel. Sovjetunionen och USA framstod efter kriget som rivaliserande supermakter, vilket banade väg för det Kalla kriget under de kommande 46 åren. Sovjet försökte blockera Västberlin men för att inte upprepa misstaget från Versaillesfördraget, inrättade västmakterna Marshallplanen som ett stöd för återuppbyggnaden av Tyskland och andra krigsdrabbade länder. Samtidigt började de europeiska stormakternas inflytande att minska genom att Asien och Afrika avkoloniserades. De flesta länder vars industrier skadats gick mot ekonomisk återhämtning. Initiativ till politisk integration, särskilt i Europa, togs som ett försök att stabilisera relationerna efter kriget. Krigets benämningar och etymologi Under konfliktens tidiga skede hade kriget ännu inte hunnit bli ett fullkomligt "världskrig", med strider världen runt. Begreppet "världskrig" var fortfarande starkt associerat med första världskriget, vilket även in på sent 1930-tal kallades "världskriget" i svensk facklitteratur. Av detta kom konflikten initialt att benämnas "stormaktskriget" i Sverige. Efter attacken mot Pearl Harbor 7 december 1941, som början av stillahavskriget, var detta dock inte längre fallet, varvid "världskriget", det vill säga första världskriget, började kallas "förra världskriget". Förkortningen "VK2" (samt stavningarna: "VK 2", "VK II", "VKII", etc) förekommer i viss utsträckning om andra världskriget ("VK2" = "världskrig 2"), möjligtvis en svensk översättning av ("World War II") ursprungligen. I samma utsträckning förekommer VK1 för första världskriget. Bakgrund Första världskrigets följder Under den ryska revolutionen 1917 kollapsade armén och tyska styrkor trängde djupt in landet. I freden i Brest-Litovsk den 3 mars 1918 gav Ryssland upp Finland, Polen, Ukraina, Vitryssland och Baltikum, motsvarande hälften av sina europeiska territorier och med detta cirka 75 % av sina tunga industrier. Transkaukasus, nuvarande Armenien, Azerbajdzjan och Georgien tillföll Osmanska riket. Det ryska tillbakadragandet skapade ett maktvakuum som lokala ledare försökte fylla bland annat i det finska inbördeskriget. Bara några månader senare gjorde de allierades handelsblockad att Tyskland och Österrike-Ungern var tvungna att kapitulera. Detta gav upphov till dolkstötslegenden, det vill säga att orsaken till förlusten var att soldaterna som "höll på att segra" blivit svikna av politikerna på hemmaplan. Vid fredskonferensen i Versailles i januari 1919 hävdade segrarmakterna att Tyskland var ansvarigt för kriget och utkrävde ett stort krigsskadestånd. Fredsavtalet stipulerade att Tysklands försvarsmakt inte fick ha militärflygplan och stridsvagnar, att flottan begränsades, att armén fick uppgå till maximalt 100 000 man och dessutom att Rhenlandet skulle demilitariseras. En av dem som framförde konspirationsteorier om politikernas förräderi var Adolf Hitler, som 1921 blev ledare för Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet (NSDAP). De tyska styrkorna evakuerade Östeuropa, varefter Polen och Sovjet delade upp den tyskskapade Ukrainska staten mellan sig. År 1923 drabbades Tyskland av extrem inflation, som ruinerade många människor, vilket många såg som en direkt följd av krigsskadeståndet. Den verkliga anledningen var dock mer komplex: efter fransk-tyska kriget 1870–1871 hade Tyskland fått ett stort krigsskadestånd av Frankrike och vid första världskrigets början bestämde den tyska regeringen att kriget inte skulle finansieras med skatter utan genom att få befolkningen att teckna krigsobligationer, som skulle betalas tillbaka med ett förutskickat krigsskadestånd efter en tysk seger. Tillsammans med de allierades handelsblockad skapade detta kraftiga prisstegringar redan under kriget, men hur mycket Reichsmarkens egentliga värde sjunkit blev inte uppenbart förrän Tyskland skulle betala krigsskadeståndet i de allierades valutor eller i råvaror. Arbetslösheten steg och fattigdomen blev utbredd. Till och med den franske generalen Ferdinand Foch, som var med om att driva igenom de hårda villkoren, uttryckte sig så här: "Detta är inte fred utan 20 års vapenvila”. Han visade sig ha rätt - Tyskland anföll Polen 20 år och 64 dagar senare. Den andra stora förloraren i första världskriget, Tsarryssland hotades av kommunister och de allierade och Japan försökte ingripa. Efter att stora japanska styrkor ryckt fram till Bajkalsjön men inte längre blev de allierade dock misstänksamma om Japan vilie stödja Vita armén eller erövra land. Följden blev att amerikanska och kanadensiska styrkor stannade i Sibirien för att hålla koll på japanerna istället för att tränga fram till det västra befolkade Ryssland där striderna mellan kommunister och tsartrogna pågick. Efter kommunisternas seger 1922 drog de allierade och Japan bort sina trupper. I det nya landet Sovjet fanns en stark fientlighet mot de allierade och det första land som erkände Sovjet blev Tyskland. Vid Genuakonferensen fick Tyskland och Sovjet inga gehör för sina åsikter och det blev naturligt att de sökte sig till varandra. För att komma runt Versaillesfredens förbud mot tyskt flygvapen började Luftwaffes piloter i smyg utbildas i Sovjet. 1924–1925 fick Tyskland ordning på ekonomin och mot slutet av 1920-talet fungerade den unga demokratin relativt bra. USA hjälpte till med lån och stora investeringar. Levnadsstandarden steg och stödet för NSDAP var ganska lågt. Men förutsättningarna skulle snart bli annorlunda och Hitler ges möjlighet att vinna stöd från breda befolkningslager. Depressionen Den ekonomiska depressionen i början av 1930-talet medförde att Tyskland drabbades av massarbetslöshet. Krisen ledde till ett allmänt politikerförakt, tron på demokratin sjönk till bottennivåer och många fruktade en kommunistrevolution. Många såg Hitlers och dennes nazistparti som räddningen: en stark man som visste vad han ville och inte bara ägnade sig åt politiskt "käbbel" skulle kunna stoppa kommunisterna. Hitler lovade att utplåna arbetslösheten och att få Tyskland på fötter igen, utlovade sociala reformer och välfärd åt de tyska arbetarna och begränsade rättigheter för icke-tyskar. I riksdagsvalet 1932 blev Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet (NSDAP) största partiet med 33,1 % av rösterna. I januari 1933 utsågs Hitler till rikskansler (regeringschef) av president Hindenburg. En utbredd myt är att det var speciella grupper som röstade på Hitler, det var dock människor från alla samhällsklasser som röstade på Nationalsocialisterna. Dock fanns det grupper som var överrepresenterade, t.ex. egenföretagare, bönder och pensionärer. Även människor på landsbygden var överrepresenterade. De som röstade på nazisterna i storstäderna bodde i första hand i de välbärgade stadsdelarna. De arbetslösa röstade snarare på kommunisterna (KPD). En del såg i Hitler en "räddande ängel" som skulle återupprätta Tysklands ära samtidigt som han lovade en god ekonomisk framtid. Över- och medelklassmänniskor såg Hitlers nationella socialism som att bättre alternativ än Sovjets och militären ville ha återupprättelse. Till och med judar gick till en början med i nazistpartiet, trots att det var den "judiska kapitalismen" som beskylldes för de ekonomiska problem som drabbat tyskarna. Hitler vid makten Utnämnd till rikskansler 1933 förbjöd Hitler snabbt alla partier utom NSDAP och gjorde sig själv till diktator. Från och med Paul von Hindenburgs bortgång 1934 var han både regeringschef och statschef (Führer). Under åren som följde inleddes ett arbete för att återta de områden som förlorats i Versaillesfreden. En återupprustning inleddes och allmän värnplikt återinfördes (vilka båda stred mot Versaillesfredens diktat). Sedan välståndet ökat och kommunismen hållits borta från inflytande i Tyskland blev Hitler omåttligt populär i och utanför landet och inspirerade många politiker och andra. Han använde sin popularitet och retoriska förmåga till att mobilisera en massiv tysk folkarmé med moderna vapen. 1938–1939 marscherade tyska soldater in i Österrike samtidigt som österrikiska soldater marscherade in i Berlin. Detta för att visa att det inte var något tvång för Österrike att ansluta sig till Tyskland (Anschluss) och det i Versailles-freden konstruerade Tjeckoslovakien upplöstes. De tjeckiska delarna (Böhmen och Mähren och tjeckiska Schlesien) delades mellan Tyskland, Polen och det av Tyskland beroende Protektoratet Böhmen-Mähren (se Nazityskland), medan Slovakien blev självständigt, med tyskvänlig regim. Områden med ungersk befolkningsmajoritet återfördes till Ungern. Västmakterna protesterade (gränserna efter första världskriget var ju deras skapelse) men ville inte ha ett nytt storkrig. Inte heller Nationernas förbund (NF), FN:s föregångare, fungerade som det var tänkt (att bevara status quo). Det berodde delvis på att USA, trots huvudarkitekten och dåvarande presidenten Woodrow Wilsons önskan, aldrig gått med i organisationen utan dragit sig tillbaka. Hitler uppfattade västmakternas brist på agerande som ett svaghetstecken och fortsatte förberedelserna för krig, även om han inte ville att det skulle börja för tidigt eftersom man ännu var otillräckligt rustad för storkrig. Japan År 1927 bildades ett nytt parti Rikken Minseitō genom sammanslagningar av mindre partier som förordnade demilitarisering, kvinnlig rösträtt och att mer makt skulle gå till det folkvalda parlamentet. När premiärminister Tanaka Giichi upptäckte att det var den japanska militären som mördat den kinesiske ledaren Zhang Zuolin krävde han att de skyldiga skulle bestraffas. Militären tvingade då honom att avgå och Osachi Hamaguchi från ett av de partier som bildat Rikken Minseitō blev ny premiärminister. Inför valet 1931 blev Osachi Hamaguchi skjuten och återfick aldrig hälsan. Rikken Minseitō blev största parti, och Hamaguchi ville att Japan skulle skriva på Londonfördraget om nedrustning. Vid mötet där detta skulle diskuteras krävde oppositionen hans närvaro, men han var för sjuk för att kunna delta, och när hans ersättare fällde en negativ kommentar om kejsar Hirohito blev det skandal. Efter en månad som premiärminister avgick Hamaguchi och dog senare samma år. Hans efterträdare Wakatsuki Reijirō kunde heller inte kontrollera militären som i september iscensatte Mukdenincidenten som ledde till Kina avträdde Manchuriet som blev en japansk lydstat från och med 1932. Lydstaten kom att kallas Manchukuo. 1937 invaderade japanska trupper resten av Kina och inledde därmed andra sino-japanska kriget vilket så småningom blev en del av andra världskriget. Även här stod NF maktlöst. Italien Abessinien (nuvarande Etiopien) och Liberia var de enda länderna i Afrika som inte blivit koloniserade av europeiska stormakter. Den 3 oktober 1935 anföll Italien Abessinien utan krigsförklaring, och officiellt avslutades kriget den 9 maj 1936 när det fascistiska Italien proklamerade annekteringen av landet. Nationernas Förbund införde vissa restriktioner mot de aggressiva staterna men de räckte inte för att förhindra en eskalerande utveckling. Den 1 juni 1936 förenades landet till italienska Somaliland och bildade kolonin italienska Östafrika. Eftersom de italienska ockupanterna aldrig kunde kontrollera landet helt så ser vissa det som att kriget pågick till 1941 när landet befriades av brittiska trupper och den abessinska gerillan. Uppdelningen av italienska Östafrika är fortfarande en källa till konflikt mellan Etiopien, Eritrea och Somalia. 1936–1939 rasade spanska inbördeskriget med inblandning från både Tyskland och Italien, på Francos sida och från Sovjet på republikanernas sida. Också Albanien invaderades och ockuperades av Italien. Den tyska utrikespolitiken En av orsakerna till andra världskrigets utbrott var den aggressiva tyska utrikespolitiken under Hitlers ledning, först med anslutning av etniskt tyska regioner, sedan med bland annat planer på utökat tyskt territorium, så kallat Lebensraum (tyska "livsutrymme"). Den utlösande faktorn var emellertid den tyska invasionen av Polen den 1 september varpå Storbritannien och Frankrike förklarade krig mot Tyskland i enlighet med tidigare givna löften till Polen. Orsaken till invasionen var Tysklands krav på en "passage" mellan tyska Ostpreussen och Stortyskland i väst. Ostpreussen var nämligen helt avskuret av den så kallade "polska korridoren", ett landområde som hade tilldelats det återskapade Polen efter första världskriget för att landet skulle ha tillträde till Östersjön. Vid sidan av den aggressiva tyska utrikespolitiken bör även nämnas Japans imperialistiska ambitioner som på allvar inleddes med invasionen av Manchuriet. Även här drevs militären (Japan var i praktiken en militärdiktatur från slutet av 1920-talet) av nationalistiska mål för sin politik. Japan hade redan 1936 närmat sig Tyskland med antikominternpakten och 1940 slöts också en militär allians mellan Japan och Tyskland. När Japans ambitioner att skapa ett imperium i Östasien till slut kolliderade med de västerländska staterna som hade kolonier där var kriget oundvikligt. Det finns en del som menar att andra världskriget inleddes redan med det andra sino-japanska kriget när Japan invaderade det egentliga Kina 1937. Till skillnad från första världskriget då alla Europas stormakter var indragna redan efter en vecka, utvecklades andra världskriget successivt till en global konflikt där nästan samtliga stater i världen var involverade. Precis som i första världskriget ställde sig Italien till en början utanför kriget trots att man 1939 ingått stålpakten med Tyskland. Först när Japan attackerade USA den 7 december 1941 och Tyskland och Italien förklarade krig mot USA fyra dagar senare blev kriget verkligen en global konflikt. Japans krig mot Kina, dess krig mot USA och de europeiska kolonialmakterna och kriget i Europa vävdes nu samman. Krigets gång Kriget bryter ut i Europa (1939–40) Den 1 september 1939 inledde den tyska armén ett anfall mot Polen. Dessförinnan hade Tyskland mobiliserat och Hitler lät tillkännage i radio samma dag att "Tyskland svarade på den polska beskjutningen av tyska trupper i gryningen" medan Polen endast påbörjat sin mobilisering för att inte provocera Tyskland. Därmed hade andra världskriget inletts – enligt de västliga allierade. Enligt Sovjetunionen började dock det stora, "fosterländska" kriget först i juni 1941, då de själva anfölls av Nazityskland. Den 3 september förklarade Frankrike och Storbritannien krig mot Tyskland och Europa hade återigen drabbats av ett storkrig som skulle bli mycket mer omfattande, och blodigare, än det första världskriget. Efter att Polen förlorat kriget mot Tyskland i väst, inledde den 17 september av Sovjetunionen i öst helt i enligt Molotov-Ribbentroppakten sitt inträde i Polen fram till Curzon-linjen. Detta för att skydda den i huvudsak ryska befolkningen där sedan denna del av Polen hade tillhört Ryssland fram till 1920. Efter ungefär fyra veckor var det polska militära motståndet brutet sedan den tyska Wehrmacht använt Blixtkrig-taktik mot polackernas underlägsna försvar. Delar av västra delen av Polen annekterades av Tyskland eller och delar av det bildade Generalguvernementet under tyskt styre. Snart började stora utrensningar bland annat i Operation Tannenberg och senare skulle Polens judar samlas ihop i ghetton inför det sista steget i Förintelsen, som till stor del skedde på mordanläggningar inom Polens gränser. Även ryssarna gjorde också utrensningar som Katynmassakern. En sjättedel av Polens befolkning, varav tre miljoner polacker och ett okänt antal judar miste livet. Baltikum och Finland Nästa fas i kriget blev Sovjetunionens annektering av Litauen, Lettland och Estland den 3 oktober enligt tidigare nämnda överenskommelse mellan Josef Stalin och Adolf Hitler vid Ribbentrops besök i Moskva den 27 september. Stalin framställde också territoriella krav på Finland vilka tillbakavisades. Därefter inleddes, den 30 november 1939, det finska vinterkriget under vilket Sovjetunionen försökte annektera Finland. Inför övermakten blev dock Finland till slut tvunget att acceptera de sovjetiska villkoren och freden undertecknades 13 mars 1940 i Moskva. Finland tvingades avträda stora delar av Karelen till Sovjetunionen men till skillnad från de baltiska staterna och Polen lyckades det värja sig tillräckligt bra för att behålla sin självständighet och förhindra invasion. Samtidigt kom Ungern, Rumänien och Bulgarien att sluta pakt med Tyskland. Sovjetunionen förklarade sig neutralt gentemot Storbritannien och Frankrike men var knutet till axelmakterna genom Molotov-Ribbentroppakten och tillhörande handelsavtal. I praktiken var dock Sovjetunionen militärt helt neutralt då den rysk-tyska pakten inte innebar att landet skulle stödja Tyskland militärt i händelse av krig mot en tredje makt. Efter igångsättningen av Operation Barbarossa 1941 slöt Finland upp på Tysklands sida för att få tillbaka de områden som förlorats i vinterkriget 1939-1940 och tillät tyska trupper att anfalla Sovjetunionen från finskt territorium. Efter sovjetiska luftattacker förklarade Finland sig i krig och gick till offensiv mot Sovjetunionen i Finska fortsättningskriget. Kriget pågick i över tre år och den finska armén ockuperade ett betydande, delvis finskspråkigt område i Ryssland (bland annat Petroskoi som fick det finska namnet Äänislinna = Onegaborg), men gjorde stora förluster på slutet och landet tvingades den 19 september 1944 sluta vapenstillestånd på mycket hårda villkor. Det slutliga fredsavtalet tecknades i Paris 1947. Finland hade trots allt lyckats behålla sin självständighet. "Låtsaskriget" Under tiden stod västfronten stilla (Låtsaskriget på tyska kallat Sitz-krieg och på engelska The Phony War) medan de allierade förlitade sig på blockadvapnet som hade varit så framgångsrikt under första världskriget. Det förekom en del sjöbataljer och utanför Montevideo sänktes fickslagskeppet Graf Spee av sin egen besättning efter ett sjöslag mot tre brittiska fartyg. Efter en kort fransk invasion av det tyska gränslandet i Saarområdet, som dock inte ledde till tyska trupprörelser bort från invasionen av Polen, återvände den franska armén till sina baracker och intog en defensiv strategi bakom Maginotlinjen. Invasionen av Danmark och Norge Den 9 april 1940 invaderade tyskarna Danmark och Norge för att säkerställa att järnmalmstransporterna från Sverige inte upphörde. Tyskarna förekom därmed med nöd och näppe en brittisk landstigning (Operation R4) och etablerade samtidigt fördelaktiga flottbaser längs norska kusten. De båda nordiska länderna ockuperades och administrerades av samarbetande regering, i Norge av nazisten Quisling. "Operation Weserübung" blev en tysk framgång trots att man förlorade en stor del av sin flotta längs Norges västkust där bland annat den tunga kryssaren Blücher sänktes av norskt kustartilleri. Norge hade i Rjukan även den enda tillgängliga källan till tungt vatten som behövdes för utveckling av kärnvapen. Slaget om Frankrike Hitler lät sina trupper överskrida Beneluxländernas gränser i maj 1940 (jämför med Schlieffenplanen från första världskriget). De allierade trupperna gick därefter in i Belgien för att ta upp kampen på belgiskt territorium, varpå tyskarna intog delar av Nederländerna genom överraskande luftlandsättning men satte in sitt huvudanfall genom Ardennerna, ut mot Engelska kanalen. Frankrike hade inte mycket försvar då de inte hade uppgraderat sina vapen och kanoner ordentligt efter första världskriget utan mycket förlitade sig på Maginotlinjen. Anfallet splittrade de allierade arméerna, som tvingades evakuera den europeiska kontinenten vid Dunkerque. När de drog sig ut ur Belgien, gick Tyskland in från öst. Frankrike stod inom kort besegrat. I detta läge, den 10 juni, hade Mussolinis Italien gått med i kriget på axelmakternas sida och gick nu till anfall mot Frankrike. Inför Frankrikes fall gick Storbritannien till attack och sänkte delar av den franska flottan för att fartygen inte skulle hamna i tyska händer. Det militära sammanbrottet ledde även till ett politiskt. Tredje franska republiken upplöstes och ersattes av den tyskvänliga Vichyregimen under Pétain, medan generalen Charles de Gaulle flydde till England där han bildade organisationen det Fria Frankrike. De franska kolonierna kom att uppdelas mellan dessa två. Slaget om Storbritannien Efter Frankrikes fall försökte Tyskland tvinga Storbritannien till fred genom terrorbombning. Den nye brittiske premiärministern Winston Churchill fortsatte dock kampen och Storbritannien uthärdade ett fruktansvärt tyskt luftkrig mot öarna. Under slaget om Storbritannien lyckades brittiska RAF, Royal Air Force, stå emot Hermann Görings Luftwaffe. Med hjälp av ny förbättrad radarteknik kunde det brittiska flygvapnet sätta in sina numerärt underlägsna flygplan vid de ställen de verkligen behövdes. Dessutom gjorde Göring ett taktiskt misstag genom att lämna militärflygfälten ifred och bomba storstäder, vilket ledde till oerhörda förluster av bombflyg. Detta ledde till att Hitler tvingades skjuta upp den planerade invasionen av Storbritannien (Operation Sjölejon) på obestämd tid, då ett sådant företag bedömdes vara alltför riskfyllt utan absolut tyskt luftherravälde över Engelska kanalen och södra Storbritannien. Mellan juni 1940 och juni 1941 såg det ytligt sett mörkt ut för de allierade. Polen, Danmark, Norge, Luxemburg, Frankrike, Belgien, Nederländerna, Tjeckoslovakien, Grekland och Jugoslavien hade besegrats av axelmakterna. Till sjöss hade den tyska flottan (Kriegsmarine) övertaget med en stor mängd sänkt handelstonnage. Sovjetunionen, USA och Japan stod fortfarande utanför kriget. Mot Tysklands imperium stod Storbritannien med samväldesländerna ensamma, bortsett från liten hjälp av de Gaulles fria franska styrkor. Strategiskt sett var dock utgången av slaget om Storbritannien av avgörande betydelse. Den brittiska örlogsblockaden bestod och sträckte sig från Grönland till Alexandria och Suezkanalen. Inga importvaror kunde nå Tyskland över haven. Från baser på Brittiska öarna kunde det brittiska bombflyget nå hela Tyskland. Avgörandets tid: Tyskland anfaller Sovjet och USA dras in i kriget Utan att ha lyckats besegra Storbritannien vände Nazityskland nu krigsmaskinen österut. Ett anfall på Sovjetunionen hade förberetts till 15 maj 1941 men de tyska arméerna var först tvungna att besätta Jugoslavien och Grekland. Den tyska och italienska ockupationen av Jugoslavien bottnade i att den för axelmakterna vänliga, sittande regeringen hade avsatts. Grekland befann sig sedan hösten 1940 redan i krig med Italien, nu öppnades en ny front efter att tyska trupper tillåtits utnyttja bulgariskt territorium. Det har hävdats att dessa offensiver blev orsaken till att Operation Barbarossa sköts upp från 15 maj till 22 juni. Operation Barbarossa Den 22 juni 1941 satte Adolf Hitler igång Operation Barbarossa, det storskaliga anfallet på Sovjetunionen. Samtidigt anföll Finland Sovjetunionen i sitt så kallade fortsättningskrig (efter att Sovjet hade bombat ett antal finska städer). Kriget på östfronten hade börjat och Josef Stalin blev överraskad av anfallet. Trots flera underrättelserapporter om tysk uppladdning vägrade han tro att Hitler skulle bryta icke-angreppspakten och under flera dagar rådde handlingsförlamning i Kreml. Trots att Sovjet var numerärt överlägset hade överraskningen i kombination med Stalins tidigare utrensningar bland de militära befälen en negativ effekt. Den tyska belägringen av Leningrad påbörjades den 21 augusti 1941 och var också en slutpunkt för den tyska offensiven på den norra delen av fronten. Efter fem månader stod tyskarna utanför Moskva. Offensiven var till en början framgångsrik. Sedan 2/3 miljoner ryssar kapitulerat i dubbelslaget vid Brjansk och Vjazma i mitten av oktober och Kalinin fallit i ryska händer, föranledde Moskvas utsatta läge regeringen att tillfälligt flytta till Kujbysjev. Från tyskt håll hävdades, att den ryska krigsmakten var likviderad och att endast rensningsoperationer återstod. Här kom krigets första vändpunkt. Sovjet lyckades stoppa tyskarna framför sin huvudstad och de tyska trupperna körde fast i den begynnande ryska vintern. Förbindelselinjerna var uttänjda till bristningsgränsen och talrika sovjetiska förstärkningar anlände alltjämt till fronten. Slaget om Atlanten Redan vid krigsutbrottet år 1939 hade de krigförande upprättat sjöblockader för att störa eller hindra fiendens handel. För Tysklands del skedde detta huvudsakligen genom organiserat ubåtskrig. Sedan Tysklands flygvapen förlorat slaget om Storbritannien, låg det blockerade Tysklands enda möjlighet till seger i att svälta ut invånarna på Brittiska öarna. Efter tyskarnas inledande framgångar vid invasionen av Sovjetunionen år 1941, var behovet stort att ersätta de materiella förlusterna. Slaget om Atlanten kom därför att utvidgas även till Norra ishavet genom att stora mängder krigsmateriel och övriga förnödenheter skickades till Sovjetunionens hamnar i Murmansk och Archangelsk. Sedan 1942/43 översteg nybyggnaden av fartyg förlusterna samtidigt som u-båtsförlusterna skenade. Senvåren 1943 hade tyskarna i praktiken förlorat slaget om Atlanten. Viktiga faktorer bakom tyskarnas nederlag var konvojsystemet, de allierades luftövervakning samt tekniska innovationer som radar och dekryptering av de tyska kommunikationsmetoderna baserade på Enigma. Pearl Harbor Den 7 december 1941 anföll Japan överraskande den amerikanska flottbasen vid Pearl Harbor på Hawaii. 2403 personer dog och 1178 skadades vid attacken. Fyra dygn efter anfallet förklarade Tyskland och Italien krig mot USA. På detta sätt drogs även USA in i kriget på de allierades sida. Nordafrika I den nordafrikanska öknen kämpade italienarna tillsammans med Erwin Rommel mot britterna under en serie av generaler, och var på väg att från Libyen erövra kontrollen över Suezkanalen. Men 1942 lyckades Bernard Law Montgomery slutligen tillfoga Rommel och dennes italienska allierade ett avgörande nederlag vid el-Alamein i Egypten. Efter amerikanska och brittiska landstigningar 1943 i de Vichy-trogna kolonierna Marocko och Algeriet, tvingades de tyska och italienska styrkorna i Nordafrika att kapitulera slutgiltigt efter att med viss framgång ha försvarat sig i Tunisien. Stalingrad och vändpunkten I slutet av 1942 ryckte framskjutna tyska trupper in i Stalingrad men blev slutligen omringade där efter en sovjetisk motoffensiv. Staden var strategiskt betydelsefull för tillgången till petroleum, trafiken på Volga och som symbol för Stalin. Trots fältmarskalk Erich von Mansteins försök att bryta belägringen av Stalingrad, hölls tyskarna under befäl av fältmarskalk Paulus alltjämt instängda där. Den 2 februari 1943 kapitulerade tyskarna i Stalingrad, vilket blev ännu en vändpunkt i kriget. Paulus, som hade blivit befordrad till fältmarskalk en kort tid före kapitulationen, förväntades att begå självmord av Hitler men gav sig istället till ryssarna och visades senare upp som en trofé. Slaget om Stalingrad blev krigets blodigaste batalj, med bortåt 2 miljoner döda i strider, sjukdom, kyla och undernäring. Slutfas: Axelmakternas nederlag 1943 utkämpades också världens största pansarslag, slaget vid Kursk, med över två miljoner soldater och 6 000 stridsvagnar inblandade. Detta var den sista större offensiven från axelmakternas sida. Nu skulle ett nytt mönster formas, ett av konstant reträtt på östfronten. Efter Kursk var axelmakterna alltid i reträtt på östfronten. Och genom hela kriget förbättrade Röda armén sina strategier, taktiker och strukturer. På sommaren 1944 genomförde ryssarna Operation Bagration (uppkallad efter Pjotr Bagration), där tyskarna blev totalt överraskade (de hade väntat en operation mot Ukraina) och kördes ut ur Vitryssland. Röda Armén kom fram till Warszawas portar på bara någon månad. År 1943 hade slutligen slaget om Atlanten avgjorts och stora mängder amerikanska förstärkningar och materiel transporterades över till Storbritannien. Terrorbombningarna av Tyskland kom även igång på allvar. De allierade invaderade Italien och Benito Mussolini tvingades avgå. Den 6 juni 1944 – "Dagen D" – landsteg de allierade i Normandie och öppnade därmed en andra front mot Tyskland. Tyskarna drevs under sommaren ut ur Frankrike och framåt hösten var så gott som hela landet befriat. Vid slutet av 1944 genomförde den tyska armén sin sista stora motoffensiv mot de västallierade, den så kallade Ardenneroffensiven. Men Tysklands dagar var räknade, man kunde helt enkelt inte ersätta förlorad materiel och manskap lika mycket som de allierade kunde. Det visade sig också i slaget om Berlin då Tysklands resurser inte räckte till för att försvara sig mot Sovjetunionen. I Stilla havet hade hårda strider rasat under hela kriget men nu stod de allierade och knackade på Tokyos dörr. USA:s president Franklin D. Roosevelt dog före krigsslutet och den nye presidenten, Harry S. Truman, gav order om att det nya vapnet, atombomben, skulle fällas över Japan, ca 200 000 människor dog de närmsta timmarna och mellan 150 000 och 200 000 ytterligare dog av svält, törst och brännskador, främst kvinnor och barn. Efter atombombningarna av städerna Hiroshima och Nagasaki samt Sovjetunionens krigsförklaring och snabba erövringar av japanska besittningar i Kina och Korea kapitulerade även Japan inför övermakten, den 15 augusti 1945 men kapitulationen skrevs på först 2 september av den japanske generalen Umezu. Det andra världskriget var den mänskliga historiens största konflikt. Det har beräknats att 50-60 miljoner människoliv gick förlorade, däribland alla de som dog på grund av terrorn (koncentrationsläger, terrorbombningar och andra krigshandlingar). Förenta nationerna bildades den 24 oktober 1945 som följd av en konferens i San Francisco under perioden april–juni. Andra världskriget avlöstes av kalla kriget, konflikten och maktkampen mellan främst USA och Sovjetunionen under den senare halvan av 1900-talet. Översikt Allierat samarbete Storbritannien och Frankrike hade gått ut i krig mot Nazityskland två dagar efter att Nazityskland invaderade Polen 1 september 1939. Men efter att Frankrike besegrats av Tyskland 1940 stod Storbritannien i princip ensamt i kampen mot Tyskland. USA stod ännu så länge utanför kriget och även om oron i USA blev större efter Frankrikes fall var motståndet hos den amerikanska befolkningen stort mot att gå med i kriget. USA stödde ändå Storbritannien genom vapenförsäljning. Från och med våren 1941 fick britterna hjälp med bland annat vapen genom Lend-Lease Act. När USA slutligen blev indraget i kriget i december 1941 utsträcktes denna hjälp till samtliga krigförande stater på den allierade sidan. Den 9–12 augusti 1941 möttes USA:s president Franklin D. Roosevelt och Storbritanniens premiärminister Winston Churchill första gången. Där utfärdade de den så kallade Atlantdeklarationen som talade om alla folks rätt till självbestämmande, en framtid där konflikter skulle lösas utan våld samt den nazistiska statens totala oskadliggörande. En följd av alliansen med Sovjetunionen blev att Stalin gick med på att låta 10 000 polska, svältfödda GULAG-slavarbetare och krigsfångar utvandra i mars 1942 över Persien/Iran och mellanöstern, för att senare i Montgomerys 8:e armé sättas i krig vid Tobruk (1943), Monte Cassino (1944) och slaget om Bologna (1945). Från den återstående stora mängden polska GULAG- och krigsfångar i Sovjetunionen lyckades ytterligare ca 70 000 ta sig ut ur landet och av resten bildades senare två polska folkarméer underställda rysk kommando. Vid västfronten hade Polen 228 000 soldater 1945. Churchill ogillade egentligen Stalin och den politik han stod för men efter att Nazityskland angripit Sovjetunionen 1941 inleddes ett nära samarbete mellan britter och ryssar. Båda parter förband sig att inte sluta separatfred, utan tillsammans besegra den gemensamma fienden. USA:s roll kan trots att landet formellt var neutralt fram till anfallet på Pearl Harbor sägas vara allierad eftersom de försåg de andra allierade med stora kvantiteter vapen, råvaror och livsförnödenheter. Strax efter nyår 1942 utformade amerikaner och britter den strategi som skulle besegra axelmakterna. Tyskland, som ansågs vara den farligaste motståndaren, skulle besegras först. Största resurserna skulle således läggas på att besegra Hitler innan alla resurser riktades mot Japan. En rad andra länder (vid sidan om de tre stora plus Kina) åtog sig nu att gå i krig mot axelmakterna. Det slutliga målet med kriget var axelmakternas villkorslösa kapitulation. Sovjetunionen som redan innan USA:s inträde i kriget tagit emot omfattande hjälp från USA fick nu ännu mer hjälp från amerikanarna med både vapen och livsmedel. Visserligen var inte vapenbiståndet i närheten av de enorma volymer som den ryska industrin producerade från och med 1943 men anses ändå ha bidragit starkt till den ryska krigsinsatsen. Av ännu större betydelse var leveranserna av råvaror, livsmedel, lastbilar och lokomotiv som amerikanarna sände. Churchill besökte Stalin i Moskva sommaren 1942 för att förankra de västallierades strategi för att vinna kriget. Stalin var inte nöjd och krävde att en västfront skulle upprättas så fort som möjligt genom en invasion i Frankrike. Det var krav som han envist reste resten av 1942 och 1943. De västallierades svar var att de inte var redo för ett så stort företag än. Viss tillfredsställelse fick Stalin sommaren 1943 då amerikaner och britter invaderade Sicilien och södra Italien och därigenom skapade en europeisk sydfront. Sovjetunionens diktator var ändå inte nöjd då den stora majoriteten av den tyska krigsmakten fortfarande opererade i Sovjetunionen. Storbritanniens, USA:s och Sovjetunionens utrikesministrar beslutade vid Moskvakonferensen i oktober 1943 att tillsätta European Advisory Commission (EAC), en kommission som bland annat fick i uppgift att utarbeta en gemensam plan för segrarmakternas inbördes uppdelning av Efterkrigstyskland i ockupationszoner, vilken kom att kallas Londonprotokollet. Roosevelt, Stalin och Churchill möttes alla tre första gången i Irans huvudstad Teheran 28 november – 1 december i Teherankonferensen. Där fick Stalin löfte om att en västfront skulle upprättas i maj följande år Operation Overlord. Landstigning skulle ske även i Sydfrankrike och ryssarna skulle ungefär samtidigt inleda stora offensiver på Östfronten. Stalin blev också lovad att Sovjetunionens gräns efter kriget skulle flyttas längre västerut. Detta gick ut över Polen som i sin tur skulle kompenseras med att få tidigare tyska områden längre västerut. Relationen mellan Stalin och Churchill var spänd, däremot kom diktatorn bra överens med Roosevelt som Stalin hade stor respekt för. Stalin själv blev under kriget mycket populär i USA och kallades av amerikanarna för "Uncle Joe". Något möte mellan de tre stora förekom inte under 1944. Däremot drogs under året planerna upp för den nya internationella fredsorganisation som efter kriget skulle ersätta Nationernas Förbund. Världsbanken och Internationella valutafonden grundades också. Den 4–11 februari 1945 möttes Roosevelt, Stalin och Churchill igen under Jaltakonferensen. Tyskland var i praktiken besegrat och förhandlingarna gällde nu hur efterkrigstidens Europa skulle se ut. De enades om att Tyskland efter kriget skulle delas i ockupationszoner såsom utarbetats i Londonprotokollet, nu dock med tillägget att Frankrike skulle ansluta som en fjärde ockupationsmakt. Stalin krävde att det besegrade Tyskland skulle demilitariseras och betala ett enormt krigsskadestånd. Någon enighet nåddes inte här utan frågorna sköts på framtiden. De enades dock om att Sovjetunionen skulle gå med i kriget mot Japan 3 månader efter att Tyskland kapitulerat. Sovjetunionen lovade också att bli medlem i FN som grundades i San Francisco i slutet av april 1945. Nästa stora möte var Potsdamkonferensen 17 juli – 2 augusti. Kriget i Europa var över men fortfarande hade inte Japan kapitulerat. Roosevelt hade avlidit och efterträtts av Harry S. Truman. Även Churchill var borta efter att ha förlorat parlamentsvalet. Ny brittisk premiärminister var labourledaren Attlee. Frågorna var densamma men någon enighet om en långsiktig lösning på Tysklandsfrågan kom inte, något fredsavtal blev det inte heller. De tre allierade enades dock om att rättegångar skulle hållas mot ledande nazistiska krigsförbrytare (Nürnbergprocessen). Som avtalats redan i Jalta, förklarade Sovjetunionen krig mot Japan 8 augusti, exakt 3 månader efter att Tyskland kapitulerat. Japan kapitulerade 15 augusti (kapitulationen undertecknades 2 september) efter att Hiroshima och Nagasaki förstörts av atombomber. Japan blev efter kapitulationen ockuperat av de allierade. Ett gemensamt allierat råd skulle styra landet men i praktiken var det USA och general Douglas MacArthur som styrde landet och Japan återfick sin självständighet först 1951. Även här hölls rättegångar mot de främsta krigsförbrytarna. För USA:s del avslutades andra världskriget först klockan 12.30 (lokal tid) den 28 april 1952, i samband med att USA:s utrikesminister Dean Acheson överlämnade ratifikationsurkunderna till det japanska fredsfördraget, som då trädde i kraft. Därmed upphörde det formella krigstillståndet mellan USA och Japan. År 1943 gick Italien över till de allierades sida. De neutrala staternas situation När kriget inleddes i början av september 1939 var bara fyra stater direkt inblandade i kriget, förutom Tyskland och Polen även Storbritannien och Frankrike. Merparten av världens stater förklarade sig vara neutrala, inklusive USA som efter första världskriget bedrivit en isolationistisk politik. Sovjetunionen var fram till sommaren 1941 neutralt mot västmakterna men angrep Polen (se Molotov-Ribbentroppakten) i slutet av september 1939 och senare på hösten Finland – finska vinterkriget. Gentemot Japan skulle Sovjetunionen förbli neutrala fram till början av augusti 1945. Andra världskriget skulle visa sig orsaka mycket stora problem för de mindre länderna. Båda parter i kriget visade sig hysa obefintlig respekt för att mindre stater ville stå utanför kriget. Europeiska länder som Sverige, Finland, Danmark, Norge, Jugoslavien, Nederländerna, Luxemburg, Belgien, Spanien, Portugal och Schweiz förklarade sig neutrala i krigets inledning. Samtliga stater utom Portugal, Spanien, Sverige och Schweiz blev indragna i kriget. Även de baltiska staterna blev indragna. I samtliga fall beroende på att nämnda länder blev angripna. I Sveriges fall kan landets roll under finska vinterkriget beskrivas som "icke krigförande". (se vidare Sverige under andra världskriget) USA hade förklarat sig neutralt men gav trots detta som nämnts omfattande militärt bistånd till Storbritannien från och med 1940 och från hösten 1941 även till Sovjetunionen. President Franklin D. Roosevelt ansåg att landet måste gå med i kriget men hade svårt att ändra det amerikanska folkets inställning till kriget. Först efter det japanska anfallet mot Pearl Harbor den 7 december 1941 vände opinionen. Huruvida USA skulle engagera sig i både det asiatiska och europeiska kriget "löstes" 11 december då Tyskland och Italien förklarade krig mot USA. Sovjetunionen var alltså neutralt i kriget även om man exporterade stora mängder olja, legeringsmetaller, gummi (importerat för ändamålet) och spannmål till Tyskland under krigets första två år. Västmakterna tog Stalins invasion av Polen, som var västs allierad, och Finland som en förtäckt allians med Hitler och planerade ett tag till och med att gå i krig med Sovjetunionen. Man umgicks med planer på att bomba Baku och skicka en armé till Skandinavien för att hjälpa Finland. Först efter att Tyskland invaderade Sovjetunionen 22 juni 1941 slöts en allians med britterna och efter USA:s inträde även med amerikanarna. De latinamerikanska staterna var från början neutrala men med några få undantag engagerade de sig så småningom i kriget på de allierades sida. Spanien och Portugal förblev neutrala hela kriget. Det kan tyckas överraskande att de inte ställde upp för Tyskland då landets regimer ideologiskt stod mycket närmare Nazityskland än de västerländska demokratierna. I Spaniens fall kan det emellertid sannolikt förklaras av att landet var "utmattat" efter tre års blodigt inbördeskrig. I Portugals fall var landet traditionellt allierat med Storbritannien och kom senare att stöda allierade ansträngningar genom att tillåta militärbaser på Azorerna. Schweiz neutralitet var visserligen garanterad av alla stormakter men det torde knappast ha hindrat Hitler att invadera landet om han ansett det nödvändigt. Turkiet förklarade sig neutralt och förblev så under nästan hela kriget. Iran var i princip neutralt tills det blev ockuperat sensommaren 1941 av Sovjetunionen och Storbritannien som båda var intresserade av att säkra transportvägen över Kaukasus för att skicka Lend-lease till den förra. 1943 förklarade Iran krig mot Tyskland och gick därmed in i Andra världskriget på de allierades sida. Gerillaaktiviteter På många ställen bakom fronten och på alla sidor fanns beväpnade irreguljära enheter, gerilla eller partisaner. Till dem kopplas störningen av en ockupation av en segerrik armé men också många grymheter och brott mot krigets lagar. På den allierade sidan finns många välkända exempel: Den aktiva motståndsrörelsen i Danmark var till exempel anledningen till att Danmark av de allierade våren 1945 erkändes som stridande part mot Nazityskland. I Norge utfördes ett lyckat attentat i Rjukan där tyskarna framställde tungt vatten för att kunna bygga atombomber. De mest kända är Titos partisaner i Jugoslavien och partisanerna i Sovjetunionen. I båda fallen band de upp stora tyska truppstyrkor. Četnici var en annan motståndsrörelse som utgjordes av serbiska nationalister som dock periodvis krigade även mot Titos styrkor. I Polen har partisanförband verkat under hela kriget. Warszawaupproret 1943 i Warszawas ghetto och Warszawaupproret 1944 fick båda en mycket blodig upplösning, det sista med att stora delar av staden lades i ruiner och upp till 200 000 civila dödsoffer. I Frankrike fanns det olika motståndsrörelser, bland annat en kommunistisk, som dock alla samlades under gemensam ledning underställda det Fria Frankrike från 1943. Motståndsrörelsen i västländerna fick efterhand stöd på olika sätt från de allierade styrkorna. Men även på andra sidan fanns motståndsrörelser även om de är mindre kända – som i Baltikum och Ukraina mot Sovjet eller i Tyskland (Werwolf) under de allierades ockupation. Dessa aktiviteter bekämpades skoningslöst på alla sidor, med avrättningar och hämnd på civilbefolkningen. Civilbefolkningen I alla stora internationella konflikter före andra världskriget hade antalet stupade soldater alltid varit större än antalet civila offer. I andra världskriget var förhållandet det motsatta och det är ett mönster som upprepats sedan dess, i alla konflikter, och har till och med förstärkts ytterligare. Av cirka 60 miljoner dödsoffer (möjligen så många som 70 miljoner) var cirka 19 miljoner stupade soldater (döda krigsfångar oräknade). Resten var civila. Massbombningar mot städer, tortyr, slavarbete, våldtäkter, svält, massavrättningar och ren utrotning orsakade ett ofattbart lidande för civilbefolkningen i de drabbade länderna. 1940–41 regnade bomberna ner över de engelska städerna under Blitzen och tiotusentals människor omkom. Från och med 1943 var förhållandet det omvända. Nu angrep allierat flyg tyska städer i en bomboffensiv utan motstycke, i slutet av kriget var samtliga tyska storstäder helt sönderbombade och hundratusentals civila hade dödats. Över Japan var situationen liknande. Terrorbombningarna mot de japanska städerna kulminerade först med atombombningarna av Hiroshima och Nagasaki. "Little Boy" och "Fat man", bomberna som släpptes över Hiroshima och Nagasaki dödade tillsammans omedelbart 130 000–150 000 människor. Senare skulle hundratusentals människor avlida av brännskador och olika strålningsrelaterade skador och sjukdomar. Än idag så föds det barn med utvecklingsstörning/missbildningar på grund av atombomberna. (se vidare atombomberna över Hiroshima och Nagasaki.) Medan de tyska ockupanterna var relativt återhållsamma i Västeuropa, inklusive Norden, förutom mot den som råkade vara jude, rom eller tillhörde motståndsrörelsen, var förhållandet det rakt motsatta i Östeuropa. Förutom den närapå totala utrotningen av Europas judar, romer och aktiva kommunister, planerade Hitler och hans hantlangare också en drastisk minskning av de slaviska befolkningsgrupperna i Östeuropa. I Polen och Sovjetunionen skulle den civila befolkningen (judar och romer oräknade) antingen förslavas, deporteras bortom Uralbergen eller masslikvideras. Medan Sovjetunionen var det land som hade de allra högsta totala dödstalen var Polen ännu hårdare drabbat i förhållande till folkmängden. Av cirka 35 miljoner invånare dog cirka 6 miljoner, nästan var sjätte invånare. Av dessa var cirka 3 miljoner judar, nästan 90 % av Polens judiska befolkning. Även i Ostasien och Stilla havet innebar kriget fruktansvärda umbäranden för civilbefolkningen. Någon motsvarighet till Hitlers "Endlösung" (förintelsen) fanns inte (åtminstone inte lika systematisk) men den japanska krigföringen var ändå oerhört brutal och tog föga hänsyn till Genèvekonventioner. Värst drabbades Kina där 10 miljoner civila föll offer för japansk terrorkrigföring, svält, med mera. Tabell över antalet döda i respektive land Andra världskriget är det blodigaste kriget i historien. Totalt beräknas kriget ha krävt 50–65 miljoner liv – att bedömningarna skiljer sig åt så pass mycket beror på att osäkerheten är stor över hur många civila kineser som dog. En del anser att det kan vara så många som 20 milj. Dessutom skedde omfattande systematisk utrensning av olika grupper under Josef Stalins regim som av förklarliga skäl saknar tillräcklig dokumentation, och otaliga dog efter kriget i sovjetisk fångenskap. De flesta beräkningarna idag anger antalet döda totalt till 56–60 miljoner. Andra världskriget var den första riktigt stora internationella konflikten där antalet civila dödsoffer var mycket större än antalet stupade soldater. Tabellen nedan upptar de stater som hade de största förlusterna. När det gäller antalet stupade tyska soldater uppgår antalet till cirka 5,3 miljoner om österrikare, och döda krigsfångar räknas in. Därtill tillkommer åtminstone 1 miljon frivilliga, tvångskommenderade med flera. Ett mindre antal civila amerikaner dog i kriget, de flesta vid den japanska attacken mot Pearl Harbor. Cirka 6 000 000 judar – ingår i mycket stor utsträckning i ovanstående siffror. Anmärkning: Ovanstående siffror angående antalet döda tyskar inkluderar inte de civila som dödades eller dog när de flydde undan den framryckande Röda armén. Siffror varierar från 200 000 ända upp till två miljoner. Frederna Decenniet som följde efter andra världskrigets slut slöts efterhand fred med de länder som krigat mot de allierade (undantaget Japan och Sovjetunionen). I freden i Paris 1947 slöts fred med Italien, Finland, Ungern och Rumänien. De berörda länderna fick avträda landområden. Italien fick även avträda sina kolonier. Finland fick acceptera gränserna från freden efter Fortsättningskriget och förbjöds även att inneha vissa vapensystem, till exempel u-båtar. Österrike återfick sin självständighet först 1955 med några inskränkningar. Landet måste lova att aldrig ingå i någon militärallians och att aldrig ansluta sig till Tyskland igen. Dessutom förbjöds Österrike att inneha vissa vapensystem. Med Tyskland slöts däremot aldrig någon permanent fred. Först i och med kalla krigets slut, Sovjetunionens upplösning och Tysklands återförening inträdde kunde ett fredsfördrag undertecknas, i samband med vilket Tyskland formellt accepterade de Allierades annektering av den östra fjärdedelen av Tyskland. År 1949 hade USA modifierat krigstillståndet med Tyskland men avskaffade det ej då man ville bibehålla legala rättigheter att ha trupper i Tyskland. USA och flera andra länder avskaffade formellt krigstillståndet med Tyskland 1951 som substitut för ett formellt fredsfördrag, Sovjetunionen gjorde likaledes 1955. Först år 1990 slöts det så kallade två plus fyra-fördraget mellan de tyska staterna och de fyra segrarmakterna som slutgiltigt reglerade förhållandena mellan dessa stater efter andra världskriget. Japan och de västallierade slöt fred 1951 och samtidigt återfick landet sin självständighet. Japan fick bland annat avträda Formosa till Chiang Kai-sheks nationalistregim på ön (som USA då betraktade som Kinas legitima regim). Ögrupperna Kurilerna och ön Sachalin fick Japan avträda till Sovjetunionen. Fortfarande har emellertid inget fredsfördrag undertecknats mellan Japan och Ryssland. Krigets följder Andra världskriget började som ett europeiskt krig som utvidgades vartefter, och från och med december 1941 var det ett globalt krig i och med USA:s intåg i kriget. I krigets efterdyningar följde flera stora förändringar på den världspolitiska scenen. Före kriget hade Storbritannien med sitt jättelika kolonialimperium varit den ledande stormakten men trots att det tillhörde de ledande segrarmakterna hade kriget tärt hårt på dess resurser. Frankrike hade före kriget räknats som Europas ledande militärmakt men denna uppfattning hade tyskarna ändrat på redan i början av kriget. Efter krigets slut framträdde istället två supermakter i en klass för sig, USA och Sovjetunionen. Den amerikanska industrin var oskadad och stod nu för halva världens BNP. Den nyvunna positionen som världens mäktigaste stat innebar att USA:s roll i världspolitiken blev helt annorlunda än innan. Sovjetunionen hade bara 20 år tidigare varit ett utfattigt jordbruksland men hade också till följd av kriget uppnått status som supermakt. Det förfogade över världens största armé och kontrollerade hela Östeuropa. Framgången hade dock skett till ett oerhört högt pris i mänskligt lidande. Polen fick sitt territorium starkt reducerat med en folkomflyttning från de östra regionerna som togs över av Sovjetunionen till nya västra och norra områden som togs över från Tyskland, som följd, samtidigt som den tyska befolkningen fördrevs. De områden som förlorades av Polen till Sovjetunionen hade till stor del erövrats av Polen under Polsk-sovjetiska kriget 1919–1921 och beboddes till övervägande del av ukrainare och vitryssar men även av upp till 4 miljoner polacker. Fram till 1950 hade 2,1 miljoner av dessa polacker bosatt sig i de före detta tyska områdena inom Tysklands 1937 års gränser, där upp till 10 miljoner tyskar hade bott innan deras fördrivning västerut under åren 1944–1950. Från polsk sida anser man att de västallierade svek Polen genom att överlåta gränsdragningen till Stalin – Polenfrågan avhandlades bakom ryggen på den polska regeringen och fick bara liten uppmärksamhet av USA och Storbritannien vid Teheran och Jalta. Sovjet fick fria händer och styrkeförhållandena vid krigets slut skulle bestämma gränserna för den sovjetiska kontrollen. Slutligen fastställdes landets nya gränser vid Potsdamkonferensen. På liknande sätt blev även de andra länderna i det blivande östblocket hanterade med ett antal folkrättsliga frågetecken då alla beslut togs utan att länderna ens tillfrågades. Tjeckoslovakien överläts till Hitler vid Münchenöverenskommelsen och sedan efter kriget till Stalin. Den officiella avsikten hos de västallierade att låta demokratiska fria val avgöra de öst- och centraleuropeiska ländernas politiska framtid fullföljdes inte. Rättslig uppgörelse med nazisternas brott fick en klar punkt på efterkrigsagendan, både inom öst- och västblocket, medan brott begångna av den sovjetiska makten och de östeuropeiska lydstaterna under lång tid var tabu, till exempel Katynmassakern, massdeporteringar till Gulag och terror av NKVD och dess underställda nationella säkerhetsstyrkor. Tyskland förlorade cirka 25 % av sitt förkrigsterritorium, varifrån miljontals fördrevs, de flesta kvinnor och barn. Vid ett möte i Potsdam sommaren 1945 delade USA, Frankrike, Storbritannien och Sovjetunionen upp Tyskland i ockupationszoner. Sovjetunionen överlämnade riksdelarna öster om Oder till Polen och lade självt beslag på området runt Königsberg. Riksdelen Ostmark blev åter Österrike som återupprättades som självständig stat 1955. Delvis som en konsekvens av Morgenthauplanen och delvis som en konsekvens av fransk önskan om ett svagt Tyskland genomfördes omfattande nedmontering av tung industri. Ruhrområdet ställdes under internationell kontroll, Elsass-Lothringen togs över av Frankrike och det kolrika Saarland bröts loss från Tyskland och gjordes till ett franskt protektorat. Visserligen hävdade de västallierade att den slutliga gränsdragningen skulle vänta tills ett fredsavtal kunde träffas med Tyskland men i praktiken fick man acceptera fait accompli i och med att 12–14 miljoner tyskar fördrevs från östra delen av Tyskland med omnejd. Antalet döda som en konsekvens av fördrivningen, möjligtvis den största etniska rensningen i modern historia, är svårt att uppskatta men anges vanligtvis till mellan 0,5 och 2 miljoner. Storbritannien blev i efterhand något av en förlorare, trots att landet förklarat krig mot Nazityskland bara två dagar efter invasionen i Polen 1939 och tillsammans med USA och Sovjetunionen kunde diktera Tysklands kapitulationsvillkor vid krigets slut. De kommande decennierna avvecklades nästan hela kolonialväldet och eran som jordens mäktigaste stat var över. Över huvud taget bidrog kriget starkt till att samtliga stormakters kolonialvälden i Afrika och Asien efterhand avvecklades. Den stora koalitionen mellan USA, Sovjetunionen och Storbritannien bröts snabbt efter kriget, då Nazityskland inte längre fanns som en gemensam fiende för Sovjetunionen och de västallierade. Inom några år hade det så kallade kalla kriget inletts och Europa delats politiskt, inklusive Tyskland: ett block nära allierade med USA och ett annat block med sovjetiska lydstater i Östeuropa. Det kalla kriget ledde till en våldsam kapprustning mellan de två supermakterna och gav upphov till mängder med andra konflikter globalt sett, som till exempel Koreakriget, Vietnamkriget och kriget i Afghanistan 1979-1989. Kalla kriget upphörde först med de europeiska kommunistregimernas fall i slutet av 1980-talet. Viktiga inslag Nazityskland – Ekonomisk depression, judeförföljelser, upprustning Massakern vid Babij Jar Danmark under andra världskriget – tysk invasion Norge under andra världskriget – tysk invasion, Vidkun Quisling, kungen i London Katynmassakern Nanjing-massakern Maginotlinjen Operation Blå Operation Husky – Invasionen av Sicilien; upprättandet av en Europeisk sydfront Operation Seelöwe Operation Weserübung Blitzen Förintelsen Operation Overlord Pearl Harbor – USA går med i kriget Enigma – kryptering Manhattanprojektet Hiwi – kollaboratörer som hjälpte Nazityskland Trinitytestet – världens första kärnvapentest Motståndsrörelser under andra världskriget Operation Market Garden Warszawaupproret 1943 – det judiska upproret Warszawaupproret 1944 Jaltakonferensen Kriget i luften – under kriget kom flygvapnet att ha stor betydelse Bombningarna av Tokyo 9-10 mars 1945 Wisła-Oder-operationen Slaget vid el-Alamein Slaget om Guadalcanal Slaget vid Iwo Jima Slaget vid Königsberg – Tysklands östra utpost i dåvarande Ostpreussen. Viktigt för Sovjet i slaget om Ostpreussen Slaget vid Kursk – av Tyskland också omnämnd Operation Zitadelle Slaget om Nordkalotten Slaget om Monte Cassino Slaget om Okinawa Slaget vid Rzjev 1942-1943 En av Röda armens segrar under kriget Slaget om Saipan Slaget vid Stalingrad Slaget vid Suomussalmi Enhet 731 – japanska krigsförbrytelser Lista över personer i andra världskriget Pansarvapnet under andra världskriget Sänkningen av Wilhelm Gustloff Atombomberna över Hiroshima och Nagasaki Se även Första världskriget Röda armén Schutzstaffeln – ofta förkortat SS Teherankonferensen Jaltakonferensen Potsdamkonferensen Västfronten under andra världskriget Östfronten under andra världskriget Motståndsrörelser under andra världskriget Danmark under andra världskriget Finland under andra världskriget: 1939–1940 – Vinterkriget 1941–1944 – Fortsättningskriget Frankrike under andra världskriget Irankrisen 1946 Italien under andra världskriget Japan under andra världskriget Norge under andra världskriget Polen under andra världskriget Sverige under andra världskriget Operation Foxley Tidsaxel över andra världskriget Andra världskriget i Europa Nazitysklands kollaps Stillahavskriget Anmärkningar Referenser Noter Tryckta källor Händelser man minns – en krönika 1920–1969, fil dr Harald Schiller 1970 Nationalencyklopedin, 2007 Nyström H, Nyström Ö, Perspektiv på historien A; 2001 Externa länkar Andra världskriget så man förstår av Christer Bergström Tomas Andersson Odén, Massmedia under mellankrigstiden och andra världskriget, 14:e nordiska konferensen för medie- och kommunikationsforskning Stort arbete om andra världskriget på Krigsforum www.worldwar-2.net – En stor samling av resurser med bland annat dag för dag information för alla fronter Världskrig Krigsåret 1939 Krigsåret 1940 Krigsåret 1941 Krigsåret 1942 Krigsåret 1943 Krigsåret 1944 Krigsåret 1945	4.15625
30	Algeriet (arabiska: الجزائر, al-Jazāʾir; berber: , Dzayer, franska Algérie), formellt Demokratiska folkrepubliken Algeriet, är Afrikas till ytan största land och världens tionde största. Det gränsar till Tunisien i nordöst, Libyen i öster, Niger i sydöst, Mali och Mauretanien i sydväst, och Marocko och Västsahara i väster. I norr har Algeriet kust mot Medelhavet, och därmed havsgräns mot Spanien. Algeriet tillhör det kulturella området Maghreb. Algeriet är medlem av Förenta nationerna, Afrikanska unionen, Arabförbundet och Opec. Det deltog också i bildandet av Arabiska Maghrebunionen. Konstitutionellt betecknas Algeriet som en islamisk, arabisk och amazighisk (berbersk) stat. Historia De tre nordafrikanska staterna Algeriet, Tunisien och Marocko tillhör alla ett område kallat Maghreb – "landet i väst". Det var det namn de arabiska erövrarna gav området sedan de hade lagt under sig den nordvästliga kustregionen omkring år 1050. Dessförinnan hade Nordafrika tillhört en medelhavscivilisation styrd av fenicier och romare. Den äldsta kunskapen om det som i dag är Algeriet kommer från antikens Numidien. Det var ett samhälle som under ledning av Masinissa utvecklade jordbruk och handel, och etablerade en politisk statsbildning. Både vid kusten och i inlandet grundades städer, och Numidien var en framgångsrik stat fram till Masinissas död år 149 f.Kr. Romersk kolonialism Med början år 146 f.Kr., efter det tredje puniska kriget och med inrättandet av provinsen Africa (nuvarande Tunisien), inlemmades Nordafrika i romarnas imperium. Romerska rikets nedgångsperiod drabbade även Maghreb, och år 429 e.Kr. kom en germansk folkstam, vandalerna, över Gibraltar sund och erövrade en stor del av Nordafrika. Med början år 534 blev området återerövrat, och Maghreb lades under bysantinskt styre, en period som präglades av många uppror från de lokala berberstammarna. Arabisk kolonialism Den arabiska invasionen, som på 700-talet nådde ända in i Spanien, lade under sig Numidiens kustområden, men ännu inte bergsområdena i inlandet. Omkring 935 grundade en arabisk furste, Zeiri, den nuvarande staden Alger. Araberna blandade sig med berberna, och i hela området fick det arabiska språket och den arabiska kulturen allt större betydelse. Kalifen i Kairo sände på 1000-talet två arabiska stammar för att knäcka upproriska krafter i Maghreb, och hela området lades till sist under arabiskt styre. Mellan 1152 och 1269 erövrade almohaderna hela landet. Då almohadernas dynasti upplöstes i mitten av 1200-talet fick Maghreb-regionen den tredelning som existerar än i dag, med staterna Marocko, Tunisien och Algeriet. Sjöröveri och osmansk kolonialism Från slutet av 1400-talet blev Algeriet en härd för sjöröveri. I européernas strid mot sjörövarna hade Ferdinand II av Aragonien några framgångar, men redan i början av 1500-talet fördrevs spanjorerna med Osmanska rikets hjälp av Khair ed-Din Barbarossa. Denne ställde sitt rike Alger under osmansk överhöghet år 1520. Han grundade militärdespotismen i Algeriet och organiserade dess sjörövarväsende. Då den sista islamiska fästningen i Spanien föll för kristna styrkor 1492 sökte de spanska morerna sin tillflykt i Algeriet – den tredje arabiska invasionen av landet. De kristna i Spanien förföljde de flyende morerna, och erövrade flera fästningar och städer. Osmanska styrkor kom till undsättning, med det resultatet att Algeriet lades under den osmanske sultanen. Hela Algeriet hade vid den här tiden kommit in i den arabiska och islamiska kulturkretsen; bara i några delar av landet levde isolerade folkstammar, som kabylerna och tuaregerna, utanför den nya samhällsordningen. År 1600 fick janitsjarerna rätt att utse en dej, vilken såsom deras befälhavare skulle stå vid paschans sida. I början av 1700-talet gjorde sig dejen oberoende av Höga porten. Därefter bildade Algeriet en militärrepublik med den av janitsjarerna valde dejen till överhuvud. Alla försök att stoppa sjöröveriet var länge fruktlösa. Expeditioner mot Algeriet företogs av Karl V 1541, av engelsmännen 1670, av engelsmän och holländare gemensamt 1669 och 1670, av Ludvig XIV 1682, av spanjorerna 1775; men alla misslyckades mer eller mindre. Först 1815 segrade USA över Algeriets flotta genom en seger vid Cartagena. Följande år bombarderades staden Alger av engelsmännen under lord Exmouth, och dejen tvingades därigenom till flera eftergifter. Men 1817 började algeriska sjörövare åter uppbringa fartyg som tillhörde de makter som inte gav dem tribut. Fransk kolonialism Algeriet som nationalstat, med de geografiska gränser som landet har i dag, kom till först under det franska koloniala väldet. Den franska erövringen av Algeriet började 1830, då mycket av kusten ockuperades. Mot en invasionsstyrka på cirka 38 000 man organiserades motstånd under ledning av Abd el-Kader. Han ledde omkring 12 000 man i kamp mot fransmännen i västra Algeriet år 1832, och många algerier ser honom i dag som den symboliska grundaren av deras nation. Under Abd el-Kaders ledning bildades en algerisk stat, relativt självständig från det osmanska riket, som omfattade merparten av västra och centrala Algeriet. År 1839 förklarade han jihad, heligt krig, mot de vantrogna inkräktarna, något som innebar början till slutet på Abd el-Kaders militära framgång. Fransmännen svarade med att sända 100 000 soldater över Medelhavet, och Abd el-Kader tvingades 1847 att ge upp motståndet. Ett nytt uppror på 1870-talet, lett av Abd el-Kaders son, slogs också ner. På samma sätt som de brittiska besittningarna Kenya och Sydrhodesia, de portugisiska kolonierna Angola och Moçambique, och Sydafrika, blev Algeriet en nybyggarkoloni. Inte i någon annan koloni i Afrika slog sig så många européer ner som i Algeriet. År 1850 var omkring 130 000 fransmän bosatta i landet, och vid slutet av 1800-talet över en halv miljon. Då hade Algeriet blivit en fransk provins, och nybyggarna fick rätt att välja sina egna deputerade till Frankrikes nationalförsamling i Paris. Den stora majoriteten av alla algerier blev Frankrikes undersåtar och utsattes för omfattande diskriminering utan några politiska rättigheter. Befrielsekriget Avkoloniseringen av Algeriet blev ett av de blodigaste kapitlen i afrikansk kolonialhistoria. På 1950-talet blev både Marocko och Tunisien självständiga stater, men Frankrike ville inte släppa Algeriet, som hade stora naturresurser och var tätt sammanknuten med den franska ekonomin. Underkuvandet ledde till att motståndsrörelsen 1954 gick samman i Front de Libération Nationale (FLN), och började föra gerillakrig för att befria landet. Två år senare hade befrielserörelsen etablerat frigjorda zoner som de kunde operera ifrån. Vid denna tid kunde befrielserörelsen mönstra omkring 15 000 soldater, medan fransmännen hade satt in 200 000. Som mest hade Frankrike en halv miljon soldater i Algeriet, och satte in alla resurser på att vinna kriget efter det smärtsamma nederlaget i Indokina. Sedan fransmännen satt upp ett elektriskt stängsel vid gränsen till Tunisien och lagt ut 900 000 landminor i gränsområdena, hade FLN svårt att försörja trupperna. Fransmännen förflyttade även mellan en och två miljoner algerier från sina hem till "koncentrationscenter" för att avskära kontakten mellan civilbefolkningen och gerillan. FLN-ledningen hade i utlandet etablerat en provisorisk regering, gouvernement provisoire de la république algerienne (GPRA), och börjat bygga upp en reguljär armé. Frankrike fick emellertid det militära övertaget och drev gerillan på reträtt. Den militära framgången till trots växte motståndet mot kriget i Frankrike, och i Algeriet fick FLN allt större uppslutning. Sedan general Charles de Gaulle blivit fransk president 1958 började han söka ett sätt att komma undan kriget. År 1961 gjorde den europeiska minoriteten i Algeriet ett kuppförsök understött av franska generaler, men detta slogs ner. Förhandlingar om vapenvila i Schweiz tog vid i april 1961. De var svåra och avbröts flera gånger, men ledde till slut fram till ett fredsavtal som bekräftades genom en folkomröstning i Frankrike, där 90,7 % av rösterna lades på de Gaulles politik. Kriget kostade mellan 300 000 och 1,5 miljoner algerier livet. 8 000 byar låg i ruiner, stora områden låg brända och härjade, och över två miljoner människor hade blivit hemlösa. Kvinnors betydelse under befrielsekriget Kriget utvecklade sig inte likadant för de algeriska kvinnorna som för männen. För det första hade kvinnorna andra motiv än männen: att slippa det dubbla förtrycket från både kolonialmakten och patriarkala strukturen i det algeriska samhället. För det andra riktade sig några av krigets propagandastrategier (främst i form av samhällsreformer) direkt till kvinnorna. På så vis hade kriget en genusdimension, vilken ofta har ignorerats i den traditionella historiebeskrivningen. Enligt officiella algeriska beräkningar deltog 10 949 kvinnor på FLN:s sida i kriget. Denna andel, vilken ofta anses vara grovt underskattad, är lika stor som europeiska kvinnors deltagande i andra världskriget. Kvinnorna deltog i FLN-organisationens alla led. Vissa var "fidaïyya", militanta frihetskämpar i de urbana områdena, andra var sjuksystrar som vårdade skadade soldater. Två tredjedelar deltog i FLN:s civila motstånd där de ansvarade för flera av de mest funktionella rollerna, de delade ut mat till motståndsstyrkorna på landsbygden, spred politisk information, ansvarade för läkemedel samt stöttade den kvinnliga befolkningen med medicinsk rådgivning. Deras deltagande var således mångfacetterat och mer betydelsefullt än vad som oftast är beskrivet i media och i filmatiseringar av kriget. (I den klassiska filmatiseringen Slaget om Alger (Gillo Pontecorvo, 1966) tycks kvinnorna endast agera som militanta soldater, vilket numera av historiker anses missvisande.) Propagandastrategier - reformer riktade mot kvinnor I det propagandakrig som fördes mellan den franska kolonialmakten och FLN spelade kvinnorna en central roll. Reformerna för kvinnlig emancipation fick en stor betydelse, eftersom kvinnorna sågs som symboler för religiös, social och kulturell identitet. Genom att övertyga dem att fortsätta stödja det franska Algeriet, skulle Frankrike kunna vinna kriget. Denna analys vill visa att effekterna av kolonialpolitiken under kriget påverkades starkt av situationen som föregick den väpnade konflikten med FLN. Reformerna kom för sent och var för ytliga. Genom att integrera befolkningen i det Franska Algeriet skulle Frankrike pacificera kvinnorna, försvaga FLN och behålla sin politiska dominans. Parallellt med att allt fler kvinnor från Algeriets olika samhällsskikt tog värvning i FLN, lanserade den franska förvaltningen sociala och politiska reformer (1957-62) som riktade sig specifikt till kvinnor. År 1957, tre år efter starten på revolten och under en tid som FLN var tillfälligt försvagade, började således förändringar i kolonialpolitiken ske. Det innebar en omsvängning av kolonialpolitiken som bestod av både propaganda och reella politiska förändringar; år 1958 kunde rösträtten för kvinnliga algerier tillämpas för första gången, och 1959 reformerades även den Statut Personnel som reglerade familjelagarna och giftermålen. För kvinnorna innebar det slutet på en laglig diskriminering och att alla så kallade muslimska fransmän officiellt fick jämlik politisk status med de franska medborgarna. Kvinnorna uppmuntrades även att utbilda sig, delta mer i det offentliga samtalet och de skulle prioriteras i skolsystemet. Denna plötsliga förändring i kolonialpolitiken tycks ha syftat till en positiv samhällsförändring. En nyckel för att kunna förstå denna förändring är just händelsen i maj 1958 som beskrevs i inledningen, då slöjan demonstrativt ”avskaffades”. Händelsen är ytterst problematisk, eftersom demonstranterna var urbana välutbildade algeriska kvinnor som egentligen endast representerade en liten minoritet av algerierna. Demonstrationen var dessutom orkestrerad av den franskvänliga algeriska militären. För fransmännen symboliserade slöjan den största vattendelaren mellan den kristna och muslimska befolkningen. Slöjan hade blivit symbolen för kvinnornas underlägsenhet och enligt dem det största hindret för kvinnornas frigörelse från ett patriarkalt muslimskt system. Därför legitimerade händelserna i maj 1958 fransmännen att intervenera i kvinnors status och villkor och för första gången lägga sig i deras privat- och familjeliv. Det officiella motivet var således att frigöra algeriska kvinnor från kulturellt och samhälleligt förtryck, de appellerade till Frankrikes värderingar om kvinnliga rättigheter, frihet och demokrati. Resultaten av reformerna var dock magra eller rentav omvända, av flera anledningar. Här är kontexten som omgav reformerna central. Enligt Seferdjeli (2007) hindrades reformerna av den fortsatt utbredda djupa fattigdomen på landsbygden och i städernas muslimska kvarter. Majoriteten av befolkningen hade mycket lite information om förändringarna. Kvinnors utbildningsnivåer ökade förvisso lite men inte långvarigt eller substantiellt, inte heller försvagades FLN:s styrkor eller deras stöd. Därutöver ignorerades giftermålsreformen i stort av den muslimska befolkningen. Denna ”charmoffensiv” genomfördes dessutom mitt under ett brinnande krig, då Frankrike engagerade sig i brutal krigföring, tortyr och våldtäkter. Reformerna genomskådades därmed som ytliga och rentav falska, då det faktiska motivet tycks ha varit att vinna kvinnornas stöd för ett fortsatt franskt styre. Det verkar idag inte råda några tvivel om att reformerna således var en del av Frankrikes krigsstrategi att försonas med (den kvinnliga) befolkningen. Självständigheten Den 1 juli 1962 folkomröstade algerierna om självständighet, och den 3 juli 1962 blev Algeriet självständigt efter mer än sju års krig. Vid krigets slut bodde omkring 800 000 européer i landet, varav fyra femtedelar flydde i all hast då den formella självständigheten trädde i kraft. Bland dem fanns en stor del av landets tekniker, administratörer och lärare; få algerier hade fått någon högre utbildning. Nationaliströrelsen splittrades snart. Sommaren 1962 blev klyftan allt större mellan exilregeringens premiärminister Benyousef Ben Khedda och vice premiärminister Ahmed Ben Bella. Efter valet till Algeriets första nationalförsamling i september 1962 blev Ben Bella godkänd som premiärminister. 1963 gjordes FLN till den enda politiska organisationen. Samma år valdes Ben Bella till president, men han avsattes i en oblodig kupp i juni 1965. Försvarsministern, överste Houari Boumédiènne, tog över, och nationalförsamlingen upplöstes. 1976 utsågs Boumediènne formellt till president, efter att ha blivit vald som den enda kandidaten. I december 1978 dog Boumediènne, och hans efterföljare utsågs på FLN-kongressen i januari 1979. Det blev en kompromisskandidat, vald efter starka påtryckningar från militären: Benjedid Chadli. Han blev generalsekreterare i partiet och valdes till president samma år. Under Boumediènne hade Algeriet framstått som ett socialistiskt land, men under Chadli slog man in på en linje med större moderation och pragmatism. Samma år han valdes släppte han flera politiska fångar fria, bland dem den tidigare presidenten Ben Bella. Chadlis politiska liberalisering ledde till att enpartistyret upphävdes 1989. Nationalförsamlingen som valdes 1987 satte i gång den liberaliseringsprocess som fick vittgående betydelse både inom det politiska och det ekonomiska livet. För första gången sedan självständigheten 1962 höll Algeriet i juni 1990 fria lokala och regionala val med deltagande av mer än ett parti. Denna demokratiska utveckling i Algeriet var den mest långtgående i den arabiska världen, och följdes noga av andra stater i Mellanöstern och Nordafrika, inte minst i Algeriets båda grannländer Marocko och Tunisien. En av orsakerna till det stora intresset för det algeriska valet var den starka position som radikala islamiska krafter hade vunnit i det krisdrabbade algeriska samhället. 11 partier ställde upp vid lokalvalen 1990, och Front islamique du salut (FIS), den islamiska frälsningsfronten, tog makten i de flesta kommuner och regioner. FIS fick 55 % av rösterna och blev största parti i 853 av sammanlagt 1 500 lokala råd, medan FLN bara nådde 32 % av rösterna. Det våldsamma decenniet Det första fria valet till nationalförsamlingen skulle ha hållits i juni 1991, men ställdes in efter en rad våldsamma sammanstötningar mellan polis och FIS-anhängare. President Chadli satte in armén för att återupprätta lag och ordning, införde undantagstillstånd och sköt upp valet till december. I valets första omgång vann FIS en klar seger framför Front des forces socialistes (FFS) och FLN. FIS fick 188 platser i den 450 platser stora nationalförsamlingen mot bara 16 för FLN och 26 för FFS. Sammanlagt 49 partier deltog i valet, som var tudelat, och inför den andra omgången, i januari 1992, var utgångspunkten av FIS bara behövde 28 mandat till för att få egen majoritet. Utsikterna till ett Algeriet styrt som en teokrati av fundamentalistiska muslimer, och deras plan om att införa islamsk lagstiftning, fick armén och FLN:s inre kärna att gripa in före den andra valomgången. I januari 1992 kungjorde president Chadli, efter press från försvarets ledning, att han avgick. Därefter avgick regeringen och grundlagen upphävdes. Nationalförsamlingen hade redan upplösts. Till att styra landet sattes ett säkerhetsråd, som avlyste den andra valomgången och satte in ett råd att styra landet, lett av Mohamed Boudiaf. I juni 1992 blev han mördad, och efterträddes av Ali Kafi som ledare för rådet. 1994 utnämndes försvarsministern, general Liamine Zeroual, till ny president. Samma år satte militärrådet in ett Nationellt övergångsråd, som skulle fungera som nationalförsamling; det bojkottades emellertid av de största partierna, inklusive FIS och FLN. FIS var i grunden ett icke-våldsamt parti, men det fick stöd från en rad olika grupperingar, bland annat militanta islamiska organisationer. Flera sådana grupper stod på 1990-talet för våldshandlingar som kan ha krävt så många som 100 000 människoliv. Våldsaktionerna från islamistiska grupper var särskilt utbredda i mitten av 1990-talet och avtog mot slutet av årtiondet och efter sekelskiftet. Flera väpnade grupperingar låg bakom våldskampanjen, som först riktades mot utländska medborgare, algeriska intellektuella och offentliga tjänstemän, efter hand i tilltagande grad även mot andra medborgare. Men också statens maktapparat – framför allt säkerhetsstyrkorna – anklagades för våldsdåd, bland annat ska de ha varit ansvariga för ett betydande antal människors försvinnande. Framväxten av det väpnade islamistiska motståndet mot Algeriets sekulära regim kan spåras tillbaka till den militära traditionen från befrielsekriget på 1950-talet. De första, små grupperna såg dagens ljus tidigt på 1980-talet, men det var först efter islamisternas valseger 1990 och det inställda parlamentsvalet året därpå som den väpnade oppositionen växte fram. Till en början manifesterades motståndet mot regeringen genom omfattande demonstrationer i storstäderna. Regeringens övergrepp mot FIS och andra islamiska grupper började på allvar med arresteringar i januari–mars 1991 av en rad centrala FIS-ledare – däribland valda ordförande och medlemmar av parlamentet – samt dessutom omkring tio tusen partimedlemmar. Partiet förbjöds den 3 mars 1991. Myndigheterna förde en politik som också på andra områden begränsade de medborgerliga rättigheterna, bland annat i form av inskränkt press- och organisationsfrihet. General Zeroual försökte en något mer försonande politik när han tog över efter Kafi 1994, men han behöll som försvarsminister kontrollen över de väpnade styrkorna, och makten koncentrerades hos en liten grupp militära ledare. Zerouals politiska linje – militär upptrappning av konflikten kombinerat med försök till dialog – ledde till en snabb upptrappning av våldshandlingarna, även från regeringens sida. Medan de islamistiska grupperna opererade i små grupper och angrep enskilda personer, små grupper och byar, tog myndigheterna till omfattande operationer, även genom användning av bombflyg. I juli 1995 gav Zeroual upp försöken till dialog, och våldshandlingarna fortsatte. Terrorn från den islamiska milisen riktades såväl mot civila som mot den offentliga maktapparaten, och våldsmännen blev ökända för sin brutalitet. Vid presidentvalet i november 1995 valdes Zeroual om mot två motkandidater, med 64,5 % av rösterna. Ett år senare antogs en ny grundlag genom folkomröstning; islam gjordes till statsreligion, men inga partier tilläts bygga på en religiös plattform. Till parlamentsvalet i juni 1997 ställde kandidater från sammanlagt 39 partier upp, liksom några oberoende. President Zerouals nya parti Rassemblement national pour la démocratie (RND) fick 38,1 % av rösterna, medan det islamistiska Mouvement de la société pour la paix (MSP) och det tidigare statsbärande FLN fick 16,7 % respektive 16,1 %. De tre, som sammanlagt fick 287 av 380 direktvalda medlemmar av parlamentet, bildade tillsammans regering. FIS var enligt lag förbjudet och kunde inte delta i valet. Sedan Zeroual avgått i september 1998 och de övriga sex kandidaterna bojkottade presidentvalet i april 1999 blev den tidigare utrikesministern Abdelaziz Bouteflika vald med 73,8 % av rösterna. Bouteflika höll i september 1999 en folkomröstning där 98,6 % stödde presidentens freds- och försoningsplan bland annat genom amnesti. Algeriet höll år 2002 val till en ny nationalförsamling, med ett resultat som säkrade FLN egen majoritet. 23 partier deltog i valet, och 129 oberoende listor ställde också upp. Flera väpnade islamistiska grupperingar växte fram från det tidiga 1990-talet; de två viktigaste var Groupe islamique armée (GIA), som bestod av flera mindre grupper, samt den väpnade grenen av FIS, Armée islamique du salut (AIS). I oktober 1997 förklarade AIS vapenvila, och våldet avtog något. Omkring 5 000 fångar släpptes i en amnesti, däribland islamistiska gerillasoldater. En utbrytargrupp från GIA, Groupe salafiste pour la prédiction et le combat (GSPC), grundades 1998 och vägrade lägga ner vapnen. GSPC riktade sina angrepp väsentligen mot säkerhetsstyrkorna. År 2000 gav många gerillasoldater sig till myndigheterna mot erbjudande om amnesti, men våldet fortsatte, både från gerillan och från myndigheterna. Våldsamheterna har krävt minst 100 000 människoliv, en siffra som myndigheterna tillstod 1999. Åren 2000–2001 greps medlemmar av GSPC i Tyskland, Frankrike, Italien och Spanien – celler misstänkta för att tillhöra det internationella terrornätverket kring al-Qaida. Undersökningar i Italien tydde på att organisationen, med medlemmar också från Tunisien och Marocko, bistod al-Qaida och planerade terroraktioner i Europa å deras vägnar. Flera av soldaterna i GIA och GSPC har bakgrund från strider mot Sovjetunionen i Afghanistan tillsammans med talibanerna och al-Qaida. Från det att GIA grundades 1993 riktade gruppen flera terrorangrepp mot franska mål i Algeriet och Frankrike. Oro i Kabylien Parallellt med den politisk-religiösa konflikten har Algeriet också en etnisk konflikt mellan berber-befolkningen och den arabiska majoriteten, särskilt knuten till berbernas kärnområde, Kabylien. Berberna, som utgör omkring en tredjedel av Algeriets befolkning och är områdets ursprungsinvånare, fick år 2002 genomslag för sitt främsta krav då deras språk tamazight erkändes som officiellt, likställt med arabiska. De har också ställt krav på, och lovats, ökad insats för social och ekonomisk utveckling i Kabylien. Också i denna del av landet har militanta grupper varit verksamma, och 2001 var det omfattande uppror i flera delar av regionen. De sociala spänningarna i Algeriet förstärks ytterligare av den ekonomiska situationen, med hög arbetslöshet, särskilt bland ungdomen. Aktioner som av algeriska myndigheter betecknas som terroristattacker förekommer främst i Kabylien samt även mot gränsen till Tunisien och i Saharabältet mot gränsen till Libyen, Mali och Mauretanien. Dåden riktar sig framför allt mot militärförläggningar och polisstationer, men även civila har drabbats. Ett förhöjt säkerhetsläge råder i gränsområdet mot Tunisien och Libyen. Efter Bouteflika 2019- I april 2019 avgick president Abdelaziz Bouteflika efter nästan exakt 20 år vid makten. I december 2019 blev Abdelmadjid Tebboune, tidigare premiärminister under Algeriets auktoritäre president Abdelaziz Bouteflika, ny president, men regimens kritiker såg det inte som ett verkligt maktskifte. Geografi Topografi Lägsta punkt: Chott Melrhir (40 meter under havet) Högsta punkt: Tahat (3 003 meter) Hydrografi Längsta flod: Chelif Oued (700 kilometer) Klimat Södra Algeriet har kontinentalt klimat medan området kring Tell-Atlas har medelhavsklimat. Kring Tell-Atlas är nederbörden 400-800 mm per år med en regnperiod under december till mars. Sahara har mycket varierande temperaturer, dygnsvariationen sommartid är runt 20⁰ C, och når då mycket höga temperaturer. Naturskydd Algeriets största miljöproblem per år 2022 var luftföroreningar i landets större städer, att överbetning och andra dåliga jordbruksmetoder lett till jorderosion och ökenspridning. Dessutom har floder och kustvatten, i synnerhet Medelhavet, blivit förorenat av att råavloppsvatten dumpats liksom avfall från petroleumraffinering och andra industriella avloppsvatten. Det råder också brist på dricksvatten. Enligt uppgifter från år 2010 fanns 12 nationalparker och åtta större natur- eller jaktreservat i Algeriet. De största nationalparkerna var klippökenområdena Ahaggar och Tassili n’Ajjer i landets sydöstra delar. I Tassili n’Ajjer finns också förhistoriska klippmålningar. Styre och politik Administrativ indelning Algeriet är indelat i 48 provinser (wilayas): Adrar, Ain Defla, Ain Temouchent, Alger, Annaba, Batna, Bechar, Béjaïa, Biskra, Blida, Bordj Bou Arreridj, Bouira, Boumerdes, Chlef, Constantine, Djelfa, El Bayadh, El Oued, El Tarf, Ghardaia, Guelma, Illizi, Jijel, Khenchela, Laghouat, Muaskar, Medea, Mila, Mostaganem, M'Sila, Naama, Oran, Ouargla, Oum el Bouaghi, Relizane, Saida, Setif, Sidi Bel-Abbés, Skikda, Souk Ahras, Tamanrasset, Tebessa, Tiaret, Tindouf, Tipaza, Tissemsilt, Tizi Ouzou och Tlemcen. Provinserna är delade i Baladiyah (kommun). Det finns över 1500 baladiyah. Försvar Algeriet har skrivit på, men inte ratificerat avtal om förbud mot kärnvapenprov. Algeriet har ett samarbete med Nato genom Mediterranean Dialogue, MD, sedan år 2000. Detta är ett forum för att skapa goda relationer i regionen och skapa en stabil säkerhetssituation. Förutom Natomedlemmarna deltar även Israel, Mauretanien, Egypten, Tunisien samt Jordanien och Marocko i samtalen. Ekonomi och infrastruktur Algeriet var en planekonomi under en lång tid. Men ekonomiska problem tvingade landet till liberalisering under 1980- och 1990-talen. Algeriets BNP ökade därefter kraftigt från år 2000 till år 2014, från 54,79 miljarder dollar till 213,81 miljarder dollar. En ökning på ungefär 400 procent. Ungdomsarbetslösheten var dock hög, år 2014 var den 25,3 %. Nästan dubbelt så hög bland unga kvinnor, 41,4 %, som bland unga män, 22,1 %. Som en följd av lägre priser på olja och gas i mitten av 2010-talet minskade också landets ekonomiska tillväxt. Efter år 2014 rådde ekonomisk nedgång och år 2020 var BNP nere på 145 miljarder dollar. Olje- och gasproduktionen har varit landets enskilt viktigaste näringsgren ända sedan självständigheten och har utgjort ungefär hälften av landets BNP likväl som statens inkomster. Näringsliv Energi och råvaror År 2019 uppskattades 99,4 procent av befolkningen ha tillgång till elektricitet. Skillnaderna mellan landsbygd och urbana områden, i fråga om tillgång till elektricitet, var små. 96 % av elektriciteten beräknades i mitten av 2010-talet produceras med hjälp av fossila bränslen. Resterande andel producerades med hjälp av vattenkraft eller annan förnybar energikälla. Landet har naturtillgångar i form av petroleum, naturgas, järnmalm, fosfater, uran, bly och zink. Infrastruktur Utbildning och forskning Analfabetism: 19,8 % (2015) Hos män: 12,8 % Hos kvinnor: 26,9 % Befolkning Demografi Statistik Befolkningens medianålder år 2016 var 27,8 år. Åldersstruktur (2016): 0-14 år: 29,06 % 15-24 år: 15,95 % 25-54 år: 42,88 % 55-64 år: 6,61 % 65 år och äldre: 5,50 % Urbanisering År 2022 beräknades 74,8 procent av befolkningen vara bosatt i urbana områden. Majoriteten är bosatta längs Medelhavskusten i landets norra delar. De största städerna, enligt uppgifter från år 2010 var Alger, med 2,2 miljoner invånare, Oran, med 678 300 invånare samt Constantine med 460 100 invånare. Staten har påskyndat program för att stärka jordbruksekonomin i syfte att motverka att bönder flyttar in till städerna. Minoriteter Enligt uppgifter från år 2022 var ungefär 99 procent av alla algerier av arab-berbiskt ursprung. Den resterande procenten var européer. Trots att nästan alla algerier har berbiskt ursprung, och inte arabiskt, var det bara omkring 15 % av befolkningen som identifierade sig som berber. Dessa var företrädesvis bosatta i den bergiga regionen Kabylie öster om Alger och flera andra samhällen. Liksom araberna är berberna också muslimer, men identifierar sig inte med det arabiska kulturarvet. Berberna har länge verkat för autonomi. Migration Språk Officiella språk är arabiska och tamazight. Franska används som lingua franca. Tamazight är splittrat i flera olika dialekter. Däribland Kabyle Berber (Taqbaylit), Shawiya Berber (Tacawit), Mzab Berber och Tuareg Berber (Tamahaq). Religion Islam är den dominerande religionen. Mer än 90 procent av befolkningen är anhängare till religionen, det vill säga av de som har fötts i familjer av muslimskt ursprung . Officiellt är nästan 100 procent av Algeriets befolkning muslimer, men ateister och andra sorters icke-troende räknas inte in i statistiken. Nästan alla algerier är sunnimuslimer, förutom 200 000 ibadi i regionen Ghardaïa. Det finns runt 150 000 kristna i landet, inklusive runt 10 000 tillhörande romersk-katolska kyrkan och 80 till 130 000 evangeliska protestanter. Trots att många judar fråntogs sitt medborgarskap efter landets självständighet finns det några få judar kvar. Algerisk kultur har influerats mycket av islam, huvudreligionen. Hälsa Enligt Världshälsoorganisationen var de vanligaste dödsorsakerna år 2019 Ischemisk hjärtsjukdom följt av stroke och neonatala tillstånd. Övriga befolkningsdata Den senaste folkräkningen hölls den 16 april 2008 och avsåg den befintliga (de facto) bosatta befolkningen i Algeriet, som uppgick till 34 452 759 invånare (varav 17 428 050 män och 17 024 259 kvinnor). Kultur Konstarter Musik och dans En musikstil som kommer från Algeriet är raï. Cheb Khaled och Cheb Mami är två av de mest kända raïartisterna. Litteratur Dagens algeriska litteratur, skriven huvudsakligen på arabiska och franska, har starkt influerats av landets moderna historia. Kända algeriska författare under 1900-talet är bland andra Mohammed Dib, Albert Camus, Kateb Yacine och Assia Djebar har översatts till många språk. Bland de mer viktiga författarna under 1980-talet kan Rachid Mimouni, senare vice-president för Amnesty International, och Tahar Djaout, mördad av en islamistisk grupp 1993, nämnas. Film Algeriets filmhistoria börjar under kampen för självständigheten då FLN genom filmproduktionen sökte åskådliggöra motståndet. Även efter avkolonialisering fortsatte frihetskampen vara det dominerande temat inom filmen. Ett exempel är filmen "Slaget om Alger" som fick stor symbolisk betydelse när den kom år 1965 trots att den både skrevs och regisserades av italienaren Gillo Pontecorvo. Den finansierades dock av algeriska staten, spelades in i Algeriet och rekonstruerade verkliga händelser. Efter självständigheten utvecklades filmkulturen. I Alger inrättades ett cinematek och senare fick denna filialer i andra städer. År 1967 förstatligades filmproduktionen och filmdistributionen vilket resulterade i att populärfilmer från Europa, USA, Indien och Egypten begränsades. Filmproduktionen minskade efter de politiska oroligheterna under 1990-talet, men fram till mitten av 1980-talet hade landet producerat omkring 40 långfilmer. Nämnvärt är också de algeriska filmarna som är verksamma i Frankrike. I många filmer skildrar de invandrarna och hur det är att leva mellan två kulturer. Traditioner Matkultur Idrott De mest populära sporterna i landet är fotboll, friidrott och handboll. En av landets största sporthändelser var när man slog Västtysklands herrlandslag i fotboll 1982 genom ett mål av Lakhdar Belloumi. Men på grund av konflikter och dåliga förhållanden i Algeriet under 1900-talet, fortfarande pågående i några områden i landet, har nu många idrottare lämnat landet till länder som de kan tjäna mer i, vanligtvis Frankrike. Zinedine Zidane, Karim Benzema och Samir Nasri är av algeriskt ursprung men födda och uppvuxna i Frankrike. I friidrott har Algeriet fått fram flera världsmästare, däribland Noureddine Morceli, Hassiba Boulmerka, Jabir-Said Guerni och Benida Berrah. Internationella rankningar Se även Algeriets historia Algeriskt broderi Algerietrevolten Censur i Algeriet 1213 Algeria Referenser Noter Vidare läsning Externa länkar Afrikas länder Wikipedia:Basartiklar Arabiskspråkiga länder och territorier	3.09375
31	Adolf Hitler (), född 20 april 1889 i Braunau am Inn, Österrike-Ungern (i nuvarande Österrike), död 30 april 1945 i Berlin, Tyskland (självmord), var en österrikisk-tysk politiker och ordförande i Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet (, NSDAP), allmänt känt som Nazistpartiet, från 1921 till 1945. Hitler var Tysklands rikskansler 1933–1945 och Tysklands ledare (Führer) och diktator 1934–1945. Hitler, som hade stridit i första världskriget, anslöt sig 1919 till DAP, blev partiets ledare två år senare och bytte partiets namn till NSDAP. I november 1923 genomförde Hitler och hans anhängare ölkällarkuppen i München som misslyckades och slutade med att Hitler dömdes till fängelse. Under fängelsetiden dikterade han Mein Kampf, som sammanfattade hans politiska mål och världsåskådning. Efter att ha frisläppts i december 1924 inledde han en flerårig framgångsrik agitation för nationalism, antisemitism och antikommunism, som gjorde NSDAP till Tysklands största parti 1932. Den 30 januari 1933 utnämndes Hitler till rikskansler för en koalitionsregering och inledde omvandlingen av Tyskland till en totalitär diktatur. Hitlers pangermanska politik med syfte att utvidga Tysklands "livsrum" (Lebensraum) genom annekteringen (Anschluss) av Österrike och av Sudetenlandet 1938, ockupationen av Tjeckoslovakien och anfallet mot Polen 1 september 1939 ledde till andra världskrigets utbrott. Nazismens antisemitiska, rasistiska politik formulerades konkret i Nürnberglagarna 1935 och kulminerade, efter anfallet på Sovjetunionen den 22 juni 1941 – som Hitler såg som bålverket för en judisk-bolsjevikisk konspiration mot den ariska rasen – i ett organiserat folkmord på sex miljoner judar, miljontals krigsfångar och hundratusentals romer, parallellt med massinterneringar och mord på homosexuella, utvecklingsstörda och politiska motståndare, huvudsakligen kommunister och socialdemokrater. Ambitionen med Hitlers expansionspolitik var att grunda ett tusenårigt rike likt det Tysk-romerska riket och upprätta tysk hegemoni från Atlanten till Ural. Krigslyckan vände för Tyskland från vintern 1941 och kulminerade 1943 i en långvarig motoffensiv, följt av allierade invasioner genom Italien och Frankrike. Tysklands hotande nederlag ledde till att en grupp bestående av officerare och konservativ-nationalistiska politiker planerade och genomförde 20 juli-kuppen, ett attentat mot Hitler som denne dock överlevde. Efter attentatet intensifierades utrensningar av alla interna fiender. I och med Tredje Rikets kollaps förföll även Hitlers omdöme och psykiska hälsa, och under slutkampen om Berlin i april 1945 begick han självmord i sin bunker i Berlin. Uppväxt Hem- och familjeförhållanden Adolf Hitler föddes den 20 april 1889 i den österrikiska gränsstaden Braunau am Inn vid floden Inn till Tyskland, som son till tullinspektören Alois Hitler i hans tredje äktenskap med Klara Pölzl. Hitler och hans yngre syster, Paula, var de enda av sammanlagt sex barn som nådde vuxen ålder. Till familjen räknades också de äldre barnen Alois och Angela, från faderns tidigare äktenskap. Vem som var Hitlers farfar är höljt i dunkel då Alois var utomäktenskaplig son till den ogifta pigan Maria Anna Schicklgruber. Då hon senare gifte sig med mjölnargesällen Johann Georg Hiedler överfördes Alois i dennes äldre brors, bonden Johann Nepomuk Hüttlers, vård. Först vid nära fyrtio års ålder, efter sin mors bortgång och på initiativ av fosterfadern, antog han namnet Hitler. Namnet, i olika varianter, kan i trakterna spåras tillbaka till medeltiden och bars under seklerna av fattiga småbönder. Möjligen har det tjeckiskt ursprung (Hidlar, Hidlarcek) från det närliggande Böhmen. I takt med att fadern befordrades flyttade familjen vidare till nya orter. Under sin uppväxt hann Hitler bo i Braunau (1889–1892), Passau (1892–1895), Linz (1895–1896), Fischlham (1896–1898), Leonding (1898–1905) och ånyo i Linz (1905–1907). Fadern avled när Adolf var 13 år gammal, i januari 1903, och modern dog knappt fem år senare, i december 1907. Från Hitlers hemmiljö kan noteras att fadern inte var antisemit, och betraktade antisemitism som ett uttryck för kulturell efterblivenhet. Skolgång I småskolan gjorde den unge Hitler bra ifrån sig och skall ha varit en begåvad elev, även om drag av bekvämlighet och en envishet att syssla med enbart det han hade lust med var framträdande, där man från ett berömt klassfoto taget 1899 kan man se honom posera med ett bestämt drag kring munnen och armarna i kors. Men då han senare av sina föräldrar skickades till realskolan i provinshuvudstaden Linz gick det sämre. Hans flit bedömdes som oregelbunden och enbart i uppförande, gymnastik samt älsklingsämnet teckning gavs omdömet "tillfredsställande". Detta har förklarats med att landsortssonen Hitler där inte kände någon och därför genom sin personlighet kom att isoleras från andra. Inte heller när han av sin mor som nybliven änka 1904 skickades till realskolan i Steyer gick det bättre. Betyget var så dåligt att Hitler efter en "blöt" kväll använde det som toalettpapper. Den unge Adolf avlade aldrig studentexamen, och han fick en djupgående aversion mot allt vad skola hette. Istället tog dagdrömmarna om ett framtida konstnärskap överhanden. Åren i Linz och Wien Efter faderns bortgång sålde modern hemmet i Leonding och flyttade till Linz. Tillsammans med den pension hon erhöll efter sin avlidne make innebar det att hon kunde leva på tämligen god fot i en våning i staden. Inneboende var även sonen Adolf, som efter sina havererade studier ändå levde något av en dagdrönartillvaro. Att skaffa sig ett "brödyrke", som han kallade det, var honom fjärran. Ofta kunde man se honom flanera i och kring Linz, och han fantiserade om hur han en dag skulle omgestalta staden med nya byggnadsverk sprungna ur hans geni. Mån om sin klasstillhörighet, fadern hade som tulltjänsteman varit i kejserlig tjänst, och då han ansåg konsten och konstnärskapet främst vara en angelägenhet för samhällets eliter (därur ringaktandet av den konventionella borgerligheten) klädde han sig propert, ibland i hög hatt. Dessutom införskaffade han en elegant promenadkäpp med elfenbensinfattningar. Vanligen gick han på teater och opera på kvällarna, där han helst lyssnade till Richard Wagners operor som han beundrade. Rienzi, om den italienske "folktribunen" Cola di Rienzo, kom att få särskild betydelse för Hitler. På Linzoperan träffade han den ett år äldre August Kubizek som delade hans musikintresse, och de blev under de nästföljande åren oskiljaktiga vänner. På 1950-talet skulle denne, i Adolf Hitler, mein Jugendfreund, återberätta sina minnen och intryck av Hitler. I Linz började, enligt Kubizek, Hitlers politiska intresse att väckas. Han var som de flesta andra påverkad av de tysknationella stämningarna som behärskade staden (vilket bland annat manifesterades genom hälsningsfrasen Heil! sympatisörerna emellan). Hans senare utvecklade antisemitism kan, om man får tro Kubizek, likaså spåras tillbaka till denna period i Linz. Då Hitler i grunden kände sig motarbetad av en oförstående omvärld har Kubizek beskrivit hur han emellanåt kunde drabbas av hatiska och furiösa utbrott mot allt och alla. Båda förälskade sig också i samma flicka, Stefanie, men som Hitler, tunn och blek, aldrig vågade närma sig. 1907 flyttade Hitler till Wien och sökte in på konstakademin detta och följande år men blev ej antagen, samtidigt som hans vän och rumskamrat August Kubizek antogs som elev vid musikkonservatoriet (Kubizek skulle senare inleda en karriär som dirigent men som tvärt bröts genom krigsutbrottet 1914). 1907 dog också hans mor, vilket tog Hitler mycket hårt; "jag har aldrig sett någon så förkrossad av sorg" har moderns läkare, Eduard Bloch, berättat. (Trots att Bloch var av judisk härkomst skulle Hitler se till att Gestapo höll en skyddande hand över honom, efter Österrikes anslutning till Tyskland 1938; 1940 emigrerade Bloch till USA.) Då han ej blev antagen som konststuderande levde han åren som följde ett kringflackande liv i Wien och tjänade, enligt vad han själv uppgett, sitt uppehälle som murare och målare. Långa perioder saknade han helt fast inkomst. Under dessa år kom han i kontakt med starka antisemitiska och nationalistiska strömningar som var vanliga i den österrikiska huvudstaden med sina stora minoriteter av bland annat judar. Detta kom möjligen att senare forma hans åsikter; bortsett från Hitlers egna uppgifter i propagandaskriften Mein Kampf finns mycket begränsat stöd för att Hitler var antisemit före 1919. Det finns även hållpunkter för att Hitler inte skulle ha var antisemit före eller under första världskriget. Under tiden i Linz var hans favoritskådespelare nästan undantagslöst judar och under tiden i Wien hade han judiska bekanta, och de wienska "vykort" han målade för att försörja sig såldes huvudsakligen till judiska handlare. Därutöver finns bilder på hur Hitler 1919 följer Kurt Eisner, den mördade judiske ministerpresidenten i den bayerska rådsrepubliken, till hans sista vila (mer nedan). I Wien kom Hitler i personlig kontakt med Jörg Lanz von Liebenfels teorier om germanerna som den ariska herrerasen. I Wien levde också under tjugo år filosofen Houston Stewart Chamberlain som propagerade för pangermanism, och Hitler läste med förkärlek sin stora idols, Richard Wagners, politiska skrifter. I huvudstaden bevittnade Hitler också debatterna i parlamentet, som ibland slutade i kaos när ledamöterna talade sina modersmål, och hans förakt, inte bara mot den mångnationella Habsburg-monarkin, utan den parlamentariska demokratin som sådan stegrades. Hitler tog också intryck av den radikale nationalisten Georg von Schönerer och den kristligt sociale borgmästaren Karl Luegers retorik. Till denna hörde även antisemitismen. Enligt August Kubizek gick Hitler med i en antisemitisk förening, och återkom ständigt till fraser om "revolutionens storm", "riket" och den "ideala staten". För att undgå militärtjänstgöring i den österrikiska armén flyttade Hitler 1913 till Bayern och München. Första världskriget och mellankrigstiden Vid första världskrigets utbrott 1914 blev Hitler, sitt österrikiska medborgarskap till trots, krigsfrivillig i den tyska armén, där han kämpade vid västfronten under nästan hela kriget utan att nå högre grad än Gefreiter (ungefär vicekorpral). Intresseväckande i sammanhanget är att Hitlers befälhavare inte ansåg att Hitler hade det som krävdes av en ledare. Han erhöll dock fem olika utmärkelser under kriget, främst av dem Järnkorset av 2:a graden 1914 för tapperhet i fält samt 1918 ett järnkors av 1:a graden. Hitler blev lindrigt skadad i låret av en artillerigranat vid Le Barque 1916. Efter att ha vårdats som gassjuk i Pasewalk i november 1918 och där meddelats nyheten om den tyska kapitulationen återvände Hitler till kasernerna i München. Han var mycket besviken på den nya regimen ("novemberförbrytarna" som de kom att kallas) som han ansåg hade förhindrat Tysklands militära seger i kriget. Han var övertygad om att den så kallade dolkstötslegenden var sann, det vill säga tanken att politikerna på hemmaplan hade svikit soldaterna genom att sluta fred med fienden trots att den tyska armén egentligen var "obesegrad i fält" under kriget och hade blivit tvingad att kapitulera. Trots att den omedelbara följden av krigsnederlaget blev kejsardömets fall och utropandet av den demokratiska republiken skall han enligt en uppgift daterad 1939, lämnad av hans militära överordnade, Hans Mend, i slutet av 1918 ha yttrat: "Tack gode Gud att kungarnas kronor har fallit från trädet, nu har vi proletärer också något att säga till om". Mends trovärdighet som källa har dock betvivlats, då han också, i det så kallade Mend-protokollet, anklagade Hitler, tillsammans med sin "manliga hora", för homosexuella aktiviteter under kriget 1915. Uppgifterna har bl.a. av den svenske populärhistorikern Bengt Liljegren avfärdats som varande av allmänt tendentiös natur och sakna bevisvärde. Därtill kommer att de var tänkta att användas mot Hitler efter en planerad statskupp 1939. Efter kriget Hitler stannade kvar inom det militära och valdes till "Vertrauensmann" ("Förtroendeman") inom sitt förband, en uppgift som bland annat innebar att han skulle förmedla propaganda till soldaterna för att säkra deras lojalitet till den nya socialistiska regimen i Bayern. Enligt den judiske revolutionären Ernst Toller skulle han ha betecknat sig som socialdemokrat; "På den tiden var alla socialdemokrater", förklarade Hitler 1921. Hitler deltog inte heller i det militära nedkämpandet av den bayerska råds/sovjet-republiken våren 1919, trots att dess ledning inte bara hade ett framträdande judiskt, utan även ett tydligt kommunistiskt inslag. En av Hitlers främsta biografer, den internationellt erkände Joachim Fest, har förklarat detta med hur svagt utvecklat Hitlers politiska medvetande var vid denna tid: "Hans politiska indolens var starkare än den kränkande känslan att vara soldat i världsrevolutionens maktsfär. Han hade å andra sidan inga reella valmöjligheter. Den militära världen var det enda sociala system där han kände sig trygg. Ett beslut att lämna soldatlivet skulle ha varit detsamma som att återvända till den anonyma värld han kom ifrån." Inledningen på en politisk karriär Oaktat sina komprometterande kontakter med den "röda" regimen lyckades Hitler efter kontrarevolutionen hålla sig kvar inom armén och räddades ur rannsakningshäkte tack vare ingripande från några officerare. Han antog ett erbjudande om att bli politisk agent för riksvärnet men innan han anträdde sin tjänst genomgick han en "antibolsjevikisk skolning", ledd av högerradikala professorer vid Münchens universitet. Hitler skickades i början av september att granska en grupp vid namn Deutsche Arbeiterpartei DAP. Han deltog i debatten och imponerade på åhörare och blev, utan att ha blivit tillfrågad och utan att vara medlem i DAP, invald i arbetsutskottet. Det var även här han upptäckte sin retoriska talang som han för första gången visade på ett massmöte den 24 februari 1920. Historikern Sebastian Haffner menar att Hitlers tal började trevande, hade en ologisk struktur och ett oklart innehåll, men att hans framgång berodde på att han hade "hypnotisk förmåga" som kunde forma massorna. Haffner menar att detta också påverkade Hitler själv som genom insikten att kunna påverka andra människor fattade beslutet att bli "Führern". När han väl hade uppnått en ledande ställning inom DAP ändrade han namnet till Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei (NSDAP). I München lärde Hitler känna personer födda i Kejsardömet Ryssland och med personlig erfarenhet av Sovjetunionen, bland andra Alfred Rosenberg, Max Erwin von Scheubner-Richter och Fjodor Vinberg. Nazistpartiets blivande chefsideolog Alfred Rosenberg hade avlagt examen i arkitektur vid ett sovjetiskt universitet 1918. Rosenberg ansåg att kärnan i bolsjevikernas taktik var att fysiskt förinta sina fiender, en taktik som han uppfattade som effektiv, även om han vid denna tid fördömde den. von Scheubner-Richter var Hitlers utrikespolitiske rådgivare och ledde en organisation, vars mål var att störta sovjetregimen och som kanaliserade finansiellt stöd från exilryssar till nazistpartiet. Fedor Vinberg var en nära personlig vän till den mördade tsarinnan och bibringade Hitler uppfattningen, att Sovjetunionen var en judisk diktatur. Efter ett misslyckat försök till statskupp i München, 1923 (ölkällarkuppen) varvid von Scheubner-Richter blev skjuten, dömdes Hitler den 1 april 1924 till fem års fängelse i Landsbergfängelset. Under denna fängelsevistelse författade han första delen av boken Mein Kampf (troligen dikterad inför bland andra Rudolf Hess). Andra delen skrev han efter sin frigivning 1925. Böckerna är dels en tämligen utlämnande självbiografi, dels ett slags idéprogram för nationalsocialismen samt ett slags handbok i propaganda. Hitler fann en del av sin ideologiska inspiration hos Kristligt-sociala partiet i Österrike vars borgmästare i Wien, Karl Lueger, kombinerat antisemitiska och socialkonservativa ideal i sin politiska gärning. Mein Kampf präglas av ett rasistiskt elittänkande och en våldsam kritik mot villkoren i Versaillesfreden efter första världskriget. Hitler lanserade här de viktigaste punkterna för sitt program – nämligen upphävandet av Versaillesfreden, revansch mot Frankrike samt skapande av Lebensraum (’livsrum’) för det tyska folket österut. Livsrummet skulle skapas genom att krossa bolsjevismen (kommunismen) som i Hitlers ögon näst efter judendomen var det tyska folkets värsta fiende. Hitler avtjänade bara en liten del av sitt fängelsestraff och frisläpptes redan den 20 december 1924. Det beslöts efter detta att Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet skulle erövra regeringsmakten med parlamentariska medel. Perioden 1925–1930 ägnade Hitler främst åt att agitera och bygga ut partiapparaten med sig själv som enväldig Führer. Den stora depressionen i början av 1930-talet ledde till massarbetslöshet i Tyskland, som i kombination med utbrett politikerförakt och missnöje med Versaillesfreden gav Hitler den hjälp han behövde för att vinna stöd från de breda folklagren. Vid riksdagsvalet 1930 gick NSDAP från 2,8 procent år 1928 till att bli det näst största partiet efter socialdemokraterna med 18,3 procent av rösterna. Under de närmaste två åren gjorde han sig berömd genom att resa landet runt med flygplan i mycket stor omfattning till olika arrangerade massmöten där han med mycket stor prakt spred ut sitt program och vann gehör för sitt budskap. I juli 1932 blev Nationalsocialisterna Tysklands största parti med drygt 37,3 procent av rösterna. Hitler, som varit statslös sedan han avsagt sig sitt österrikiska medborgarskap 1925, erhöll tyskt medborgarskap genom en politisk manöver i februari 1932, då den nazistiske inrikesministern i Braunschweig utnämnde Hitler till attaché vid Braunschweigs legation i Berlin. Detta innebar att Hitler automatiskt blev tysk medborgare och därför kunde ställa upp i presidentvalet samma år men förlorade mot den sittande presidenten Paul von Hindenburg med drygt 30 procent. I november samma år backade nazisterna till 33 procent – till största del till kommunistpartiets förmån – men förblev det största partiet med fler mandat än socialdemokratiska SPD. Vägen till kriget Sedan den parlamentariska krisen efter valresultaten 1932 förvärrats vintern 1932/33 presenterade f d rikskansler Franz von Papen en lösning för president Hindenburg; en "nationell koncentrationsregering" skulle utses med Hitler som rikskansler men med von Papen som vicekansler och med övervägande icke-nazistiska ministrar från den sittande Schleicherregeringen. Efter misslyckade försök att ena socialdemokrater och konservativa till en koalition insvors Hitler den 30 januari 1933 till rikskansler av president Hindenburg. Förutom NSDAP med två ministerposter (Wilhelm Frick som inrikesminister och Hermann Göring som minister utan portfölj) ingick Tysknationella folkpartiet i regeringen med Alfred Hugenberg som minister med ansvar för livsmedel. De flesta tunga poster, främst utrikesminister Konstantin von Neurath, justitieminister Franz Gürtner och finansminister Lutz Schwerin von Krosigk kvarstod på sina poster i enlighet med avtalet. Med endast ett departement under nazistisk kontroll och Franz von Papens löften om att hålla Hitler i schack i kontroversiella frågor var tillräckligt för att Hindenburg skulle godta förslaget och ge den nya regeringen en chans. En knapp månad senare, den 27 februari brändes riksdagshuset ner, vilket skylldes på kommunisterna och därmed inte stärkte deras ställning. Med stöd av detta och genom att öppet anklaga kommunisterna för mordbranden drevs Hindenburg till att underteckna nya lagar som innebar inskränkningar i de medborgerliga rättigheterna (Riksdagsbrandförordningen). Samtidigt lät Hitler arrestera och fängsla kommunistpartiets ledamöter, och den 5 mars 1933 hölls på rikskansler Hitlers begäran nyval. Efter en massiv och energisk valkampanj och hoppet om en stabil regering med radikala åtgärder åt inflation, arbetslöshet och kaos gav nationalsocialisterna 288 mandat och vann därmed i samverkan med koalitionspartnern tysknationalisterna (52 mandat) en absolut majoritet om 340 av 647 mandat i riksdagen. Därmed var Hitlers ställning som regeringschef säkrad. Efter riksdagsbranden var redan upprördheten i landet stor, och efter ett avtal med samtliga riksdagspartier utom socialdemokraterna – som vägrade foga sig – drev Hitler den 23 mars igenom den så kallade Fullmaktslagen (Ermächtigungsgesetz), som gav regeringen lagstiftande rätt i fyra år – i praktiken diktatorisk makt, eftersom den nazistiska regeringen därmed kunde lagstifta bort sina politiska fiender. För att uppnå de 432 mandat som krävdes för att genomdriva lagen hade Hitler genom skicklig retorik och löften lyckats få även de neutrala partierna på sin sida med löften om att använda lagen sparsamt. Kommunistiska KPD fick inte delta i omröstningen eftersom deras 81 mandat hade ogiltigförklarats efter riksdagsbranden (se ovan). Hitlers löften skulle snart visa sig utebli. I juni 1933 förbjöds socialdemokratiska partiet, övriga partier utom nazisterna uppmanades till att upplösa sig själva och judar, romer, kommunister, socialister samt andra som vägrade att inordna sig började att förföljas av den nazifierade poliskåren och SA-trupperna. Många sattes i de koncentrationsläger som börjat öppnas. Hitler var en skicklig talare med demagogisk rutin och han hade en enastående förmåga att piska upp en näst intill hysterisk stämning under sina synnerligen välregisserade tal. Många tyskar beskriver det som att de blev "trollbundna" av att höra hans politiska tal. Många såg i Hitler en "räddande ängel" som kunde få landet på fötter igen och rädda Tyskland från det kaos som rått under hyperinflationen 1923. I augusti 1934 avled president Paul von Hindenburg, och den lagstiftande regeringen lät överföra den döde statschefens befogenheter till Hitler, som tog sig titeln Führer und Reichskanzler. I praktiken hade han redan varit diktator sedan 23 mars föregående år, då han med diktatorisk auktoritet inom det nazistiska partiet, som helt kontrollerade regeringen och med majoritet i riksdagen, och tillräckligt stort folkligt stöd kunde driva igenom vilka lagar han ville. Den 30 juni 1934 hade stora delar av SA:s ledarskikt, Gregor Strasser samt Hitlers företrädare Kurt von Schleicher mördats på Hitlers order (se Långa knivarnas natt). Även vicekansler von Papen skulle ha mördats men satt vid tillfället i trygghet i husarrest. Verkställandet stod Heinrich Himmlers SS för. Orsaken var att det inom SA:s ledning med högste chefen Ernst Röhm i spetsen fanns starka socialistiska strömningar som praktiskt taget ville avskaffa kapitalismen. För att få det stöd han behövde från militären och industrin beslutade Hitler att oskadliggöra SA:s ledning. Dessutom var Hitler orolig för att Röhm själv hade för stora maktambitioner och planerade att störta honom genom en kupp. I ett tal till tyska riksdagen den 13 juli 1934 rättfärdigade han sitt handlande i denna "Tysklands ödestimma". Hitler hade kommit till makten främst tack vare sina löften att utplåna arbetslösheten (som var cirka 40 procent 1932) och upprätta landets "heder" genom att befria tyskarna från de enligt honom helt oacceptabla villkoren i Versaillesfreden. Tre år efter att NSDAP fått makten var arbetslösheten så gott som utraderad. Detta hade blivit möjligt dels genom en intensiv militär upprustning och jättelika offentliga byggnadsprojekt, inte minst motorvägsbyggen (Autobahn) och dels genom att kvinnor uppmuntrades att stanna hemma. Detta gjorde att Hitler även efter maktövertagandet behöll sin popularitet hos befolkningen. Upprustningen och nybyggena finansierades till stor del av valutamanipulation men de negativa effekterna kom att skjutas upp tills Tyskland kunde tömma erövrade nationers guldreserver. Adolf Hitler var från och med Hindenburgs död 1934 helt enväldig. I den nazistiska staten fanns ingen skriven författning som inskränkte stats- och regeringschefens makt. I realiteten innebar det att inget viktigt beslut över huvud taget kunde fattas mot Führerns (det vill säga Hitlers) vilja, och det fanns följaktligen inga legala möjligheter att kontrollera eller avsätta honom. Systemet gjorde att Hitler och den nazistiska staten smälte samman till ett. Führerns ord var lag, och det innebar förräderi att på allvar motsätta sig Hitlers vilja. För att lägga mesta kraften på det som intresserade honom mest, utrikespolitiken (i stort sett liktydigt med planeringen inför andra världskriget) delegerade han många befogenheter till de ministrar som ansvarade för inrikespolitiken. Hitler kunde dock (om han så önskade) återkalla dessa befogenheter och avsätta eller till och med låta mörda sina ministrar om de inte ansågs pålitliga. Propagandaministeriet som leddes av Joseph Goebbels hade en viktig uppgift i att sprida propaganda om den nazistiska statens överlägsenhet och dess ofelbare ledares förträfflighet. Någon riktig personkult hann inte växa fram innan andra världskriget startade men det fanns långt gångna planer på att införa en "nazistisk religion" där Hitler fick en gudaliknande status (se även kejsarkult och personkult). En rad spektakulära monument till Hitlers och nazistatens ära planerades också. I strid mot villkoren i Versaillesfreden efter första världskriget återinförde Hitler allmän värnplikt 1935 och inledde en kraftig upprustning av flottan och flygvapnet (Luftwaffe), året efter besattes även det demilitariserade Rhenlandet, och man lämnade även Nationernas förbund. Även detta var uppenbara brott mot Versaillesfreden. Då västmakterna nöjde sig med att protestera tolkade Hitler det som ett svaghetstecken hos framför allt britter och fransmän och fortsatte sina planer att skapa Lebensraum för sitt tusenåriga "tredje rike". Östeuropa skulle erövras, Sovjetunionen krossas och judarna utrotas tillsammans med andra folk som enligt nazisterna saknade existensberättigande. Den slaviska befolkningen skulle förslavas, deporteras bortom Uralbergen eller likvideras. Parallellt med den kraftiga upprustningen av armén sökte Hitler allierade inför ett framtida storkrig. Det ledde 1936 till ett närmande till det fascistiska Italien som styrdes av Benito Mussolini. Han inledde också ett samarbete med Japan som sedan början av 1930-talet bedrev en mycket aggressiv utrikespolitik. Detta samarbete ledde 1940 fram till en försvarspakt med japanerna. Nästa steg för att förverkliga sina planer blev att 1938 ansluta Österrike (Ostmark) och delar av Tjeckoslovakien (Sudetenland) till Tyskland, som då kom att kallas Stortyskland. Återigen nöjde sig Storbritannien och Frankrike med att protestera, man ville till varje pris undvika ett nytt storkrig. I en berömd konferens i München i september samma år gick Storbritanniens premiärminister Neville Chamberlain med på en försäkran från Hitler att denne inte skulle göra anspråk på fler landområden i Europa (så kallad eftergiftstaktik). Hitler visade sig frustrerad efter Münchenavtalet eftersom han hade hoppats på ett begränsat krig som skulle ha möjliggjort en större succé, men denna åsikt delades varken av hans omgivning eller det tyska folket som befarade att Tyskland skulle förlora ett krig. Därför reagerade den tyska offentligheten med stor lättnad när Münchenkrisen inte ledde till ett nytt krig. Efter annekteringen av Sudetenland hölls ett val den 5 december 1938 där annekteringen (enligt officiella siffror) fick stöd av 97,3 procent av väljarna. Våren 1939 införlivades emellertid även resten av Tjeckoslovakien (Böhmen-Mähren) och när Hitler sommaren 1939 kom med nya krav, denna gång på Polen, förklarade britterna och fransmännen att de skulle förklara krig mot Tyskland om Hitler beslutade sig för att angripa Polen. Även om revansch mot Frankrike var en av huvudpunkterna i Hitlers program önskade han troligen aldrig något krig mot Storbritannien. Då fransmän och britter sade sig vara beredda att förklara krig mot Tyskland i händelse av att man anföll Polen accepterade Hitler inviten från Sovjetunionen som 23 augusti 1939 resulterade i Molotov–Ribbentrop-pakten. Nyheten om pakten mellan Tyskland och Sovjetunionen väckte oerhörd häpnad i Europa. Hitler å sin sida ville till varje pris undvika ett nytt tvåfrontskrig vilket var fallet i första världskriget. Med överenskommelsen med Sovjetunionen torde han ha räknat med att västmakterna skulle avstå från att förklara krig när han inledde det planerade angreppet mot Polen. Stalin skulle låta honom hållas när anfallet mot Frankrike inleddes. När fransmännen var besegrade skulle han med ryggen fri kunna inleda "korståget mot bolsjevismen", det vill säga kriget mot Sovjetunionen. Analysen att västmakterna skulle förbli passiva visade sig vara felaktig. Andra världskriget Erövringarna (1939-1941) Att Hitler ville föra krig var ingen hemlighet, utan tvärtom något som han hade annonserat genom hela sin politiska karriär. Revanschen mot Frankrike var en viktig punkt på Hitlers agenda, likaså att ta tillbaka de förlorade områden efter första världskriget. Idén att erövra Sovjetunionen dök upp för första gången i april 1924, något som han även skrev i Mein Kampf som kom ut 1925. Däremot såg han England mer som en framtida bundsförvant. Som långsiktigt mål formulerade Führern att skapa ett tyskt rike som skulle dela världen med tre andra stormakter: Storbritannien, USA och Japan. Sina krigsplaner uppenbarade Hitler första gången inför sin närmaste politiska och militära krets den 5 november 1937, vilket dokumenterats i Hoßbachprotokollet. Enligt Martin Bormanns anteckningar från februari 1945 ville Hitler slå loss under Münchenkrisen 1938, men att han inte kunde börja kriget eftersom Frankrike och Storbritannien gick med på alla krav. Inför chefredaktörerna för de tyska tidningarna i November 1938 erkände han att alla tal om fred de föregående åren hade som syfte att dölja den upprustning som hade pågått samtidigt. Andra världskriget började med det tyska överfallet mot Polen. Efter första världskriget hade Danzig fått statusen "fristaden Danzig" och hade fått Nationernas förbunds skydd. Staden låg mellan de tyska provinserna Pommern och Ostpreussen vilket ledde till det tyska kravet att Danzig skulle "heim ins Reich" ("hem till riket"). Redan i maj 1939 hade Hitler förklarat för sina generaler att Danzig inte var ett mål i sig utan att det var en etapp mot en utvidgning av Tyskland österut. Hitlers ultimatum till den polska regeringen att få den polska korridoren och Danzig avböjdes eftersom man räknade med Frankrikes och Storbritanniens stöd. Ett annat viktigt skäl var att Hitlers krav, om de hade gått igenom, hade lett till att Polen hade förlorat stora landområden vilket i sin tur hade gjort det omöjligt att försvara landet mot framtida angrepp. Den polska regeringens agerande passade Hitler utmärkt som längtade efter att börja kriget. För att undvika ett tvåfrontskrig hade Nazityskland slutit ett avtal med Josef Stalins kommunistiska Sovjetunionen den 23 augusti 1939. Denna icke angreppspakt fick namnet Molotov–Ribbentrop-pakten (efter Sovjetunionens och Tysklands utrikesministrar). För Hitler var målet dock enbart att skapa sig en bättre utgångsposition för tillfället. Redan i början av augusti hade han sagt till NF-kommissionären Carl Burckhardt att han skulle anfalla Sovjetunionen så fort västmakterna var besegrade. Till detta fanns ett hemligt protokoll om en uppdelning av nordöstra Europa mellan Tyskland och Sovjetunionen. Tyskland skulle få större delen av Polen i utbyte för att Sovjetunionen fick Polens östliga delar, de tre baltiska länderna samt Finland. Nu behövde Hitler inte bekymra sig om Sovjetunionen (för tillfället), och troligen hoppades han att västmakterna (och Italien, som ännu inte var en pålitlig bundsförvant) skulle låta honom få som han ville igen. Den 31 augusti 1939 berättade tysk radio om ett förslag från Hitler för att lösa Polenkrisen. Senare erkände han gentemot sin diplomatiske tolk Dr. Schmidt att radiosändningen var ett alibi för att ge sken av att han hade försökt att bevara freden i Europa. Bakom kulisserna dock hade Hitler tillintetgjort varje medlingsförsök; han var rädd för att "någon fähund i sista ögonblick skulle lägga fram en medlingsplan". För att ge tyskarna ett svepskäl för att angripa Polen fick SS order om att iscensätta provokationer. En grupp SS-soldater tog på sig polska uniformer och överföll den tyska radiostationen Gleiwitz som befann sig nära den tysk-polska gränsen. När Tyskland anföll Polen den 1 september förklarade Hitler inför riksdagen: "Sedan kl. 5.45 imorse skjuter vi nu tillbaka". Till skillnad från augusti 1914 fanns det dock inga större patriotiska känsloyttringar den här gången, den tyska befolkningen förhöll sig mestadels passiv. Den tyska offentligheten tyckte att den polska korridoren skulle bli en del av Tyskland, men utan krig. Hitler själv hade varit medveten om tyskarnas olust att föra krig igen och hade inför journalister i november 1938 förklarat att han var tvungen att hela tiden prata om fred för att i hemlighet kunna förbereda landet för ett nytt krig. När Storbritannien (tillsammans med Frankrike) förklarade krig mot Tyskland den 3 september var Hitler besviken eftersom han inte såg landet som en fiende att slåss emot samt att han var orolig över att ett krig mot Storbritannien skulle leda till Tysklands nederlag. Oron minskade dock när västmakterna förblev helt passiva under denna fas av kriget samtidigt som Polen besegrades snabbt. När Polen hade erövrats började också tyskarnas ockupationspolitik vars mål var att utrota både de judiska polackerna och den polska eliten. Det finns ingen skriftlig order från Hitler om detta, men det finns andra källor som belägger vad han hade i åsyfte. Exempelvis åberopade Heydrich i juli 1940 en "utomordentligt radikal specialbefallning av Führern" för att genomföra utrotningen och det finns även ett memorandum av Himmler från maj 1940 där han pratar om att eliminera delar av den polska befolkningen och att förslava dem som inte hade utrotats. Enligt historikern Sebastian Haffner är Himmlers memorandum ett tydligt tecken på vad Hitler ville eftersom han menar att Himmler var Hitlers högra hand och språkrör när det gällde regimens förbrytelser. I Polen dog under kriget ungefär var sjätte invånare, 6 miljoner människor. Den 9 april 1940 inleddes invasionen av Danmark och Norge, i maj började anfallet mot Frankrike. Under erövringen av Polen och Danmark respektive Norge hade Hitler lyssnat på sina militära experter. När fälttåget mot väst inleddes intog han en mer ledande roll. Enligt Sebastian Haffner var Hitler en drivande kraft bakom fälttåget mot Frankrike och Hitler var även den som gav stöd till von Mansteins plan som ledde till erövringen av Frankrike. Enligt Haffner måste Hitlers betydelse understrykas eftersom det fanns ett stort motstånd mot hans idéer. Generalstabschefen Halder motsatte sig planen och en del generaler var till och med beredda att genomföra en kupp mot Hitler eftersom de befarade att ett krig mot Frankrike skulle leda till en liknande utgång som under första världskriget när offensiven fastnade i ett skyttegravskrig. När Frankrike hade besegrats efter sex veckor bestämde sig Hitler för att genomföra kapitulationsförhandlingarna i samma tågvagn där tyskarna hade kapitulerat 1918. Några dagar efter kapitulationen åkte Hitler till Paris för att titta på några av stadens sevärdheter. Den 6 juli anordnades en segerparad till Hitlers ära. Enligt Bengt Liljegren ökade Hitlers popularitet avsevärt efter segern över Frankrike. Enligt historikern Götz Aly måste detta dock sättas in sitt rätta sammanhang. Han menar att tyskarna hade ett enormt förtroende för Hitler fram till sommaren 1939, men när kriget började minskade populariteten stadigt. Aly påpekar dock också att Hitlers popularitet fick ett litet uppsving efter segern mot Frankrike, men enligt Aly ska detta uppsving inte överskattas. Efter erövringen av Frankrike övervägde Hitler att invadera Storbritannien under kodnamnet "Operation Seelöwe" ("sjölejon") men eftersom han bedömde det som för riskabelt ville han istället tvinga landet till ett fredsslut genom kontinuerliga bombräder mot storstäderna ("slaget om Storbritannien") vilket dock misslyckades. Trots denna motgång satte Hitler igång med sin plan att överfalla Sovjetunionen, han hoppades att en snabb seger mot det stora landet i öster skulle binda USA i Stillahavsområdet samtidigt som Storbritannien då inte kunde räkna med hjälp från Förenta Staterna. Hitlers anfallsplaner föranledde Hitlers ställföreträdare Rudolf Hess att på eget bevåg flyga till England i en Messerschmidt 110 för att mäkla fred med Storbritannien. Hess önskemål gick inte i uppfyllelse, istället arresterades han. Hitler förklarade händelsen officiellt med att Hess hade fått ett nervsammanbrott. Ett annat problem för Hitler var att Italien hade betydande problem att erövra balkanhalvön vilket ledde till att Hitler sände trupper dit för att hjälpa sin bundsförvant. Därmed fördröjdes angreppet mot Sovjetunionen. Dessutom kunde Hitler genom skicklig diplomati liera Ungerns Miklós Horthy, Rumäniens Ion Antonescu samt Bulgariens Bogdan Filov till Tyskland. På våren 1941 förberedde Hitler invasionen mot Sovjetunionen. Tanken var att erövra och att utplundra landet vilket skulle ge Tredje riket en avgörande fördel i det fortsatta kriget. Tyska Wehrmacht skulle försörjas via de livsmedel som fanns i Sovjetunionen. Enligt beräkningar från lantbruksministeriet skulle denna strategi leda till 20-30 miljoner hungerdöda, även ryska krigsfångna planerades att svälta ihjäl. "Detta är ett utrotningskrig" deklarerade Hitler inför sina generaler den 30 mars 1941. Enligt kommissarieordern (6 juni 1941) skulle sovjetiska politiska officerare, kommunister, sabotörer och judar betraktas som partisaner och skjutas. Förutom det ideologiska målet, att utrota den "judiska bolsjevismen", ville Tyskland dessutom få kontroll över spannmål i Ukraina samt oljan i Kaukasus. Det konkreta beslutet att överfalla fattade Hitler redan den 31 juli 1940: en blockad mot Storbritannien och en seger mot Sovjetunionen skulle öka Englands beredskap för att sluta fred med Tyskland. När överfallet började den 22 juni 1941 läste propagandaminister Goebbels upp ett tal av Hitler kl. 5.30 på morgonen. I talet erkände Hitler att icke-angreppspakten från augusti 1939 hade varit en taktisk manöver och han framställde överfallet som en reaktion på sovjetisk provokation. Kl. 3.15 på morgonen den 22 juni 1941 inleddes "Operation Barbarossa" med tungt artillerield som följdes av att Wehrmachtförband korsade gränsen. Den röda armén överrumplades helt och hållet av anfallet och led stora förluster i denna inledande fas av kriget. När överfallet började var Hitler mer dämpad, men han blev mer optimistisk efter de stora framryckningarna under de första månaderna. Offensiven fastnade dock under regnperioden på hösten och när vintern kom började den röda armén med sin motoffensiv som slog angriparna tillbaka utanför Moskva. Hitler var utom sig och förbjöd sina trupper att dra sig tillbaka. Hitler hade redan innan kriget mot Sovjetunionen inleddes förklarat att detta skulle bli ett krig där ingen hänsyn skulle tas till krigets lagar. Målet var enkelt men extremt brutalt. Sovjetunionen skulle krossas till varje pris, och hela området fram till Uralbergen skulle tas i besittning. Judar, kommunister och alla andra som påstods hota det tyska folkets existens skulle utrotas, 14 miljoner slaver skulle bli arbetsslavar, uppemot 40 miljoner skulle avrättas och lika många deporteras. Kriget på östfronten var ett masskrig som saknar motstycke i storlek och brutalitet. Kriget beräknas ha kostat 27 miljoner ryssar livet, varav 17 miljoner var civila. I siffran ingår också minst 3 miljoner soldater som dog som krigsfångar. De dog av svält, sjukdomar, misshandel eller blev helt enkelt massavrättade. När japanerna attackerade Pearl Harbor den 7 december 1941 kom detta som en total överraskning för tyskarna. Fyra dagar senare förklarade Hitler krig mot USA, vilket han offentliggjorde i ett tal inför riksdagen på eftermiddagen den 11 december. I ett läge där Tysklands trupper precis hade lidit sitt första stora nederlag utanför Moskva är skälet till Hitlers krigsförklaring fortfarande något som historikerna diskuterar. Historikern Antony Beevor ser orsakerna i att Hitler ville ge tyska ubåtar möjligheten att intensifiera sjökriget i Atlanten och att Hitler såg USA som ett land dominerat av judarna vilket i Hitlers ögon ändå skulle leda till krig med Tyskland förr eller senare. Historikern Sebastian Haffner förklarar Hitlers beslut utifrån nederlaget utanför Moskva. Haffner menar att det misslyckade fälttåget i Ryssland visade Hitler att han inte längre kunde vinna kriget mot Sovjetunionen. Och om segern inte längre var inom räckhåll så kunde heller inte England övertalas till ett fredsslut och därmed kunde Hitler likagärna förklara krig mot USA. Haffner menar dessutom att det inte är en slump att krigsförklaringen mot USA den 11 december och Wannseekonferensen den 20 januari ligger så nära inpå varandra. Eftersom kriget inte längre gick att vinna struntade Hitler i en militär seger och fokuserade istället helt och hållet på att utrota judarna. Detta förklarar enligt Haffner också varför Hitlers strategi under krigets andra hälft gick ut på att försvara alla ockuperade områden så långt som möjligt: för att kunna mörda så många judar som möjligt. Förintelsen (fr.o.m. 1941) "Avlägsnandet av judarna" var en av de mest centrala punkterna i Hitlers och nationalsocialismens politik. Redan i Mein Kampf skrev Hitler att om Tyskland "låtit tolv eller femton tusen av dessa hebreiska folkfördärvare smaka giftgasen så som hundratusen av våra allra bästa tyska arbetare från alla skikt och yrken måste på slagfältet, då skulle inte miljonoffret på fronten ha varit förgäves". Denna politik mot judarna sattes igång genast efter maktövertagandet 1933 varvid några centrala punkter var bojkotten mot judiska affärer i april 1933, Nürnberglagarna i september 1935 och Kristallnatten 1938. Enligt Goebbels dagboksanteckningar bestämde Hitler att polisen skulle dra sig tillbaka under Kristallnatten så att våldsamheterna mot judarna inte skulle hindras. Från 1937 hade säkerhetstjänsten under Reinhard Heydrich fått en allt mer central roll i judepolitiken som utvecklade planer på att fördriva judarna från Tyskland. När andra världskriget började radikaliserades politiken gentemot judarna vilket visade sig i allt fler förbud mot dessa. Samtidigt utvecklades planer på att deportera judarna till reservat i utkanten av Tysklands maktområde, ett pilotprojekt under ledning av Adolf Eichmann som godkändes av Hitler personligen. En annan tanke bestod i "Madagaskarplanen" där alla judar inom det av Tyskland ockuperade området skulle avlägsnas till Madagaskar. Tanken med dessa planer var att judarna skulle utplånas långsiktigt genom dåliga levnadsförhållanden, låga födelsetal och bestraffningar. När "Madagaskarplanen" inte gick att genomföra eftersom ön låg utanför Tysklands maktsfär fick Heydrich i början av 1941 i uppdrag av Hitler att utarbeta en plan för den slutgiltiga lösningen av judefrågan. Detta resulterade i Heydrichs förslag att deportera judarna till Sovjetunionen efter att landet hade besegrats. Kriget mot Sovjetunionen inleddes den 22 juni 1941 och redan innan fälttåget började hade Hitler varit tydlig med att detta krig hade som syfte att förinta både kommunismen och judarna. Riktlinjerna som "Führern" tillkännagav våren 1941 gjorde att tyska soldater i princip inte längre kunde åtalas för krigsbrott. Utöver det bildades "specialenheter" ("Einsatzgruppen") (under ledning av SS-chefen Heinrich Himmler) som fick i uppdrag att skjuta judar. Massavrättningar av judar i Sovjetunionen övergick snabbt i att mörda Sovjetunionens civilbefolkning i stor skala. Härvid försäkrade sig Himmler alltjämt om att han hade Hitlers stöd. Under sensommaren 1941 trappades politiken mot judarna upp och i september hade Hitler bestämt sig för att deportera alla judar inom det tyska riket och protektoratet vilket under hösten utvidgades till att gälla alla judar inom hela tyska maktområdet. Samtidigt skedde en propagandistisk upptrappning mot judarna. Redan i ett riksdagstal i januari 1939 menade Hitler att ett nytt världskrig skulle innebära "en utrotning av den judiska rasen i Europa". Vid ett möte med Tredje Rikets ledande nazister den 12 december 1941 upprepade Hitler sitt budskap från januari 1939 (se ovan). Goebbels noterade i sin dagbok efteråt: "Angående judefrågan är Führern fast besluten att göra rent bord. Han har förkunnat profetian om judarna, att om de ännu en gång skulle åstadkomma ett världskrig skulle de få uppleva sin egen förintelse [...] Världskriget är här, judarnas förintelse måste bli den nödvändiga konsekvensen". Efter ett samtal med Hitler den 18 december 1941 noterade Himmler: "Judefråga/utrota som partisaner". En central händelse i massmordet på Europas judar var Wannseekonferensen den 20 januari 1942 där man tog det formella beslutet av nazibyråkratin att verkställa den "slutgiltiga lösningen av judefrågan", det vill säga den avsiktliga och totala utrotningen av Europas judiska befolkning. När Reinhard Heydrich bjöd in till Wannseekonferensen den 20 januari 1942 hade redan hundratusentals judar mördats. Genom att bjuda in till ett sådant möte ville Heydrich informera den ledande byråkratin och göra den medansvarig genom att berätta om detaljerna i Förintelsen. Innan konferensen fanns det två konkurrerande planer: Heydrich ville deportera Europas 11 miljoner judar till utkanterna av det tyska riket där judarna skulle utplånas långsiktigt på grund av dåliga livsvillkor, hårt tvångsarbete och direkta mordaktioner. Heinrich Himmler däremot ville påskynda folkmordet utan en heltäckande plan. Under Wannseekonferensen var det Himmlers linje som fick stöd, bland annat eftersom det hade utvecklats möjligheten att massmörda människor genom att gasa ihjäl dem. För att genomföra massmordet byggdes så kallade förintelseläger, där Auschwitz i Polen var ett av de största och mest beryktade. I dessa läger tros cirka 9 miljoner människor ha mördats. Offren utgjordes av judar, romer, homosexuella, handikappade, prostituerade, politiskt oliktänkande (särskilt kommunister) samt fyra miljoner etniska polacker. Inrättandet av förintelselägren var ett resultat av att det var mycket svårt att dölja massmord i en sådan ofattbar skala. I dödsfabrikerna gick "processen" mycket snabbare och var lättare att dölja. Hitler besökte aldrig själv Auschwitz eller något annat koncentrationsläger utan överlät hela planeringen och genomförandet av folkmorden på Schutzstaffel som leddes av Heinrich Himmler. Andra centrala personer i planeringen var Himmlers högra hand Reinhard Heydrich och Adolf Eichmann. Vissa har genom åren hävdat att Förintelsen skedde utan att Hitler kände till den. Detta eftersom det inte finns något bevarat dokument där Hitler direkt beordrade Förintelsen. En överväldigande majoritet av historiker och andra forskare menar dock att detta påstående saknar grund. Historikern Bengt Liljegren räknar upp några bevis på Hitlers centrala roll i Förintelsen som t.ex. riksdagstalet från januari 1939 där han pratar om utrotningen av den judiska rasen. Det finns även flera vittnesmål om att Hitler sedan 1941 flera gånger pratade om att antingen låta judarna jobba ihjäl sig eller att utrota dem och jämförde Förintelsen med Louis Pasteurs och Robert Kochs kamp mot sjukdomar. Sommaren 1941 berättade Reinhard Heydrich för Adolf Eichmann: "Führern har beordrat fysisk utplåning". Likaså var Albert Speer helt säker på att det var otänkbart att ett viktigt beslut fattades utan att Hitler hade godkänt det. Att det inte finns någon central order från Hitler om att utrota judarna beror enligt historikern Hans Mommsen på att Hitler praktiserade ett "polykratiskt regerande", dvs. att låta saker och ting gå och att enbart ingripa om olika intressen råkade i konflikt med varandra. Hitler signalerade sin vilja som de lägre befälen sedan verkställde på eget initiativ. Slutet på expansionen och reträtt (1942-1944) 1942 inledde tyskarna en ny offensiv mot oljefälten i Kaukasusregionen. Till en början marscherade trupperna framåt men under hösten 1942 gick operationen i stå. Hitler insisterade på att erövra staden Stalingrad (idag: Volgograd) vid floden Volga, något som stötte på motstånd hos generalstabschefen Franz Halder som tyckte att armén borde koncentreras mot oljefälten istället. Sammandrabbningen mellan tyska Wehrmacht och den röda armén slutade med att Tysklands sjätte armé omringades i Stalingrad i november 1942. Utbrytningsförsök förbjöds av Hitler och den 2 februari 1943 gick 137 000 tyska soldater i fångenskap. Slaget vid Stalingrad och de allierade framgångarna i Nordafrika markerade vändpunkten i andra världskriget vilket enligt Bengt Liljegren även påverkade Hitler som fick en allt dystrare sinnesstämning, Albert Speer ansåg till och med att diktatorn var deprimerad. Hitler slutade titta på film, lyssnade inte längre på musik och minskade antalet offentliga tal. Varje dag i Wolfsschanze följde ett fast schema där militära genomgångarna varvades med fasta måltider där Hitler och hans sällskap pratade om många olika ämnen, kriget berördes då väldigt sällan. När diktatorns humör försämrades efter nederlagen infördes testunder som skulle förbättra hans sinnesstämning. Även Berghof blev en allt viktigare tillflyktsort för Hitler. Krigets slut (1944–1945) När kriget gick allt sämre samlades konservativa krafter inom armén som ville undanröja Hitler. I slutet av 1943 fanns det färdiga planer på att genomföra en statskupp, men ett svårare problem var hur man kunde komma åt Hitler, flera attentatsförsök mellan 1943 och 1944 misslyckades. Greve Claus Schenk von Stauffenberg var den som slutligen fick i uppdrag att genomföra attentatet. Som stabschef hos chefen för reservarmén hade han nära tillgång till Hitler och placerade en bomb nära Hitler under en lägesrapport den 20 juli 1944. Bomben detonerade men Hitler överlevde med lättare skador, antagligen eftersom han just vid explosionen lutade över ett tungt bord som skyddade honom från bomben. Stauffenberg och 200 andra inblandade avrättades, 5 000 personer arresterades. Bilderna från avrättningarna transporterades till Wolfsschanze och visades för Hitler som tittade på dem med tillfredsställelse. Efter attentatet den 20 juli beskrevs Hitler som sjuk av sin närmaste omgivning, något som bekymrade Martin Bormann. Hitlers personlige läkare Theodor Morell verkade dock hittat en behandling som hjälpte diktatorn att tillfriskna. Morell använde en blandning av olika preparat som huvudsakligen bestod av hormoner, druvsocker och vitaminer. Även om vissa inslag av droger förekom (ögondroppar med kokain exempelvis) var Hitler inte drogberoende, även om han enligt Bengt Liljegren var psykiskt beroende av Morells medicin. Att Hitler mådde bättre visade sig också i att hans livskraft väcktes på nytt under sensommaren 1944. Situationen som Tyskland befann sig i då var jämförbar med läget hösten 1918, strax före första världskrigets slut, när den tyska militära ledningen hade dragit slutsatsen att kriget var förlorat och borde avslutas. Men till skillnad från september 1918 bestämde sig Hitler för att fortsätta kampen in i det sista. För att säkerställa detta och förhindra en kapitulation i förtid lät han genomföra "Aktion oväder" den 22 augusti 1944 där f.d. ministrar, borgmästare, parlamentsledamöter, partifunktionärer, mm. arresterades. Dessutom lyckades Hitler att stabilisera den militära situationen genom att organisera "Folkstormen (Volkssturm)" (där alla män från 16 till 60 år ingick) samtidigt som han ökade kampviljan genom ständigt prat om " ett undervapen" som skulle vända krigslyckan. Den 20 november lämnade diktatorn "Wolfsschanze" för sista gången för att bege sig till Führerbunkern i Berlin. Den 16 januari 1945 anlände Hitler till Berlin och inrättade sitt högkvarter i rikskansliet på Wilhelmstrasse. Den 16 december beordrade Hitler Ardenneroffensiven, den sista offensiven på västfronten som trots några inledande framgångar snabbt kom av sig. Generalstabschefen Guderian hade varnat Hitler att anfallet var meningslöst men "Führern" hade insisterat att det skulle genomföras ändå. Genom anfallet i väst blottades östfronten där den röda armén började sin offensiv den 12 januari 1945. Historikern Sebastian Haffner menar att Hitlers kalkyl kan ha varit att just försvaga östfronten för att underlätta en sovjetisk offensiv som möjligtvis skulle leda till att de västallierade i ett sådant läge skulle vilja förhandla med Tyskland. Mer troligt är enligt Haffner dock att Hitler hade börjat vända sig mot det tyska folket som inte delade Hitlers vilja att fortsätta till det totala nederlaget utan som istället hoppades på att kriget skulle ta slut så snabbt och skonsamt som möjligt, helst i ett scenario där Tyskland ockuperades av västmakterna istället för Sovjetunionen. Att tyskarna inte var beredda att fortsätta kriget in i det sista får ett visst stöd i Götz Alys forskning som har tittat på exempelvis hur många nyfödda barn som fick namnet Adolf och ifall dödsannonserna för stupade soldater innehöll frasen "Stupad för Führer, folk och fosterland" eller om man bara skrev "Stupad för folk och fosterland". Utifrån det konstruerade Aly och hans medarbetare den s k "Adolfkurvan" som enligt dem visar att stödet för nationalsocialismen hade sjunkit kontinuerligt fram till 1944. Haffner tolkar Ardenneroffensiven som ett medvetet drag att försvaga östfronten och för att på så sätt hämnas mot tyskarna som inte längre tänkte som diktatorn. Viljan att undanröja möjligheten till ett drägligt liv för civilbefolkningen manifesterades också i "Nero-ordern" som Hitler gav den 19 mars 1945 och som gick ut på att förstöra alla materiella tillgångar i Tyskland. Hitler kommenterade denna order med orden: "Om kriget förloras, är också folket förlorat. Det är inte nödvändigt att ta någon hänsyn till det som det tyska folket måste ha för att få det primitivaste sätt att leva vidare." På ett liknande vis hade Hitler redan yttrat sig i november 1941 när den tyska offensiven hade fastnat i Sovjetunionen. Sebastian Haffner ser även här Hitlers huvudsakliga motivation i att förgöra det egna folket som inte ville fortsätta kriget. De mest fanatiska SS- och partimedlemmarna genomförde ordern som den var tänkt vilket ledde till att civilbefolkningen nu hamnade i kläm mellan både de fientliga trupperna och de egna. Dock var det också många som inte följde ordern, i Berlin exempelvis förstördes endast ca 10% av alla broar. Det mest kända exemplet av dem som motsatte sig var rustningsminister Albert Speer som vägrade att genomföra ordern. När Hitler fick reda på detta kallade han Speer till sig, men denna episod fick inga allvarliga konsekvenser för Speer. Den tyska armén skulle kämpa till det bittra slutet och det tyska folket skulle om det var "nödvändigt" gå sin undergång till mötes då det enligt Hitler inte visat sig "starkt nog" att vinna kriget. Under senvintern 1945 gav Hitler order om total fysisk ödeläggelse av Tyskland men denna order följdes inte av flertalet underlydande. Den 15 april lämnade Hitler och hans följe rikskansliet för att bege sig in i bunkern som låg tolv meter under marken. Hela skyddsrumskomplexet hade plats för 1 000 personer, själva Führerbunkern utgjorde bara en del av det. Adolf Hitler och Eva Braun hade var sitt rum och intill deras sovrum befann sig konferensrummet på 14 kvadratmeter. När Hitler fyllde 56 den 20 april samlades nazisttopparna en sista gång och försökte övertala honom om att fly till Obersalzberg vilket denne dock avböjde och menade att avgörandet skulle ske i Berlin. Hitlers hälsa försämrades nu påtagligt, han vände på dygnet och enligt sekreteraren Christa Schröder började han vräka i sig mängder av kakor. Hitler beskrivs under hans sista tid i livet som lättretlig, vilket förstärktes av att han lade sig klockan åtta på morgonen och gick upp klockan elva. Den 21 april hade Hitler gett order om att SS-generalen Felix Steiner skulle leda ett undsättningsanfall mot Berlin. Vid en lägesrapport den 22 april meddelade hans generaler att detta anfall inte hade skett vilket föranledde ett raseriutbrott av Hitler som varade i en halv timme. Efter utbrottet sa Hitler: "Mina herrar, det är slut. Jag stannar här i Berlin och kommer att skjuta mig när tiden är inne. Den som vill kan gå, det står var och en fritt." Ett sista samtal mellan Hitler och Speer ägde rum på kvällen den 23 april. Under samtalet bekräftade Führern sitt beslut att ta livet av sig. Stämningen bland dem som var kvar i bunkern pendlade nu mellan vansinne och desperation, ett vanligt samtalsämne var hur man på bästa sätt kunde ta livet av sig. Att Hitler helt hade tappat kontakt med verkligheten visade sig ännu en gång den 27 april när han pratade om att återerövra oljefälten, medan den röda armén stod några kilometer från bunkern. När Hitler den 28 april fick reda på att Himmler hade försökt att föra kapitulationsförhandlingar med de västallierade ville han låta avrätta Himmler. Men eftersom detta inte gick lät han skjuta Himmlers adjutant och Eva Brauns svåger SS-generalen Hermann Fegelein istället. Jämte honom återfanns flickvännen Eva Braun och nära medarbetare som Martin Bormann och propagandaministern Joseph Goebbels. SS-chefen Heinrich Himmler som i praktiken varit rikets näst mäktigaste man i åratal blev dock fråntagen alla maktbefogenheter sedan Hitler några dagar före sitt självmord fått vetskap om Himmlers försök att mäkla fred med västmakterna genom förmedling av Folke Bernadotte från Röda Korset. Hitler fortsatte att utfärda hänsynslösa order in i det sista; till exempel skulle alla soldater som retirerade eller gav upp omedelbart avrättas när ryssarna närmade sig Berlin. Hitlers död (april 1945) Hitler hade sedan 1932 haft ett hemligt förhållande med Eva Braun och de gifte sig kort efter midnatt den 29 april 1945. I och med giftermålet antog Eva Braun lagligen efternamnet Hitler. Omkring klockan 04.00 dikterade Hitler sitt politiska och personliga testamente för sekreteraren Traudl Junge där han utnämnde storamiral Karl Dönitz till sin efterträdare som Tysklands statsöverhuvud och Joseph Goebbels till rikskansler. Testamentet innehöll hätska utfall mot såväl judarna som det tyska folket som inte visat tillräcklig "offervilja" för att vinna kriget. Den 29 april hade Hitler fått kännedom om två händelser som fick honom att bestämma sig för att begå självmord den 30 april. Den 28 april hade Italiens forne diktator Benito Mussolini och dennes älskarinna Clara Petacci arkebuserats och därefter hängts upp i fötterna i en sönderbombad bensinstation i centrala Milano. Hitler ville till varje pris undvika att bli tillfångatagen levande eller att hans kropp skulle skändas på liknande sätt. I slutet av april hade Heinrich Himmler försökt fredsförhandla med amerikanerna; detta gjorde Hitler rasande och han talade om det slutgiltiga sveket. På förmiddagen den 30 april, då Röda armén befann sig endast cirka 500 meter från bunkern, hade Hitler ett möte med general Helmuth Weidling, befälhavare för Berlins försvar. Denne informerade Hitler om att de styrkor som försvarade Berlins centrala delar snart skulle stå utan ammunition. Weidling fick Hitlers tillåtelse att göra ett utbrytningsförsök. Enligt Hitlers sekreterare Traudl Junge åt Hitler och hans personal en sista lunch den 30 april, innan diktatorn tog avsked från dem. Omkring klockan 14.30 drog sig Hitler och hans hustru Eva tillbaka till Hitlers personliga arbetsrum. Ungefär en timme senare, vid klockan 15.30, begick de självmord. Exakt hur Hitler begick självmord är omtvistat. Ögonvittnen har berättat att han först bet sönder en cyanidampull och därefter sköt sig i munnen eller tinningen. Andra ögonvittnen menar att han inte alls använde sig av gift. De ryska rättsläkare som obducerade Hitlers förkolnade kvarlevor och i synnerhet hans kranium hävdade att man funnit glassplitter mellan Hitlers tänder. Historikern Anton Joachimsthaler motsätter sig denna version och menar att Hitler sköt sig med en pistol i huvudet utan att ta gift. Detta grundar sig på flera ögonvittnen, bland andra SS-adjutant Otto Günsche. Det är dock ställt bortom allt tvivel att Eva Braun svalde gift. Hitlers betjänt Heinz Linge hade tillsammans med Martin Bormann och Günsche gått in i Hitlers vardagsrum strax efter att denne hade tagit livet av sig. Kropparna bars ut i rikskansliets trädgård där de brändes. Kremeringen ombesörjdes av Hitlers chaufför Erich Kempka och Otto Günsche. Traudl Junge berättar att hon hade satt sig vid trappan som ledde mot Führerbunkerns utgång och att Günsche kom uppför trappan och hade satt sig bredvid henne någon gång efter klockan tre på eftermiddagen. Enligt henne luktade han bensin och yttrade orden: "Jag har utfört Führerns sista order...hans lik är bränt". Hitler dödförklarades officiellt 1956; först då fanns det möjlighet att förhöra nyckelpersoner som befann sig i Hitlers närhet när han begick självmord. Bland dessa nyckelvittnen befann sig Hitlers betjänt Heinz Linge som under ed berättade det han såg. Efter kriget florerade emellertid rykten om att Hitler överlevt och flytt till Sydamerika eller gått under jorden i Europa. En dokumentär som sändes på "History Channel" 2015 försökte att bevisa att Hitler hade flytt till Sydamerika. Denna typ av rykten har funnits sedan krigets slut men avfärdas av seriösa historiker. Särskilt efter järnridåns fall som öppnade upp tidigare slutna sovjetiska arkiv. Stalin visade sig vara mycket intresserad av att få veta om Hitler verkligen var död och sovjetisk militär kartlade platsen och de sista dygnens förlopp minutiöst. Hitler som person Hitlers sekreterare under flera år, Traudl Junge, har beskrivit honom som vänlig mot sina underordnade. Hitler var även hundvän och hade en schäfer vid namn Blondi. Men Hitlers mentala tillstånd, särskilt under krigets sista år, har blivit föremål för många undersökningar och spekulationer. Många människor som träffat Hitler personligen har beskrivit honom som artig, trevlig och näst intill blyg. Albert Speer har beskrivit hans karisma som en "magnetisk eller hypnotisk egenskap" och uppger att han blev så tagen efter att första gången ha hört Hitler tala att han var tvungen att ta en lång promenad i skogen för att samla sig. Men han skriver också att andra gången han mötte Hitler fick intrycket av en "obehärskad, grälsjuk person" och tillägger: "Denne Hitler var mycket olik den lugne och civiliserade man som jag hade upplevt tillsammans med studenterna." Hitler som talare kunde konsten att piska upp känslor genom att både egga och beveka åhörarna med "en fullt avsiktlig blandning av ursinne och förnuft". Hitler var förälskad i systerdottern Geli Raubal, som tog sitt liv med Hitlers pistol efter ett gräl med honom den 18 september 1931. Efter det talade Hitler, uppskakad av det inträffade, om att lämna politiken, tankar som han inom kort dock skrinlade. Från och med 1941 visade sig Hitler alltmer sällan offentligt och sista levnadsåret gjorde han knappt några offentliga framträdanden alls. Propagandaministeriet under ledning av Goebbels försåg emellertid tyska folket med ständiga hyllningar av deras Führer. Hitler hade senare delen av sitt liv kroniska magproblem och höll sig från 1931 till en vegetariskt inspirerad diet. De allt större motgångarna på slagfälten från och med vintern 1942/1943 påverkade hans psykiska hälsa mycket negativt med symptom som påminde om Parkinsons sjukdom. Det finns dock inte några bevis för att han verkligen led av Parkinsons sjukdom. Han plågades tidvis också av allvarliga sömnproblem, hade dålig aptit och visade total likgiltighet även inför det egna folkets lidande. Från 1933 bodde Hitler i Haus Wachenfeld på sluttningen av berget Obersalzberg, 12 mil sydöst om München. En omfattande ombyggnation fram till 1935 resulterade i residenset Berghof. Byggnaden bombades svårt av de allierade den 25 april 1945, fem dagar före Hitlers självmord i Berlin. Den 30 april 1952, på årsdagen av Hitlers död, beslöt Bayerns regering att spränga allt som fanns kvar av byggnaden. Idag är området jämnat med marken och igenschaktat, det enda som återstår att se är en del av en stödmur. Släktträd Se även Heigelkopf, berg som bar namnet Hitler-Berg mellan 1933 och 1945 Blondi, Hitlers schäfer som han avlivade före sitt självmord Örnnästet (plats), några av Hitlers bostäder eller ledningscentraler Gröfaz, ironiskt samtida öknamn för Adolf Hitler Koncentrationsläger i Nazityskland Kommentarer Källor Noter Vidare läsning Biografisk Bethge, Hermann, Der Führer und sein Werk, 4 vol., Berlin 1939. Buchheim, Hans, Eucken-Erdsiek, Edith, Buchheit, Gert, och Adler, H.G., Der Führer ins Nichts; eine Diagnose Adolf Hitlers. Hitler als Politiker, Ideologe, Soldat und Persönlichkeit, Rastatt/Baden, 1960. Bullock, Alan, Hitler. En studie i tyranni. Stockholm: Tiden 1960. Fest, Joachim C., Hitler. Malmö: Bergh 1974. Fest, Joachim C., Undergången: Hitler och slutet på Tredje riket. Stockholm: Wahlström & Widstrand 2004. Gierynski, Jan, Taki jest Hitler, Warszawa 1939. Görlitz, Walter, och Quint, Herbert A., Adolf Hitler - eine Biographie, Stuttgart 1952. Hanfstaengel, Ernst, Hitler - The Missing Years, London 1957. Heiden, Konrad, Adolf Hitler - Das Zeitalter der Verantwortungslosigkeit, 2 vol., Zürich 1936. Jenks, William A., Vienna and the young Hitler, New York 1960. Jetzinger, Franz, Hitlers Jugend, Wien 1956. Kershaw, Ian, Hitler. 1889–1936. New York: W.W. Norton 2000. Kershaw, Ian, Hitler. 1936–1945. New York: W.W. Norton 2000. Kershaw, Ian, Death in the bunker. London: Penguin Books 2005. Kubizek, August, Adolf Hitler- Mein Jugendfreund, Graz/Göttingen 1953. Liljegren, Bengt, Adolf Hitler. Lund: Historiska Media 2008. Linge, Heinz, Med Hitler till slutet, Stockholm 2010: Lindqvist Publishing. Ragnar, Per, Hitler. Stockholm: Legus 1994. von Schmidt-Paul, Edgar, Hitlers Kampf um die Macht, Berlin 1933. Strasser, Otto, Hitler et moi, Paris 1940. Såta vänner, Intima brev Hitler - Mussolini, Stockholm 1945. Hitlers egen produktion Källa: Deutscher Literatur-Katalog 1940, Verlag von Koehler & Volckmar, Leipzig. Från vanmakt till världsmakt. Malmö 1942. Mein Kampf, i ett flertal översättningar, bl.a. av Anders Quiding resp. N.P. Sigvard Lind (2 band, ibland sammanbunden). Tyskt förlag -1945 F. Eher Nf. Warum musste ein 8. November kommen? (broschyr), utgiven på förlag J.F. Lehmann. Das Antlitz des Führers, utgivare: Heinrich Hoffmann, på förlag Zeitgeschicte VB. Das ist der Führer!", utgivare: Heinrich Hoffmann, på förlag Zeitgeschichte VB. Deutschland will Frieden und Gleichberechtigung. Die Friedensreden unseres Volkskanzlers Adolf Hitler., utgivare: Erich Unger, på förlag J. Beltz. Der Führer vor dem ersten Reichstag Grossdeutschlands. Reichtagsrede am 30. Januar 1939. Förlag: F. Eher Nf. Führerbotschaft an Volk und Welt. Reichtagsrede vom 20. Februar 1938. Förlag: F. Eher Nf. Des Führers Kampf um den Weltfrieden. Historische Reichtagsrede vom 7. März, sowie die anschliess. Wahlreden u. das Memorandum der Reichsregierung. Förlag: F. Eher Nf. Adolf Hitler an seine Jugend. Förlag: F. Eher Nf. Die Rede des Führers Adolf Hitler am 30. Januar 1934. Förlag: Ph. Reclam. Reden. Utgivare: E. Boepple, på förlag F. Eher Nf. Reden des Führers am Parteitag der Arbeit 1937. Förlag: F. Eher Nf. Reden des Führers am Parteitag der Ehre 1936. Förlag: F. Eher Nf. Reden des Führers am Parteitag Grossdeutschland 1938. Förlag: F. Eher Nf. Hitler-Worte. Citat ur Mein Kampf och olika tal hållna av Hitler. Utgivare: B. Welser på förlag F. Hirt. Filmer Undergångens arkitektur, dokumentärfilm av Peter Cohen, Sverige 1989 Externa länkar Hitlers biografi (engelska) Deutsches Historisches Museum – Adolf Hitler Pontus Dahlman, Böckerna som präglade Hitler, DN, läst 100510 Politiker i Nazityskland Politiska teoretiker Tysklands regeringschefer Ledare av SA Antikommunister Wikipedia:Basartiklar Österrikare verksamma i Tyskland Adolf Politiker som begått självmord Tyska brottslingar Österrikiska brottslingar Personer i Tyskland under andra världskriget Personer från Braunau am Inn Födda 1889 Avlidna 1945 Män Wikipedia:Projekt neutralitet Mottagare av Såradmärket i svart	4.15625
32	al-Qaida (arabiska: القاعدة, 'basen'; även al-Qaeda, al-Qa'ida, eller el-Qaida) är en radikal militant islamistisk rörelse vars mest kände företrädare var Usama bin Ladin. Rent organisatoriskt är al-Qaida inte ett nätverk med band till ett flertal länder, som det har beskrivits i västerländsk media. Rörelsen är terroriststämplad av bland andra Förenta nationerna, Europeiska unionen och USA. och har tillskrivits en rad uppmärksammade terroristdåd. Liksom andra jihadistiska rörelser (Islamiska staten och Boko Haram) har rörelsens grundare i huvudsak skolats i eller inspirerats av den salafistiska wahabismens tolkning av Islam och dess politiska argument. Den islamistiska tänkaren Sayyid Qutbs senare verk har inspirerat den ideologi som al-Qaida bygger på, och egyptiern Ayman az-Zawahiri brukar räknas som rörelsens viktigast ideolog och ledare under senare år. Översikt Grunderna till cellen al-Qaida lades 1988 av bland andra Usama bin Ladin i kampen mot den sovjetiska ockupationen av Afghanistan. Prins Turki Al Faisal av Saudiarabien har pekats ut som den som valde Bin Ladin som operatör i Afghanistan. Pakistanska ISI hade också en avgörande roll i att rekrytera ”krigare” med arabiskt ursprung. CIA var också inblandade från första början. De hade nära kontakt med bland annat Pakistanska ISI. William Casey som var CIA:s chef på 1980-talet, besökte afghanska träningsläger för mujaheddinerna 1984. Casey jobbade för att sprida våldsaktioner in på Sovjetiskt territorium. Al-Qaida utvecklades ur en organisation som kallades Makhtab al-Khidamat och som till en början enbart finansierade, värvade och tränade gerillasoldater (så kallade mujaheddin). Usama bin Ladin finansierade till viss del verksamheten själv men mujaheddin fick även bidrag från islamistiska länder och USA. Al-Qaida har sin religiösa grund i Wahhabi-rörelsen och det slutgiltiga målet för al-Qaida är att införa denna variant av politisk islam i hela den islamiska världen. Namnet al-Qaida har inte brukats av dem själva som grupp (före 11 september) utan kommer från en text den gett ut där den refererar till sig själv som qaida-al-jihad, vilket betyder grunden för jihad. Detta namn myntades först inom amerikanskt rättsväsende för att kunna koppla Usama bin Ladin (och åtala denne i sin frånvaro) för ett tidigare terroristdåd riktat mot amerikanska ambassader i Nairobi. Av samma anledning valde man här att kalla Usama och andra företrädare för en organisation - vilket de, per definition, inte kunde kallas, då de saknade hierarki och annat samband än ideologiskt utbyte. Bevisen för ett terrornätverk före 11 september-attackerna bygger på mer eller mindre trovärdiga vittnesmål från bin Ladins tidigare kompanjon sudanesen Jamal al-Fadl som lämnat uppgifter till amerikanska myndigheter i utbyte mot reducerade straff för andra brott han åtalats för.. Dessa uppgifter har räknats från vissa håll som icke tillförlitliga. I samband med en utfrågning av Khalfan Khamis Muhamed, som hade en koppling till Bin Ladin, faller vittnesmålet från al-Fadl ytterligare. Khalfan Khamis Muhamed hade aldrig hört talas om en grupp eller nätverk med namnet Al-Qaida. Det globala terroristnätverket som amerikanska regeringen använt som murbräcka för att bl.a. genomföra stora lagändringar som Patriot Act bygger alltså ovedersägligt helt eller delvis på antaganden. Historia Al-Qaida växte fram ur gerillaorganisationen Makhtab al-Khidamat (MAK) som verkade under Sovjetunionens ockupation av Afghanistan på 1980-talet. Usama bin Ladin var en av grundarna av MAK tillsammans med palestiniern Abdullah Azzam. När Sovjet drog sig ur Afghanistan var det många i MAK som ville utvidga sin verksamhet för att befria även andra islamiska länder. Små konstellationer av individer, i nätverk, började byggas upp för att kunna hantera denna utvidgning. En av dessa konstellationer var den som senare skulle komma att kallas al-Qaida. Konstellationen grundades 1988 av Usama bin Ladin. Namnet al-Qaida lanserades av USA:s underrättelsetjänst och kommer från ett elektroniskt dokument där bin Ladin refererar till en lista över medlemmar som qaida al-jihad, vilket betyder grunden för jihad. Usama bin Ladin ville med al-Qaida även föra kampen på en icke-militär nivå, då de flesta länder inte är lika instabila som Afghanistan och det därför är svårt att föra ett gerillakrig i dessa. Abdullah Azzam motsatte sig dock detta och ville fortsätta kampen enbart på en militär nivå. Efter Azzams död 1989 splittrades MAK och de flesta medlemmarna gick över till bin Ladins organisation. Träningen började nu inrikta sig mer på terrorism och efter Sovjetunionens tillbakadragande återvände Usama bin Ladin för en tid till sitt hemland Saudiarabien. Under Kuwaitkriget kritiserade han hårt den saudiska regeringens stöd till den USA-ledda FN-operationen, varpå regeringen bad honom lämna landet. 1991 flyttade bin Ladin till Sudan där landets islamiska regering var indragen i ett inbördeskrig. Al-Qaida hade nu byggt upp ett nätverk av falska välgörenhetsorganisationer, varav många kontrollerades av bin Ladins svåger Mohammed Jamal Khalifa, för att finansiera sin verksamhet och pengarna började nu strömma in. 1996 utvisades bin Ladin från Sudan, då han anklagades för delaktighet i mordförsöket på Egyptens president Hosni Mubarak 1994. Usama bin Ladin återvände nu till Afghanistan, med en del sympatisörer, från Sudan. Al-Qaidas träningsläger drillade nu 1000-tals personer från hela världen. Soldater tränades för bland annat konflikterna i Algeriet, Tjetjenien, Filippinerna, Egypten, Indonesien, Uzbekistan, Afghanistan, Tadzjikistan, Somalia, Jemen, och Bosnien. Genom att umgås i träningslägren kom dessa personer med vitt skilda ursprung att se sina egna kamper som en del av en större gemensam kamp. Till skillnad från den gängse rådande mediabilden sträcker sig alltså al-Qaidamedlemmarnas etnicitet utanför den enbart arabiska. I januari 2000 höll organisationen en stor konferens i Malaysias huvudstad Kuala Lumpur. Den malaysiska underrättelsetjänsten som fått reda på konferensen i förväg videoövervakade den i hemlighet. Flera av flygplanskaparna i 11 september-attacken medverkade på konferensen men då man inte gjorde någon ljudupptagning visste man inte vad som diskuterades på konferensen. Efter 11 september-attacken började världens regeringar att bannlysa de falska välgörenhetsorganisationer som användes för att dra in pengar till al-Qaida. 2004 hävdade USA:s regering att två tredjedelar av al-Qaidas ledare var fångade eller dödade. Blairs Utrikesminister Robin Cook avgick från sina poster den 17 mars 2003 i protest mot Tony Blairs Irak-krig. Inte ens efter bombattentaten i London, den 7 juli 2005, ändrade han sin kritiska inställning till premiärministerns "krig mot terrorismen" - för som han skrev i The Guardian dagen därpå: "...bin Ladin var resultatet av en enorm felbedömning från de västerländska säkerhetstjänsternas sida. Under hela 80-talet beväpnades han av CIA och finansierades av saudierna för att bedriva jihad mot den ryska ockupationen av Afghanistan. Al-Qaida, som bokstavligen betyder 'databasen', var från början en datafil över de tusentals mujahediner som rekryterades och tränades av CIA för att besegra ryssarna. Oförklarligt nog, och med katastrofala följder, verkar det aldrig ha fallit Washington in att bin Ladins organisation skulle börja intressera sig för Väst så fort Ryssland var ur vägen." Den 1 maj 2011 amerikansk tid (GMT -05:00) bekräftade Barack Obama i ett TV-sänt tal att ledaren Usama bin Laden dödats av en amerikansk insatsstyrka utanför Pakistans huvudstad Islamabad. Mål I februari 1998 gav bin Ladin och Ayman al-Zawahiri ut ett meddelande undertecknat Den islamiska fronten för jihad mot judar och korsriddare. I meddelandet sade de att det var varje muslims plikt att ”döda amerikaner och deras allierade — civila och militära – i alla länder där detta är möjligt, i syfte att befria al-Aqsamoskén och den heliga moskén ur deras grepp, och i syfte att få deras arméer att lämna islams länder, besegrade och ur kraft att hota någon muslim”. Nättidningen Inspire Al-Qaidas Jemenbaserade avdelning startade 1 juli 2010 den engelskspråkiga tidskriften Inspire på terrornätverkets sajt och har sedan dess publicerat "goda råd" om hur läsaren kan utföra olika typer av terrordåd som att bygga bomber hemma i köket eller, som nu, hur man arrangerar trafikolyckor genom att hälla olja på vägbanan eller spränger en parkerad bil i luften. I början av 2013 publicerades en lista på elva personer som legitima mål för mord på grund av brott mot islam. Namnen var: Molly Norris, Ayaan Hirsi Ali, Flemming Rose, Morris Swadiq, Salman Rushdie, Geert Wilders, Lars Vilks, Stephane Charbonnie, Carsten Luste, Terry Jones och Kurt Westergaard. Terroristaktioner som tros ha utförts av al-Qaida Al-Qaidas första attack anses vara tre bombdåd mot amerikanska soldater i Jemen december 1992, vilka resulterade i två döda. En var en australisk turist och en var hotellarbetare. Organisationen själv hävdar att den sköt ner en amerikansk helikopter och dödade dess besättning i Somalia 1993. Enligt den före detta presidenten Bill Clinton hade Al-Qaida ingenting med nerskjutningen i Somalia att göra, den ansvarige för det var en somalisk krigsherre vid namn Mohamed Aidid. Ingen visste att Al-Qaida existerade vid 1993 enligt Bill Clinton, som hade en mycket aggressivare inställning till Bin Ladin än Bushadministrationen före 11 september 2001. Det är troligt att al-Qaida låg bakom bombningen av World Trade Center 1993. Ramzi Yousef och Khalid Sheikh Mohammed anses vara hjärnorna bakom det bombdådet och alltså inte Usama bin Ladin. 1995 planerade de att mörda påven Johannes Paulus II vid ett besök i Filippinernas huvudstad Manila, placera sprängämnen på ett stort antal flygplan på väg till USA samt störta ett flygplan i CIA:s högkvarter. Operationen som i planeringsdokumenten refererades till som Operation Bojinka avslöjades dock på förhand efter en lägenhetsbrand, som startades när de byggde bomber för attentaten i den lägenhet som de bodde i, och operationen kunde därmed stoppas. Ramzi Yousef arresterades medan Khalid Sheik Mohammed lyckades fly ur landet. Al-Qaida tros ligga bakom två bombdåd mot amerikanska militärbaser i Saudiarabien 1995 och 1996, då ett antal människor dog. Usama Bin Ladin verkar inte ha ansetts (av USA) att ha något med terrordåd tidigare än 1996 att göra. Främst på grund av motiveringen de gav då Sudan var beredda att lämna ut Bin Ladin till USA. Motiveringen av USA var att de inte ville ha honom då de inte hade tillräckligt med bevis för att anklaga honom för något brott. Även den så kallade andre mannen av al-Qaida Ayman al-Zawahiri verkar inte ha varit särskilt efterspanad före 1996. Han kunde nämligen utan problem resa in till USA för att samla in pengar till sina ändamål. Han fick hjälp av dubbelagenten Ali Mohamed. Den sistnämnde hade kopplingar till både så kallade terrorister och till CIA. I augusti 1998 utfördes ett sprängdåd mot USA:s ambassader i Kenyas huvudstad Nairobi och Dar es-Salaam i Tanzania. I dådet dog mer än 300 människor och över 5000 skadades. Attacken tillskrivs al-Qaida. Inför firandet av millennieskiftet planerades flera aktioner, vilka alla dock stoppades eller misslyckades på annat sätt. Det så kallade al-Qaida misstänks av USA ligga bakom attentatet mot i oktober 2000, där 17 soldater dog och 39 andra skadades men Jemens säkerhetstjänster har haft sina egna misstänkta. De motsatte sig inblandningen av FBI och amerikanska intressen, vilket gjorde att de aldrig växlade bevismaterial. Den 11 september 2001 är allmänt känd som al-Qaidas hittills mest omfattande och mest spektakulära attack, då fyra flygplan kapades i USA. Två av planen, styrda av saudiska kapare flögs in i World Trade Center i New York och ett i försvarshögkvarteret Pentagon. Det fjärde planet havererade utan någon förstörelse på marken efter att passagerarna på planet försökt stoppa kapningen. Attacken försvarades av al-Qaidas talesman Sulaiman Abu Ghaith i en videofilm från 2001. Anmärkningsvärt är att varken Usama bin Ladin eller al-Qaida har tagit på sig dådet, vilket är mycket ovanligt vid terroristattacker. FBI håller Usama Bin Ladin skyldig till en mängd brott men inte för 11 septemberattackerna. Deras motivering är att det helt enkelt inte finns några bevis som binder honom till attentaten. En mängd attacker och försök till attacker sedan 11 september 2001 har tillskrivits al-Qaida, eller grupper med kopplingar till al-Qaidas ideologi. Bland de mer omfattande kan nämnas: Den så kallade ”Skobombaren” Richard Reids försök att spränga ett flygplan på väg till USA över Atlanten. Bilbombningen av en nattklubb 2002 i Balis turistområde, där 202 människor dog och 209 skadades. Bombningen av ett bostadsområde för utländska arbetare i Saudiarabiens huvudstad Riyadh med 26 dödsoffer och 161 skadade. Bomberna i den turkiska staden Istanbul 2003 med 27 döda och över 300 skadade. Sedan Saddamregimens fall vid den USA-ledda invasionen våren 2003 har al-Qaida även tillskrivits ett flertal spektakulära bombdåd i Irak med 100-tals dödsoffer. Dokument har även hittats som påstås bevisa att målet med attackerna är att skapa ett inbördeskrig mellan de olika befolkningsgrupperna i Irak. Terrordådet i Madrid som utfördes den 11 mars 2004 visade sig - efter att först ETA hade pekats ut som ansvariga - ha utförts av en grupp marockaner med anknytning till al-Qaida. Enligt vissa bedömare påverkade dådet utgången i valet, som hölls ett par dagar senare. Socialistpartiet, som vann valet, hade gått till val med löften om att Spanien skulle dra tillbaka sina trupper från Irak. Al-Qaida och pakistanska ISI Det finns många bevis för starka kopplingar mellan det så kallade Al-Qaida och ISI (pakistanska militära underrättelsetjänsten). I amerikansk och europeisk media har man inte följt upp nyheter om stödet från ISI, utan istället koncentrerat sig på enbart Usama Bin Ladin eller på krigsherrar i Afghanistan. Den före detta ledaren för ISI Hamid Gul, säger sig ha träffat Usama Bin Ladin och hans vapendragare. Hamid Gul säger sig inte tro att Usama Bin Ladin är skyldig till attentaten den 11 september 2001. Han säger också att Usama Bin Ladin sagt sig vara oskyldig till attentaten i Tanzania och Kenya. Hamid Gul har också blivit angklagad för att ha hjälpt Bin Ladin att fly från ett amerikanskt missilangrepp den 20 augusti 1998. Den som påstod detta var den förre "terroristtsaren" Richard Clarke, som tjänstgjorde under både Bill Clinton och George W Bush. Usama Bin Ladin har också rapporterats fått militär eskort av ISI. Bland annat när han led av dåliga njurar. Militär vaktade vid sjukhuset i Rawalpindi när han fick sin behandling. Detta skulle ha varit den 10 september 2001. Norra alliansens afghanske ledare Ahmed Shah Massoud dödades den 9 september 2001. Dagen efter uttalade Norra alliansen att de som utfört attentatet var pakistanska ISI och Usama Bin Ladin. Journalisten Daniel Pearl dödades i Pakistan 2002. Pearl jobbade för Wall street journal och hade skrivit en artikel om sambandet mellan ISI, organisationen Ummah Tameer-e-Nau och deras samarbete med Bin Ladin angående kärnvapenfrågor före 11 september 2001. Pearl undersökte också länken mellan skobombaren Richard Reid och Pakistanska militanter och hittade samband till ISI. Det ryktades också att Pearl ville undersöka samband mellan USA och ISI eftersom de haft samröre mot Sovjetunionen i slutet av 1980-talet. Den som grips för kidnappningen av Daniel Pearl är Saeed Sheikh som tillhörde ISI. Saeed Sheikh är i sin tur anklagad av Indisk säkerhetstjänst för att ha fört över 100 000 dollar till Mohammed Atta, självmordspiloten som flög in det första planet i World Trade Centers norra torn. Den som skulle ha beordrat Sheikh att överföra pengarna var den högste inom ISI General Mahmood Ahmed. Indisk säkerhetstjänst hävdade att FBI bekräftade uppgifterna. Mahmood Ahmed avgick som chef för ISI i oktober 2001. Samtidigt som 11 september attackerna skedde satt Mahmood Ahmed i möte med senator Bob Graham, Porter Goss och senator Jon Kyl i Washington. Daniel Ellsberg som är känd för att ha lämnat ut "Pentagondokumenten" under Nixons presidentperiod uttalade sig om Pakistans möjliga roll i 11 septemberattackerna. Han sa bland annat att det verkar mycket möjligt att Pakistan var mycket involverade i 11 september. Han jämförde också Pakistan och CIA med argumentet att det är svårt att påstå att ISI visste något som CIA inte visste. Att Usama Bin Ladin rapporterats ha varit boende i flera år för att sedan dödas på samma plats 2011, alldeles i närheten av en militär akademi i Abbottabad, minskar naturligtvis inte misstankarna mot pakistanska ISI och dess allierade. Salman Rushdie skrev att detta var ett skäl till att stämpla Pakistan som en terroriststat. Metoder Metoder omfattar mord, bombningar (framförallt bilbomber), kapning, kidnappning, självmordsattacker, med flera. Bilbomber och självmordsbombningar är al-Qaidas ”signatur”-attentat. Många rapporter och öppna bin Ladin-tillkännagivelser visar stark önskan om att skaffa och använda biologiska vapen, kemiska vapen och kärnvapen. Målen brukar vara framträdande symboler som offentliga byggnader, ambassader och militära byggnader med personal, i USA och dess allierade, och moderata muslimska regeringar. Enligt den tidigare CIA-chefen George J. Tenet; "Usama bin Ladins organisation och andra terroristgrupper lägger större vikt på att utveckla ersättningar för att utföra attacker, i ett försök att undvika upptäckt. Till exempel den egyptiska Islamiska Jihad (EIJ) är nära knuten till Bin Ladins organisation (de är sedan 2001 sammanslagna) och har samarbeten belägna runt om i världen, även i Europa, Jemen, Pakistan, Libanon och Afghanistan. Det finns nu ett nät av allianser mellan sunnimuslimska extremister världen över, inklusive nordafrikaner, radikala palestinier, pakistanier och centralasiater. Vissa av dessa terrorister är aktivt sponsrade av de nationella regeringarna som har stark motvilja mot USA." Organisatorisk uppbyggnad Mycket lite är känt om hur cellerna kring al-Qaida är eller har varit uppbyggda. Det vanligaste sättet att se på al-Qaida i dag är som ett nätverk av sinsemellan olika organisationer och celler som delar samma ideologi och som tidvis samverkar med varandra. En del experter menar att al-Qaida sedan Afghanistankriget 2001 främst har fungerat som ett "varumärke" för militanta islamistiska grupper. Al-Qaida på den Arabiska halvön är en Jemenbaserad avdelning av al-Qaida som bildades 2009 med mål att etablera en islamisk stat på den Arabiska halvön och som ses av USA:s regering som al-Qaidas farligaste gren. Enligt terrorexperten Magnus Norell, finns det helt enkelt ingen al-Qaida organisation som styr och ställer, som planerar och utför terrordåd över hela världen, kontrollerade av en liten klick "onda" män i en grotta. Men namnet är så gångbart att det hela tiden dyker upp grupper/individer som kallar sig al-Qaida för att se större och starkare ut. Och det fungerar. Detta är de globala islamisternas stora seger; detta att de fått genomslag för ett namn vars blotta nämnande gör att alla från Vita huset och neråt känner sig föranlåtna att reagera så fort det kommer ett uttalande. Från att i början ha finansierats främst av rika bidragsgivare finansieras al-Qaida sedan en tid tillbaka på sätt som inte är lika lätta att spåra. Anledningen är de framgångsrika insatserna för att frysa nätverkets ekonomiska tillgångar. Den beskrivning av al-Qaidas struktur som tidigare varit känd härstammar från det vittnesmål som lämnades till amerikanska myndigheter av Usama bin Ladins tidigare medarbetare Jamal al-Fadl. Fadl lämnade bin Ladins organisation 1996, och sanningshalten i hans vittnesmål har ifrågasatts. Fadl beskrev organisationens ledarskikt som traditionellt uppbyggt, med Usama bin Ladin som emir och operativ ledare för organisationen. Hans andreman är Ayman az-Zawahiri, som är ordförande i Shurarådet. Shurarådet består i sin tur av 30 medlemmar, och dess uppgift är att dra upp generella riktlinjer och göra strategiska beslut. Shurarådet är uppdelat i tre kommittéer: Den militära kommittén som är ansvarig för träning av soldater, framskaffande av vapen och planering av attacker. Den monetära kommittén som ansvarar för att finansiera verksamheten, skaffa falska visum och pass, ordna resor och uppehälle för medlemmar vid operationer och liknande. Den islamiska studiekommittén, som utfärdar fatwahs för att stödja al-Qaidas kamp. Förr fanns det även en mediakommitté som bland annat gav ut den nu nedlagda tidningen Newscast och utfärdade pressmeddelanden. Idag finns mediaorganisationen Al-Sahab som producerar videor för al-Qaida. Utöver det ledande skiktet av medlemmar är alltså organisationen extremt löst sammanfogad, och var gränsen går mellan al-Qaida och andra grupper som man samarbetar med är mycket diffus. Denna uppbyggnad anses vara både svagheten och styrkan hos al-Qaida. Den decentraliserade strukturen gör det möjligt för al-Qaida att verka i hela världen utan att världens samlade staters polisiära och militära myndigheter kan göra mycket åt det. Men samtidigt gör den att stora operationer tar mycket lång tid att planera, och att de kontakter som då måste göras mellan olika celler lätt kan uppmärksammas av någon stats underrättelsetjänst. USA:s krig mot terrorismen tros ha haft en viss effekt på just al-Qaidas förmåga att kommunicera mellan olika celler, då al-Qaidas attacker sedan dess varit mindre sofistikerade. Lokala organisationer Al-Qaida i Irak - (AQI); ombildad till Islamiska staten i Irak och Levanten - (ISIS) Al-Qaida i Jemen - Al-Qaida på den Arabiska halvön (AQAP) Al-Qaida i Nordafrika - Al-Qaida i Islamiska Maghreb (AQIM) al-Qaida i Syrien - Jabhat al-Nusra Referenser Externa länkar Islamistiska organisationer Islamistisk extremism	3.25
33	Arbetarmakt i Sverige är en revolutionärt socialistisk trotskistisk organisation som är medlem i den internationella organisationen Förbundet för femte internationalen. Politiskt står man för antistalinistisk marxism och man ser sig som aktiv i den politiska traditionen efter Vladimir Lenin, Lev Trotskij och Fjärde internationalen. Bland aktiviteterna ingår torgmöten, facklig kamp, tidningsutgivning (tidningen Arbetarmakt, teoretiska tidskriften Marxistiskt Perspektiv och nyhetsbrevet), antifascistisk aktivitet, teoretisk skolning och så vidare. Lokalgrupp finns i Stockholm och medlemmar även i andra delar av Sverige. Under 2007 arbetade Arbetarmakt mycket med arbetet mot den borgerliga alliansen, Septemberalliansen, Europas Sociala Forum, och man engagerar sig också i arbete mot ockupationen av Irak. Arbetarmakt härstammar från den så kallade Mot Strömmen-tendensen som existerade i Socialistiska partiet. Arbetarmakt bildades 1994 när man bröt sig ur Socialistiska partiet. Lite drygt två år senare bröt sig gruppen Marxistisk vänster, efter en tids oppositionellt arbete, ur Arbetarförbundet Offensiv (numera Rättvisepartiet Socialisterna). Efter förhandlingar beslutade Mot Strömmen-tendensen och Marxistisk vänster sig för att gå samman och tillsammans bilda Arbetarmakt, som kom att bli en del av Förbundet för en revolutionär kommunistisk international (FRKI, sedermera FFI – Förbundet för Femte Internationalen). Arbetarmakt har ett oberoende organiserat ungdomsförbund som kallar sig Revolution, som står i politisk solidaritet med Arbetarmakt. De ska dock inte förväxlas med den Internationella Marxistiska Tendensens svenska sektion som bär samma namn. Sommaren 2006 uteslöts omkring 30 procent av FFI:s medlemmar, de flesta från den engelska sektionen men också samtliga i Australien och en medlem i Sverige. Dessa kom att bilda Permanent Revolution. Tidigare var Arbetarmakt namnet på en rådssocialistisk grupp: Förbundet Arbetarmakt. Organisationen var verksam åren 1972–1979 med bland annat förlagsverksamhet, och finns inte längre i dag. Externa länkar Revolution (officiell webbplats) Arbetarmakt (officiell webbplats) Arbetarmakts publikationer – arkiv för Arbetarmakts olika publikationer League for the Fifth International – Förbundet för Femte Internationalen, officiell webbplats Förbundet Arbetarmakt – 1970-talets Arbetarmakt, rådssocialister Socialism i Sverige Politiska organisationer i Sverige Trotskism	2.09375
34	Atari () är ett företag som grundades 1972 av Nolan Bushnell och Ted Dabney som skapade spelautomaten Pong. Namnet 'Atari' är en japansk term från brädspelet Go (se Atari (go)) som kan beskrivas som schacktermen 'schack' för vilken pjäs, eller grupp av pjäser, som helst. Bushnell hade Go som favoritspel och tyckte att Atari var ett bra namn på ett företag. Den första Pong-automaten installerades mot ägarens vilja på en bar vid namn Andy Capps efter att Bushnell lyckats övertala ägaren. Senare samma dag ringde ägaren Bushnell för att felanmäla automaten. Felet berodde på att maskinen direkt blivit så populär att myntboxen blivit full. Succén var ett faktum och automaterna började serietillverkas. Atari var länge nummer ett som speltillverkare med succéer som Breakout, Asteroids, Tempest, Gauntlet och många fler. Atari tillverkade även spelkonsoler och hemdatorer. Historia Nolan Bushnell och Ted Dabney grundade 1972 företaget Syzygy. De upptäckte samma år att namnet redan var taget och döpte om företaget till Atari. 1976 sålde Nolan Bushnell Atari till Warner Communications för 28 miljoner dollar. På grund av meningsskiljaktigheter med Warner, tvingades Bushnell två år senare bort från Atari. 1984 splittrades Atari Inc. och arkaddivisionen döptes om till Atari Games Inc. Atari Games behöll rättigheterna att använda logotypen och namnet Atari Games på arkadmaskiner, samt rättigheterna till all arkadspelshårdvara som tillverkats 1972–1984. Rättigheterna för Ataris division för konsumentelektronik såldes till Jack Tramiels företag Tramel Technology Ltd., som döptes om till Atari Corporation. 1996 slogs Atari Corporation samman med hårddisktillverkaren JT Storage (JTS), och blev en enhet inom detta företag. 1998 köpte leksakstillverkaren Hasbro rättigheterna till namnet Atari och dess spelserier. 2001 köptes Hasbro Interactive upp av Infogrames och den 7 maj tillkännagav Infogrames att man officiellt byter namn till Atari. Nya konsoler Några spel har givits ut på nytt i skepnad av retrodesign. Det finns bland annat en handkontroll som är tillverkad av Jakks Pacific som innehåller ett flertal inbyggda spel. Förutom allt-i-ett-lösningen från Jakks Pacific finns även konsolerna Atari Flashback och Atari Flashback 2. De har också gjort en helt ny konsol som ska heta Ataribox senare kallad Atari VCS. Spelkonsoler och hemdatorer av Atari Atari har under åren skapat många maskiner: Spelkonsoler Pong (1972) Hockey Pong (1973) Atari 2600 (1977) Atari 2700 (prototyp) Atari 3200 (prototyp) Atari 5200 (1982) Atari 7800 (1984, 1986) Atari XEGS (1987) Atari Lynx (1989) Atari Jaguar (1993) Datorer Atari 400, Atari 800 Atari 600XL, Atari 800XL, Atari 1200XL Atari 65XE, Atari 130XE, Atari 800XE Atari ST, Atari STE, Atari STFM Atari MEGA ST, Atari MEGA STE Atari TT Atari Falcon Atari Transputer Workstation (prototyp) Atari Portfolio (handdator) STacy STbook Se även Atari ST User Källor Externa länkar Atari SAK 8-Bit Atari FAQ Företag bildade 1972 Amerikanska datorföretag Franska datorföretag	2.96875
35	En A-traktor är en modifierad bil som har registrerats som traktor, efter att växlarna spärrats och maxhastigheten begränsats. Bakgrund År 1963 införde Trafiksäkerhetsverket möjligheten att bygga om och registrera en bil eller lastbil till A-traktor som ett alternativ till EPA-traktor. När Trafiksäkerhetsverket i mitten av 1970-talet skulle avskaffa möjligheten att nyregistrera en EPA-traktor, samt att de redan existerande skulle få finnas kvar i en treårsperiod innan de måste skrotas, blev det protester som gjorde att verket tvingades tänka om. Nyregistrering av EPA-traktorer förbjöds 31 mars 1975 men i stället tog A-traktorreglerna över helt, och en årlig besiktning infördes för de kvarvarande EPA-traktorerna. Förkortningen "A" står för traktor klass A (vägtraktor (numera klass I)), (klass B är jordbrukstraktor (numera klass II)), som numera får köras från 15 års ålder (med AM-körkort). Den principiella skillnaden mellan EPA-traktorn och A-traktorn är att A-traktorn måste vara konstruerad för en maxhastighet av 30 km/h +/- 10%, medan EPA-traktorn skulle vara konstruerad med ett visst utväxlingsförhållande (10:1). Bilen ska vara ombyggd så att det är uppenbart att den inte längre är avsedd för person- eller godstransport. Ett säte för en eller två passagerare bredvid föraren får dock finnas. Bilens ursprungliga kupé och karosseri ska behållas, men måste i förekommande fall kortas av så att utrymmet bakom framsätena inte kan rymma passagerare eller gods. Denna typ av fordon kallas fortfarande i folkmun för EPA-traktor. I augusti 1978 infördes det en frivillig varningsskylt för Långsamt gående fordon (LGF) för A-traktorer, men från och med den 1 januari 1982 är det krav att ha en sådan skylt baktill på fordonet. Säkerhet Kravet på förarhytt eller störtbåge infördes för A-traktorn den 1 juli 1970, och på 1990-talet infördes hårdare krav på hållfasthet. Förarhytten måste även efter eventuell ombyggnad ha stabila väggar och tak. Saknas förarhytt kan en skyddsbåge godtas, men den ska då förses med bland annat väggar, tak, värme och defroster. Skyddsbågen skall kunna motstå statisk belastning motsvarande dubbla tjänstevikten. Regler Besiktningsplikt på A-traktor gäller sedan 20 maj 2018. Första besiktningen ska göras inom fyra år från att fordonet togs i bruk. Därefter ska fordonet besiktigas inom två år efter föregående besiktning. Fordonet ska vara tydligt avsett som dragfordon, vilket gör att det krävs dragkrok. Fordonet räknas som lämpligt som dragfordon om: fordonets tjänstevikt är 2 000 kg eller högre, eller ursprungsfordonet är konstruerat för en släpvagnsvikt av minst 1 000 kg. Vidare skulle det inte vara avsett för transport av gods eller "personbefordran", varvid det maximalt fick finnas plats för en passagerare (exkl förare). Även flakets storlek var begränsat. Kravet på ram togs bort och därför kan A-traktorer även byggas på modernare bilar. Fjädring får finnas, men eftersom kravet på låg utväxling utökades ytterligare är A-traktorn i praktiken nästan omöjlig att köra med i besiktningsdugligt skick (med rusande motor på runt 4500-5000 varv/minut färdas man i kanske 30 km/h...) Kravet på A-traktorn som kom 1975 gick ut på att den skulle kunna köras med det varvtal, som enligt motorfabrikanten gav det högsta vridmomentet, ändå skulle fordonet inte kunna framföras fortare än 30 km/h. Lösningen blev i de flesta fall att kardanaxeln kapades av och att man placerade ännu en växellåda under bilen, vari man hade lagt i ettans växel. Därutöver kunde man behöva spärra någon av växlarna på den främre växellådan, samt strypa motorns insugskanaler så att den blev omöjlig att varva så mycket att den gick fortare än 30 km/h. På de svenska bilskrotarna fanns riklig tillgång på växellådor av M40-modellen vilka satt i Duett, PV, Amazon samt hela Volvo 140-serien. Många växellådor gick åt när ungdomarna hade en "besiktningslåda" vari man svetsat och / eller förstört vissa drev på ett seriöst sätt för att hindra användande av vissa växlar. I dagligt bruk hade man sedan en annan växellåda vari man gjort en finurlig anordning så att man kunde använda alla växlar men genom olika manöver snabbt få växellådans 3:e och 4:e växel spärrad ifall man blev kontrollerad av polisen. Ofta har den bakre växellådan fyrans växel i eftersom ettans då blir omöjlig att köra på. A-traktorn har ingen begränsning i antalet växlar, men på lägsta växeln skall den göra högst 10km/h +/-10% samt på högsta 30km/h +/- 10%. Men det går att få dispens på kravet om högsta hastighet på lägsta växeln. Kravet "Konstruktionsmässigt max 10 km/h vid 2/3 av det varvtal där motorn lämnar maxeffekt på lägsta växeln" togs bort med ikraftträdande 15/7 2020 och gäller fordon som inställs för registreringsbesiktning efter detta datum. Fordon som godkänts tidigare i ett visst utförande och utväxlingsförhållande behöver inställas för ny registreringsbesiktning och bedömning om det registrerade utförandet ändras. Om A-traktorn är registrerad med dubbla växellådor och hastighetsregulator så behövs ingen registreringsbesiktning för att ta bort ena växellådan. Numera är det möjligt att registreringsbesiktiga en A-traktor med enkel växellåda med hastighetsregulator, till exempel äldre fordon som Volvo 740/940. Moderna fordon kan få sin hastighetsbegränsning genom omprogrammering av motorns styrdon (till exempel ECU). De "äkta EPA-traktorerna" är ett uttryck som syftar på de äldre som registreringsbesiktigats före den 31 mars 1975. De går inte att registrera idag men är möjliga att använda i besiktningsdugligt skick. Den som blir ertappad med att ha fuskat med utväxlingen på en sådan traktor får inställa sig till registreringsbesiktning och då ombyggd som A-traktor, vilket kraftigt försämrar värdet på traktorn, då det blir en A-traktor utan fjädring. Statistik Högst A-traktortäthet har Dalarnas län, där antalet A-traktorer uppgår till 92 per 10 000 invånare. Flest A-traktorer till antalet har Västra Götalands län med 5 344. Se även Traktor EPA-traktor Mopedbil Motorredskap klass II Referenser Bilar efter typ Bilar efter klass Traktorer Ombyggda fordon	3.078125
36	Alkemi (arabiska الكمياء al-kimia, ’kemin’) kallas den äldre tidens vetenskap som var förstadium, en protovetenskap, ur vilket den moderna vetenskapliga kemin växte fram. Bland de äldsta bevarade skrifterna om alkemi finns Stockholmpapyrusen och Leiden X papyrusen. De som höll på med alkemi kallades "alkemister". I dag betraktas alkemi som en pseudovetenskap, och praktiseras inte av några meriterade kemister, men förekommer i esoteriska kretsar, samt som symbolspråk inom till exempel den teoretiska psykologin. Etymologi Ordet alkemi kommer från det fornfranska ordet alquemie, alkimie, som används i medeltida latin som alchymia. Detta namn kom från det arabiska ordet al-kīmiyā (الكيمياء eller الخيمياء) som består av två delar: den sena grekiska termen khēmeía (χημεία), khēmía (χημία), vilket betyder "att smälta eller gjuta en metall", och den arabiska bestämda artikeln al- (الـ), som betyder "den". Tillsammans kan denna förening tolkas som "processen för transmutation för att fusionera eller återförenas med den gudomliga eller ursprungliga formen". Dess rötter kan spåras till det egyptiska ordet kēme, vilket betyder "svart jord" som refererar till den bördiga och guldhaltiga jorden i Nildalen, i motsats till röd ökensand. Enligt egyptologen Ernest Alfred Wallis Budge betyder det arabiska ordet al-kīmiyaʾ faktiskt "den egyptiska [vetenskapen]" och lånar från det koptiska ordet för "Egypten", kēme (eller motsvarande i den medeltida bohairiska dialekten av koptiska, khēme). Detta koptiska ord härstammar från demotiska kmỉ, själv från forntida egyptiska kmt. Det forntida egyptiska ordet hänvisade till både landet och färgen "svart" (Egypten var det "svarta landet", i motsats till "det röda landet", den omgivande öknen); så denna etymologi kunde också förklara smeknamnet "Egyptian black arts". Men enligt Carl August Friedrich Mahn kan denna teori vara ett exempel på folketymologi. Om man antar ett egyptiskt ursprung definieras kemi enligt följande: Kemi, från det forntida egyptiska ordet "khēmia" som betyder transmutation av jorden, är vetenskapen om materia i atom till molekylär skala, som främst handlar om samlingar av atomer, såsom molekyler, kristaller och metaller. Således, enligt Budge och andra, härstammar kemi från det egyptiska ordet khemein eller khēmia, "beredning av svart pulver", slutligen härrörande från namnet khem, Egypten. Ett dekret av Diocletianus, skriven omkring 300 e.Kr. på grekiska, talar mot "de forntida skrifterna av egyptierna, som behandlar khēmias transmutation av guld och silver". Den medeltida latinska formen påverkades av det grekiska ordet chymeia (χυμεία) som betyder 'blandning' och hänvisade till läkemedelskemi. Medeltidens alkemi Alkemisterna under medeltiden sysselsatte sig till en del även med att försöka framställa guld och ett livselixir som skulle bota alla sjukdomar och förlänga livet. För detta ändamål sökte de efter ett urämne som alla andra ämnen skapades ifrån och som kom att kallas bland annat "de vises sten" (det fulländade ämnet). Tankarna om att man skulle kunna framställa redan kända ämnen, till exempel guld, genom att blanda andra ämnen grundar sig på Aristoteles teori om att alla ämnen i sin tur är uppbyggda av de fyra elementen i olika blandningar. Genom att blanda olika ämnen i rätt proportioner skulle man kunna få fram vilket annat ämne som helst. Namnet på alkohol är ett arv från alkemisternas tid. Deras tankesystem byggde på olika mängder av magi, platonism, gnosticism och andra numera i mångt och mycket bortglömda läror som sammankopplade den materiella och andliga världen. En segdragen föreställning var till exempel att värme var ett slags vätska som fanns inuti materien, och att ämnen som kunde brinna innehöll ett speciellt "eldämne" kallat "flogiston". Trots dessa felaktiga antaganden gjorde alkemister många viktiga tekniska uppfinningar, till exempel destillation, och de upptäckte och isolerade ämnen som kvicksilver. Kinesisk alkemi Kinesisk alkemi förknippas framför allt med daoism och visar många likheter med europeisk alkemi. Den delas upp i inre och yttre alkemi (Neidan och Weidan). Praktiserande av Neidan fokuserar på att kultivera och stärka resurser som redan finns inom den mänskliga kroppen. Weidan utförs med hjälp av framställda elixir, extrakt och mediciner som härrör utanför kroppen. Den kinesiska alkemin byggde på läran om de fem elementen och målet var ofta att framställa livselixir, vanligen baserat på cinnober (röd kvicksilversulfid), som skulle skänka odödlighet till den som intog det. Många kejsare ska ha dött efter sådana kurer, men alkemisterna gjorde också viktiga vetenskapliga upptäckter under sina experiment. 1800-talets alkemi Alkemi har alltid varit populärt i ockulta kretsar. Den pseudovetenskapliga alkemin nådde en kulmen på 1800-talet, då bland annat August Strindberg ägnade sig åt detta under starkt inflytande av Emanuel Swedenborgs tankar. Under ett experiment lyckades han framställa kattguld av järn och svavel och trodde sig ha framställt riktigt guld. Tanken upptogs av Carl Gustav Jung som skrev om individuationsprocessen med alkemin som symbolspråk och teori om all utvecklings givna ordning. Under Jungs påverkan har sedan alkemin under 1900-talet influerat den nyandliga rörelsen, men även forskare i olika kulturvetenskaper. Inom mysticismen står alkemin inte för att materiellt förvandla olika material till guld, utan att människan ska förvandla sitt inre, symboliska liv till ett andligt tillstånd, rent och ädelt och lysande som guld. Alltså handlar alkemi inom de flesta esoteriska skolor om att utveckla sitt inre, vilket kan liknas vid en kemisk process, att bränna bort alla dåliga egenskaper o.s.v. och kultivera de bättre, så att det som förr fanns transformeras till ett högre tillstånd. Dagens "alkemi" På senare tid har några av alkemins mål blivit uppfyllda, men genom användning av vetenskap och forskning i stället för de klassiska alkemiska tillvägagångssätten. 1919 lyckades Ernest Rutherford omvandla kväve till syre genom att bombardera atomkärnan med alfastrålning tills den gick sönder. 1980 transmuterade Glenn Seaborg vismut till guld i mikroskopiska mängder men till alldeles för stor energikostnad för att någon ekonomisk vinst skulle existera. Varken Ernest Rutherford eller Glenn Seaborg var alkemister, men utfallet från deras fysikaliska experiment råkade sammanfalla med alkemiska spekulationer och önskemål. Alkemi i kultur Alkemi har gestaltats inom konst, litteratur, musik och spel i allt från Shakespeare till Harry Potter. Se även Alkemiska symboler Bolos av Mendes Carl Gustav Jung Chrysopoeia De vises sten Fullmetal Alchemist Hennig Brand Hermes Trismegistos och hermetismen Klassiska element Maria från Alexandria Max Magnus Norman Nicholas Flamel Rosencreuzarna Stockholm papyrusen Transmutation Zosimos av Panopolis Källor Noter Vidare läsning Externa länkar Alkemi En artikel på svenska om alkemin och dess andliga aspekter Virtual Alchemy library Alchemical writings Kemins historia Pseudovetenskap	3.9375
37	Ateism innebär avsaknad av eller avståndstagande från tro på någon gud, gudar och högre makter. Begreppet ateism spänner från avsaknad av tro på någon eller några gudar (eller högre makter), till aktivt avvisande av sådana (se antiteism). Ett par välkända engelskspråkiga uppslagsverk anger båda definitionerna samt preciseringar som ligger mellan dessa. Den svenska Nationalencyklopedins korta webbversion beskriver ateism som "åsikten att det inte finns någon gud", medan även definitioner som "ateismens mera exakta innebörd kan vara t.ex. att satsen "det finns en gud" är falsk, eller att "satser om Gud är meningslösa" redovisas i den långa versionen i bokbandet och på Internet (prenumerationsalternativet). Ateism är särskilt utbredd i starkt sekulariserade länder, exempelvis i västeuropeiska länder med hög utbildningsnivå samt i kommunistiska länder som har tillämpat statsateism. Etymologi Ordet ateism är lånat, troligen via tyska Atheismus, från franska athéisme, ism-formen av athée, ’ateist, gudlös person’. Det är ytterst ett lån från klassisk grekiska ἄθεος (atheos), ’utan gud, gudlös’, av α- (a-), ’utan, icke-’, och θεο (theo"), ’gud’. I den tidiga antika grekiskan infördes adjektivet atheos ursprungligen som en befolkningsstatistisk term som ungefärligt stod för "otrogen" eller "ogudaktig". Under 400-talet före Kristus började ordet att indikera en mer intentionell, aktiv gudlöshet i betydelsen att "klippa banden till gudarna" eller "förneka gudarna", i stället för den tidigare meningen "gudlös". På engelska finns begreppet belagt sedan åtminstone 1577, dit ordet hade införts via franska athéisme. Under 1500- och 1600-talen användes ordet endast som förolämpning; ingen kallade sig själv för ateist. På svenska finns ordet ateism belagt sedan 1600-talet och det användes först i latiniserad form med latinsk böjning. 1654 nämns begreppet i kung Karl X Gustavs konungaförsäkran: "Den sigh til vppenbar ogudachtigheet och förargeligh Atheismum slår." I upplysningens Europa under det sena 1700-talet började ordet återigen användas för att beskriva den egna trosuppfattningen. Välkända ateister såsom Baron d'Holbach (1770), Richard Carlile (1826), Charles Southwell (1842), Charles Bradlaugh (1876) och Annie Besant (1877) använde ordet ateism i betydelsen avsaknad av tro på Gud. Sedan dess har ateistiska tänkare och religionsfilosofer använt ordet i den betydelsen. Definitioner Oxford English Dictionary (OED), Second Edition definierar ateism på följande sätt: (Känna) misstro mot eller förnekande av existensen av en gud ("Disbelief in, or denial of, the existence of a god.") Oxford English Dictionary försöker sedan definiera begreppen "misstro" (disbelief) och "förnekande" (denial):Misstro (disbelief): att inte tro eller erkänna; att vägra ha tilltro till: en utsago eller ett (påstått) faktum; att avvisa sanning eller sakförhållande.Förnekande (denial): 1. Bestrida eller motsäga (något förklarat eller påstått), att förklara det som osant eller ohållbart, eller inte vara vad det uppges vara. 2. Logiskt. Motsatsen till att bekräfta, att peka på det motsägelsefulla (i ett förslag). 3. Att vägra att erkänna sanningen (beträffande en doktrin eller princip), att tillbakavisa något som osant eller ogrundat, motsatsen till hävda eller bedyra. 4. Att vägra erkänna eller kännas vid (en person eller sak) om den/det skulle ha en viss egenskap eller legitima anspråk; att förneka, att förkasta, att bestrida, att avstå. I samtliga fallen ovan krävs en viljeyttring eller ett ställningstagande från ateisten, som känner till att religionen finns och att anhängarna där strävar efter ett närmande till en gud. Ateisten måste förhålla sig till den existerande religionen på något sätt. Den som helt avstår från att tycka någonting alls, som i punkt fyra ovan, ligger närmast den definition av ateism som varken medför tror eller inte tro. Ontario Consultans on Religious Tolerance har utvecklat detta när de hävdar att den äkta ateisten är en person som helt enkelt är omedveten om guden. Han kan vara ett litet barn eller en mentalt efterbliven person som fullständigt saknar kunskap i denna fråga. Många ateister brukar därför säga att det inte finns någon gudom att tro på snarare än att de säger sig sakna tro på att gudomen existerar. Begreppet ateism är delvis skilt från agnosticism, som är uppfattningen att det inte går att veta om det finns någon gud eller att få någon kunskap om densamma. Vissa inriktningar av så kallad svag ateism kan dock sägas vara närbesläktade med agnosticism. En del ateister menar att många av dem som kallar sig agnostiker i själva verket per definition är ateister, då de inte tror på gud, medan dessa agnostiker inte vill kalla sig ateister för att de inte kan motbevisa guds existens. I Thomas Henry Huxleys ursprungliga, moderna definition av agnosticism betydde begreppet att förneka kunskap om tillvarons yttersta grunder. Historiskt har ordet ateist ofta använts även om dem som inte tillhört den dominerande religionen; exempelvis har judar i det kristna Europa definierats som ateister, och de muslimer korstågsfararna drog ut för att "befria" det heliga landet ifrån skälldes ömsom för att vara hedningar, ömsom för att vara ateister. Romarna kallade följaktligen även de kristna för ateister under de första århundradena e.Kr. eftersom de inte trodde på gudarna i det polyteistiska Rom.Elaine Pagels "Christian Apologists and 'The Fall of the Angels': An Attack on Roman Imperial Power?" The Harvard Theological Review, Vol. 78, No. 3/4 (Jul. - Oct., 1985), pp. 301-325 Numera är det en vanlig uppfattning bland filosofer och religionsforskare att ateism är detsamma som svag ateism. I många sammanhang används begreppet ateism för att beteckna avsaknad av tro på gudar, till exempel den kristna Gud, guden Baal eller guden Shiva. Indelning Stark och svag ateism I sammanhang då distinktioner mellan olika tolkningar av ordet ateism behöver göras brukar man dela upp ateismen i svag respektive stark ateism. Svag ateism kallas ibland för agnostisk ateism, negativ ateism eller implicit ateism. Stark ateism kallas ibland positiv ateism eller explicit ateism. Svag ateism innebär avsaknad av tro på existensen av gudar. Stark ateism innebär att man har uppfattningen att gudar inte existerar och hävdar eventuellt att det även är ytterst osannolikt att det finns gudar, eller att det till och med finns bevis för att gudar inte existerar. Det innebär att en stark ateist samtidigt alltid är en svag ateist. Många ateister menar att det inte går att bevisa icke-existensen av gudar och att bevisbördan därför ligger hos dem som tror att gudar existerar. Sammanfattningsvis används två begrepp: stark ateism och svag ateism. Svag ateism är en avsaknad av tro på en eller flera gudar. Stark ateism är en övertygelse om att det inte finns några gudar. Svag ateism: saknar tro på att gudar finns Stark ateism: tror att gudar inte finns Allmän och specifik ateism Ateism kan också delas in i ateism i allmän mening och ateism i specifik mening. Ateism i allmän mening innebär att man tar ställning till alla gudar medan ateism i specifik mening tar ställning till en personlig gud som är allvetande, allsmäktig, god och skapare av himmel och jord. Ateism i allmän respektive specifik mening finns både i en negativ och en positiv form. Exempelvis är en negativ ateist i specifik mening en person som inte tror på en personlig gud av det slag som just beskrivits. En panteist är ett exempel på en sådan ateist, trots att det inte är säkert att någon panteist skulle acceptera etiketten ateist om sig själv. Cartesius och Spinoza trodde samtliga på tesen att gud och universum är samma sak, och beskrev var och en för sig i vilken mening de ansåg sig vara religiösa. Ingen av dem beskrev sig själv som ateist. Icke-kognitivistisk ateism Icke-kognitivism är åsikten att ordet "Gud" är språkligt meningslöst. Charles Bradlaugh beskrev ateistisk icke-kognitivism: "The [non-cognitivist] Atheist does not say 'There is no God', but he says: 'I know not what you mean by God; I am without the idea of God; the word "God" is to me a sound conveying no clear or distinct affirmation'". För en icke-kognitivistisk ateist är påståenden som "Gud existerar" eller "Gud existerar inte" meningslösa. Därför kan en sådan ateist inte räknas som en stark ateist men däremot som en svag ateist. Ytterligare en aspekt är att en person kan ha olika typer av ateistiska uppfattningar i förhållande till olika gudsbegrepp. Ateism och agnosticism Liksom för ordet ateism finns flera olika tolkningar av begreppet agnosticism. En vanlig uppfattning är att en agnostiker är en person som varken tror eller inte tror att Gud existerar. Sådan agnosticism är kompatibel med svag ateism, det vill säga att det ligger ingen motsägelse i att vara både agnostiker i denna betydelse och svag ateist samtidigt. Ordet agnosticism introducerades av T.H. Huxley som enkelt uttryckt menade att man inte vet om man kan veta något om Guds existens. Denna innebörd kan kallas för agnosticism i egentlig mening. En agnostiker i den meningen kan även vara ateist eller teist. Agnosticism i den meningen handlar alltså inte om att tro eller inte tro på Gud utan är enbart ett ställningstagande till möjligheten att veta någonting om Guds existens. Vissa agnostiker anser dock att ordet agnosticism innebär mer än detta, nämligen att en agnostiker dessutom varken tror eller inte tror att Gud eller gudar existerar eftersom man menar att gudars existens inte kan bevisas eller motbevisas på rationella grunder. Den betydelsen av ordet är kompatibel med svag ateism. Förekomst och opinioner Ateism och religiositet i Sverige och världen Andelarna religiösa och icke-troende skiljer sig starkt mellan olika delar av världen. Generellt sett är andelen icke-troende högre ju rikare ett land är och ju högre den genomsnittliga utbildningsnivån är. Sverige är enligt en rad studier ett av världens minst religiösa och mest ateistiska länder. En religionssociologisk studie visar att 17% av Sveriges befolkning kallar sig ateister, och mellan 46 och 85% av Sveriges befolkning kan kategoriseras som ateistisk, agnostisk eller icke troende på en personlig gud. Enligt en Gallup-undersökning från 2009, så var Sverige världens näst minst religiösa land, efter Estland. I Sverige höll endast 17% med om att "religionen är en viktig del i mitt dagliga liv". De lägsta värdena i övrigt fanns i Norden, Östasien och Europa. De högsta värdena, där uppemot 100% av befolkningen svarade att religion var viktigt i det dagliga livet, återfanns i Mellanöstern, Centralafrika och Sydasien. Få människor identifierar dock sig själva som ateister; för Sverige gäller det enligt två olika undersökningar 6,7% eller 17% av befolkningen. De allra flesta individer befinner sig någonstans mellan bokstavstrogen religiositet och ateism. Det kan innebära att de antingen är agnostiker eller liberala kristna, vilka ofta tenderar att se Bibelns ord som bildliga snarare än bokstavliga. I Sverige uppger dock 28% respektive 31% att de saknar gudstro i två SIFO-undersökningar som utförts på uppdrag av den kristna tidningen Dagen.SIFO Research International: Din egen livsåskådning Hur många som är ateister, icke-troende eller religiösa mäts oftast genom att fråga enskilda om de är troende, om de beskriver sig själva som ateister eller liknande. Att mäta andelen troende och icke-troende i olika samhällen genom att ställa frågor kan dock vara svårt, dels för att begrepp som Gud, religiös eller ateist inte har samma innebörd i alla kulturer, dels för att svaren påverkas av både sociala, kulturella och politiska konventioner. En annan metod för att avgöra vad individer verkligen tror på är att studera hur de handlar snarare än vad de säger. Detta sätt att bedöma människors tro och värderingar på kallas för avslöjad preferens. En undersökning gjord år 2016 av SOM-institutet fann att 23% av Sveriges befolkning är positiva till ateism, med skillnader mellan åldersgrupper: 39% av gruppen 15-29-åringar är positiva till ateism och 14% för 65-85-åringar. Sekularisering och ökad förekomst av ateism Med tiden har religion blivit en privatsak, kyrka och stat skilts och de religiösa inslagen i det officiella samhället minskat i många länder, en process som kallas för sekularisering. Sekularisering ska inte sammanblandas med minskad religiositet; dock karakteriseras sekulariserade länder av avtagande religiositet, en process som har pågått sedan flera hundra år framför allt i länder med hög utbildningsnivå, progressiva värderingar och hög ekonomisk trygghet, men även i totalitära kommunistiska länder där religionsutövande förföljts och hindrats straffrättsligt. Sekulariseringsprocessen kan mätas såväl i hur många som anger sig vara ateister eller religiösa, i människors attityder på andra områden, i politiska reformer, liksom i förändringar av individernas beteende. Sekulariseringen fortgår sett i en längre tidsskala men processen har periodvis gått i motsatt riktning eller gått långsammare än vad flera tidigare bedömningar gjorde gällande. Statsateism och ateistiskt motiverad religionsförföljelse Statsateism infördes en kort period i samband med franska revolutionen samt i kommunistiska länder, bland annat Sovjetunionen, Socialistiska folkrepubliken Albanien och Kina. Statsateism har ofta inneburit begränsad religionsfrihet, religionsförföljelse, stängning av kyrkor och moskéer, förbud mot religiösa symboler, och förbud mot religiös mission, i synnerhet riktad till barn.Frankrikes avkristnande är en vanlig beteckning på politiska kampanjer mot katolska kyrkan som genomfördes av olika regeringar i Frankrike från franska revolutionens inledning 1789 fram till Konkordatet av 1801 (en överenskommelse mellan Napoleon och påven). Mål med avkristnandet var förstörelse av katolsk religionsutövning och religionen själv, och/eller att eliminera allt som uppfattades som symboler för monarkin och det gamla samhället. Exempel på åtgärder som genomfördes var avrättning och deportering av präster; beläggande av skyddande av präster med dödsstraff; storskalig förstörelse av religiösa monument; bränning, plundring och stängning av kyrkor; kriminalisering av offentlig och privat religionsutövning och religiös utbildning; tvångsäktenskap för präster; samt tvångsavsvärjande av prästerskapet.SPIELVOGEL, Jackson Western Civilization: Combined Volume p. 549, 2005 Thomson Wadsworth Det har förekommit en omfattande vetenskaplig debatt om huruvida rörelsen hade folkligt stöd eller var påtvingad på medborgarna av makthavare. Konkordatet låg till grund för den senare och mindre radikala Laïcitérörelsen, och förbud mot religiösa symboler i det offentliga än idag i Frankrike, exempelvis dagens slöjförbud. I Folkrepubliken Albanien var all religionsutövning förbjuden. Bland annat kunde albaner i skolor och på arbetsplatser tvingas äta t.ex. griskött för att bevisa att man inte utövade islam, som är den största religionen i landet. Dödsstraff för ateism Ateism är belagt med dödsstraff enligt sharialagar i tretton länder. De är: Afghanistan Iran Jemen Malaysia Maldiverna Mauretanien Nigeria Pakistan Qatar Saudiarabien Somalia Sudan Förenade Arabemiraten Dödsstraffet tillämpas inte i alla dessa länder, men det förekommer att religiösa extremister mördar ateister och humanister. Organiserad ateism och humanism I Sverige organiserade sig länge ateister och agnostiker i Human-etiska förbundet. Idag har Human-etiska förbundet bytt namn till Humanisterna. Humanisterna har ökat i medlemstal och synlighet de senaste åren. Även i många andra länder verkar humanistiska eller andra rörelser som förespråkar sekularisering. Norge är ett land med mycket höga medlemskap i humanistiska organisationer. Internationellt finns en paraplyorganisation som heter International Humanist and Ethical Union (IHEU) och som bildades av Unescos dåvarande generalsekreterare Julian Huxley. IHEU har bevakningsstatus i Unesco och flera andra av FN:s församlingar. I många länder där religionen fortfarande har stort inflytande över politiken är ateistiska eller sekulärt förespråkande sammanslutningar betydligt mer politiska och radikala. I vissa muslimska länder är medlemskap i ateistiska sammanslutningar i praktiken förbjudet och kan resultera i förföljelser. Även i vissa starkt religiösa områden i USA utsätts ateister för trakasserier och har svårt att få jämlik tillgång till politisk representation. Logisk grund Den mest basala uppdelningen av de bakomliggande skälen för ateism går mellan praktisk och teoretisk ateism. Praktisk ateism Inom praktisk eller pragmatisk ateism, även känd som apateism, lever individer såsom inga gudar existerar och förklarar fenomen i världen utan att hänvisa till övernaturliga krafter. Den möjliga existensen av gudar avvisas inte men kan betraktas som onödig eller oanvändbar; gudar tillför ingen mening till livet, inte heller påverkar de det vardagliga livet, enligt denna uppfattning. En form av praktisk ateism med implikationer för forskning och vetenskap är metodologisk naturalism - "den inom den vetenskapliga metoden icke uttalade utgångspunkten av metafysisk naturalism vare sig denna utgångspunkt erkänns fullt ut eller ej". Praktisk ateism kan anta flera former: Frånvaro av religiös motivation - gudstro krävs inte för att motivera moraliskt handlande; Aktiv exklusion av problem med gudar och religion vad gäller intellektuell förkovran och praktiskt handlande; Likgiltighet - frånvaro av intresse för gudar och religion, eller filosofiska problem med dessa; Okunskap om gudar som koncept eller fenomen Teoretisk ateism Teoretisk ateism är ateism som grundar sig på uttalade argument mot existensen av gudar. De teoretiska skälen för att förkasta gudar är många och antar olika former. Några av de vanligaste typerna av argument är logiska, ontologiska, epistemologiska, psykologiska och sociologiska argument. Ontologiska och epistemologiska argument Epistemologisk ateism argumenterar för att människor inte kan veta något om gudar eller att gudarnas existens inte går att veta något om. Grunden för epistemologisk ateism är agnosticism, vilken antar flera former. Inom den filosofiriktning som diskuterar immanens, betraktas gudomlighet som oskiljbart från världen i sig, inklusive en persons psyke. Varje persons medvetande är instängt i Subjektet. Enligt denna form av agnosticism förhindrar personens begränsade perspektiv alla objektiva slutledningar: från och med tro på gudar till påståendena om deras existens. Inom den rationalistiska agnosticism som företräddes av Immanuel Kant accepteras endast sådan kunskap som erhållits med det mänskliga förnuftet. Denna form av ateism framhåller att gudar rent principiellt inte kan urskiljas och att det därför inte går att veta om de existerar. Den skepticism som bygger på David Hume framhåller vidare att absolut kunskap inte är möjlig, och att det därför inte går att veta något om Guds eventuella existens. Att på detta sätt betrakta agnosticismen som en delmängd av ateism är kontroversiellt, agnosticism kan även betraktas som en självständig, grundläggande trosuppfattning. Andra argument för ateism som kan klassas som epistemologiska eller ontologiska, inklusive logisk positivism och ignosticism, framhåller det meningslösa eller obegripliga hos grundläggande termer som "gud". Påståenden som "gud är allsmäktig" betraktas som betydelselösa. Inriktningen teologisk icke-kognitivism menar att satsen "Gud existerar" inte uttrycker ett giltigt påstående om något. Sådana satser är istället kognitivt meningslösa. Det har argumenterats både för och emot att denna och liknande filosofiska inriktningar ska klassificeras som ateistiska sådana.Ayer, A. J. (1946). Language, Truth and Logic. Dover. pp. 115–116. In a footnote, Ayer attributes this view to "Professor H. H. Price". Metafysiska argument En skribent beskriver metafysisk ateism så här: "Metafysisk ateism... inkluderar alla uppfattningar som grundar sig i metafysisk monism (verklighetens homogenitet). Metafysisk ateism kan vara antingen: a) absolut - ett explicit förnekande av gudars existens som associeras med materialistisk monism (detta omfattar alla materialistiska trendriktningar, både antika och moderna); b) relativ - det implicita förnekandet av gudar inom alla filosofier som, medan dessa erkänner existensen hos något absolut, tänker de sig det absoluta såsom utan de attribut som tillhör en gud: transcendens, en personlig karaktär eller koherens. Relativ ateism hänger samman med idealistisk monism (panteism, panenteism, deism)." Logiska argument Logisk ateism framhåller bland annat de sinsemellan olika föreställningarna om gudar samt att gudarna besitter logiskt inkonsekventa kvaliteter. Sådana ateister grundar sig sålunda på deduktiva argument mot existensen av gudar. De framhåller hur gudarnas många tillskrivna egenskaper är omöjliga att kombinera, exempelvis egenskaper såsom perfektion, skapare-status, immutabilitet, fullständig kunskap, allsmäktighet, absolut godhet, transcendens, personskap och barmhärtighet. Kritik av ateism Man kan dela in argument mot ateism i ett antal kategorier: argument som pekar på negativa konsekvenser för individen och samhället av avsaknaden av tro, inklusive argument som pekar på skillnader mellan ateisters och teisters moral och handlingar och konsekvenser av materialistiska ideologier; argument för att ateism enbart är en trosuppfattning utanför vetenskapens domän; argument för Guds existens (se Gudsbevis); samt motargument mot ateisters religionskritik. Kritiker mot ateism beskriver ibland den moderna sekulära människan som mer olycklig än människor i andra delar av världen eller i andra tider, trots god fysisk hälsa och materiell standard. Litteraturprofessorn Torsten Pettersson menar till exempel att barn, sjuka och äldre kommer i kläm i det sekulariserade samhället, eftersom den vuxna individens behov sätts i centrum, samhället sexualiseras, skilsmässor är vanligare och omsorg överlåts på institutioner istället för familjen samt kriminalitet och drogmissbruk ökar. Dock har till exempel Richard Dawkins påpekat att oavsett hur tilltalande eller motbjudande tanken på en guds existens är så är det inget hållbart argument för eller mot en guds existens eftersom det i sig inte påverkar sannolikheten för en guds existens. Dawkins hävdar även i sin bok Illusionen om Gud (The God Delusion) att moral och etik inte har kopplingar till religioner och ideologier, och att moral och etik inte baseras på äkta altruism (psykologisk altruism) utan enbart på reciprok altruism som gynnar individens gener. Moral är enligt Dawkins istället någonting vi alla har inom oss oberoende av trosuppfattning. Som exempel tar han upp i Illusionen om Gud att de mest religiösa staterna i USA är de som toppar statistiken när det gäller mord, våldtäkter etc. Det faktum att det har funnits totalitära och auktoritära stater som har varit officiellt ateistiska, som till exempel Albanien under Enver Hoxha, används av en del debattörer som ett argument mot ateismen. Motkritiken är dock att dessa stater visserligen har varit ateistiska, men att ateismen inte har något med det faktum att de var totalitära. och Richard Dawkins menar att Hitlers och Stalins regimers brott grundar sig i en politisk dogmatism (som enligt Harris liknar religion, det vill säga en sorts teokratier), inte i att de var motståndare till religion. En utbredd uppfattning bland teister och agnostiker men som även förekommer bland ateister, är att frågan om Guds (eller gudars) existens aldrig konklusivt kan betraktas som avgjord genom filosofiska eller vetenskapliga argument. Ämnet befinner sig enligt dessa utanför vetenskapens domän (se demarkationsproblemet). Ateismen beskrivs därför av vissa som en hållning grundad på antaganden i samma grad som religioner bygger på tro. Andra menar att denna kritik missförstår att ateism i grund och botten är avsaknad av tro eller att man inte behöver bevisa att Gud inte finns, eftersom bevisbördan ligger hos den troende (se Probatio Diabolica och Russells tekanna). Det finns också ateister såsom Richard Dawkins och Victor J. Stenger som menar att vetenskapen kan ge belägg för eller mot Guds existens, under förutsättning att Gud har effekter i den fysiska verkligheten.Victor J. Stenger Has Science Found God, Ateism är heller inte samma sak som materialism eller sekularism, även om dessa begrepp kan förenas. Det teleologiska argumentet för guds existens innebär att livet eller universum är så komplext och ändamålsenligt att det måste vara skapat. Exempelvis menar den före detta ateistiske tänkaren Antony Flew att det avgörande argumentet för hans omvändelse till deism var att DNA-molekylens och livets uppkomst fortfarande inte har fått en tillfredsställande naturvetenskaplig förklaring. Han hävdade tidigare att man bör förutsätta ateism så länge bevis på en Gud saknas. Han står fortfarande bakom denna evidensbaserade hållning, även om han på senare år har blivit övertygad om att sådana bevis existerar. Detta är en variant av urmakaranalogin. Richard Dawkins menar att hur osannolikt, komplext och ändamålsenligt universum och livet än verkar så måste en skapare av allt detta vara mer osannolik och komplex än sin skapelse och därför mycket mindre sannolik. Detta argument kallas den ultimata Boeing 747:an och leder via frågan "Vem eller vad skapade skaparen?" till ett cirkelargument om oändlig regress. Se även Antiteism - Agnosticism - Deism - Teism - Ignosticism Empirism Existentialism Religionskritik Kristen ateism Nyateism Religion - Polyteism - Monoteism Statsateism Teologi Vetenskap UAAR Referenser Vidare läsning Baggini, J, Atheism: A Very Short Introduction Carrier, R, Sense & Goodness Without God: A Defense of Metaphysical Naturalism Dawkins, R, The God Delusion, 2006, Harbour, D, An Intelligent Person's Guide to Atheism Harris, S, The End of Faith: Religion, Terror, and the Future of Reason Harris, S, Letter to a Christian Nation Hitchens, C, god is not Great: How Religion Poisions Everything Johnson, B.C, The Atheist Debater's Handbook Krueger, D.E, What is Atheism? A Short Introduction Martin, M The Improbability of God, 2006, Mills, D, The Atheist Universe, 2004, Nielsen, K, Atheism and philosophy, 2005, Onfray, Michel, Handbok för ateister, Bokförlaget Nya Doxa, 2006, Paulos, J.A, Irreligion Smith, G.H, Atheism - The Case Against God Smith, G.H, Why Atheism? Stenger, V.J, God - The Failed Hypothesis'' Externa länkar Ateism.se – en informationssida om ateismen Ateismen - Det finns ingen gud! The Secular Web - a drop of reason in a pool of confusion StrongAtheism.net Atheism: Contemporary Rates and Patterns Av religionssociologen Phil Zuckerman Ironchariots.org – en webbplats om ateismens motargument till apologetik och apologetismens argument Wikipedia:Basartiklar	4.03125
38	Animism är ett begrepp inom teologin som betecknar en religiös uppfattning enligt vilken naturen är besjälad. Man tror exempelvis att det finns en ande i varje träd eller vattendrag. Totem-begreppet hos vissa nordamerikanska folk handlar om animism, och både shintoismen och samisk religion har inslag av animism. Ett relaterat fenomen är shamanism. Begreppet kommer från grekiska ἄνεμος "vind, andedräkt", och det latinska animus. Religion Det finns inte någon enskild religion som kallas animism, utan det som presenterar sig som en religion (animism) är ett antal regler för byggandet av social kultur liksom en prerationell förklaring av världen i varje kultur. Det kan anses att religionen som fanns i Sverige, asatron, ursprungligen till stor del var animistisk, liksom folkreligionen i Grekland och Romarriket antagligen också var det. Shintoismen, samisk religion och shamanism har alla inslag av animism. Varje sten, varje växt, varje djur och varje människa utvecklas, följande naturliga regler. I animism är särskilt slående: Avsaknad av någon form av allsmäktiga gudar, eller en idé om det gudomliga (även om vanligen ett "högsta väsende" existerar) Naturen är direkt, har själv en själ, och genom naturliga händelser uttrycker den sig, och kommunicerar direkt med människor Avsaknaden av religiösa kultbyggnader Förekomsten av religiösa men även vardagliga regler som uppkommer vid omedelbar naturupplevelse Animism förutsätter någon form av själslära, eftersom man besjälar naturen. Logiskt måste man även acceptera att även icke-människor har själar - något som inte förekommer i till exempel kristendomen. Animismen är teologiskt besläktad med panteismen. Godartade andar med hög status finns i nästan alla former av religion. Det kan röra sig om så kallade högsta väsen. Det högsta väsendet har ibland skapat världen och levde då en tid tillsammans med folket, för att sedan dra sig tillbaka på grund av något. Ibland finns en kontakt till detta högsta andliga väsen. Det vördas av folket som dock inte behöver offra och inte ens be till honom/henne. Inom animism utförs ritualer för att upprätthålla relationer mellan människor och andar. Ursprungsbefolkningar utför ofta dessa ritualer för att blidka andarna och begär deras hjälp under aktiviteter som jakt och helande. I den arktiska regionen är vissa ritualer vanliga före jakten som ett sätt att visa respekt för djurens andar. Även idag anser religionsteoretiker att animism är i början av den kulturella utvecklingen av religioner. Enligt denna evolutionära teori kan en evolutionär väg, från animistiska trosuppfattningar till "moderna" monoteistiska religioner ses. Etnologen Wilhelm Schmidt föreslog emellertid att det omvända gäller, nämligen att tron på en monoteistisk Gud var ursprunglig men att denna tro förändrades till polyteism, för att så småningom övergå till animism. Idag används begreppet animism, för att hänvisa till den ursprungliga karaktären hos religionerna i jägare-samlare kulturer. De flesta religionsforskare idag använder termen "animism" som Tylor i boken Primitive Culture från 1871. Enhetlig eller dualistisk världsbild I animistiska trosföreställningar blir hela universum uppdelat i två: en materiell värld och en andevärld (som för övrigt liknar den kristna, i förståelsen av efterlivet). En strikt skillnad mellan det naturliga och det övernaturliga saknas dock, varför allt som finns och händer i kosmos upplevs som naturligt. I animism har människan en kropp och minst en själ som finns i en viss självständighet från andra. Det kan finnas ett alter ego av människan, i den andliga världen. Så människan lever då samtidigt i två världar, och efter kroppens död endast i världen hinsides. Dessa världar kan även påverka varandra under livet, vilket används som förklaring till exempelvis sjukdom. Det gör att man kan se den animistiska världen som en. Döden En vanlig animistisk föreställning är idén om relationen mellan själen och familjen. Levande släktingar till en avliden person får ett ansvar för själen till den avlidne. Så länge de kommer ihåg en person så finns personens själ. De får inte glömma den avlidne eftersom själen hos en avliden person befinner sig i ett tillstånd av personlig odödlighet. Därigenom har familjen i animistiska kulturer hög prioritet. En annan tanke som förekommer är att den dödes själ går igen jämför gengångare. Förfädersdyrkan och kult av gravar är förekommande. Ibland finns föreställningar om att det går att komma i kontakt med döda eller andar, då ofta via ett medium eller shaman. Idag Animism finns idag som del av islam, där det motsvarar det man kallar "populärislam", som del av kristendomen, där det är förekommande i en smått vidskeplig "folkkatolicism". Även svensk folktro, som är en slags levande rest av asatron är animistisk. Bland bergsfolken i östra Asien är animism den vanligaste religionsformen. Bland Akha, Hmong (Meo), Lahu, Laova, Lisu, Palaung/Padaung och Thin finns övervägande andel animister. Bland Karen-folket har kristendomen ökat i popularitet och omkring 50% bekänner sig nu till den kristna tron. Många från Yaofolket, som härstammar från södra Kina, är taoister, och utövar en form av taoism som var känd i Kina för 600 år sedan, vilken har animistiska drag. Etymologi Ordet animism kommer av latinets anima, som betyder "ande". I Oxford English Dictionary (OED) blir termens ursprung tillskrivet Georg Ernst Stahl som 1720 skrev om anima mundi, men själva ordet kom inte i bruk förrän på 1800-talet. Enligt OED var detta 1832. I socialantropologin togs termen i bruk av den brittiske antropologen Edward Burnett Tylor i boken Primitive Culture. Se även Folktro Andehus Naturande Schamanism Referenser	3.96875
39	Akhenaton, innan sitt femte regeringsår Amenhotep IV, även Echnaton samt varianter som slutar med -aten; på engelska vanligen Akhenaten, var en egyptisk farao under den 18:e dynastin år 1351–1334 f.Kr. Han föddes någon gång mellan 1369 och 1362 f.Kr. och var sannolikt runt 35 år när han dog. Följaktligen var han mellan 10 och 17 år vid trontillträdet. Han är känd för att ha förbjudit den egyptiska polyteismen och istället infört monoteismen vilket innebar dyrkan av Aton. Därmed avskaffades Amon-Ra som huvudgud i det forntida Egypten. Akhenaton anlade huvudstaden "Atons horisont", det nuvarande Amarna, som dominerades av fyra Atontempel. Efter hans död återgick landet till den gamla religionsordningen och rasande Amon-präster avlägsnade alla spår av Akhenaton, med stöd särskilt under farao Horemheb. Gemål Akhenatons gemål var Nefertiti (1380–1331 f.Kr.), som kan ha varit medregent och möjligen dessutom ha regerat som härskare under ett par år efter sin makes död. Nefertiti anses vara en av de vackraste kvinnorna någonsin, vilket påvisas genom att målningar, fresker och byster uppvisar en strålande skönhet vid en tidpunkt då den egyptiska konsten, den "groteska stilen" (Amarnastilen) avbildade människor exakt som de såg ut, utan några försköningar. Hennes make och konung, Akhenaton, har till exempel avbildats så att en tänkbar förklaring under en tid var att han led av Marfans syndrom. Begravningsplats Den kungliga familjen från denna tid begravdes i Amarna, men flyttades senare till Konungarnas dal. I grav KV55 fann man 1907 en kunglig kista med mumie. Namnet hade hackats bort på den förgyllda träkistan. Efter CT-skanning 2010, DNA-tester, och blodgruppsanalyser, anses denna mumie vara kung Akhenaton. Tydligt ser man släktskapet med Tutankhamon, son till Akhenaton. De har båda flera ärftliga anatomiska missbildningar, bland annat gomspalt och skolios. Biografi Utbildning i solteologi Akhenaton var son till Amenhotep III och Teje. Han hade en äldre bror, Thutmose (Djhutmose), som uppfostrades till att bli Egyptens näste farao. Den blivande Akhenaton hade en ganska behaglig barndom, och fick från åtta eller nio års ålder prästutbildning i On, Heliopolis, som även lärde ut mysterierna i solteologin. Thutmose tros ha hunnit samregera med sin far, Amenhotep III. Thutmose avled dock före sin far, och då stod den blivande Akhenaton näst i tur enligt successionsordningen. Han besteg tronen efter sin far och blev Amenhotep IV. Han gifte sig med Nefertiti, som han efter några år lät upphöja till medregent, vilket var mycket ovanligt. Amenhotep IV ändrade sitt namn under sitt sjätte regeringsår till Akhenaton och skapade en kult kring solguden Aton (Atun, Aten), ett namn på en dittills mindre solgud som ordagrant betyder "skiva", och som syftade på solskivan. Under sitt 17-åriga styre lyfte han fram guden Atons betydelse framför den tidigare mer betydande Amun-Re. Han förbjöd dyrkan av de gamla gudarna och införde en form av monoteism. Aton, som var namnet på solguden, blev under hans regim den främste och enda gudomen i Egypten. Det var ur dyrkan av Aton som Amenhotep IV under sitt femte år som farao kom att anta namnet Akhenaton, som betyder Han som tjänar Aton. Akhenatons beslut fick vittgående konsekvenser. De höga präster som tjänat Amun-Re hade successivt skaffat sig allt mer makt. Under Akhenatons fars regeringstid hade de i princip blivit mäktigare än faraon. Akhenaton använde nu armén till att stänga Amun-templen och en ansenlig del av prästerskapets markegendomar beslagtogs och förstatligades och mark delades ut till de jordlösa i Atons namn. En omtvistad fråga är huruvida Akhenaton delade sina första regeringsår (upp till sitt tolfte regeringsår) tillsammans med sin far. I så fall måste Amenhotep III ha godkänt en del av sin sons politik, och sonen måste ha lärt av sin far Amenhotep III att prästerna gradvis hade tillskansat sig så mycket makt att balansen i Egypten hotades, och att farao höll på att göras till en marionett som utförde sina religiösa plikter enbart för syns skull. Tolkningen av Akhenaton har de senaste 100 åren varierat från att vara en religiös idealist till en kallhamrad realpolitiker. En kort tid efter Akhenatons död avskaffade hans son Tutankhamon (ursprungligen Tutankhaton) monoteismen, förmodligen under inflytande av äldre rådgivare, installerade de gamla gudarna och flyttade landets huvudstad tillbaka till Thebe. De kungliga namnen Litteratur Aldred, Cyril: Akhenaten, King of Egypt (Thames and Hudson, 1988) Echnaton och Nefertiti (Nationalmuseum, 1975) [utställningskatalog] Redford, Donald B.: Akhenaten, the Heretic King (Princeton University Press, 1984) På svenska Echnatons hymner till solen: liturgi och böner från farao Amenhotep IV och hans trogna: från 1300-talet före Kristus (tolkade och kommenterade av Åke Ohlmarks, Eden, 1963) Referenser Tryckta källor Externa länkar Faraoner Födda okänt år Avlidna 1300-talet f.Kr. Män Religionsstiftare Personer i Egypten under 1300-talet f.Kr.	3.3125
40	Art är ett begrepp inom biologi. I biologisk systematik delar man in närbesläktade organismerna i grupper, så kallade taxa, i en hierarki. Art är den grupp som i betydelse ligger närmast vardagsspråkets för djursort. Som exempel är lejon, tiger och katt både olika djur i vardagsspråket och olika arter i vetenskaplig mening. Närbesläktade organismer som på olika sätt är så lika varandra att artgränsen mellan dem blir oklar omnämnas som ett artkomplex. Sådana grupper förekommer bland alla typer av organismer och att dra upp distinkta gränser mellan arter kan ibland nästan vara omöjligt. Historik Länge ansågs artbegreppet som den självklara grundläggande (minsta) enheten inom systematiken, men hur man definierar en art har debatterats i flera århundraden och det finns över tjugo olika sätt att definiera en art - och någon enighet kring definitionen av vad en art är har ej kunnat uppnås. Den klassiska definitionen, som brukar kallas det biologiska artbegreppet, myntades av Ernst Mayr som säger att en art är en grupp av naturliga populationer som reproducerar sig mellan populationerna eller åtminstone skulle kunna göra det, och som är reproduktionsmässigt isolerade från andra sådana grupper. En annan vanlig definition som kallas det fylogenetiska artbegreppet grundar sig på att en art omfattar alla individer som har en gemensam evolutionär anfader. Genom historien har man haft olika krav på hur stora skillnaderna ska vara mellan populationer för att de ska räknas som en god art. När forskare under upplysningstiden började samla in stora mängder biologiskt material runt omkring i världen, blev det något av en jakt på nya arter, vilket resulterade i att den allra minsta subtila avvikelse i storlek, mönster eller färg fick till följd att individen utropades till att vara en del av en egen art. Senare har många av dessa arter mist sin artstatus och ses i dag istället som exempel på naturliga fluktuationer inom populationen eller också klassificeras de som en underart. Denna "jakt" på nya arter resulterar även i dag till förslag om att en specifik population bör klassificeras som en egen art. Sedan 1990-talet, bland annat på grund av nya rön genom DNA-analyser, har uppfattningarna om hur artbegreppet ska definieras varit så många och skilda att man oroats för en total upplösning - med resultat att olika forskare skulle använda sig av olika artbegrepp - vilket i sin tur skulle leda till stora svårigheter i forskningsvärlden. Detta har lett till att man försökt skapa nya riktlinjer för att avgöra artstatus. I dag skiljer taxonomer mellan artbegrepp, som definierar vad som är en art, och vad som är artkriterier, där det senare kan omfatta flera av de tidigare metoderna för att definiera vad som är en art. Detta har lett till större konsensus kring artbegreppet, som då definieras som en hypotes om en unik utvecklingslinje som kan påvisas genom flera olika beviskriterier. Denna metodik kallas för den integrerade taxonomin. Alla arter definieras utifrån en typ, vilket är en unik individ av en organism som fungerar som referens. Det är utifrån denna typ som arten har beskrivits. Artbegreppet Evolutionen och artbildningen är en ständigt pågående process och människans försök att urskilja när två populationer glidit isär tillräckligt mycket för att skillnaderna ska ligga till grund för att se på de båda populationerna som två olika arter är i grunden en konstgjord gränsdragning. Inget artbegrepp är därför helt objektivt. Man skiljer på tre olika artbegrepp: det morfologiska, det biologiska och det fylogenetiska artbegreppet. Det morfologiska artbegreppet skapades av Carl von Linné och användes fram till början av 1900-talet. Det morfologiska artbegreppet menar att individer med gemensamma yttre karaktärer förs samman till en art - oavsett om de har en gemensam evolutionär historia. Detta kan te sig konstigt men inte för Linné eftersom han inte hade kännedom om evolution. Det biologiska artbegreppet började användas på 1930-talet och är fortfarande den hos allmänheten vanligaste begreppet när det gäller art. Den säger att grupper av individer som under naturliga omständigheter kan fortplanta sig med andra, producera en fertil avkomma och som är reproduktivt isolerade från andra grupper tillhör samma art. Enligt detta artbegrepp kan individer som teoretiskt skulle kunna få fertil avkomma tillsammans klassas som olika arter, om detta är exempelvis geografiskt eller fysiologiskt omöjligt. Det finns många problem med detta artbegrepp, exempelvis hur definieras en art när det gäller könlös fortplantning eller en art som är fossil. Det fylogenetiska artbegreppet infördes på 1960-talet och är det som idag vanligtvis används inom vetenskapen och innebär att man utgår ifrån en fylogenetisk analys. Det fylogenetiska artbegreppet menar att en grupp individer bestående av minsta möjliga antal individer med EN gemensam förfader skall klassas som art. Individerna skall ha en eller flera nedärvda karaktärer som de inte delar med några andra grupper av djur, så kallade synapomorfier eller synapmorfa karaktärer. Andra krav som ställs inom det fylogenetiska artbegreppet för att två populationer ska klassificeras som två arter är: Detta taxon måste vara diagnosticerbart. Detta innebär till exempel att individer av ett kön, en viss fas eller en ålderklass går att urskilja från alla andra taxa av samma kön, fas eller ålderklass, genom en kombination av två eller tre funktionella oberoende karaktärer. Sådana karaktärer kan exempelvis vara en kombination av olika utseendekaraktärer och Mitokondriellt DNA-haplotyp. Detta taxon måste vara reproduktivt skild från andra taxa. Det vill säga att ingen, eller bara ett minimum av hybridisering förekommer. Det är troligt att dessa taxa i framtiden kommer att behålla sin genetiska och fenotypiska integritet. Deras reproduktiva isolering beror på att populationen har utvecklat ett speciellt parningsbeteende eller signaler och inte reagerar på parningssignaler från individer ur andra taxa. (Detta krav gäller inom zoologin) Ett illustrativt exempel på dessa olika begrepp är den amerikanska och europeiska järven. Enligt det morfologiska artbegreppet tillhör de samma art eftersom de utseendemässigt är lika. Enligt det biologiska artbegreppet är de olika arter eftersom de är geografiskt avskilda (reproduktivt isolerade) från varandra. Enligt det fylogenetiska artbegreppet är de samma art eftersom de har en gemensam förfader. Diskussionerna kring dessa olika artbegrepp, som skulle kunna leda till att olika forskningsfält arbetar utifrån olika system, har lett till försök att skapa en större samsyn kring artbegreppet. Resultatet har kallats för en Integrerad taxonomi vilket är en hypotes där flera tidigare artbegrepp används som artkriterier för att utröna vad som är en separat utvecklingslinje. Denna metodik har vunnit stort genomslag bland taxonomer och det råder idag större konsensus kring artbegreppet än på mycket länge. Konstruktionen av vetenskapliga namn Man konstruerar det vetenskapliga namnet på en art genom att använda sig av dels ett släktnamn, samt dels ett beskrivande så kallat art-epitet. Att namnge en art med både ett släktnamn och ett artepitet kallas binärnomenklatur. Inom binärnomeklatur skrivs släktnamn och artepitet alltid med kursiv stil. Släktnamnet skrivs alltid med stor bokstav och artepitetet skrivs alltid med liten bokstav; till exempel Homo sapiens. Ett tydligt och korrekt språkbruk är alltså att reservera ordet "artnamn" för hela det tvåledade vetenskapliga namnet. Artnamnet "Homo sapiens" består enligt detta språkbruk av släktnamnet Homo (gemensamt för alla arter som tillhör eller har tillhört släktet Homo) och artepitetet sapiens. Artepitet är, till skillnad från släktnamn, inget egentligt namn som kan stå för sig själv, utan är ett beskrivande ord, till exempel ett adjektiv, som tillsammans med släktnamnet definierar den specifika arten (artnamnet). Vissa artepitet finns således i många artnamn, till exempel vulgaris (= ”vanlig”). Ett mindre korrekt men inte helt ovanligt språkbruk är att kalla artepitetet ett ”artnamn”. Alla arter tillhör ett släkte, alla släkten tillhör en familj, alla familjer tillhör en ordning, alla ordningar tillhör en klass, alla klasser tillhör en stam, och alla stammar tillhör ett rike, exempelvis djurriket eller växtriket. Det finns också många mellangrupper. Akronymen skofsa används ibland för att minnas ordningen på systemet: Stam, Klass, Ordning, Familj, Släkte, Art. Species, förkortat sp., efter släktnamnet indikerar att hela släktet avses, utan närmare precisering av ev. arter och underarter. Underarter En art kan delas in i flera underarter, om dessa skiljer sig markant från varandra, och korsningen är fertil. Underarterna är oftast geografiskt eller ekologiskt skilda. När man kategoriserar utdöda organismgrupper kan underarter också vara stratigrafiskt åtskilda i tiden. Antal arter Det finns flera svårigheter att uppskatta hur många arter det finns på jorden. Med tanke på problematiken kring kategorisering av arter skiljer sig uppskattningarna kring hur många arter väldigt mycket mellan de olika artbegreppen. Exempelvis ansågs det finnas 19 000 fågelarter i början av 1900-talet. Sedan slogs många av dessa arter samman i olika underarter varför artantalet hade sjunkit till 8 500 i början av 1950-talet. I och med DNA-studier och fylogenetiska studier, tillsammans med den integrerade taxonomin finns det nu uppskattningar som pekar på att det finns mellan 15 000-20 000 fågelarter i världen. Därför kan följande uppskattning från 2010 av artantal snarare ses som en indikation på hur arter fördelar sig proportionellt mellan de stora artgrupperna: Total antal arter har uppskattats till 8,7 miljoner men har varit föremål för skattningar mellan 2 och 100 miljoner arter: 5–10 miljoner bakterier okänt antal arkéer - uppskattas till 20% av biomassan. 1,7 miljoner eukaryoter 62 000 ryggradsdjur 1,3 miljoner ryggradslösa djur 320 000 växter 50 000 övriga (inkl. svampar och brunalger) Se även Carl von Linné Biotop Organism Ras Underart Referenser Externa länkar Wikispecies Systematik Wikipedia:Basartiklar Biologi Populationsgenetik	3.984375
41	Släktet Australopithecus är en grupp utdöda hominider som är närbesläktade med människan och levde för 5,25–1,98 miljoner år sedan. Namnet betyder sydapa. A. afarensis och A. africanus är de arter inom släktet som vi har bäst fossil av. A. africanus ansågs tidigare som förfader till släktet Homo (speciellt då Homo habilis). Nyare fossil från släktet Homo har hittats som är äldre än A. africanus, vilket betyder att Homo antingen formats från en utvecklingsgren av släktet Australopithecus vid ett tidigare tillfälle (det vill säga den sista gemensamma anfadern är A. afarensis eller en tidigare art). eller så har båda utvecklats oberoende av varandra från en ännu okänd gemensam förfader. Släktet Australopithecus kan ha uppstått för omkring 4,2 miljoner år sedan, sannolikt ur Ardipithecus. Fossila exemplar av släktet Australopithecus, ett kranium som döptes till "Barnet från Taung", hittades första gången år 1924 i ett stenbrott i Transvaal i Sydafrika. Upphittaren Raymond Dart gav dem namnet Australopithecus africanus, vilket är en kombination av austral 'sydlig', pithecin 'apa' och 'afrikansk'. Referenser Förmänniskor Australopithecus Övergångsformer	3.125
42	Sir Arthur Keith, född 5 februari 1866 i Persley i Aberdeenshire, död 7 januari 1955 i Downe i Bromley (i dåvarande Kent), var en brittisk antropolog och professor i anatomi vid Londons universitet. Keith blev professor vid Royal College 1908 och president vid Royal Anthropological Institute 1913. Han erhöll Knightvärdighet 1921. Keith utgav flera värdefulla jämförande framställningar av människans och de högre däggdjurens kroppsbyggnad, såsom Introduction to the study of the anthropoid apes (1896), Human embryology and morphology (1901), Antiquity of man (1914) med flera. Han motsatte sig tillsammans med sin kollega Grafton Elliot Smith sin lärjunge Raymond Darts åsikt, att dennes fynd, barnet från Taung, skulle vara en mänsklig apa; en sådan kunde enligt Keiths åsikt inte ha existerat i Afrika. Men Dart hade rätt, vilket bevisades av anatomen Wilford Le Gros Clark. Keith tvingades skriva en offentlig ursäkt. Då hade 23 år passerat, som i viss mån gjort Darts strävanden att intressera världen för Afrika och Sydafrika som bra fyndlokal för fossil nästan om intet, om han inte varit så envis. Källor Noter Brittiska antropologer Brittiska professorer Personer verksamma vid universitetet i London Brittiska forskare under 1900-talet Personer från Aberdeenshire Födda 1866 Avlidna 1955 Män Ugglan Ledamöter av Royal Society	3.03125
43	Australopithecus afarensis var en sydapa och möjlig förmänniska från Afrika, som levde för cirka 3,7 till 2,9 miljoner år sedan. Trolig förfader till människan. Kallas populärt Lucy eftersom man spelade The Beatles sång Lucy in the Sky with Diamonds under utgrävningen i Hadar i Afar-regionen i Etiopien hösten 1974, då Donald Johanson hittade de tre miljoner år gamla skelettresterna av världens mest berömda förmänniska och den viktigaste referenspunkten för dagens evolutionsforskning. Arten kallades åren 1950-1970 , med stöd av betydligt mindre välbevarade skelettrester, för "Megantropus africanus". Beskrivning A. afarensis var en könsdimorfistisk upprättgående förmänniska som möjligen levde nära sjöar, havsstränder och vattendrag där den hittade föda. Den klättrade också utmärkt och hade inga problem med att springa på alla fyra. Mått längd: cirka 1,50 meter vikt: 30-70 kg, hjärnvolym: 400-500 cm³. Fynd (Cirka 120 individer) År 1939, hittade Ludwig Kohl-Larsen fossil i Laetoli i Tanzania. Detta slumpfynd kallades 1950 Megantropus africanus och bytte namn först i slutet av 1970-talet. Mary Leakey hittade i Laetoliområdet (Tanzania) fotspår av två upprättgående individer av A. afarensis i 3,5 miljoner år gammal vulkanaska som förstenats. Ett fynd av en familj, 13 individer, som man först trodde hade överraskats vid någon typ av katastrof. Senare har dock de forskare som gjorde fynden sagt att individerna mycket väl kan ha dött vid olika tillfällen. Resterna efter en tvåbent varelse som levde för 4 miljoner år sedan har påträffats i Afar-regionen, ungefär sex mil från den plats där man 1974 hittade Lucy. Bruce Latimer, chef för det naturhistoriska museet i Ohio, höll tillsammans med sin kollega Yohannes Haile-Selassie, Addis Abeba, en presskonferens 5 mars 2005 i Addis Abeba, Etiopien, där man berättade om fynden, som har mycket god kvalitet och bland annat utgörs av ett helt skenben, delar av ett lårben, revben, delar av ryggraden, ett nyckelben, bäckenbenet och ett helt skulderblad. Den här individen var större än Lucy och har längre ben, trots att den är cirka en miljon år äldre. Detta är revolutionerande uppgifter och kommer att hjälpa paleontologerna förstå utvecklingen från hominider till homo sapiens. Totalt har man vid dessa utgrävningar hittat fossila rester efter tolv hominider. Referenser Förmänniskor 1974 i Etiopien Vetenskapsåret 1974 Fornfynd i Etiopien Australopithecus	2.84375
44	Australopithecus anamensis (eller Praeanthropus anamensis) är en utdöd människo-art som levde för cirka fyra miljoner år sedan. Nästan hundra fossiler är kända från Kenya och Etiopien, från över 20 personer. Det är accepterat att A. anamensis är förfäder till A. afarensis och fortsatte utvecklingen av den släktlinjen. Fossila bevis gör gällande att Australopithecus anamensis är den tidigaste hominida arten i Turkana Basin-området. På grund av att det inte går att hitta en tillräcklig mängd fossil kan forskare inte kan göra så noggranna observationer att det går att särskilja många av de tidiga hominiderna. Upptäckten Det första fossiliserade exemplaret av arten, var ett enda fragment av humerus (armben) funnet i en Pliocen-strata i Kanapoi-regionen av västra Lake Turkana av ett forskningsteam från Harvard University 1965. Exemplaret fördes tillfälligt till samma tidsålder som Australopithecus och daterades till ungefär fyra miljoner år gammalt. En metod för att avgöra åldern på fossilerna från Kanapoi bestod av jämförelser mellan benbitar (faunal correlation), vilket gav ett spann mellan 4,0 och 4,5 miljoner år gamla. Lite ytterligare information kom fram förrän 1987, då den kanadensiske arkeologen Allan Morton (vid Harvard University's Koobi Fora Field School) upptäckte fragment av ett prov som stack ut från en delvis eroderad sida av en kulle öst om Allia Bay, nära Lake Turkana, Kenya. 1994 exkaverade paleoantropologen Meave Leakey och arkeologen Alan Walker fyndplatsen vid Allia Bay och upptäckte flera ytterligare fragment av hominiden, inklusive en komplett underkäke som är mycket lik schimpansens (Pan troglodytes) men vars tänder är mer lika människans. Baserat på de begränsade bevisen från annat än skalldelar verkar A. anamensis vanligtvis ha varit upprättgående, fast den behöll några primitiva drag på de övre lemmarna. 1995 noterade Meave Leakey och hennes kollegor skillnaderna mellan Australopithecus afarensis och de nya fynden, och bedömde dem vara från en ny art, A. anamensis, från Turkana-språkets ord anam, som betyder "lake". Leakey fann att den här arten var självständig från många andra. Den representerar inte en mellanart. Trots att utgrävningarna inte hittade några höftben, fötter eller ben, tror Meave Leakey att Australopithecus anamensis ofta klättrade i träd. Trädklättraring var ett beteende hos tidiga hominider fram till de första Homo-arterna framträdde för ungefär 2,5 miljoner år sedan. A. anamensis delar många drag med Australopithecus afarensis och kan mycket väl vara dess direkta föregångare. Fossilerna (totalt tjugoen stycken) omfattar över- och underkäkar, kraniefragment, och de övre och nedre delarna av ett ben (tibia). Dessutom har det tidigare nämnda fragmentet av en humerus som hittades i Kanapoi nu också befunnits tillhöra denna art. 2006 presenterades ett nytt fynd av A. anamensis, vilketutökade A. anamensis område in i nordöstra Etiopien. Mer precist handlar det om en fyndplats, kallad Asa Issie, där det hittats 30 A. anamensis fossiler. Dessa nya fossiler, som kommer från ett skogsområde, omfattar den största hominida hörntanden till dags dato och det tidigaste upphittade femurbenet från Australopithecus. Fyndet kom från ett området som kallas Middle Awash, där man gjort flera andra nutida fynd av Australopithecus och bara 9,7 kilometer från platsen där Ardipithecus ramidus, den mest moderna arten av Ardipithecus än upptäcktes. Ardipithecus var en mer primitiv hominid, och anses ligga strax under Australopithecus på det evolutionära trädet. A. anamensis-fyndet har daterats till ungefär 4,2 miljoner år sedan, medan Ar. ramidus-fyndet daterats till 4,4 miljoner år sedan, vilket betyder att det bara är 200 000 år mellan de två arterna, något som fyller i ännu en lucka i tidslinjen för hominiderna innan Australopithecus-hominiderna. Referenser Noter Externa länkar Human Timeline (Interactive) – Smithsonian, National Museum of Natural History (August 2016). Förmänniskor Australopithecus	2.953125
45	Australopithecus africanus är en förhistorisk art av sydapa, en förmänniska från Afrika. Dessa levde för cirka 2-3 miljoner år sedan. Beskrivning Australopithecus africanus var cirka 1,40 meter lång och vägde 30–60 kg. Under sin två miljoner långa utveckling förändrades knappt hjärnvolymen, som var omkring 400–500 cm³. Fynd left\|thumb\|Australopithecus africanus År 1924 upptäcktes "Barnet från Taung", beskrivet som Australopithecus africanus, av anatomen Raymond Dart, som efter 73 dagars grävande och putsande lyckades frilägga ett kranium i grottan Makapan Cave i ett stenbrott i Taung i Sydafrika. Den lilla babyn hade uppenbarligen blivit offer för någon stor rovfågel eftersom kraniet uppvisar spår efter klor. Dart, med sina anatomikunskaper, förstod att denna apa/förmänniska kunde gått upprätt, eftersom översta ryggkotan balanserade på ryggraden, och han trodde också att den använt de "verktyg" av ben han hittat i grottan. Vid denna tid var tanken utesluten att det mänskliga släktet skulle härstamma från Afrika. Darts tidigare lärare Grafton Elliot Smith och Arthur Keith talade emot dessa teorier, och hävdade att det måste vara en apa, och Dart blev bitter och nedstämd över världens reaktioner. Han drog sig tillbaka men gav inte upp sin åsikt. Men andra, som Robert Broom trodde på honom och hittade fler fossiler. Brooms fynd ledde till att andra antropologer åkte dit, och år 1947 konstaterade anatomen Wilford Le Gros Clark att Dart haft rätt. Keith fick be om ursäkt. Efter 23 års väntan gavs nu äntligen Dart äran för att ha hittat ett fynd av ett mänskligt fossil. Förmänniskor Australopithecus Vetenskapsåret 1924	3
46	Paranthropus/Australopithecus boisei är en fossil förmänniska från Afrika. Tidigare känd som Zinjanthropus boisei, eller mera populärt "Zinj". Forskare är ej eniga om ifall arten bör placeras i släktet Australopithecus eller tillsammans med arterna aethiopicus och robustus i släktet Paranthropus. Karaketeristiskt för boisei är de mycket kraftiga kindtänderna, och de stora tuggmusklerna fästa i en benkam på hjässan. Dessa drag tyder på att den var anpassad för en mycket hårdtuggad diet, kanske hårda frön och rötter, och har givit den populärnamnet "nötknäckarmänniskan". På senare år har detta dock ifrågasatts och man tror att de stora platta kindtänderna snarare var till för att äta gräs. Referenser Externa länkar Förmänniskor Paranthropus	3.015625
47	Astralkroppen (av latin astralis, stjärna) är enligt nyplatonikerna, Paracelsus och andra teosofer en osynlig organism som är den närmaste och omedelbaraste bäraren av människosjälen. Astralkroppen tänks då som en utstrålning från stjärnorna och anses finnas kvar någon tid efter en människas död. Se även Antroposofi Aura Källor New Age Paranormalt Pseudovetenskap	2.0625
48	Denna artikel handlar om det teosofiska och alternativmedicinska begreppet aura. Se också Aura (olika betydelser). Aura är en sorts energifält som teosofin och alternativmedicinen anser finns runt allt levande, och ibland även födoämnen och vatten. Eventuellt kommer begreppet ursprungligen från den äldre teosofins begrepp astralkropp. Den beskrevs i två av teosofins ordböcker, The Theosophical Glossary från 1892 som brukar attribueras grundaren av teosofin, Helena Blavatsky, postumt och i Encyclopedic Theosophical Glossary av teosofiledaren Gottfried de Purucker på 1930-talet, som "En subtil, osynlig substans eller ett fluidum som emanerar från människo- och djurkroppar och även från ting." I början av 1900-talet menade spiritualister att de vid seanser kunde se deltagarnas auror som ett ljusfenomen runt deras kroppar, senare har personer inom spiritualismen och andra mediala påstått att de kan se auran även i dagsljus. I Encyclopedic Theosophical Glossary'' är det också tillagt att den kan ses av klärvoajanta och att alla människor påverkar, och påverkas av, auran. Där beskrivs också att auran kan ha olika färger. I slutet av 1930-talet upptäckte den ryske elektronikingenjören Semjon Davidovitj Kirlian att föremål som utsattes för högfrekvent spänning och var placerade på fotografisk film så avbildades ett ljusfenomen runt och alldeles nära föremålen på filmen. Han tolkade det som att det var auran som avbildades. Han presenterade metoden i slutet av 1950-talet och den kallas kirlianfotografering efter honom. På 1960-talet och 1970-talet började västvärldens New Age-kultur att intressera sig för kirlianfotografering. Senare kom enklare metoder, genom att en person placerar en eller två händer på plattor, och möjligen baserat på potentialskillnader i händerna eller möjligen genom spänningssätta händerna och ha sensorer/elektroder runt personen, så påstås en avbildning av auran kunna presenteras på ett fotografi eller digital bild av personen. På sådana aurafotografier, som också ibland kallas kirlianfotografier, har auran stor utbredning och olika färger. Färgerna och lystern påstås kunna visa saker som personens hälsotillstånd men även om personlighet och framtid. Sådana bilder skapas, säljs och analyseras av mediala personer, spiritualister och spådamer. Se även Gloria (symbol) New Age Utstrålning Källor New Age Paranormalt	2.515625
49	Astrologi (stjärnlära eller stjärntydningskonst) är den förmenta konsten att av himlakropparnas rörelser och inbördes ställningar dra slutsatser om människors öden. Astrologin som har flertusenåriga rötter, syftar till att finna samband mellan placeringar och händelser mellan solsystemets himlakroppar, och karaktärer och händelser i människors liv. Ordet "astrologi" kommer från grekiskans αστρολογία, från άστρον, astron, ("stjärna") och λόγος (logos), som har flera översättningar, vanligtvis relaterade till "systematisk tanke eller tal". Astrologi är en pseudovetenskap. Astrologins historia Astrologin härrör från Babylonien och utvecklades i Egypten och Persien. Den var under antiken till in i början av nyare tiden en ansedd vetenskap och samma disciplin som astronomin, uppbyggd av vidskepelse samt matematisk-astronomiska kunskaper. Läran omtalas bland annat i Bibeln (se Matt 2) där det talas om stjärntydare (så kallade mager) från Persien som besöker Jesu födelseplats. I stort sett alla mytologier har haft åskådningar av stjärnhimlen, det vill säga kunskap om jorden och dess närplaneter. Bland annat kunde man särskilja mellan exempelvis meteoroider och kometer. Persern Nizami Aruzi behandlar astrologins grunder och berättar om sin samtids berömda utövare av yrket i det tredje kapitlet i sitt verk Fyra skrifter. Astrologins tankegångar Den grundläggande tanken bakom astrologin är vanligen någon av följande: Ödet/Gud har bestämt våra liv och skrivit om det i stjärnorna, i form av avstånd, vinklar och liknande. Våra liv speglas rent fysiskt av himlakropparnas lägen som, till exempel månen, och speglar även våra karaktärer. Våra liv och himlakropparnas lägen växelverkar med varandra, allt levande påverkas av samma naturliga krafter. Att människan - mikrokosmos - är en spegelbild av världsalltet - makrokosmos. Det som finns i det ena måste också finnas i det andra. Inom tidningsastrologi och besläktade idéer kopplar man ihop personers egenskaper med det som man associerar deras födelseperiod med. Till exempel stjärnbilden Lejonet heter det för att stjärnorna bildar en figur som liknar det. Stjärnbilden associeras med perioden 23 juli-22 augusti, eftersom solen stod i Lejonets stjärnbild under dessa dagar under antiken. Likadant placerar man resten av Solsystemets planeter och asteroider i ett horoskop för en given tidpunkt. Astrologi spelade en central roll inom magi och alkemi under antiken och långt in i modern tid. Man har under lång tid använt sig av solens och stjärnornas plats på himlen för att tolka det som sker på Jorden. Speciellt solen har dyrkats i närpå alla religioner och filosofier världen över. Man kopplar konceptet "Gud" till tidigare Soldyrkan. Astrologer Det var vanligt att astronomer även var astrologer en bit in på 1600-talet. Till exempel var både Tycho Brahe och Johannes Kepler såväl hovmatematiker, -astronomer och -astrologer i Prag och var därmed skyldiga att ställa horoskop inför viktiga beslut. Kepler grubblade över tänkbara förklaringsmodeller men drog sig för att postulera en strikt kausal påverkan från planeterna på de jordiska skeendena. Allt han kunde konstatera var att saker på jorden skedde i enlighet med att himlakropparna intog de olika, redan i senantiken utforskade interplanetära aspekterna. Till dessa tillade han efter egna studier solekliptikans (zodiakens) delning på 5 och 7, de så kallade kvintil- och septilaspekterna. En av världens mest kända astrologer är den franske siaren Nostradamus. Bland berömda sentida vetenskapsmän som engagerat sig i astrologi märks framför allt C.G. Jung. Eftersom sideriska tabeller med planeternas positioner finns behöver en astrolog idag inte vara astronom. Likaså behöver dagens astrologer inte vara matematiker då dataprogram övertagit de mödosamma uträkningarna. I modern tid sett har två franska matematiker/statistiker engagerat sig i frågan om astrologin håller för en modern, naturvetenskaplig prövning, Paul Choisnard, även känd under pseudonymen Flambart, samt Michel Gauquelin. Den senare vann ryktbarhet genom sin upptäckt av "marseffekten", som påstås visa ett samband mellan Mars position på himlen och framgång inom vissa yrken (speciellt inom sport). Marseffekten har dock visat sig bero på metodfel hos Gauqelin se även Astrologiska skolor Vid sidan av den västerländska astrologisystemet märks den vediska astrologin som kommer från Indien och den kinesiska astrologin. Astrologer påstår sig kunna ge en karaktärstolkning av en människa med utgångspunkt i hur relevanta himlakroppar stod vid födelseögonblicket, dock saknas en vederhäftig förklaring till hur stjärnor och planeter position påverkar en människas personlighet. Astrologer använder även sin konst för spådom. Astrologisk uträkning Ett horoskop är en beskrivning av en person, som utgår från vilka stjärntecken Solen, Månen och planeterna Merkurius, Venus, Mars, Jupiter, Saturnus samt beräknade punkter som Ascendenten, Medium coeli och månknutarna ligger i vid födelseögonblicket, och dels vilka vinkelförhållanden himlakropparna i detta ögonblick stod i förhållande till varandra. De vanligaste vinkelförhållanderna är konjunktion (0°), sextil (30°), kvadratur (90°) och opposition (180°). I modernare tid har även Uranus, Neptunus, Pluto, Chiron samt ibland ett antal mindre betydande asteroider och dvärgplaneter kommit att inkluderas. Horoskopet är indelat i de tolv tecknen och varje tecken är 30 grader. Man räknar också ut vinklar mellan planeter och punkter så som stjärnhimlen såg ut vid födelseögonblicket. Man delar också in horoskopet i 12 delar som kallas hus. Varje planetposition och konstellation betyder och har alltid betytt samma sak och oberoende av vilken astrolog som räknar ut horoskopet blir resultatet alltid detsamma. Ett undantag är husindelningen som varierar beroende på vilket hussystem man använder, och i det hänseendet finns det många olika skolor. Även om den grundläggande betydelsen är den samma för tecknen, planeterna, aspekterna och husen, varierar tolkningarna ofta avsevärt. Att till exempel Jupiter, vars grundläggande betydelse är expansion, kan uttryckas på väldigt många olika sätt, dels beroende på samverkan med övriga faktorer i horoskopet och dels beroende på vad det är för individ och dennes kön, genetiska arv, uppväxtmiljö, ålder, mognad, kultur etc är egentligen självklart för alla som arbetat seriöst med astrologi. Det finns alltså väldigt olika sätt som en viss planetposition kan manifestera sig på. Man kan därför bara tala om vad som är mer eller mindre sannolikt för hur en enskild persons liv kan komma att gestalta sig, med hänsyn till ovan nämnda faktorer. Kritik av astrologin som helhet Ur ett vetenskapshistoriskt perspektiv kan astrologi - innan astronomins framväxt som ett separat vetenskapligt fält under 1600-talet - betraktas som en protovetenskap. Inom det moderna vetenskapliga samfundet betraktas dock astrologin som en pseudovetenskap. Bland annat kritiseras denna för att empiriska bevis saknas, att astrologer sinsemellan inte kan enas kring någon teoretisk bas, och att de påstådda astrologiska effekterna från olika himlakroppar är så subtila och komplext samverkande att svårigheterna behäftade med att utarbeta ett astrologiskt system är orimligt stora. Utifrån de hundratals empiriska studier som genomförts kan också konstateras att astrologin saknar vetenskapliga meriter. Till de mer kända studierna hör Rob Nanningas så kallade astrotest, vilket genomfördes 1994. 50 astrologer, som själva deltagit under testets utformande, anmodades att para ihop födelsedata från sju anonyma testpersoner med frågeformulär ifyllda av dessa subjekt. Resultatet visade inte på några signifikanta avvikelser från slumpen, och gav inte heller stöd för att några skillnader i skicklighet mellan mer oerfarna och professionella astrologer existerar. Vetenskapliga tester av astrologin har genomförts av bland andra Gauquelin. Den engelske psykologen Hans Jürgen Eysenck har gett ut ett arbete om astrologi: Astrologi - vetenskap eller vidskepelse? (av H J Eysenck och D K B Nias, 1984) . Kritik mot tidningsastrologi tidningshoroskop skrivs så vagt att det kan betyda i stort sett vad som helst, och därmed kan passa in på vem som helst många nybörjarjournalister inom dags- och veckopressen har jobbat med att skriva horoskop utan utbildning, genom att bara skriva slumpmässiga råd man kan omöjligt sortera upp jordens hela befolkning i 12 sinsemellan klart skilda personlighetsgrupper olika tidningars horoskop skiljer sig alltid åt när de rent logiskt borde ge exakt samma tips och råd om de bara skulle vara baserade på fakta. Se även Kinesisk astrologi Astrobotanik Astronomi Stjärntecken Vattumannens tidsålder New Age Horoskop Spådomar Profetior Barnumuttalande Källhänvisningar Externa länkar "Astrologi" i James Randis uppslagsverk över pseudovetenskapliga fenomen International Astronomical Unions förteckning av mindre planeter i solsystemet Astrologins historia Svenskt forum för astrologi, både traditionell och esoterisk	3.09375
50	Alternativmedicin, även kallad komplementärmedicin, är ett samlingsbegrepp för behandlingar av åkommor och sjukdomstillstånd som inte har prövats vetenskapligt enligt de regler som gäller behandlingar i den etablerade hälso- och sjukvården, eller som har prövats vetenskapligt och fastslagits vara overksamma (samma grad av verkan som placebo). Begreppet alternativmedicin introducerades i mitten av 1970-talet i Sverige som en samlande beteckning för behandlingar som bland annat tidigare gick under beteckningen kvacksalveri, bland annat naprapati, och terapeutiska kulter vid namn naturläkemedel samt akupunktur, kiropraktik. Reglering av alternativmedicin Sverige Alternativmedicinska behandlingar godkänns inte i det svenska sjukvårdssystemet som skall bedrivas "enligt vetenskap och beprövad erfarenhet”, och det finns inga statligt subventionerade utbildningar. Branschorganisationen KAM har under ett antal år arbetat med frivillig certifiering av utbildningar för terapeuter och har som långsiktigt mål att få dessa godkända av myndigheterna. Vårdpersonal är inte tillåtna enligt Patientsäkerhetslagen att erbjuda alternativmedicinska behandlingar. Det finns flera exempel där legitimerad vårdpersonal som efter använt alternativmedicinska metoder förlorat sina legitimationer eller blivit varnade. Däremot kan metoder som i vetenskapliga studier visat sig verksamma inlemmas i sjukvården efter vederbörligt godkännande. Utländska utbildningar som är godkända av myndigheterna i andra EU-länder accepteras inte heller i Sverige. Europa Inom EU finns det olika sätt att reglera sektorn på. I exempelvis Frankrike är flera alternativmedicinska terapier godkända av myndigheterna, men det är enbart läkare som får utöva dessa. I England har skolmedicinsk sjukvårdspersonal rätt att utföra alternativmedicinska behandlingar. Patienter Många som använder alternativmedicin saknar tilltro till skolmedicinen, eller ser alternativmedicin som ett komplement. Detta innebär att patienterna själva måste bedöma behandlingen i varje enskilt fall då det saknas myndighetskontroll. Det finns inga garantier vare sig för att behandlingen faktiskt är verksam eller att den inte gör skada (direkt eller indirekt genom utebliven, verksam behandling). Forskning Under senare år har en del alternativmedicinska metoder undersökts, däribland vid Karolinska Institutet i Sverige. Det finns ett antal vetenskapliga studier som ger visst stöd för somliga effekter av exempelvis akupunktur och meditation. Vissa av dessa studier har senare blivit kritiserade, bland annat för att de inte till fullo tagit hänsyn till placeboeffekten. Inom en del medicinska områden har den statliga myndigheten SBU granskat den samlade vetenskapliga grunden för olika metoder och redovisat vilka forskningsstudier som har publicerats. Det gäller positiva och negativa effekter av såväl konventionella (så kallade skolmedicinska) metoder som av komplementärmedicinska metoder. Alternativmedicinkommittén (1989) Den så kallade Alternativmedicinkommittén överlämnade 1989 sitt huvudbetänkande SOU 1989:60. Till betänkandet hör även bilagorna Hälsohem SOU 1989:61, Alternativa terapier i Sverige SOU 1989:62, samt Värdering av alternativmedicinska teknologier SOU 1989:63. KAM-utredningen (2019) Kjell Asplund fick 2017 ett utredningsuppdrag gällande så kallad Komplementär och alternativ medicin som kommit att kallas KAM-utredningen (S 2017:05). I utredningsuppdraget talas det om ökat patientinflytande och patientsäkerhet inom annan vård och behandling än den som bedrivs inom den etablerade vården. SOU 2019:28 I ett delbetänkande anges att det behövs större kunskap kring KAM inom den konventionella vården och bland patienterna. Ett slutbetänkande publicerades som SOU 2019:28 , och föreslår bl.a. en ny lag om begränsningar i rätten att yrkesmässigt utföra vård, ett generellt förbud mot att utreda och behandla allvarlig sjukdom, smittsamma sjukdomar, sjukdom hos barn och ungdomar eller i samband med graviditet, men symtomlindrande åtgärder vara tillåtna, dock inte kirurgi eller invasiva åtgärder. Alternativmedicinska metoder Akupressur Akupunktur Alexander-tekniken Analytisk trilogi Antroposofisk medicin Aromaterapi Aston-massage Auriculoterapi ("öronakupunktur") Autogen träning Avspänning Ayurveda Bachs blomstermedicin Bildterapi Bindvävsmassage Bioenergiterapi Biologisk medicin Biopati Elektroterapi Enderlein-metoden Feldenkrais-metoden Folkmedicin Frigörande andning Färgterapi Homeopati Håranalys Irisdiagnostik Kerstin Lindes rörelseträning Ki-träning Kinesisk diagnostik Kirlianfotografi Kiropraktik Klassisk massage Kneippkur Komplementärmedicinsk kinesiologi Koppning Kraniosakralterapi Laserterapi Makrobiotik Meditation Mensendieck-träning Moxibustion Musikterapi Muskulering Naprapati Osteopati Primalterapi Pulsdiagnostik Qigong Radiestesi Healing Reconnective Healing Reiki Rolfing Rosen-metoden Shiatsu Spädbarnsmassage Tarmsköljning Tibetansk medicin Traditionell kinesisk medicin Skrattyoga Zonterapi Örtmedicin Referenser Noter Källor Vidare läsning Rose Shapiro: Suckers. How alternative medicine makes fools of us all. Edzard Ernst & Simon Singh: Trick or Treatment? Alternative Medicine on Trial. Externa länkar http://www.notisum.se/rnp/sls/sfs/20100659.pdf http://www.sweden.gov.se/sb/d/12603/a/153666 Whats the harm?	4.09375
51	Hans Albin Agaton Amelin, född den 25 januari 1902 i Chicago, död den 8 februari 1975 i Barrevik på Orust, var en svensk målare. Biografi Amelin började 1915 arbeta som typografelev och studerade vid Tekniska skolan i Stockholm 1919–1921 samt på egen hand i Paris. Han debuterade 1929 och var en av grundarna av Färg och Form 1932. Han var en politiskt medveten målare och hans motiv är många gånger socialt betonade, ofta med kroppsarbetare, som till exempel i Fanor över bron (1936). Även landskap tillhör dock motivkretsen, liksom blomsterstilleben i expressionistisk stil. Amelin anslöt sig 1929 till Sveriges kommunistiska parti. Amelin målade kraftigt med mustiga färger, grova konturer och tjockt med färg och är känd för sitt temperament. Han är representerad på Nationalmuseum, Moderna Museet, Göteborgs konstmuseum, Norrköpings konstmuseum, Bohusläns museum, Kalmar Konstmuseum, Örebro läns museum, Örebro läns landsting, Malmö museum, Konstmuseet i Skövde och Cassels donation i Grängesberg. I samband med Internationella arbetsorganisationens 50-årsjubileum 1969 gav svenska Postverket ut ett frimärke med motivet Arbetarhuvud av Amelin. Han är gravsatt på Bromma kyrkogård. Offentliga verk i urval En arbetsdag i Götaverken, fresk, Göteborgs kommunala mellanskola, 1950 Friställd, fresk, 1944, i Burgårdens utbildningscentrum i Göteborg Fresk, Lärarhögskolan i Stockholm, Konradsberg Källor Noter Externa länkar Anders Thuresson: Verkstadsklubben som värnar om konsten - Här finns flest Amelin på Zenits webbplats Albin Amelin, Litografiska Museet. Albin Amelin, Göteborgs konstmuseum. Representerade vid Nationalmuseum Representerade vid Göteborgs konstmuseum Svenska landskapsmålare Svenska genremålare Stillebenmålare Expressionister Svenska målare under 1900-talet Gravsatta på Bromma kyrkogård Födda 1902 Avlidna 1975 Män Personer från Chicago Representerade vid Moderna museet Representerade vid Norrköpings konstmuseum	2.9375
52	Albert Laurentius Johannes Engström, född 12 maj 1869 i Bäckefall i Lönneberga församling, Kalmar län, död 16 november 1940 på S:t Görans sjukhus i Stockholm (begravd i Hult), var en svensk tecknare, målare och författare. Biografi Albert Engström föddes i Bäckefall i Lönneberga socken men redan 1873 flyttade familjen till Mariannelund och därifrån när han var nio år gammal flyttade familjen till Hult, ett litet stationssamhälle i närheten av Eksjö, där hans far blev stationsinspektor. Albert Engström kom in i fjärde klassen på Norrköpings högre allmänna läroverk 1882, där han var sekreterare i den litterära elevföreningen Fosterländska förbundet. Han tog studentexamen den 11 juni 1888, varefter han skrev vers och prosa i Eksjötidningen och Smålands Allehanda. På hösten 1888 svarade han på en tidningsannons och fick plats som informator hos familjen Norström i Mullsjö. I september 1889 kom Engström till Uppsala för studier i latin och grekiska vid Uppsala universitet, och skrev då in sig i Östgöta nation. Under studietiden blev han god vän med Bruno Liljefors. Efter fyra terminer slutade han sina studier i Uppsala och reste på våren 1891 hem till Hult. Tiden i Uppsala ägnade han åt nationslivet, där han blev både klubbmästare och Rolighetsminister i Östgöta nation. Den 21 maj 1890 inkallades Engström till exercisen på Hultsfreds slätt i Södra Vedbo kompani vid Kalmar regemente, vilken varade till 14 juni. I mitten av mars 1892 började Engström som frielev hos Carl Larsson på Valands konstskola i Göteborg. Han stannade där fram till vårterminens slut den 6 maj 1893. År 1895 gick Engström på Konstakademins etsarskola och tog lektioner för professor Axel Tallberg. Samma år blev han även medlem i Publicistklubben i Stockholm. I augusti 1893 återvände Engström till Göteborg, där han bodde i sin gamla bostad Ullstorp vid Örgrytevägen. Han påbörjade en beställning han fått på rekommendation av Carl Larsson, att för Ölhallen Weise måla en fris med grotesker, som skulle bli en meter hög och 40 meter lång. Redan 24 augusti kunde han meddela Carl Larsson, att han fullbordat målningen och fått 500 kronor i arvode. Engström var en mycket skicklig tecknare, och hans skämtteckningar med figurer som Kolingen och Bobban publicerades i tidningar som Söndags-Nisse och sedermera den egna tidningen Strix, och blev på detta vis mycket kända. Han gjorde många karikatyrer av dåtidens överheter – präster, borgare och officerare. Man kan där se ett tydligt släktskap med Döderhultarn. Som författare debuterade han 1905 med En bok. År 1925 blev han tillförordnad professor i teckning vid Konsthögskolan och fungerade där till år 1935. Han var engagerad i Folkomröstningen om rusdrycksförbud i Sverige 1922. Hans sympatier låg hos nej-sidan, ett engagemang som resulterade i affischen Kräftor kräva dessa drycker!. Engström inträdde i Svea Orden 1917 och stannade som broder resten av livet. I samband med hans 60-årsdag öppnades en jubileumsutställning i Konstakademien med teckningar och akvareller. Med anledning av firandet gav han ut en berättelsesamling, "Vid en milstolpe". Engström tillbringade under några år mycket tid på Gotska Sandön, och han har skrivit ett av de mest omfattande verken om ön. Han har även gjort många akvareller och teckningar från Roslagen, där han hade en ateljé på en klippa i Grisslehamn. På våren 1938 försämrades Engströms syn så starkt att han successivt tvingades sluta arbeta. I samband med hundraårsdagen av Engströms födelse gav Postverket ut två frimärken med ett självporträtt av honom. Engström var även syssling till Astrid Lindgrens far Samuel August Ericsson. Albert Engström museer Albert Engström-samlingarna i Eksjö, som inår i Eksjö museums samlingar Albert Engström-museet, författar- och konstnärsmuseum som var hans hem, i Grisslehamn. Museet i Grisslehamn drivs av Albert Engström-sällskapet och ansvarar för Albert Engströms ateljé. Representerad Engström är representerad vid bland annat Kalmar konstmuseum, Norrköpings konstmuseum, Nationalmuseum, Ateneum. Familj Engström var son till lantbrukaren Laurentius (Lars) Erhard Engström (född 1841 i Vånga, Östergötlands län, död 1926 i Hult, Jönköpings län) och Antigonia Margareta (Gonny) Lindner (född 1843 i Vena, Kalmar län, död 1924 i Hult). Fadern blev sedermera tjänsteman vid Tändsticksfabriken i Mariannelund och senare stationsinspektor vid Nässjö-Oskarshamns järnväg, först i Bohult och därefter i Hult från 1878 och fram till sin död. Albert Engströms syskon: Fredrik Laurentius född 1871 i Lönneberga, död 1962 i Stockholm, Antigonia Maria Hildegard, född 1873 i Hässleby, Jönköpings län, död 1959 i Stockholm, Signe Antigonia Eleonora, född 1879 i Hult, Jönköpings län, död 1922 i Falun, samt Torbjörn Lars Einar, född 1887 i Hult, död 1930 i Vetlanda. Albert Engström träffade Sigrid Sparre (1868-1944) i slutet av februari 1892, förlovade sig med henne samma år och de gifte sig 23 september 1894. Barn: Malin (1897–1967), Lisa (1901–1982) och Lars-Bruno (1910–1972). Malin var under åren 1916–1918 förlovad med Evert Taube. Albert Engström begravdes söndagen den 24 november 1940 på Hults kyrkogård bredvid sina föräldrar. Jordfästningen förrättades av hans gamle vän, hovpredikanten Gustaf Malmberg, som bland annat sade: "I denna bygd har hans vagga stått. Nu kommer han åter från det skiftande livet för att gå till vila vid fars och mors sida. Ett människoliv är avslutat, rikt och sällsamt som en saga, underbarare än den, som spände sin skimrande himmel över den lille läsande gossen i stationshuset...". Av sin bekant, målare Albert Edelfelt beskrevs Albert Engström till följande: En af de roligaste jag mött här är Albert Engström, karrikatyrtecknaren från Söndagsnisse. En glad Upsalastudent och filolog (Kan utmärkt bra hebreiska, grekiska och latin och bland andra språk också finska) och en hjertans qvick menniska. Han sjunger sina visor så urkomiskt att jag aldrig tror Jag skrattat så. Utmärkelser Engström intogs 1901 i stockholmslogen Carl Michael av Samfundet SHT, där han fick namnet Strix. År 1908 utsågs han till ordensskald för sällskapet Pelarorden i Stockholms skärgård. Han invaldes i Konstakademien 1919 och var ledamot av Svenska Akademien från 1922, då han ersatte Oscar Montelius på stol nr 18. Han invaldes 1926 i Sällskapet FebruariGubbarna, stiftat 1852, ett sällskap med "kulturella intressen i angenäm och kamratlig samvaro". Engström blev filosofie hedersdoktor i Uppsala 1927, tillsammans med Bruno Liljefors. Asteroiden 7548 Engström är uppkallad efter honom. Albert Engström-sällskapet Sällskapet bildades 1981 med syftet att sprida kunskap om Albert Engström och hans konstnärliga verksamhet, och att genom olika aktiviteter visa hans verk samt hålla hans författarskap och konstnärskap levande. I Grisslehamn förvaltar och bedriver sällskapet museiverksamhet vid Engströmgården och Ateljén. Sällskapet delar årligen ut Albert Engström-priset. Sällskapet är ett av de största litterära sällskapen i Sverige med över 1700 medlemmar och har sitt säte i Grisslehamn, men har även en smålandssektion med säte i Eksjö. Galleri Bibliografi Vänner och bekanta uppsnappade i förbifarten 1896. Pyttans A–B och C–D-lära 1896. En gyldenne Book. 1897. Medmänniskor. 1899. Bland kolingar, bönder och herremän. 1900. Bladnegrer och annat folk. En samling vidriga fysionomier, kärleksfullt återgifna. 1901. Tokar, kloka som folk är mest. Teckningar med text. 1901. Öfver ett halfttjog vackra smålandsvisor och en vals. Med teckningar och musik av Albert Engström och Nalle Halldén. 1902. Tråkmånsar och gyckelbockar. Teckningar med text. 1904. En bok. 1905. Riksdagsgubbar. 1906, 1915. Mitt lif och leverne. Stockholm, Ljus, 1907. Äventyr och hugskott. 1908. Ett tjog teckningar ur Albert Engströms portfölj. 1908. En bok till. 1909. Väggprydnader och bordsdekorationer. 1909 Grandet och bjälken. Teckningar 1910. Genom mina guldbågade glasögon. Stockholm, Lundquist, 1911. Kryss och landkänning. 1912. Åt Häcklefjäll. 1913. Bläck och saltvatten. Stockholm, E. Lundquist, 1914. Riksdagsgubbar. Med hexameter. 1915. Hemma och på luffen. 1916. Medan det jäser. 1918. Tio teckningar. 1919. Min 12: te bok. 1919 En gyldenne Book, 1919. Andra upplagan i format 22 gånger 29 cm, med Företal av AE. Ränningehus. 1920. Hemspånad och taggtråd. 1921. Adel, präster, smugglare, bönder. 1923, 1935. Xylografen. Ett porträtt i 10 litografier. 1923. August Strindberg och jag. 1923. Nyutgåva 1986. Moskoviter. 1924. Agnarna och vetet.1925. En konstig blandning. 1925. Gotska Sandön. 1926. Med penna och tallpipa. 1927. Nyutgåva 1953. Anders Zorn. 1928. Ur mina memoarer. Stockholm, Bonnier, 1927 Ur mina memoarer och annat. 1929. Smålandshistorier. 1929. Vid en milstolpe. 1929. Bouppteckning. 1930. Mot aftonglöden. 1932. Naket o.s.v. 1934. Med Kaaparen till Afrika. 1937. Läsebok för svenska folket. 1938. Postum utgivning Självdeklaration. 1944. Roslagsberättelser. 1942. Smålandsberättelser. 1942. Lukas Mosak, Albert Engströms första bok. Med ett förord av Ernst Malmberg.1944. Pyttans A-B och C-D-lära eller Antibarbarus diktad i augusti 1896 av farbror Acke, farbror Albert, farbror Verner… Med teckningar av Albert Engström. 1946. Siktat och sammalet. Redigerad av Helmer Lång. 1952. Skrifter Skrifter (28 delar, 1939-1941; flera nya upplagor de följande åren) 1. Mitt liv och leverne 2. En bok 3. Äventyr och hugskott 4. En bok till 5. Min 5:e bok : berättelser och stämningar 6. [http://runeberg.org/guldglas/ Genom mina guldbågade glasögon] 7. Kryss och landkänning 8. Bläck och saltvatten 9-10. Åt Häcklefjäll 11. Hemma och på luffen 12. Medan det jäser 13. Min 12:te bok 14. Hemspånad och taggtråd 15. Ränningehus 16. Adel, präster, smugglare, bönder 17. En konstig blandning 18. Moskoviter 19. Ur mina memoarer och annat 20. Med penna och tallpipa 21. Vid en milstolpe 22. Bouppteckning 23. Mot aftonglöden 24. Naket o. s. v. 25. Med Kaaparen till Afrika 26. Läsebok för svenska folket 27. Gotska Sandön 28. Anders Zorn (första upplagan 1928) Referenser Tryckta källor Schiller, Harald (1970). Händelser man minns - en krönika 1920–1969 Webbkällor Albert Engström Sällskapet Noter Vidare läsning Externa länkar Albert Engström Sällskapet Albert Engström på Projekt Runeberg Albert Engström på Eksjö museum Födda 1869 Avlidna 1940 Ledamöter av Svenska Akademien Svenska humorister Karikatyrtecknare Hedersdoktorer vid Uppsala universitet Södermalmsprofiler Svenska skämttecknare Svenska satirtecknare Svenska serieskapare SBH Hedersledamöter vid Östgöta nation i Uppsala Svenska illustratörer Personer från Lönneberga socken Män Roslagen i kulturen Representerade vid Nationalmuseum Representerade vid Ateneum Representerade vid Norrköpings konstmuseum Svenska målare under 1900-talet Svenska tecknare under 1900-talet Svenska författare under 1900-talet Svenska affischkonstnärer Småländska författare Ledamöter av Konstakademien	2.921875
53	Erik Alvar Jansson, född 30 november 1922 i Kiruna, död 11 januari 1991 i Stockholm, var en svensk målare och konstpedagog. Alvar Jansson växte upp i en gruvarbetarfamilj i Kiruna och om man var gruvarbeteson däruppe, hade man, enligt honom själv, endast två arbetsplatser att välja på gruvan eller järnvägen. Alvar valde järnvägen men han stannade endast ett år. Hans stora intresse var att teckna och måla och under några semesterdagar i december 1941 reste han till Stockholm, tog kontakt med Isaac Grünewald, (det var den konstnär som han kände till i Stockholm), för att få råd av honom ifall hans anlag och talang var tillräckligt stora för att ägna sig åt konstnärskallet. Grünewald tyckte att hans kvaliteter dög och skrev ett rekommendationsbrev om 6 månaders tjänstledighet. Detta beviljades dock inte och Alvar sa upp sig och började på Grünewalds målarskola januari 1942, nästan tjugo år gammal. Efter kriget 1947 började han på Konstakademien där han bland annat fick Ragnar Sandberg som lärare. Redan vid denna tid hade Alvar Jansson en klar uppfattning om att inte låta sig påverkas och styras av trender och tidsanda. På sina första utställningar i Stockholm 1955, 1957 och 1960, blev han betraktad som en enstöring, som målade tvärtemot alla rådande konstriktningar. Han skildrade realistiskt och i dämpade färger människor, djur och natur. De ämnen han då valde, återkom i hans motivval under hela hans liv. Ofta var det hemmiljön i Kiruna, gruvarbetare på hemväg från arbetet, gruvarbetarnas omklädningsrum med gamla och helt unga arbetare, en skadad arbetare som bärs iväg av sin arbetskamrater. Men även inträngande porträtt och sensuella modellmålningar utgör en viktig del av hans produktion. Alvar Janssons måleri kan kallas realistiskt, ett klassiskt måleri med inspiration och idéer från de stora mästarna Tizian, El Greco, Chardin, Francisco de Goya eller Munch, med vilka han också kände sig besläktad och han hävdade: "Nej, jag har inte upptäckt något nytt - men jag har upptäckt något gammalt". Han avfärdade den nya konsten som spekulativ, för att den sneglar mot åskådaren och kräver dess medverkan istället för att vara sig själv nog. "Måleri", sa han "har mer att göra med en slags psykisk geometri och mekanik i ett ogripbart rum där en kålrot inte är en rund form, inte en färgyta, inte en volym, inte ens en kålrot - utan något så konstigt som en målad kålrot". Det som var drivkraften för Alvar Jansson var glädjen att se, lusten att återge det sedda. Åren 1974–1976 var Jansson föreståndare för Valands konstskola i Göteborg och 1978–1984 var han professor i måleri vid Konsthögskolan i Stockholm. Alvar Jansson är begravd på Norra begravningsplatsen utanför Stockholm. Representerad Moderna museet Statens porträttsamling Göteborgs konstmuseum Borås konstmuseum Norrköpings konstmuseum Konstmuseet i Skövde Sundsvalls museum Bonniers porträttsamling Källor Svenska professorer i måleri Professorer vid Kungliga Konsthögskolan Svenska konstpedagoger Svenska målare under 1900-talet Representerade vid Göteborgs konstmuseum Representerade vid Bonnierska Porträttsamlingen Representerade vid Moderna museet Personer från Kiruna Gravsatta på Norra begravningsplatsen i Stockholm Födda 1922 Avlidna 1991 Män	3.109375
54	Ett användarnamn, (ibland login-namn eller bara login) är i datorsammanhang det namn som ger en person eller en grupp av personer en användaridentitet för en dator i något sammanhang. Ofta måste även ett lösenord anges för att säkerställa identiteten. Vanligen är användarnamnet knutet till ett användarkonto. Användarnamn och lösenord utgör tillsammans en användares inloggningsuppgifter. Användarnamnet fungerar i vissa fall även som en pseudonym, till exempel på en nätgemenskap. Se även Användare Administratör Datasäkerhet	3.015625
55	Axel Nilsson kan syfta på: Axel Nilsson (Banér) (1513–1554), adelsman och godsägare Axel Nilsson (museiman) (1872–1924), museiman och kulturhistoriker Axel Nilsson (skådespelare) (1876–1953), skådespelare Axel Nilsson (politiker) (1882–1961), lantbrukare, politiker och riksdagsledamot för Folkpartiet Axel Nilsson (konstnär) (1889–1980), konstnär Axel Nilsson (ishockeyspelare) (1904–1978), ishockeyspelare Axel Nilsson (tecknare) (1909–2005), tecknare och målare	1.1875
56	Anders Isaksson, död efter 1445 (tidigast, levde ännu 18 januari 1445), väpnare, Svenskt riksråd och innehavare av Östanå säteri på 1430-talet. Anders Isaksson var son till häradshövdingen Isak Björnsson (Banér) och Gertrud Andersdotter, dotter till den uppländske frälsemannen Anders Tomasson i Lisa. Anders Isaksson var medlem av riksrådet och deltog i Kalmar möte 9 juli 1438. Han stod på riksdrotsen Krister Nilssons sida under dennes konflikt med Karl Knutsson. Barn Anders Isaksson var gift med Ingegärd Svensdotter (Pik), dotter till väpnaren Sven Pik, och de hade flera barn, bland dem: Isak Andersson. Levde 1460. Jakob Andersson (Banér) till Östanå Erik Andersson Ericus Andræ, död 7 maj 1504, inskriven vid Leipzigs universitet 1442, domprost i Uppsala 26 januari 1463-1504. Begravd på stora gången i Uppsala domkyrka. Peder Andersson till Östanå Källor Svenska väpnare Ätten Banér Män Födda 1300-talet Avlidna 1400-talet Personer i Sverige under 1400-talet	2.15625
57	Axel Nilsson (Banér), död 2 mars 1554 i Jönköping, var en svensk riddare och riksråd. Ägde bland annat godset Djursholm dit även Lidingön hörde fram till 1774. Biografi Hans föräldrar var Nils Eskilsson (Banér) och Ingeborg Larsdotter Tott. Axel Nilsson uppfostrades 1529-1534 hos den danske riksmarsken Mogens Gøye och blev riksråd, troligen redan 1540 och användes av Gustav Vasa i ett flertal uppdrag. Han avled kort efter återkomsten från en beskickning till Tyskland under 1553. Han blev 4 oktober 1544 slottsloven på Stockholms slott och 1550 hövitsman i Jönköping. Axel Nilsson avled 1554 i Jönköping och begravdes i Danderyds kyrka. Axel Nilsson ägde godsen Djursholms slott i Danderyds socken, Ekenäs slott i Örtomta socken och Händelö gård i Sankt Johannes socken. Familj Axel Nilsson gifte sig 3 mars 1538 i Söderköping med Margareta Pedersdotter Bielke (1510-1557). Hon var dotter till riddaren och riksrådet Peder Turesson (Bielke) och Carin Nilsdotter till Wik. De fick tillsammans barnen Nils Axelsson Banér (1539–1559), underamiralen Peder Axelsson Banér (1540–1565), Lars Banér (död före 1551), Erik Banér (död före 1551), Ingeborg Banér (1541–1541), Anna Banér (1541–1541), lagmannen Sten Axelsson Banér (1546–1600) och riddaren Gustaf Banér (1547–1600). Barnen tog efternamnet Banér. Sönerna Sten och Gustav avrättades år 1600 vid Linköpings blodbad. Källor Noter Svenska riddare Män Födda okänt år Avlidna 1554 Svenska riksråd under 1500-talet Personer under äldre vasatiden Ätten Banér	2.75
58	Abborrfiskar (Percidae) är en familj i ordningen abborrartade fiskar som lever i sött och bräckt vatten på norra halvklotet. Kroppen är hoptryckt från sidorna och beklädd med hårda kamfjäll. Tänderna är starka och spetsiga. De har två ryggfenor som kan vara förenade, dock med en tydlig gräns. Bukfenorna är belägna under bröstfenorna. Familjen omfattar 10 släkten med omkring 200 arter, av vilka abborre, gärs och gös förekommer i Sverige. Stora arter kan nå en längd upp till 100 cm. Det vetenskapliga namnet är bildat av det grekiska ordet för abborre (perké). Släkten sanddartersläktet (Ammocrypta) Jordan, 1877. 5 arter kristalldartersläktet (Crystallaria) Jordan och Gilbert in Jordan, 1885. 1 art slätbuksdartersläktet (Etheostoma) Rafinesque, 1819. 135 arter gärssläktet (Gymnocephalus) Bloch, 1793. 4 arter abborrsläktet (Perca) Linné, 1758. 3 arter percarinasläktet (Percarina) Nordmann, 1840. 1 art strävbuksdartersläktet (Percina) Haldeman, 1842. 38 arter aspretesläktet (Romanichthys) Dumitrescu, Banarescu och Stoica, 1957. 1 art gössläktet (Sander) Oken, 1817. 5 arter strebersläktet (Zingel) Cloquet, 1817. 4 arter Referenser Abborrartade fiskar	3.03125
59	Abraham Eriksson Leijonhufvud kan syfta på: Abraham Eriksson Leijonhufvud den äldre (död 1556), riddare Abraham Eriksson Leijonhufvud den yngre (död 1618), friherre	0.949219
60	Abraham Kristiernsson (Leijonhufvud), död 1499, var ett svenskt riksråd. Biografi Abraham Kristiernsson (Leijonhufvud) var son till väpnaren och fogden Kristiern Gregersson (Leijonhufvud) och Märta Pedersdotter. Han nämns som riksråd 20 juni 1491. 1496 gav han tillsammans med sin hustru en gård i Arboga till gråbrödraklostret i Arboga. 16 februari 1499 deltog han i förlikningen mellan Sten Sture och de svenska riksråden, och utfäste tillsammans med riksråden drottning Kristinas morgongåva 20 februari, men uppges 31 oktober samma år vara död. Abraham Kristiernsson begravdes i Arboga kloster. Omtalas första gången 1462 i samband med att han sålde sin andel i sin mors gård Bårarp till Åke Axelsson Tott och förde då vapen, han var alltså vuxen. 1471 ger han i stället för en tidigare morgongåva på 600 mark sin hustru Birgitta Månsdotter (Natt och Dag), gården i Brunsberg och två andra gårdar. 1472 fick Abraham Kristiernsson som tack för tjänster till Sten Sture den äldre försäkran på att behålla de gods som Broder Svensson och Klas Niklisson köpt åt honom. 24 februari 1479 fick han Ellholmen och bytte 1492 till sig Ekeberg av sin hustrus systerson Jöns Jönsson (vingat svärd). 1491 och 1493 omtalas han som riksråd då han i Telge stadfäste den 1488 i Reval ingångna förlikningen med livländska orden. 1 Egendom Abraham Kristiernsson ägde Brunsberg i Ytterselö socken, Elleholm i Arboga landsförsamling, Ekeberg i Lillkyrka socken, Kvicksta i Toresunds socken, Bärarp i Revinge socken. Familj Abraham Kristiernsson gifte sig före 1 juli 1471 med Birgitta Månsdotter (Natt och Dag), dotter till Måns Bengtsson (Natt och Dag) och Märta Klausdotter Plata. De fick tillsammans barnen riksrådet Erik Abrahamsson (Leijonhufvud) (död 1520) och riddaren Sten Abrahamsson (död efter 1515). Efter Abraham Kristiernssons död gifte Birgitta Månsdotter om sig med väpnaren Anders Persson (vingat svärd). Referenser Noter Svenska riksråd under 1400-talet Leijonhufvud Män Födda 1400-talet Avlidna 1499	2.5
61	Abraham Pedersson Brahe, född 25 mars 1569, död 16 mars 1630, var en svensk greve och riksråd, son till Per Brahe den äldre och Beata Gustavsdotter Stenbock. Abraham Brahe föddes på Rydboholms slott som den yngste av den mäktige Per Brahes söner. Som sina bröder vacklade han i början i lojalitet mellan Sigismund och hertig Karl. Han deltog i krigståget 1598 på Sigismunds sida. Han försonade sig dock därefter med hertigen och satt med i domstolen i Linköping 1600. 1602 utnämndes han till hovråd och därefter till riksråd. Han blev därefter lagman i Västmanlands och Dalarnas lagsaga, samtidigt som han fick behålla det tidigare ståthållarskapet över Gävle slott och Norrland. Brahe var även 1607–1622 Uppsala universitets kansler och blev 1614 bisittare i Svea hovrätt. Trots sina många uppdrag levde han mest på sin gård Rydboholm och var en driftig hushållare. Abraham Brahe är känd som författare av Abraham Brahes Tidebok, en slags dagboksanteckningar som trots sina ganska korthuggna formuleringar utgör en viktig källa för kännedomen och bakgrunden till 1500-talets svenska politiska liv. Gift 1599 med Elsa Gyllenstierna (1577–1650) dotter till Nils Gyllenstierna (1526–1601) av den friherrliga ätten Gyllenstierna af Lundholm. Barn: Ebba Abrahamsdotter Brahe (1600–1638) Per Brahe den yngre (1602–1680) Margareta Brahe (1603–1667) Nils Brahe den äldre (1604–1632) Christina Brahe (1609–1681) Källor Svensk uppslagsbok. Malmö 1939. Svenska grevar Lagmän i Västmanlands och Dalarnas lagsaga Svenska riksråd under 1600-talet Universitetskanslerer i Sverige Svenska ståthållare Abraham Pedersson Personer under äldre vasatiden Födda 1569 Avlidna 1630 Män Svensk uppslagsbok SBH	2.671875
62	Absalon kan avse: Absalom – son till kung David enligt Gamla testamentet Absalon, fili mi – musikaliskt verk av Josquin des Prez (1440–1521) HDMS Absalon (L16) – danskt örlogsfartyg av Absalon-klass Absalon (företag) – ett tidigare danskt försäkringsbolag Personer Absalon Hvide (cirka 1128–1201) – dansk ärkebiskop och statsman Julien Absalon (född 1980) – fransk mountainbikecyklist	1.554688
63	Spricklavar, Acarospora är ett släkte av lavar som beskrevs av Abramo Bartolommeo Massalongo. Acarospora ingår i familjen Acarosporaceae, ordningen Acarosporales, klassen Lecanoromycetes, divisionen sporsäcksvampar, och riket svampar. Lavarna utmärks bland annat av mångcelliga sporsäckar, så kallade asci, med runda sporer. Det finns cirka 40 arter i Sverige. Släktet Acarospora indelas i följande arter Acarospora admissa Acarospora affinis Acarospora anomala Acarospora argillacea (Arnold) Hue Acarospora assimulans Vain. Acarospora atrata Hue Acarospora badiofusca (Nyl.) Th. Fr. Acarospora bella (Nyl.) Jatta Acarospora bohlinii H. Magn. Acarospora boliviana H. Magn. Acarospora boulderensis H. Magn. Acarospora brattiae Acarospora brevilobata H. Magn. Acarospora brouardii Acarospora brunneola Acarospora bullata Anzi Acarospora bylii Acarospora calcarea Acarospora caesiofusca (Müll.Arg.) H. Magn. Acarospora carnegiei Zahlbr. Acarospora cervina A. Massal. Acarospora cervinoides H. Magn. Acarospora charidema Acarospora chrysops (Tuck.) H. Magn. Acarospora commixta H. Magn. Acarospora contigua Acarospora contraria Acarospora convoluta Darb. Acarospora crozalsii de Lesd. Acarospora depressa H. Magn. Acarospora discreta (Ach.) Arnold Acarospora dispersa Acarospora dissipata H. Magn. Acarospora elevata Acarospora epilutescens Acarospora epithallina H. Magn. Acarospora erythrophora Acarospora euganea Acarospora fennica Acarospora franconica H. Magn. Acarospora friesii H. Magn. Acarospora fuscata (Schrad.) Th. Fr. (Svenska: Brun spricklav) Acarospora gallica H. Magn. Acarospora geophila H. Magn. Acarospora glaucocarpa (Wahlenb. ex Ach.) Körb. Acarospora glypholecioides H. Magn. Acarospora gobiensis H. Magn. Acarospora gwynnii Dodge & Rudolph Acarospora hassei Acarospora helvetica H. Magn. Acarospora heppii (Nägeli ex Hepp) Nägeli in Körb. Acarospora heufleriana Körb. Acarospora hilaris (Dufour) Hue Acarospora hospitans H. Magn. Acarospora hultingii Acarospora immersa Fink ex Hedr. Acarospora impressula Th. Fr. Acarospora insignis Acarospora insolata H. Magn. Acarospora intermedia H. Magn. Acarospora interrupta Acarospora interspersa H. Magn. Acarospora invadens H. Magn. Acarospora irregularis H. Magn. Acarospora jenisejensis H. Magn. Acarospora laqueata Stizenb. Acarospora lorentzii (Müll. Arg.) Hue Acarospora macrospora (Hepp) Bagl. Acarospora malmeana H. Magn. Acarospora marciiv H. Magn. Acarospora maroccana de Lesd. Acarospora massiliensis (Harm.) H. Magn. Acarospora mendozana H. Magn. Acarospora mexicana Acarospora microcarpa (Nyl.) Wedd. Acarospora modensis H. Magn. Acarospora moenium Acarospora molybdina (Wahlenb.) A. Massal. Acarospora mongolica H. Magn. Acarospora moraviae H. Magn. Acarospora murorum Acarospora nevadensis Acarospora nitida H. Magn. Acarospora nitrophila H. Magn. Acarospora nodulosa (Dufour) Hue Acarospora novomexicana Acarospora obnubila Acarospora obpallens (Nyl.) Zahlbr. Acarospora oligospora (Nyl.) Arnold Acarospora oligyrophorica Acarospora oreophila Acarospora oxytona (Ach.) A. Massal. Acarospora paupera H. Magn. Acarospora peliscypha Th. Fr. Acarospora perpulchra Acarospora persimilis H. Magn. Acarospora pitardi Acarospora placodiiformis H. Magn. Acarospora pleistospora Acarospora praeruptarum H. Magn. Acarospora pseudofuscata Acarospora pulvinata H. Magn. Acarospora pyrenopsoides H. Magn. Acarospora radicans H. Magn. Acarospora reagens Zahlbr. Acarospora rehmii H. Magn. Acarospora rhabarbarina Acarospora rhagadiza (Nyl.) Hue Acarospora rhizobola Acarospora robiniae Acarospora rosulata (Th. Fr.) H. Magn. Acarospora rouxii Acarospora rugulosa Körb. Acarospora sandwicensis H. Magn. Acarospora sarcogynoides H. Magn. Acarospora scabrida Hedl. ex H. Magn. Acarospora schleicheri (Ach.) A. Massal. Acarospora scotica Hue Acarospora scrobiculata H. Magn. Acarospora scyphulifera Vain. Acarospora similis Acarospora sinopica (Wahlenb.) Körb. (Svenska: Rostspricklav) Acarospora smaragdula (Wahlenb. in Ach.) A. Massal. Acarospora socialis Acarospora solitaria H. Magn. Acarospora sp. indet. Acarospora sparsa H. Magn. Acarospora sphaerospora H. Magn. Acarospora stapfiana (Müll. Arg.) Hue Acarospora strigata (Nyl.) Jatta Acarospora subcontigua H. Magn. Acarospora subrufula Acarospora succedens Acarospora sulphurata (Arnold) Arnold Acarospora superans H. Magn. Acarospora suprasedens H. Magn. Acarospora suzai H. Magn. Acarospora tenebrica H. Magn. Acarospora terrestris (Nyl.) H. Magn. Acarospora terricola H. Magn. Acarospora thamnina Acarospora thelococcoides (Nyl.) Zahlbr. Acarospora tongletii Acarospora tuberculata H. Magn. Acarospora tuberculifera H. Magn. Acarospora tuckerae Acarospora tyroliensis H. Magn. Acarospora umbilicata Bagl. Acarospora umbrina H. Magn. Acarospora variegata H. Magn. Acarospora veronensis A. Massal. Acarospora verruciformis H. Magn. Acarospora verruculosa H. Magn. Acarospora versicolor Bagl. & Carestia Acarospora wahlenbergii H. Magn. Acarospora wetmorei Acarospora xanthophana (Nyl.) Jatta Källor Externa länkar Lavar Sporsäcksvampar	3.03125
64	Acer kan syfta på; Acer – ett släkte i familjen kinesträdsväxter, se Lönnsläktet Acer Inc. – en datortillverkare. Acer (motortillverkare) – motorer till formel 1-stallet Prost Grand Prix 2001 ACER (EU-byrå) - EU-byrå för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter med säte i Ljubljana, Slovenien	1.421875
65	Adalvard kan syfta på: Adalvard den äldre, biskop i Skara år 1060–1064 Adalvard den yngre, biskop i Sigtuna 1060 och i Skara under perioden ca 1066–1068	1.195313
66	Adam av Bremen (ty. Adam von Bremen, lat. Adamus Bremensis), död före 1095, var en författare och historiker verksam på 1000-talet i Bremen. Adam var sannolikt från södra Tyskland, möjligen Bamberg. Han kom till Bremen 1066, alternativt 1067, möjligen för att verka som lärare (kallas 1069 magister scolarum) vid domskolan där, i ärkebiskop Adalberts tjänst. Adam skrev en bok om ärkestiftet Hamburgs historia, Gesta Hammaburgensis ecclesiae pontificum ("De hamburgska ärkebiskoparnas stora gärningar"). Utifrån muntliga meddelanden och gamla handskrifter framställde han ärkestiftet Hamburgs historia från 788 till ärkebiskop Adalberts död, 1072. Boken innehåller också många upplysningar om livet i Skandinavien. Den danske kungen Sven Estridsson, en för sin tid lärd herre, lämnade värdefulla bidrag till detta arbete avseende de danska, de svenska och de norska förhållandena. Vid publiceringen i tryck 1595 benämndes hans verk De situ Daniae et reliquarum quæ trans Daniam sunt regionum natura. Adam av Bremen om nordborna Danskarna hade enligt Adam samlat på sig mycket guld genom sjöröveri. De danska vikingarna betalade skatt till danernas kung för rätten att ta byte av barbarerna omkring det Norska havet. De missbrukade dock ofta denna rätt och angrep sina egna landsmän. "Och så snart någon har tillfångatagit sin granne säljer han honom obarmhärtigt som träl till antingen vän eller främmande". Adam berättar vidare: "Kvinnor säljs genast om de bedrivit otukt, men om männen anklagas för majestätsbrott eller tas på bar gärning med något annat olagligt, så vill de hellre halshuggas än piskas". "De känner inte till andra straff än yxa och träldom och även när en man är dömd anses det som en heder att vara glad, för tårar, klagan och andra tecken på ånger, som vi anser rätt, avskyr danskarna till den grad att det inte ens är tillåtet för någon att gråta över sina synder eller över sina kära avlidna". "Svenskarna saknar inget med undantag av det högmod som vi älskar eller rättare tillber. Allt som bara har med tom fåfänglighet att göra, såsom guld, silver, präktiga hästar, bäver- och mårdskinn, saker som vi beundrar till vanvett, räknar de som ingenting: Det är bara i fråga om kvinnor som de inte känner någon måtta: var och en har allt efter möjligheter två eller tre hustrur samtidigt, men de som är rika eller hövdingar har otaliga". "De söner som de får räknas som äktfödda. Med döden straffas däremot den som har samlag med nästas hustru eller våldtar en jungfru eller plundrar grannens egendom eller gör honom orätt. Även om nordbor utmärker sig för gästfrihet, ligger svenskarna ett steg före. De räknar det som den värsta skam att neka resande gästvänskap, ja, det härskar en ivrig kapplöpning om vem som anses värdig att mottaga gästen. Där visas denna all möjlig vänlighet och så länge han önskar stanna förs han hem till den ena efter den andra av värdens vänner. Sådana vackra drag finns det bland deras sedvänjor". "Svenskarna består av många stammar som utmärker sig i såväl i styrka som i beväpning, förutom att de är lika framstående krigare till häst som till sjöss. Därför ser man att de har makt att hålla ordning på de andra nordiska folken. De har kungar av gammal släkt, men deras makt begränsas av folkens vilja. Vad alla gemensamt bestämt det skall kungen stadfästa, såvida inte hans uppfattning verkar bättre, då kan de stundom, om än ogärna, följa den. I fredstid passar det dem utmärkt att på detta sätt vara jämlika, men i krig lyder de blint konungen eller den som han sätter över dem som den dugligaste". "Kommer de i nöd under striden anropar de en av sina många gudar och efter segern är de sedan guden tillgivna och föredrar honom". Om norrmännen meddelar Adam bland annat följande: "De klarar sig med det de får från sin boskap, i det att de använder dess mjölk till föda och ullen till kläder. Därför fostrar landet mycket tappra krigare som oftare angriper än själva blir angripna, för de har inte förvekligats genom rikliga skördar. De lever på god fot med svenskarna, men ibland angrips de, dock inte ostraffat, av danskarna, som är lika fattiga som de själva. De är också mest förnöjsamma och sätter största värde på enkelhet och måtta i både mat och seder". "På många håll i Norge och Sverige anses boskapsherdarna som mycket förnäma personer som lever på patriarkers sätt och av sina händers arbete". Finland har i hans verk fått benämningen Terra feminarum, latin för "kvinnornas land", sannolikt en misstolkning av Kvänland. Detta har utgjort grund för tolkningen "amasonernas land", men är egentligen en felöversättning av kvänernas land. Bibliografi - Försvenskad av Johan Fredrik Peringskiöld. Texten finns även på Wikisource. Referenser Noter Vidare läsning Alkarp, Magnus, - Analys av Gesta. Hyenstrand, Åke, - Recension och diskussion. Externa länkar Personer i Tyskland under 1000-talet Tyska krönikeskrivare Män Födda 1000-talet Avlidna 1000-talet Präster under 1000-talet	3.921875
67	Johan Allan Edwall, född 25 augusti 1924 i Hissmofors, Rödöns församling, Jämtlands län, död 7 februari 1997 i Hedvig Eleonora församling i Stockholm , var en svensk skådespelare, regissör, teaterdirektör, författare, visdiktare och barnboksuppläsare samt teaterpedagog vid Statens scenskola. Biografi Edwall växte upp i det jämtländska brukssamhället Hissmofors som son till Karl Edvall och Magdalena Jonsson av släkten Tangen. Han gick på Dramatens elevskola 1949–1952, bland skol- och klasskamraterna kan nämnas Jan-Olof Strandberg, Margaretha Krook, Max von Sydow och Jan Malmsjö. Edwall var verksam vid Dramaten 1952–1955, 1958–1962 och 1963–1971. Han var frilans 1955–1957 och från 1972. Edwall var verksam inom TV-teatern från 1962 och vid Marionetteatern 1964. Skådespelaren Edwall var en skådespelare med mycket personlig framtoning, och fick sitt stora folkliga genombrott i och med tv-dramatiseringen av August Strindbergs Hemsöborna (1966), där han spelade den tragikomiske drängen Carlsson. Han spelade också bildhuggaren Olle Montanus i Röda rummet (1970). På film gjorde han flera bemärkta roller, bland annat som familjefadern och teaterdirektören Oscar Ekdahl i Fanny och Alexander (1982) och som den frikyrklige bonden Danjel i Utvandrarna-filmerna. Edwall var med i alla långfilmer som under åren 1971–1984 gjordes efter Astrid Lindgrens böcker, med undantag för Världens bästa Karlsson. För barnen är Edwall därför mest känd som Anton, pappan till Emil i Lönneberga (1971), farfar till Elvis i Maria Gripes Elvis! Elvis! (1977), Skorpan Lejonhjärtas låtsasfarfar Mattias i Bröderna Lejonhjärta (1977), Madickens granne farbror Nilsson i Du är inte klok, Madicken (1979) och Madicken på Junibacken (1980), luffaren Paradis-Oskar i Rasmus på luffen (1981) samt gammelrövaren Skalle-Per i Ronja Rövardotter (1984). Regissören Själv skrev Edwall manus till och regisserade flera långfilmer, bland annat Åke och hans värld (1984) och Mälarpirater (1987). På Kungliga Dramatiska Teatern och Stockholms stadsteater, dit han var knuten i flera omgångar, regisserade han pjäser som han skrivit själv. År 1986 startade han en egen teater i Stockholm, Teater Brunnsgatan Fyra, där han ägnade sig åt allt ifrån biljettförsäljning till skådespeleri. Vid denna teater inledde han ett samarbete med Kristina Lugn, som tog över som konstnärlig ledare 1997. Sedan 2011 är det Lugns dotter Martina Montelius som driver teatern. Musikern Edwall skrev egna visor, både text och musik. Musiken påminner om folkmusik, med inslag av fiol och dragspel, ofta i moll. Texterna vittnar om ett starkt samhällsengagemang med sympati för de fattiga och utsatta. Edwall sjöng in sina visor på sina skivor Grovdoppa (1979), Färdknäpp (1981), Gnällspik (1982), Ramsor om dom och oss (1982), Vetahuteri (1984) och postuma Aftonro (2005). En del av dessa tolkas av Stefan Sundström på cd:n Sundström spelar Allan (2002). Några av hans mest kända visor är "Den Lilla Bäcken", "Förhoppning" och "Årstider". Rent stilistiskt var Edwalls visor ofta blandningar av lyriska formuleringar och burleskt folkliga uttryck, ofta med dialektala inslag. Enstaka visor sjöng han även på sin hembygds jämtska. Jämte sympatier för samhällets svaga är miljöförstöring, kritik mot kapitalismen och tillbakablickar på livet såsom det blev vanliga teman i Edwalls visor. Det nystartade skivbolaget National tog 2002 hand om Allan Edwalls låtskatt och släppte hösten 2002 samlingen Den lilla bäcken – Allans bästa, som sålde mer än 24 500 exemplar, och har sedan återutgivit Allans samtliga skivor på cd och gjort hans musik tillgänglig på nytt till gammal och ny publik. År 2006 vann Edwall en grammis (postumt) i den öppna kategorin för sina visor och CD-boxen Alla Allans visor. Motivering löd "På Alla Allans visor träder en träffsäker hopknåpare av texter och melodier fram. Egensinniga beskrivningar av personligheter i den påstådda periferin". Hans vän och motspelare Erland Josephson skrev om Edwall efter hans bortgång: "Han var udda. Men han lyckades ta mig fan vara udda på ett universellt sätt!" Övrigt Edwall skrev fyra romaner: Protokoll (1954), Ljuva läge (1967), Engeln (1974) och Limpan (1977). Två av romanerna har blivit film – Engeln (TV-film 1974 och uppföljare 1976) och Limpan (1983). Edwall var aktiv i Vänsterpartiet. I boken Då kan man lika gärna kittla varandra. En bok om Allan Edwall så lyfts det fram att han deltagit i och stött ett flertal fackliga strejker, demonstrerat ivrigt under sitt liv och även hållit tal. Edwall var värd för Sommar i P1 den 29 juli 1989. Familj Allan Edwall var 1957–1965 gift med journalisten Britt Edwall och fick med henne tre barn: Mattias, Måns och Malin. Han har även sonen Michael från ett tidigare äktenskap. Allan Edwall avled 72 år gammal i prostatacancer den 7 februari 1997. Utmärkelser 1960 – Svenska Dagbladets Thaliapris 1970 – Gösta Ekman-stipendiet 1971 – Svenska teaterkritikers förenings Teaterpris 1974 – Guldbaggen för bästa manliga huvudroll i Emil och griseknoen 1975 – Teaterförbundets guldmedalj för "utomordentlig konstnärlig gärning" 1980 – O'Neill-stipendiet 1981 – Litteris et Artibus 1983 – Svenska Akademiens teaterpris 1985 – Hedersledamot vid Norrlands nation i Uppsala 1987 – Filosofie hedersdoktor vid Umeå universitet 1988 – Ture Nerman-priset 1990 – Natur & Kulturs kulturpris 1990 – Expressens teaterpris 1993 – Evert Taube-stipendiet 1996 – Piratenpriset 2005 – Grammis för samlingsboxen Alla Allans visor i "Årets öppen kategori" (postumt) Edwall har en gata uppkallad efter sig i Örnsberg inom Stockholms kommun. Allan Edwall-stipendiet delas sedan 1990 ut varje trettondedag jul på Folkets hus i Hissmofors till hans minne. Filmografi Filmroller (berättarröst) (berättarröst) (berättarröst) (berättarröst) (röst) TV-roller 1958 – Hughie (Charlie Hughes) 1959 – Lilith (teaterregissör) 1961 – Mr Ernest (doktor Chasuble) 1962 – Stolarna (gammal man) 1962 – Kvartetten som sprängdes (Fogel) 1963 – Misantropen (Acaste) 1963 – Topaze (Albert Topaze) 1963 – Ett drömspel (Enkel) 1965 – Janus (Denny) 1965 – Thérèse Raquin (Camille) 1965 – En florentinsk tragedi (Simone) 1965 – Gustav Vasa (Engelbrekt) 1965 – Hans nåds testamente (Vickberg) 1966 – Hemsöborna (Carlsson) (Magnus Eriksson) (Montanus) (Mats Larsson) 1972 – Spöksonaten (den gamle mannen) 1972 – Barnen i höjden (professor) 1973 – Vem älskar Yngve Frej (Gustafsson) 1974 – Engeln (Engeln) 1976 – Engeln II (Engeln) (Aldo Samuel) 1978 – Bröllopsfesten 1983 – Hustruskolan (Arnolphe) 1990 – I morgon var en dröm (Markus) (den gamla pojkvännen) Regi 1984 – Svenska folkets sex och snusk (TV) 1986 – Den nervöse mannen (TV) Filmmanus 1974 – Engeln (TV) 1976 – Engeln II (TV) 1984 – Svenska folkets sex och snusk (TV) 1985 – Det är mänskligt att fela (TV) 1986 – Den nervöse mannen (TV) Teater Roller Regi Radioteater Roller Bibliografi Diskografi Postumt utgivet Musiktryck (Göteborg: Ejeby) Referenser Tryckta källor Norrländsk uppslagsbok, Band 1, 1993 Webbkällor Allan Edwall på Malmö stadsteater Allan Edwall på Stiftelsen Ingmar Bergmans hemsida Allan Edwall på Discogs (diskografi) Noter Vidare läsning Externa länkar Allan Edwall på Svensk mediedatabas Svenska skådespelare under 1900-talet Alumner från Dramatens elevskola Svenska viskompositörer Hedersdoktorer vid Umeå universitet Hedersledamöter vid Norrlands nation Födda 1924 Avlidna 1997 Personer från Rödöns socken Män Guldbaggen för bästa manliga huvudroll Grammis-vinnare Mottagare av Litteris et Artibus Författare från Jämtland Sommarvärdar 1989	3.15625
68	Adel (adelskap, ridderskap, frälsemän) är en av börd överordnad samhällsgrupp. Oftast syftar ordet på en grupp som av främst militära skäl uppstod i feodalsamhället och som (vanligen av en kung) beviljades lagstadgade, vanligen ärftliga privilegier förenade med titlar och särskilda heraldiska rangtecken. Ordet adel kan även användas för en bördsaristokrati i samhällen som inte är feodala, till exempel antikens Rom. Adelsprivilegierna var av ekonomisk, politisk, organisatorisk och social karaktär. De kunde vara mycket betydande och innebära till exempel skattefrihet ("frälst" från beskattning) och företräde till statliga ämbeten, men också försvarsplikt i krigstider eller när kungen kallade. I Sverige och många andra moderna samhällen har adelskap inte längre någon större praktisk betydelse. En adelsman (ädling) är en man som antingen blivit adlad eller som genom börd tillhör adeln. Motsvarigheten på damsidan är en adelsdam. Adelsdam är den kvinna som är född i en adlig familj, som genom giftermål blivit upptagen i en adelsätt eller själv blivit adlad. Etymologi Ordet adel kommer från lågtyskan och betydde 'härkomst', 'börd' för 1000 år sedan. I det avsevärt äldre urindoeuropeiska språket, för mer än 7000 år sedan, kan ad ha betytt "från" eller "av", men också någon annan preposition som "till" eller "på". I svenska språket kom det in som lånord för drygt 500 år sedan, dvs mot slutet av 1400-talet. I samtida dokument förekommer omväxlande termerna "frälsemän", "frälset", "adeln" och "ridderskapet". Frälse syftar här på det privilegium som en gång gav upphov till adeln som en särskild samhällsklass genom att den enskilde som åtog sig att fullgöra vapentjänst i gengäld gavs frihet (= frälse) från att erlägga skatt. Liknande skattefrihet åtnjöt även kyrkans män och kvinnor. Personer som inte tillhörde någon av dessa grupper kallades för ofrälse. Historia Antiken Olika slags adelskap har funnits inom de flesta kulturer ända sedan de gamla egyptierna. Redan under arkaisk tid fanns det i de grekiska stadsstaterna grupper i samhället som hade högre status än övriga medborgare; i Aten behärskade de så kallade eupatriderna det politiska maskineriet suveränt före tyrannernas maktövertagande och demokratins införande. I det gamla Rom utgjordes adeln av patricierna, de enda invånarna i den tidiga republiken som hade full medborgarrätt. Senare, då de högsta ämbetena som en följd av ståndsstriderna öppnats för plebejer, framväxte med tiden en ny patricisk-plebejisk adel, nobilitas, vars medlemmare benämndes nobiles. Senrepublikens politiska gruppering optimates, som bekämpade de så kallade populares, dominerades av denna ämbetsaristokrati. Medeltiden På 800-talet under den europeiska medeltiden växte feodalstater fram i Europa. I början handlade det mest om att förläningar av jord delades till riddare. Riddaren var sen oftast skyldig att ställa upp med soldater när fursten behövde det. När det frankiska riket uppstod under ledning av ett allt mäktigare kungadöme fick kungens tjänare snart en ansedd och upphöjd ställning och bildade så en tjänsteadel som sammansmälte med den gamla bördsadeln. Inom andra europeiska länder gjordes på samma sätt. Längre fram fanns länsväsendet, det vill säga en form av avlöning för krigstjänsten till häst, vilket utbredde sig till hela adeln. Förhållanden Adeln slapp ursprungligen att betala statlig skatt mot att man satte upp beridet krigsfolk åt kungen (staten). I vissa fall kunde adeln också själv driva in skatt till olika lokala ändamål. Adeln hade även andra privilegier. Tidvis var det bara adliga som kunde bli officerare i krigsmakten, varför förtjänta underofficerare som skulle höjas upp till officerare adlades till exempel Silfverlood på Västgöta Ryttare eller Erik Dahlbergh. Adeln hade länge ensamrätt på jakt och fiske, något som kung Gustaf III ändrade på. I vissa byar så kunde bara adeln äga en kvarn som andra fick betala avgift för när de ville använda. Förändring Adelns betydelse och inflytande ändrades successivt med början under den senare delen av medeltiden. Det första steget var under den så kallade militära revolutionen. Adelns skyldighet att ställa upp med trupper försvann successivt när stater började skapa egna arméer. Med de ekonomiska förändringarna under renässansen och framväxten av rika handelsmän och borgare förändrades adelns inflytande ytterligare, vilket fortsatte och förstärktes av den industriella revolutionen. De adelsfamiljer som tog del i den nya tidens former för ekonomisk tillväxt behöll och rent av förstärkte sin särställning i staten. Nutid De flesta av rättigheterna i de svenska adelsprivilegierna har sedan länge utsträckts till alla Sveriges medborgare, till exempel rätten att bedriva handel utanför städerna eller rätten att resa utomlands. De flesta återstående privilegier upphörde den 1 juli 2003. Samtidigt avskaffades Riddarhusets offentligrättsliga ställning vilket gör att denna sammanslutning sedan dess är en vanlig ideell förening juridiskt sett. Att bilda adelsliknande efternamn med prefix (von, af, de, etc.) är inte möjligt i Sverige, men detta beror på allmänna rättsliga regler för efternamn och inte särskilda adliga privilegier. I Europa förekommer ännu nyadlande i Danmark, Belgien, Luxemburg, Nederländerna, Spanien och Storbritannien. I Sverige avskaffades formellt kungens nobiliteringsrätt i samband med antagandet av 1974 års regeringsform. Den siste att adlas blev Sven Hedin 1902. Se även Adeln i Sverige Adeln i Finland Adeln i Danmark Adeln i Norge Adeln i Frankrike Adeln i Ryssland Adeln i Europa Adelstitlar Adelsätter Feodalsamhälle Stånd Pärsvärdighet Reduktion (historia) Källor Noter Externa länkar Adliga och kungliga titlar på olika språk Regeringens proposition 2002/03:34 om adelns offentligrättsliga status Riddarhuset	3.953125
69	Adelaide av Ungern eller Adelaide Arpad, född omkring 1039, död 27 januari 1062 i Prag, var en hertiginna av Böhmen. Hon gifte sig med Wratislav II av Böhmen år 1057. Biografi Hon föddes i Ungern som dotter till Andreas I av Ungern och Anastasia av Kiev. Wratislav hade sökt stöd av hennes far och levde i landsflykt vid dennes hov under en konflikt med sin regerande bror Spytihnev II av Böhmen, och äktenskapet arrangerades som en allians mellan Ungern och Wratislav, som 1061 återvände till Böhmen och efterträdde sin bror Spytihnev som dess monark. Adelaide var Wratislavs andra maka; hans första hustru, en okänd adelsdam, hade blivit kvar i Böhmen, där hon fängslats av Wratislavs bror och dött i fängelse. Adelaide avled troligen av de försämrade hälsa hon fick av sina täta graviditeter och förlossningar. Barn Judith av Böhmen Bretislav II av Böhmen Ludmila Vratislav (död i barndomen) Källor Ungerns kungligheter Födda 1039 Avlidna 1062 Huset Árpád Kvinnor Hertiginnor Personer i Böhmen under 1000-talet	2.859375
70	Adèle av Flandern, född 1064 eller 1065, död 1115, var Danmarks drottning som gift med Knut den helige, och sedan hertiginna av Apulien och Kalabrien som gift med Roger Borsa. Hon var regent i Apulien och Kalabrien under sin son Vilhelms minderårighet mellan 1111 och 1114. I Danmark kallades hon också Edel, och till minne av henne har Edel namnsdag 10 mars i Danmark och Norge. Biografi Hon var dotter till Robert I av Flandern och Gertrud av Sachsen. Drottning av Danmark Adele gifte sig första gången 1080/1081 med kung Knut den helige av Danmark (dräpt 1086). Knut hade besökt Flandern år 1075 efter ett misslyckat tåg mot England. Äktenskapet arrangerades möjligen för att ge hennes far en allierad mot fienden England med arvsanspråk på den engelska tronen (vilket Knut hade), och för att förse Knut med arvingar besläktade med Karl den store, vilket ytterligare skulle legitimera deras kungliga börd och arvsrätt till den danska tronen. Paret fick följande barn: Karl I av Flandern (1083/1085-1127), greve av Flandern Cecilia Knutsdotter av Danmark (ca 1085-efter 1131), gift med Erik jarl (död efter 1145) Ingegärd Knutsdotter av Danmark (född 1081/1086), gift med svensken Folke den tjocke. Knut förde en kyrkvänlig linje i sin politik. Inte mycket är känt om Adeles liv som drottning. Hennes make mördades Skt. Albani Kirke i Odense 1086. Enligt Saxo Grammaticus flydde Adele tillbaka till Flandern efter mordet på maken, och tog med sig sin son Karl men lämnade sina döttrar Cecilia och Ingegärd kvar i Danmark. Hon överlämnade dem troligen till sin svåger, makens halvbror Erik, som tog dem med sig till Sverige. Kalabrien och Apulien Adele levde sedan vid faderns och broderns hov fram till sin andra vigsel. Hon gav 1090 en donation till katedralen i Reims för sin mördade makes själ. Adele gifte sig andra gången år 1092 med hertig Roger I "Borsa" av Apulien och Kalabrien (död 1111). Paret fick följande barn: Ludvig (död 1094) Vilhelm II av Apulien-Calabrien (1095/1097-1127), hertig av Apulien och Kalabrien. Guiscard. Inför sin avresa till Italien lämnade hon kvar sin son Karl i Flandern (han efterträdde 1111 hennes bror som greve av Flandern). När hennes förste make år 1100 förklarades för helgon sände hon dyrbara gåvor för att pryda hans helgonskrin. Hennes andre make avled 1111 och efterträddes av deras son, som ännu var omyndig. Hon blev som sin sons förmyndare regent i Apulien och Kalabrien. Hon beskrivs som en handlingskraftig regent. Hon regerade i tre år, fram till att sonen år 1114 myndigförklarades vid omkring arton års ålder och gifte sig. Hon avled året därpå. Referenser Dansk Kvindebiografisk leksikon Kvinnliga regenter under 1100-talet Danmarks drottningar Födda 1060-talet Avlidna 1115 Kvinnor Personer i Danmark under 1000-talet	2.90625
71	Adlercreutz (), är en svensk och finländsk adelsätt. Kungliga räntmästaren Tomas Teuterström från Tötar i Lojo (Nyland) adlades 26 september 1700 och introducerades 1703 under nr 1386. Ätten immatrikulerades i Finland 1818. Ätten fortlever även i Sverige, där ättemän upphöjts till friherre och greve. Originalsköldebrevet finns i riddarhusarkivet. Personer med efternamnet Adlercreutz Anders Adlercreutz (född 1970), finländsk politiker Axel Adlercreutz (1821–1880), svensk politiker och ämbetsman Axel Adlercreutz (professor) (1917–2013), svensk professor i handelsrätt Carl Adlercreutz (1866–1937), svensk läkare Carl Johan Adlercreutz (1757–1815), svensk militär Carlos Adlercreutz (1890–1963), svensk militär Eric Adlercreutz (född 1935), finländsk arkitekt Erik Adlercreutz (1899–1989), finländsk läkare Fredrik Adlercreutz (1793–1852), svensk militär Gregor Adlercreutz (1898–1944), svensk dressyrryttare Gunnel Adlercreutz (född 1941), finländsk arkitekt Herman Adlercreutz (1932–2014), finländsk läkare Magnus Adlercreutz (1868–1923), svensk militär Maria Adlercreutz (1936–2014), svensk konstnär Marie-Louise Adlercreutz (aktiv 1894), svensk ryttare Maud Adlercreutz (1907–2000), svensk journalist Nils Adlercreutz (1866–1955), svensk militär och ryttare Patrick Adlercreutz (1871–1955), svensk diplomat Thomas Adlercreutz (1891–1980), svensk kammarherre och kansliråd Tomas Adlercreutz (1643-1710), finländsk räntemästare och godsägare Kronologiskt ordnade Tomas Adlercreutz (1643-1710), räntemästare, godsägare Carl Johan Adlercreutz (1757–1815), militär Fredrik Adlercreutz (1793–1852), militär Axel Adlercreutz (1821–1880), politiker och ämbetsman Carl Adlercreutz (1866–1937), läkare Nils Adlercreutz (1866–1955), militär och ryttare Magnus Adlercreutz (1868–1923), militär Patrick Adlercreutz (1871–1955), diplomat Carlos Adlercreutz (1890–1963), militär Thomas Adlercreutz (1891–1980), svensk kammarherre och kansliråd Gregor Adlercreutz (1898–1944), dressyrryttare Erik Adlercreutz (1899–1989), finländsk läkare Maud Adlercreutz (1907–2000), journalist Axel Adlercreutz (professor) (1917–2013), jurist Herman Adlercreutz (1932–2014), finländsk läkare Eric Adlercreutz (född 1935), arkitekt Maria Adlercreutz (1936–2014), konstnär Gunnel Adlercreutz (född 1941), finländsk arkitekt Anders Adlercreutz (född 1970), finländsk politiker Se även Adlercreutz (dikt) – dikt av Johan Ludvig Runeberg i Fänrik Ståls sägner, andra samlingen (1860) Adlercreutz regemente – värvat infanteriregemente i Finland 1803–1808 Finlands nationalbiografi Källor Svensk adelskalender för år 1900, Karl K:son Leijonhufvud, P A Norstedt & Söner, Stockholm 1899 sidan 4 Noter Vidare läsning Externa länkar Svenska adelsätter Svenska grevliga ätter Svenska friherrliga ätter Finlands nationalbiografi	2.09375
72	Adolf av Holstein-Gottorp, född 25 januari 1526, död 1 oktober 1586, var hertig av Holstein-Gottorp. Biografi Han var yngre son till kung Fredrik I av Danmark, och Sofia av Pommern samt stamfader för Holstein-Gottorpska ätten. När Adolfs halvbror Kristian III av Danmark, som sedan faderns död ensam förde regeringen över hertigdömena, 1544 gjorde skifte på lantdagen i Rendsborg mellan sig och sina bröder, erhöll Adolf Gottorps slott med södra delen av Sønderjylland; efter brodern Fredriks död satte han sig i besittning av dennes område, Slesvigs biskopsdöme, och vid brodern Hans död 1580 ökades hans besittningar med bl. a. Tønder amt och en sjättedel av Ditmarsken. Adolf var en duglig men sträng regent. Han deltog med iver i striderna mot protestantismen i Tyska riket men höll i sina egna länder på den lutherska läran. Gentemot Danmark uppträdde han alltid lojalt, genom förlikningen i Odense 1579 mottog han Sønderjylland och Femern som danska län. Familj Han var gift med Kristina av Hessen. Fredrik II av Holstein-Gottorp, född 1568, död 1587. Sofie av Holstein-Gottorp, född 1569, död 1634, gift med hertig Johan V av Mecklenburg. Philip av Holstein-Gottorp, född 1570, död 1590. Kristina av Holstein-Gottorp, född 1573, död 1625, gift med Karl IX av Sverige. Johan Adolf av Holstein-Gottorp, född 1575, död 1616. Anna av Holstein-Gottorp, född 1575, död 1610, gift med Enno III av Ostfriesland. Agnes av Holstein-Gottorp, född 20 december 1578, död 13 april 1627, ogift (gravsatt i Riddarholmskyrkan) Se även Holstein-Gottorpska ätten Referenser Noter Externa länkar Huset Oldenburg Huset Holstein-Gottorp Hertigar av Schleswig Hertigar av Holstein Födda 1526 Avlidna 1586 Män	2.828125
73	Nils Adolf Erik Nordenskiöld, född 18 november 1832 i Helsingfors, Finland, död 12 augusti 1901 på Dalbyö i Västerljungs socken, Södermanland, var en finlandssvensk adelsman i släkten Nordenskiöld upphöjd till friherre i Sverige, geolog, mineralog, polarfarare, upptäcktsresande, ledamot av Svenska Akademien samt även ledamot av Sveriges riksdag. Biografi Nordenskiöld var son till Nils Gustaf Nordenskiöld och Margaretha Sophia Haartman, dotter till Lars Gabriel von Haartman och Fredrika Fock. Han gifte sig 1863 med friherrinnan Anna Maria Mannerheim, och var således ingift farbror till Gustaf Mannerheim. Han ligger begravd på Västerljungs kyrkogård. Han var farbror till Erik Nordenskiöld. Adolf Erik Nordenskiöld föddes i Finland, och efter studentexamen 1849 både studerade och tog han sin doktorsgrad vid universitetet i Helsingfors. Disputationen gick av stapeln våren 1857. Karriären i Finland fick ett abrupt slut sedan Nordenskiöld hållit ett festtal som upprörde de ryska myndigheterna. Nordenskiöld var både liberal och finsk nationalist. Han hoppades att Finland skulle kunna göra sig fritt från Ryssland vilket knappast var populärt hos den ryska överheten. Redan innan hade han av Friedrich Wilhelm Rembert von Berg tilldelats ett disciplinärt straff för att tillsammans med vänner ha uttryckt missnöje över att Sverige inte försökt befria Finland medan Ryssland var upptaget av Krimkriget, och efter detta nya tal dömdes han till att göra offentlig avbön eller landsförvisas. Han valde då det senare och bosatte sig 1858 i Stockholm. Efter att ha kommit till Sverige blev Nordenskiöld 1858 professor vid Naturhistoriska riksmuseets mineralogiska avdelning. Försök gjordes 1867 och 1874 att återvärva Nordenskiöld som professor till Finland, men han avböjde. 1860–1878 var han även lärare i geologi och mineralogi vid Teknologiska institutet. Nordenskiöld styrde fem forskningsresor till Svalbard mellan åren 1858 och 1873 och en expedition till Västgrönland 1870. Hans två första expeditioner skedde under ledning av Otto Torell, men de senare ledde han självständigt. Bland hans tidiga arbeten märks Geografisk och geognostisk beskrifning öfver ö. delarna af Spetsbergen och Hinlopen strait (1863), Utkast till Spetsbergens geologi (1866) samt några tillsammans med Nils Dunér författade arbeten. Då Nordenskiöld planerade sin tredje Svalbardsexpedition, Svenska Spetsbergenexpeditionen 1868, visade sig att inga statliga medel stod till buds. Han vände sig därför till dåvarande landshövdingen i Göteborg Albert Ehrensvärd som lyckades intressera Oscar Dickson för saken, och därigenom inleddes ett frikostigt och sällsynt mecenatskapsförhållande mellan Dickson och Nordenskiöld, som kom att finansiera flertalet av Nordenskiölds fortsatta expeditioner. Under Nordenskiölds Grönlandsexpedition 1870, som företogs i huvudsaklig avsikt att studera inlandsisen, påträffades vid Ovifak på Diskoön 15 block av nickelhaltigt järn. Det största blocket som vägde omkring 22 ton finns numera på Naturhistoriska riksmuseet. Två mindre, vägande 6,5 respektive 4 ton överlämnades till Köpenhamns och Helsingfors universitet. Ett ytterligare litet block finns på Göteborgs naturhistoriska museum. Man trodde ursprungligen att dessa block var meteoriter. Man hade dock redan vid undersökningen konstaterat att basalten på ön innehöll mindre mängder gediget järn. Nya undersökningar av Knud Steenstrup bekräftade detta, och efter förnyade metallografiska undersökningar av Carl Benedicks 1910 har blockens ursprung i den ovanliga berggrunden bekräftats. Under Spetsbergenxpeditionen 1872, för vars vetenskapliga resultat Nordenskiöld redogjorde i Utkast till Isfjordens och Belsounds geologi (1874–1875) hade han räknat med möjligheten att nå Nordpolen men hindrades av is. Tidigt hade Nordenskiöld intresserat sig för Willem Barents teorier om att det på grund av de många strömmande floderna med förhållandevis varmt vatten som från Europa och Asien faller ut i Ishavet borde finnas en isfri ränna längs kusten. Nordenskiöld upptog denna teori med tillägg om att jordens rotation borde skapa en östgående ström som stärkte denna ström. Han lät under denna expedition bygga Svenskhuset, som var avsett som en första del av en investering i fosfatutvinning vid Isfjorden. År 1875 startade man med ett litet fiskefartyg från Tromsö till Novaja Zemlja och nådde över det arktiska Karahavet till Jenisejs mynning. Fartyget dirigerades runt Novaja Zemlja men kunde inte genomföra färden utan återvände hem. Själv företog han en båtfärd uppför Jenisej och fann att Sibirien inte i sin helhet är ett öde tundraland, vilket då var den vanliga föreställningen, utan delvis ytterst värdefullt ur kommersiell synpunkt. Efter att ha återvänt landvägen lade han fram sina slutsatser, men möttes med mycken skepsis. För att bemöta kritiken gjorde han året därpå en ny expedition till samma områden och hemförde en last av saluvaror på sitt expeditionsfartyg. Genom sina resor kunde Nordenskiöld påvisa möjligheten för varutransporter från Jenisej och Obs mynningar. Hans främsta mål förblev dock att finna nordostpassagen, och det blev Vegaexpeditionen, resan med skeppet Vega från 1878 till 1880, då han fann denna passage, något som kom att bli den gärning han blev mest känd för. Nordostpassagen Efter en tid upphörde det statliga stödet till Nordenskiölds äventyr men denne fann då den privata mecenaten Oscar Dickson, som var grosshandlare. Med Dicksons ekonomiska bistånd fortsatte Nordenskiöld att göra flera expeditioner till det arktiska området. Han bar länge på ett intresse för att utforska möjligheten att färdas från Atlanten till Stilla havet genom att segla norr om Sibirien, den så kallade Nordostpassagen. Först 1878 fanns möjligheterna att göra slag i saken. Jämte Dickson stod kung Oscar II och Aleksandr Sibirjakov som finansiärer för vågspelet. Till sitt förfogande hade han ett ombyggt valfångstfartyg som hette Vega under befäl av löjtnant Louis Palander. Fartyget Vega stävade ut från Tromsø den 21 juli 1878 och passerade Kap Tjeljuskin den 19 augusti, så långt allting väl. Men den 26 september frös det fast och såväl Nordenskiöld som hans fartyg blev sittande i tio månader i packisen. Tiden utnyttjades till forskning, främst etnologisk sådan. Man studerade tjuktjerna, ett isolerat folkslag man kom i kontakt med. Till slut ändade äventyret ändå i triumf, då fartyget 18 juli 1879 kom loss och kunde segla de sista 100 sjömilen till Berings sund och fullborda sin resa till Stilla havet med alla resenärer i behåll. 20 juli passerade man Östkap och 2 september kunde man telegrafera från Yokohama om den lyckade färden. Ryktet om bragden att ha funnit Nordostpassagen spred sig över världen och hemresan blev en triumffärd runt Asien och Medelhavet med slutstation i Stockholm den 24 april 1880. Hela Stockholm var i festyra då Vega anlände. På kungens order skulle Nordenskiöld inte gå i land på svensk mark förrän vid slottet. Där stod expeditionsmedlemmarnas initialer skrivna i eldskrift. Den nöjde finansiären och kungen, Oscar II, upphöjde Nordenskiöld till friherre och adlade Palander (som tog namnet Palander af Vega) för deras bedrifter. En skriftlig redogörelse för expeditionens öden, äventyr och rön gavs sedermera ut i fem band. Syftet med att forcera nordostpassagen var att öppna den som handelsväg. Detta var innan transsibiriska järnvägen fanns. Drömmen gick dock aldrig i uppfyllelse. Vegafärden visade att den var omöjlig. Det som ansågs vara det bestående värdet av färden var istället de vetenskapliga undersökningar man gjorde – vilka egentligen inte var syftet, utan en konsekvens av fastfrysningen. Ett monument över det som blev känt som Vegaexpeditionen, bekostat genom en insamling till 50-årsminnet, står vid Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm och Nordenskiöld erhöll 1881 den första Vegamedaljen för denna bedrift. Nordenskiöld var ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien från 1861 och hedersledamot av Finska Vetenskaps-Societeten från år 1876. Han var kommendör av Nordstjärneordens storkors med briljanter. Övriga expeditioner och verk Redan under Vegafärden uppgjorde Nordenskiöld planer på en ny expedition, Svenska Grönlandsexpeditionen 1883. Expeditionen genomfördes 1883 och resultaten publicerades 1885. Resan gick till Grönlands inland, där Nordenskiöld hoppades finna isfri mark på andra sidan av inlandsisen. Det kunde han ju tyvärr inte göra eftersom det inte fanns någon sådan, så den fullständiga succén uteblev denna gång. Nordenskiöld gjorde totalt tio polarexpeditioner, av vilka han själv ledde åtta. De två första expeditionerna ägde rum 1858 och 1861 under Torells ledning. Nordenskiöld besökte fem gånger Spetsbergen/Svalbard (1858, 1861, 1864, 1868, 1872–73 med övervintring), två gånger Grönland (1870, 1883), två gånger Jenisej (1875, 1876). År 1868 nådde Nordenskiölds expedition 81°42m, den nordligaste breddgrad ett fartyg dittills hade nått. När Nordenskiöld inte ägnade sig åt upptäcktsresande och författande av resebeskrivningar, fördjupade han sig bland annat i mineralogi och i kartografins historia. 1870 publicerades Meteorstensfallet vid Hessle (om Hesslemeteoriten), 1877 publicerade han en artikel i "Nature" (om Ställdalenmeteoriten). 1889 gav han ut Facsimile atlas till kartografiens äldsta historia och 1897 Periplus, utkast till sjökortens och sjöböckernas äldsta historia. Han tilldelades Murchisonmedaljen 1900. Hans samling som efter hans död inköptes av Universitetsbiblioteket i Helsingfors blev 1997 klassificerat som ett världsminne. Politisk karriär Nordenskiöld var ledamot av Sveriges riksdag i flera omgångar. Han var riksdagsledamot för ridderskapet och adeln vid 1862/63 samt 1865/66 års riksdagar och var därefter ledamot i andra kammaren för Stockholms stads valkrets åren 1870–1872, 1881–1887 samt 1891–1893. Åren 1870–1871 tillhörde han Nyliberala partiet men efter dess upplösning övergick han 1872 till Ministeriella partiet. Under 1880- och 90-talen tillhörde han inte någon partigrupp i riksdagen. I riksdagen var han bland annat vice ordförande i konstitutionsutskottet 1884–1885 samt vice ordförande i särskilda utskottet 1886 och 1891. Som riksdagspolitiker engagerade han sig främst i frågor om forskning och högre utbildning. Utmärkelser och ordnar Kommendör med stora korset av Nordstjärneorden. Vegamedaljen i guld – 24 april 1881 Vegamedaljen i silver – 1880 Asteroiden 2464 Nordenskiöld är uppkallad efter honom. Nordenskiöldsgatan, som löper från Bortre Tölö till Alphyddan och Böle i Helsingfors, är också uppkallad efter honom. Bibliografi över digitaliserade verk – Innehåll: Svenska expeditionen till Spetsbergen år 1864 om bord på Axel Thordsen. – 5 volymer. Se även Upptäcktsresanden A.E. Nordenskiöld Källor Noter Litteratur Oscar II och hans tid – 1872–1907, Erik Lindorm år 1936 Svenska krönikan, Åke Ohlmarks/Nils Erik Baehrendtz år 1981 Tvåkammarriksdagen 1867–1970, band 1 (Almqvist & Wiksell International 1988), band 1, s. 149–150 Nationalencyklopedin Vegas färd kring Asien och Europa, 2 band, Adolf Erik Nordenskiöld, F. & G. Beijers Förlag, Stockholm, 1880. Vidare läsning Externa länkar Vegas färd kring Asien och Europa i fulltext 2007, S Zenker. Ridderskapet och adelns riksdagsledamöter Ledamöter av Sveriges riksdags andra kammare för Nyliberala partiet Ledamöter av Sveriges riksdags andra kammare för Ministeriella partiet Professorer vid Naturhistoriska riksmuseet Ledamöter av Svenska Akademien Finländska upptäcktsresande Svenska upptäcktsresande Svenska polarforskare (Arktis) Världsminnen Ledamöter av Kungliga Vetenskapsakademien Mottagare av Murchisonmedaljen Kommendörer med stora korset av Nordstjärneorden Svenska friherrar Bureätten Sverigefinlandssvenskar Finlandssvenska upptäcktsresande Personer från Helsingfors Födda 1832 Avlidna 1901 Män Adolf Erik	2.984375
74	Adolf Fredrik (), född 14 maj (enl. n.s.) 1710 på slottet Gottorp i Holstein-Gottorp (nuvarande Schleswig-Holstein) i Tyskland, död 12 februari 1771 på Stockholms slott, var furstbiskop av Lübeck 1727–1743 och kung av Sverige från 1751. Han utsågs 1743 till svensk kronprins efter hattarnas ryska krig under påtryckning från tsarinnan Elisabet. Han gifte sig året därpå med Lovisa Ulrika av Preussen, syster till Fredrik den store. Han hade väldigt liten personlig makt, även om personer i hans omgivning försökte ge honom större. Han var son till hertig Kristian August av Holstein-Gottorp (furstbiskopen av Lübeck) och Albertina Frederika av Baden-Durlach, således morbror till Katarina II av Ryssland. Adolf Fredrik återinförde furstehuset Oldenburg i Sverige och grundlade dess holstein-gottorpska gren som svensk kungaätt. Adolf Fredrik som svensk tronföljare Adolf Fredrik föddes på slottet Gottorp 4 maj (enligt s.s.; 3 maj enligt g.s. och 14 maj enligt n.s.) 1710 som son till hertigen av Holstein-Gottorp tillika furstbiskopen av Lübeck, Kristian August (yngre bror till Karl XII:s svåger hertig Fredrik IV av Holstein-Gottorp) och Albertina Fredrika av Baden-Durlach, dottersons dotter till Karl IX:s dotter Katarina. Bland hans syskon märks kejsarinnan Katarina II:s av Ryssland mor Johanna Elisabet. Vid hans dop skickade Karl XII, som inbjudits till fadderskapet, honom en fullmakt på en officersplats i den svenska hären. År 1727, då hans äldre bror, som efterträtt sin fader som furstbiskop, avled, lyckades hans mor, vars ekonomiska omständigheter var små, utverka att furstbiskopsstiftet övergick till den sjuttonårige Adolf Fredrik. Fastän hans kusin Karl Fredrik, Karl XII:s systerson, ville förbigå honom vid valet av förmyndare för sin son Karl Peter Ulrik, fick Adolf Fredrik ändå vid Karl Fredriks död 1739 detta förmyndarskap och blev för några år administrator av Holstein-Gottorp. Då Karl Peter Ulriks moster, den ryska prinsessan Elisabet, genom en palatsrevolution, 1741, bemäktigat sig den ryska tronen och behövde sin systersons arvsrätt till stöd för sin egen, gynnade Adolf Fredrik hennes planer och sände sin unge myndling till Ryssland, i hopp om att själv därigenom ärva hans utsikter till den svenska tronen. Ur de stormiga partistriderna 1743 framgick även 23 juni, genom rysk inverkan, Adolf Fredriks val till svensk tronföljare. Han tillträdde regeringen 25 mars 1751 och kröntes 26 november samma år. Kunglig titel Adolf Fredriks fullständiga titel på svenska löd: Adolf Fredrik med Guds Nåde, Sveriges, Götes och Vendes Konung, etc.etc.etc. Arvinge till Norge, Hertig till Schleswig, Holstein, Stormarn och Dithmarschen, Greve till Oldenburg och Delmenhorst, etc.etc. Adolf Fredrik som kung Under påtryckning från Rysslands tsarinna Elisabet utsågs Adolf Fredrik till svensk kronprins 1743 efter hattarnas misslyckade ryska krig. Adolf Fredrik blev likväl inte ett verktyg för Ryssland. Han bröt snart med Elisabet. Precis som hans val hade varit en partisak, så blev han själv som kung en lekboll i partiernas och sin gemåls händer. Adolf Fredrik betydelse i Sveriges historia blev ringa, fastän hans gemål, Lovisa Ulrika av Preussen, genom sina försök att höja kungens makt gav anledning till åtskilliga partistrider. Först slöt sig det unga tronföljarparet till hattpartiet, därtill förmått av förespeglingen om utvidgad makt och av vänskap för några av partiets ledande män, bland vilka särskilt Carl Gustaf Tessin stod tronföljaren och hans gemål nära och blev själen i det glada umgängesliv som omgav dem. Men när hattarna segrat över mössorna vid 1746–1747 års riksdag varken kunde eller ville de infria sina löften. De till och med tvingade Adolf Fredrik att till Danmark göra medgivanden som sårade hans känslor såsom medlem av holsteinska hertighuset och biföll en förlovning mellan den unge prins Gustaf och den danska prinsessan Sofia Magdalena. I och med detta upplöstes förbundet mellan hovet och hattpartiet och efter Adolf Fredriks tronbestigning inträdde en öppen fiendskap dem emellan. Ett nytt parti, det så kallade hovpartiet, uppstod kring kungaparet för att stödja dess numera öppet framträdande strävan efter utvidgad makt. För att vinna popularitet företog Adolf Fredrik resor i landsorten och gjorde därvid även ett besök i Finland, varifrån han tog återvägen runt om Bottniska viken. Mellan rådet och kungen uppstod häftiga strider angående gränserna för kungens personliga inflytande på regeringen och denna konflikt gick slutligen därhän att den hotade att förlama hela riksstyrelsen. Vid riksdagen 1755–1756 vände sig både kung och råd till ständerna med sina klagomål. Då fick rådet rätt att, när kungen vägrade underskriva dess beslut, nyttja en kunglig namnstämpel. Utan hänsyn till kungaparets önskan utbyttes guvernör, kavaljerer och lärare för de unga prinsarna och för att komma åt drottningen anbefalldes en undersökning om kronjuvelerna, av vilka drottningen misstänktes ha pantsatt en del för att få medel till sina revolutionsplaner. Allt detta drev hovets anhängare till det illa planlagda och ledda revolutionsförsöket i juni 1756, vilket slutade med att föra flera av kungaparets vänner och verktyg till schavotten och föranledde ytterligare inskränkningar av kungens makt. Kungaparet tvingades under förnedring lyssna till en akt med ett ultimatum, vilket innebar att de skulle antingen göra avbön eller skiljas från kronan. Den 26 maj 1756 beslutade riksdagen att kung Adolf Fredrik skulle signera regeringsbeslut med en kunglig namnstämpel, eftersom kungen ansågs vara ointresserad av att regera och hellre stod vid sin älskade svarvstol och tillverkade snusdosor. Av det skälet samlades därför ofta ärenden på hög utan att skrivas under inom rimlig tid. Namnstämpeln fick användas i de fall då kungen efter minst två tillsägelser vägrat underteckna regeringsakter eller då kungen till följd av ovilja nekade underteckna de utnämningsärenden vilka gått hans personliga vilja emot. Snart kom emellertid för hattpartiet vedergällningens stund. Redan 1760 kunde hovet ånyo uppträda och spela en politisk roll i förbund med de yngre mössorna. Då dessa 1765 kom till makten visade det sig att hovets planer fann lika avgjorda motståndare hos dem som förut hos hattarna. Hovet närmade sig hattpartiet, och avtalade med detsamma en plan att gemensamt störta mössorna och genomföra reformer i författningen. För att tvinga rådet att sammankalla riksdag förmåddes Adolf Fredrik 1768 att lägga ner regeringen och sedan riket i sex dagar varit utan regerande kung under Decemberkrisen 1768 måste rådet ge efter, varpå kungen återtog styrelsen. På den följande riksdagen (1769) störtades mössregeringen, och en ny rådkammare, sammansatt av hattpartiets och hovpartiet i förening, kom till makten. Adolf Fredriks död Adolf Fredrik hade under en period i början av 1771 vistats på hälsohem. Efter återkomsten till Stockholm drabbades han efter en riklig måltid den 12 februari 1771 av magkramp och yrsel, fick ett slaganfall, och avled. I bulletinen om kungens död står följande att läsa: "Hans Maj:ts dödsfall har skett av indigestion av hetvägg, surkål, kött med rofvor, hummer, kaviar och champagnevin." "Det är ej att omkomma på det mest lysande sätt, utan att dö en prostdöd" skriver den samtida greve Johan Gabriel Oxenstierna. Bilder Barn Barn av okänt kön och namn (dödfött 1745) Gustav III (1746–1792), kung av Sverige 1771–1792 Karl XIII (1748–1818), kung av Sverige 1809–1818 Fredrik Adolf (1750–1803) Sofia Albertina (1753–1829) Kung Adolf Fredrik anges också ha fått Adolf Fredriksson med Marie Jeanne Dulondel, Frederici Fredriksson med Marguerite Dulondel och Lolotte Forssberg med Ulla von Liewen. Anfäder Källor Ny svensk historia - en bokfilm 1771-1810, Riksbiblioteket/Erik Lindorm 1979 s.12 Nationalencyklopedin, 2007 Noter Externa länkar Vidare läsning Artiklar med släktträd Personer under frihetstiden Huset Oldenburg Huset Holstein-Gottorp Födda 1710 Avlidna 1771 Män Sveriges regenter Universitetskanslerer i Sverige Riddare och kommendör av Kungl. Maj:ts Orden Mottagare av Serafimerorden Gravsatta i Riddarholmskyrkan Personer från Schleswig-Holstein	3.03125
75	Adolf Göran Mörner af Morlanda, född 27 juli 1773 i Esplunda, Närke, död 30 januari 1838, var en svensk greve, en av rikets herrar, statsråd, utrikesstatsminister och en av de aderton i Svenska Akademien. Biografi Adolf Göran Mörner var son till Carl Gabriel Mörner och Lovisa Ulrika Horn af Rantzien. Han inskrevs nio år gammal som fänrik vid Svea livgarde, och utnämndes året därefter till kammarjunkare hos konungen. År 1788 begav han sig till Uppsala, där han tre år senare avlade kansliexamen, och genast blev anställd vid kungliga kansliet. Han befordrades år 1793 till kopist i kammarexpeditionen. Året därefter, år 1794, följde han som ambassadkavaljer med friherre von Nolcken till Wien, och förestod någon tid beskickningen där. Efter sin återkomst till Sverige år 1795 utnämndes han till andre sekreterare i kabinettet för utrikes korrespondens, tog året därefter avsked från gardet och anställdes som kavaljer hos hertiginnan av Södermanland. Trots sina goda förbindelser med hovet uppträdde han vid riksdagen i Norrköping år 1800 som en av de ivrigaste oppositionsmännen och hade säkert följt många andras exempel och avsagt sig adelskapet, om han inte förhindrats av sin far. Följden blev emellertid, att han entledigades från sina beställningar både inom hovet och kabinettet. Han drog sig då tillbaka till sin egendom Espelunda i Närke, ägnande sin tid åt lanthushållning, studier samt författandet av mindre tidningsartiklar i finansiella och statsekonomiska ämnen. Statsvälvningen år 1809 förde honom åter in i det offentliga livet där han bl.a. som ledamot av konstitutionsutskottet uppträdde vid riksdagen såsom en nitisk och verksam medlem av det Mannerheimska partiet, som i första rummet har äran av 1809 års verk. Hans stora kunskaper och parlamentariska vältalighet fångade snart tronföljarens uppmärksamhet. I november år 1812, kort efter det Mörner bevistat riksdagen i Örebro, där han var medlem av hemliga utskottet, utsågs han till statssekreterare vid handels- och finansexpeditionen. Utnämnd till statsråd efter Adlerbeth år 1815, slöt han tillsammans med utrikesstatsminister greve Lars von Engeström år 1817 ett handelstraktat med Nordamerikas förenade stater. Han utnämndes år 1818 till riddare av Kungl. Maj:ts Orden. Han var även kommendör av Nordstjärneorden och år 1821 blev han efter Edelcrantz direktör i Lantbruksakademien. År 1822 blev han en av rikets herrar. År 1837 utnämndes han vid vakansen efter greve Gustaf af Wetterstedt till tillförordnad utrikes statsminister. År 1818 valdes han in som ledamot i Svenska Akademien, och var därtill ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien (1819) samt ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien. Den 21 februari 1826 blev Mörner hedersledamot av Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. I augusti 1803 friade Mörner till Malla Silfverstolpe, men hon sa nej. Han gifte sig år 1806 med Katarina Ulrika Heijkensköld, dotter till Detlof Heijkenskjöld d.y. och Ulrica Lovisa Victorin. Hans barn inkluderade Carl Göran Mörner, f. 1808, Hampus Stellan Mörner, f. 1815, Julius Oscar Mörner, f. 1816, och Axel (Edward Knut) Mörner, f. 1824. Referenser Gabriel Anrep, Svenska adelns Ättar-taflor Noter Externa länkar Ridderskapet och adelns riksdagsledamöter En av rikets herrar Ledamöter av Svenska Akademien Svenska ämbetsmän under 1800-talet Sveriges utrikesministrar Svenska grevar Svenska diplomater under 1800-talet Riddare och kommendör av Kungl. Maj:ts Orden Kommendörer av Nordstjärneorden Ledamöter av Kungliga Vetenskapsakademien Ledamöter av Kungliga Musikaliska Akademien Alumner från Uppsala universitet Personer från Rinkaby socken, Närke Födda 1773 Avlidna 1838 Män Personer under gustavianska tiden Mottagare av Serafimerorden Mottagare av Svenska Akademiens stora pris Adolf Göran	2.734375
76	Adolf Johan av Pfalz-Zweibrücken, född 11 oktober 1629 på slottet Stegeborg i Östergötland (nu i Söderköpings kommun), död där 14 oktober 1689 var en svensk riksmarsk, riksmarskalk och generalissimus. Adolf Johan var också pfalzgreve och tysk-romersk hertig, och han blev även prins av Sverige som bror till kung Karl X Gustaf. Biografi Adolf Johan av Pfalz-Zweibrücken var yngste son till pfalzgreven Johan Kasimir av Pfalz-Zweibrücken, hertig av Pfalz-Kleeburg, och den svenske kungen Karl IX:s dotter Katarina Vasa (som dog när Adolf Johan var nio år gammal), var innehavare av titeln pfalzgreve vid Rhen, som arvtagare till hertigdömet Kleeburg. Hans far Johan Kasimir hade år 1604 ärvt Pfalzgrevskapet Kleeburg i Elsass (Alsace) efter sin far, Johan I av Pfalz-Zweibrücken, bestående av två slott, en köping och ett tiotal byar. Det var i denna egenskap han bar titeln pfalzgreve. Pfalzgreve var en tysk furstlig titel. Adolf Johans far Johan Kasimir var stamfar till den så kallade Pfalziska ätten på Sveriges tron, en gren av furstehuset Wittelsbach. År 1651 erhöll fadern Stegeborg som underhållslän för den uteblivna brudskatten från sitt giftermål med Gustav II Adolf:s syster Katarina Vasa. Adolf Johan var således bror till den svenske kungen Karl X Gustav och Adolf Johan begravdes vid sin död först i Riddarholmskyrkan, men flyttades senare till Strängnäs. Adolf Johans uppväxt Adolf Johan var bror till Christina Magdalena (1616–1662), som var gift med markgreve Fredrik VI av Baden-Durlach, Karl X Gustav (1622–1660), som blev kung av Sverige, Maria Eufrosyne (1625–1687), som var gift med greve, riksmarskalk, riksdrots, rikskansler Magnus Gabriel De la Gardie och Eleonora Katarina (1626–1692), gift med lantgreve Fredrik av Hessen-Eschwege. Av hans syskon föddes på Nyköpingshus systern Christina Magdalena 1616 och brodern Karl Gustav 1622. På Stegeborgs slott föddes systrarna Maria Eufrosyne 1625 och Eleonora Katarina 1626. Adolf Johan föddes också på Stegeborgs slott och han var den yngste i syskonskaran. Tre av hans syskon födda 1618, 1619 och 1628 avled som barn. Adolf Johans morfar Karl IX (1550–1611) var gift två gånger. Med sin första hustru Maria av Pfalz (1561–1589) hade han dottern Katarina Karlsdotter Vasa (1584–1638), som 1615 gifte sig med pfalzgreven Johan Kasimir av Pfalz-Zweibrücken. Med sin andra hustru, Kristina av Holstein-Gottorp (1573–1625), hade han bland annat sonen Gustav Adolf (1594–1632). Katarina Karlsdotter Vasa och Gustav II Adolf var alltså halvsyskon. Prinsessan Katarina Karlsdotter Vasa gifte sig med den tyske småfursten Johan Kasimir, pfalzgreve och hertig till Kleeburg. Trettioåriga kriget tvingade furstefamiljen att lämna Kleeburg. Av Gustav II Adolf fick Johan Kasimir och Katarina då Stegeborg i Östergötland som förläning och flyttade dit med sina två söner Karl Gustav, sedermera Karl X Gustav, född 1622 och Adolf Johan, född 1629. Efter Gustav II Adolfs död 1632 uppfostrades kungens dotter Kristina, Karl Gustav och Adolf Johan som en syskonkull på slottet Tre Kronor i Stockholm med pojkarnas mor Katarina Karlsdotter Vasa som fostermor. Angående familjens ställning och om arvsrätten till Stegeborg kom familjen efter Gustav II Adolfs död 1632 i konflikt med Kristinas förmyndarregering. Då fadern Johan Kasimir bröt med rådet 1633 lämnade även modern Katarina hovet och drog sig tillbaka till Stegeborg. Modern Katarina tycks själv inte ha varit intresserad av att delta i politiken eller diplomatin. Då Adolf Johan var 7 år gammal, år 1636, fick hon officiellt vårdnaden om sin brorsdotter, drottning Kristina och ansvaret för hennes uppfostran. Hon utnämndes på riksrådet Axel Oxenstiernas önskan, och ska ha accepterat uppdraget vid hovet med viss ovilja. Denna utnämning förstörde hennes relation till Maria Eleonora, som var mor till Kristina. Kristina själv skulle senare beskriva åren som Katarinas fosterbarn som lyckliga. Adolf Johans mor Katarina Karlsdotter Vasa dog i december 1638 när Adolf Johan var 9 år, men han var kvar och uppfostrades vid hovet, som Kristinas bortskämde lillebror. Först på sommaren 1633 var det dags för kung Gustav II Adolfs likfärd mot Sverige. Då förde en sorgeprocession den döde kungen ner till vattnet. Processionen bestod av personer från Sverige och de närliggande områdena. Fanor från alla grevskap och furstendömen, blodsfanan och huvudbaneret framfördes och som symboler för den döde fanns kyrisset (rustningen), svärdet och livhästen. Änkan, Maria Eleonora, deltog i vagn, men Gustav Adolfs unga dotter Kristina var inte med. I processionen mot Stockholm fördes åtta krigstroféer från Lützen och flera leipzigska troféfanor som markerade Sveriges status som stormakt. Fem svartklädda riksämbetsmän bar regalierna, men riksrådet Axel Oxenstierna deltog inte. Riksämbetsmännen gick framför det kungliga liket som låg på en bår smyckad med svart tyg. Alldeles bakom likbåren kom kungens svåger pfalzgreve Johan Kasimir, med sina söner Karl Gustav och Adolf Johan. Denna gång deltog både den sörjande änkedrottningen Maria Eleonora och den sjuåriga dottern Kristina. Den sorgesamma processionen drog landsvägen fram genom riket mot huvudstaden. Ett år senare begravdes Gustav II Adolf den 22 juni 1634 i Riddarholmskyrkan i Stockholm. Titel Adolf Johans titlar har ofta varierat i historisk litteratur men den korrekt som användes i hans samtid var: Pfalzgreve vid Rhen, Hertig till Jülich, Kleve och Berg, greve av Valdens, Spanheim, Mark och Ravensburg och Herre till Ravenstein Dock kontrollerade inte Adolf Johan dessa områden, utan det skall ses som anspråk som han hade arvsrätt till. Det områden han i verkligheten kontrollerade var Neukastel samt Kleeburg. Det är heller inte korrekt att Adolf Johan eller hans far Johan Kasimir skulle vara Hertigar av Stegeborg utan detta var endast ett ärftligt pantlän som förlänats fadern som pant för den uteblivna brudskatten för Adolf Johans mor. Årtal i korthet Adolf Johan uppfostrades vid det svenska hovet. Tillsammans med sin kusin drottning Kristina och sin bror, den blivande Karl X Gustav fick han sin grundutbildning. Han fick en vårdad uppfostran som fullbordades genom resor till Paris 1646 med Magnus Gabriel De la Gardies franska ambassad och i Frankrike, Italien och Tyskland 1647–1648. Vid knappt 22 års ålder tillträdde han generalguvernörsämbetet över Västergötland med Värmland, Dalsland och Halland. 1649 – Utnämnd till överkammarherre. 1651–1654 – Generalguvernör över Västergötland med Värmland, Dalsland och Halland (utnämnd 10 juni 1651). 1653–1654 – Riksmarskalk, med titeln grand-maître (liktydigt med högmästare eller stormästare), "tillika grand-maître vid hovet och riksmarskalk 16 juni 1653". 1656 – generalissimus över svenska arméerna i Polen och Preussen 3 jan. 1656. 1657 – tillika generaldirektör över Västpreussen mars och juni 1657. 1657–1659 – Överdirektör över generalguvernementet Preussen. 1657 – utnämnd till riksmarsk 12 februari 1660, men kom icke i besittning av detta ämbete. 1660 – I kungens testamente återutnämnd till riksmarskalk samt medlem av förmyndarregeringen, där han skulle vara ersättare för änkedrottningen. Utnämningen godtogs dock inte av riksrådet och Adolf Johan fick träda tillbaka. Preussen och polska kriget Då det polska kriget kom hade Karl X Gustav blivit kung och han tog då brodern Adolf Johan med sig och gav honom högt befäl. Redan efter ett år var han generalissimus (högste befälhavare för landets stridskrafter) över arméerna i Polen och Preussen, då kungen tågade mot Danmark. Karl X Gustavs polska krig på 1650-talet var ett krig som varade åren 1655–1660 och som främst var mellan Sverige och Polen-Litauen. Kriget slutade utan tydlig segrare. Kriget startades av Sverige, men segrare blev Polen. Sverige hade många framgångar i början av kriget. Högste befälhavare i slaget vid Gnesen 1656 Under Karl X Gustavs polska krig på 1650-talet ledde Adolf Johan de svenska trupperna till seger i slaget vid Gnesen den 27 april 1656. Fältslaget vid Gnesen (Gniezno, på tyska: ) utspelades 1656 under Karl X Gustavs polska krig, mellan Sverige och Polen-Litauen. Staden Gniezno ligger i Storpolens vojvodskap i västra Polen, belägen 50 kilometer nordost om Poznań. Slaget räknas som oavgjort då de polsk-litauiska styrkorna lämnade slagfältet. Resultatet blev en svensk seger. De svenska befälhavarna var Adolf Johan av Pfalz och Carl Gustaf Wrangel och den polsk-litauiska befälhavaren var Stefan Czarniecki. Förde befälet vid slaget vid Kcynia 1656 Slaget vid Kcynia ägde rum den 1 juni 1656 under Karl X Gustavs polska krig. De svenska trupperna, under befäl av kung Karl X Gustav och Adolf Johan av Pfalz-Zweibrücken, besegrade Stefan Czarnieckis polsk-litauiska trupper. Tredagarsslaget vid Warszawa Tredagarsslaget vid Warszawa var det största slaget under Karl X Gustavs polska krig och utkämpades 18–20 juli 1656 mellan å ena sidan Sverige och Brandenburg och å andra sidan Polen. I slutet av maj 1656 fick Adolf Johan ett nytt uppdrag. Uppdraget gällde att i samråd med härens generaler om möjligt undsätta den svenska garnisonen i Warszawa. Hertigen såg sig dock ur stånd att lösa denna uppgift. Fienden var för stark, och Adolf Johan fann sin framskjutna ställning vid Nowy Dwór i Polen så vådlig, att han till och med satte i fråga ett återtåg till Toruń (staden hette tidigare på svenska Thorn) i mellersta Polen, 180 km nordväst om Warszawa. Staden Toruń hölls ockuperad av Sverige 1655–1658. Men händelserna tog en annan vändning, när Karl Gustav blivit ense med Fredrik Vilhelm av Brandenburg och i förening med honom ryckte fram mot den polska huvudstaden. I slaget vid Warszawa kämpade Adolf Johan på högra flygeln vid konungens sida. Särskilt omtalas, hur han på slaktningens andra dag, 19 juli 1656, i spetsen för fyra skvadroner som kastade tillbaka ett tatariskt anfall i svenska härens rygg. Under striderna som följde var Karl X Gustav nära att mista livet då en polsk husar vid namn Jakub Kowaliski träffade kungen i bröstet med sin lans. Kungens harnesk skyddade honom från att genomborras av spetsen och en livknekt kunde snabbt skjuta husaren. På eftermiddagen drog sig polackerna tillbaka, då anfallen gav föga resultat. När mörkret föll beslöt ledningen för den allierade armén att man skulle dra sig tillbaka. Det var denna afton betydligt lugnare bland officerarna vid det allierade lägret vid Bródno, ett område som gränsar till Warszawa. Den 20 juli stod delar av det polska infanteriet ordnat mellan sandkullarna och floden. När de allierade besköt dem med artilleri gav de upp. De allierade befälhavarna blev oense om vad de skulle göra med dem. Fredrik Vilhelm av Brandenburg ville att man skulle gå till attack mot dem, men Karl X Gustavs bror Adolf Johan ville avsluta eldgivningen mot dem. De polska infanteriförbanden fick ett andrum när svenskarna inte kunde besluta sig för vad de skulle göra och kunde fly från slagfältet. Allierade trupper marscherade in i staden den 24 juli 1656 och stannade vid Warszawa ända till slutet av juli. Trots segern blev slaget början till slutet för framgångarna i Karl X Gustavs polska krig. Allt mörknade därefter för svenskarna, såväl militärt som diplomatiskt. Man fick trots det en acceptabel fred i Oliwa 1660 utan några större skillnader. Freden i Oliwa Freden i Oliwa slöts 1660 och fredsavtalet undertecknades i klostret i Oliwa den 3 maj 1660. Johan II Kasimir av Polen, Polen-Litauens kung, avsade sig alla anspråk på Sveriges krona. Polen erkände Sveriges innehav av Estland, Ösel och Livland. Freden i Oliwa slöts 1660, och avslutade Karl X Gustavs polska krig som då pågått i fyra år och nio månader mellan Sverige på ena sidan och Polen, Tysk-romerska riket samt Brandenburg på den andra. General över trupper som lämnades kvar i Preussen Efter kungens avtåg från Preussen mot Danmark år 1657, utnämndes Adolf Johan till general över de trupper, som lämnades kvar i Preussen, vilket ledde till tvister. De svenska trupperna kom i trångmål, och kungen ogillade Adolf Johans åtgärder. Detta ledde till, att han blev så upprörd, att han reste hem 1659. Karl X Gustavs första danska krig var ett krig som pågick åren 1657–1658 mellan Sverige och Danmark med Holstein som allierad på svensk sida. När kriget bröt ut 1657 var Sverige redan inblandat i ett krig i Polen samt ett krig mot Ryssland. Karl X Gustavs andra danska krig var det krig som utspelade sig kort efter Karl X Gustavs första danska krig under tiden 5 augusti 1658 – 26 maj 1660. Kriget slutade med att Sverige fick återlämna Bornholm och Trondheims län. Karl X Gustavs död Karl X Gustav dog 13 februari 1660 under en riksdag i Göteborg. Då var det meningen att Adolf Johan skulle ingå i tronföljaren Karl XI:s förmyndarregering tillsammans med änkedrottning Hedvig Eleonora och rikets råd. Direkt efter kungens dödsfall hade man beslutat att Göteborgs stadsportar skulle stängas och Adolf Johan lät därför tillkalla Göteborgs kommendant Carl Sjöblad, samt befallde honom att överlämna nycklarna. När denne vägrade och först bad att få tala med drottningen och rådet, drog hertigen sin värja mot Sjöblad, som snabbt gjorde detsamma, varpå hertigen lugnade ner sig. 1 mars 1660 justerades ett tidigare riksdagsbeslut och nu erkändes arvprinsen Karl XI som Sveriges kung och hertig Adolf Johan uteslöts ur förmyndarregeringen. Därefter fick han inga fler offentliga uppdrag. Eftermäle Adolf Johans eftermäle är färgat av att han drev ett stort antal tvistemål i såväl Sverige som Tyskland, till och med mot sina egna barn, vilka 1688 såg sig nödsakade att söka kungligt beskydd. G. Wittrock skriver i Svenskt biografiskt lexikon (SBL) om Adolf Johan följande: "Hela Adolf Johans bana vittnar, att det icke var någon stor förmåga, som genom 1660 års beslut sattes ur verksamhet. Tydligt är dock, att Karl X Gustavs broder jämte allvarliga lyten ägde kunskaper och en viss begåvning lika väl som personligt mod, och otvivelaktigt hade han under gynnsammare yttre förhållanden kunnat under sin mannaålder uträtta mera till gagn och mindre till skada." Giftermål och barn Adolf Johan gifte sig första gången vid 20 års ålder den 19 juni 1649 med den likaledes 20-åriga grevinnan Elsa Beata Persdotter Brahe (31 augusti 1629 – 4 april 1653). Hon var dotter till greve Per Brahe den yngre och Kristina Katarina Stenbock. Elsa Beata Brahe dog dock redan efter fyra års äktenskap.I det första äktenskapet fick Adolf Johan endast sonen Gustav Adolf (född och död 1652). Adolf Johan gifte sig andra gången i februari 1661 med sin första makas kusin Elsa Elisabeth Nilsdotter Brahe (29 januari 1632 – 24 februari 1689). Bröllopet hölls på Tidö slott. Hon var dotter till greve Nils Brahe den äldre av Visingsborg och friherrinnan Anna Margareta Bielke och hon hade tidigare varit gift med rikskansler greve Erik Axelsson Oxenstierna (1624–1656). Elsa Elisabeth Brahe blev i det första äktenskapet änka 1656 med fem barn. Adolf Johan friade till Erik Oxenstiernas änka Elsa Brahe, men drottningen och andra avrådde henne, men "hon tjusades av tanken att bli kunglig person" och hon hoppades säkert också att få byta sin änketillvaro mot ett furstligt hovliv. De fem barnen fick då tas om hand av andra, flickorna var då 11, 10 och 6 år och pojkarna var 9 och 5 år gamla. Hon rustade för ett ståndsmässigt bröllop. Bröllopet hölls på Tidö slott, men hertig Adolf Johan var nu en avsatt marsk och vice regent och hertigparet drog sig undan till Stegeborg och senare flyttade hertigfamiljen utomlands till sina tyska gods. I det andra äktenskapet föddes sammanlagt nio barn varav fyra uppnådde vuxen ålder: Katarina, född 30 november 1661, död 6 maj 1720, gift 1696 med Kristoffer Gyllenstierna. Maria Elisabet, född 1663, död 1748, gift med G. von Gerstorff. Adolf Johan d.y., född 13 augusti 1666, död 25 februari 1701, pfalzgreve vid Rhen, kejserlig arméofficer, ogift. Gustav Samuel Leopold, född 1670, död 1731, hertig av Pfalz-Zweibrücken. Han blev katolik 1696 och regerande pfalz-greve av Zweibrücken 1718 vid Karl XII:s död, han avled barnlös 1731. Sätesgården Görväln i Järfälla I början av 1600-talet ägdes Görväln i Järfälla socken av riksrådet och rikskanslern, friherre Svante Bielke. Han sägs vara den som byggt den första sätesgården på Görväln. Adolf Johans hustru Elsa Elisabet Brahes far Nils Brahe den äldre hade den 16 april 1628 gift sig på slottet Tre Kronor med friherrinnan Anna Margareta Bielke (1603–1643), dotter till Svante Bielke. Anna Margareta Bielke fick vid arvskiftet bland annat ärva Görvälngodset då hennes bror, Sten Bielke (1598–1638), avled 1638. Genom arv hamnade så småningom Görväln hos Svante Bielkes dotterdotter Elsa Elisabeth Brahe, som år 1661 gifte sig med hertig Adolf Johan. Elsa Elisabeth Brahe och hennes bror Nils Brahe den yngre föddes i Tyskland. Elsa Elisabeth Brahe ägde Görväln åren 1643–1689. Det var under hennes tid som den nuvarande huvudbyggnaden och flyglarna uppfördes åren 1659–1661. Nicodemus Tessin den äldre och Jean de la Vallée användes omväxlande som arkitekter. Men Görväln blev inte något kungligt slott. Ganska snart blev Adolf Johan utmanövrerad från förmyndarregeringen för brorsonen Karl XI och efter en massa kontroverser flyttade han och hustrun till Stegeborgs slott i Östergötland. I början av 1660-talet vistades greve Adolf Johan och hans maka Elsa Elisabeth på Görväln under sommartid. Ett brev, daterat på Görväln 1662, är av Adolf Johans hand. Paret bodde permanent på Stegeborgs slott i Östergötland och de båda avled 1689. De fyra barn som ärvde Görväln var Katarina av Pfalz-Zweibrücken, Maria Elisabet, Adolf Johan den yngre och Gustav Samuel Leopold (1670–1731). Ekonomin var så hopplös, att barnen måste begära urarava konkurs. Stegeborg indrogs till kronan. Görväln kunde däremot behållas, eftersom det varit Elsa Brahes enskilda egendom. Hennes barn med Erik Oxenstierna hade förut lösts ut. Adolf Johans barn ägde Görväln åren 1689–1716. Noter Källor Lange, Ulrich: Adolf Johan. Stormaktstidens enfant terrible. Medströms. Stockholm. 2019. Svensk uppslagsbok (1947–1955) Starbäck, Carl Georg & Bäckström, Per Olof: Berättelser ur den svenska historien, Stockholm 1885–86 Sjögren, Otto: Sveriges historia, Malmö 1938 Carlsson, Sten & Rosén, Jerker (red.): Den svenska historien, Stockholm 1966–68 (senare upplaga finns) Henrikson, Alf: Svensk historia, Stockholm 1966, (senaste upplagan 2004) Åberg, Alf: Vår svenska historia, Lund 1978, (senare upplagor finns) Rundqvist, Agne: "Kronologiska anteckningar om viktigare händelser i Göteborg 1619-1982", i Göteborg förr och nu, Göteborgs hembygdsförbunds skriftserie nr 17, Göteborg 1982 Se även Sveriges hertigdömen Svenska riksmarskalkar Svenska generalguvernörer Svenska prinsar Huset Wittelsbach Födda 1629 Avlidna 1689 Män Personer under stormaktstiden Deltagare i tredagarsslaget vid Warszawa Personer från Skällviks socken Svenska marskar	3.015625
77	Adolf Mörner af Morlanda, född 1 januari 1705 på Grönlund i Åsbo socken, Östergötland, död 31 augusti 1766 på Esplunda i Rinkaby socken, Närke, var en svensk greve och ämbetsman. Biografi Adolf Mörner blev student i Uppsala 1717. Han fick anställning som auskultant i Göta hovrätt 1721 och i Svea hovrätt 1727, blev extra ordinarie kammarjunkare i Kammarkollegium 1728, krigskommissarie i Krigskollegium 1732 och krigsråd 1737. Han var landshövding i Stockholms län 1750–1751, i Älvsborgs län 1751–1756, i Närkes och Värmlands län 1756–1766 och i Kopparbergs län 1766. Det sistnämnda ämbetet kom han dock aldrig att tillträda, då han dog av ett slaganfall i augusti samma år. Adolf Mörner var son till friherre Carl Gustaf Mörner och Katarina Margareta Bonde. Modern tycks ha dött i barnsäng 1705, och fadern gifte om sig med grevinnan Kristina Anna Bielke. Den 26 september 1734 gifte sig Adolf Mörner med sin sysslings dotter Agneta Christina Gabrielsdotter Ribbing af Zernava (1715–1776), dotter till Gabriel Leonardsson Ribbing av Zernava och Ulrika Eleonora Oxenstierna av Korsholm och Vasa. Han var far till Carl Gabriel Mörner. Utmärkelser Riddare av Nordstjärneorden, 26 september 1748. Kommendör av Nordstjärneorden, 4 december 1751 (vid Adolf Fredriks kröning) Referenser Noter Tryckta källor Adolf Landshövdingar i Stockholms län Landshövdingar i Kopparbergs län Landshövdingar i Älvsborgs län Landshövdingar i Närke och Värmlands län Alumner från Uppsala universitet Personer från Åsbo socken Födda 1705 Avlidna 1766 Män Personer under frihetstiden Svenska grevar Kommendörer av Nordstjärneorden Krigsråd	2.1875
78	Allsvenskan, allsvenska serien, är namnet på flera divisioner i olika sporter som vanligtvis täcker hela Sverige. För fotboll är allsvenskan fortfarande den högsta serien i Sverige. I övriga sporter är allsvenskan numera oftast den näst högsta serien eller en etapp på vägen till en högre serie under säsongen. På juniornivå finns ofta juniorallsvenskan och för pojkar pojkallsvenskan. Allsvenska serier Allsvenskan (bandy) för herrar Allsvenskan (fotboll) för herrar Damallsvenskan i fotboll Allsvenskan i bandy för damer Allsvenskan i handboll för damer Allsvenskan i handboll för herrar Allsvenskan i innebandy för herrar Allsvenskan i innebandy för damer Allsvenskan i landhockey Allsvenskan i segling Allsvenskan i speedway Allsvenskan i vattenpolo Damallsvenskan Hockeyallsvenskan Juniorallsvenskan (bandy) Juniorallsvenskan (fotboll) Juniorallsvenskan (innebandy) Pojkallsvenskan (fotboll) Ridsportallsvenskan Schackallsvenskan Superallsvenskan i bandy Superallsvenskan i ishockey Se även Elitserien (olika betydelser)	2.265625
79	Analog eller analogue kan syfta på: Analog signal – variabla signaler med kontinuitet i tid och amplitud Analog signalbehandling – signalbehandling av analoga signaler som sker med analoga medel Analog elektronik – den delen av elektrotekniken som behandlar tidskontinuerliga signaler Analog summator – en elektronisk krets som adderar ett antal spänningssignaler så att utgångsspänningen blir summan av ingångsspänningarna Analog synthesizer – ett elektroniskt musikinstrument Analog television – utsändningen av en TV-kanal sker i analog form Analogimaskin – ett hjälpmedel vid komplicerade tekniska beräkningar Analog Science Fiction and Fact – en amerikansk science fiction-tidskrift Analog Devices – ett amerikanskt företag som tillverkar halvledarkretsar Analog Worms Attack – den franska artisten Mr. Oizos debutalbum, utgivet 1999 Analogue Analogue: A Hate Story – ett datorspel Se även Analogi – flera Digital	2.1875
80	Allmänna Idrottsklubben (förkortat AIK) är en svensk idrottsförening som grundades på Norrmalm i centrala Stockholm. AIK är en av Sveriges största idrottsföreningar med över 18 000 medlemmar i februari 2014. Föreningen bildades den 15 februari 1891 på Biblioteksgatan 8, och dess första ordförande var initiativtagaren Isidor Behrens. Namnet Allmänna Idrottsklubben valdes för att man hade kommit överens om att alla upptänkliga idrotter skulle utövas. AIK har sedan 1937, då Råsunda fotbollsstadion byggdes, sitt säte i Solna. En rad olika sporter har utövats i AIK. De i dag mest kända sporterna som utövas inom AIK är fotboll och ishockey, i vilka klubben har nått stora framgångar – bland annat tolv svenska mästare-titlar i fotboll och sju i ishockey. Andra sporter föreningen har nått stora SM-framgångar i är bandy och innebandy. Historik Allmänna Idrottsklubben bildades den 15 februari 1891 på Biblioteksgatan 8 på Norrmalm i Stockholm (se fastigheten Rännilen 11), hemma hos familjen Behrens. Där var, förutom initiativtagaren Isidor Behrens och hans bror Emanuel Behrens, Henrik Staberg, W. Pettersson, K. Björck, Robin Holm och F. Karlsson. Namnet, Allmänna Idrottsklubben, valdes för att man hade kommit överens om att alla upptänkliga idrotter skulle utövas. En vecka efter det här mötet valdes den första styrelsen med Behrens som ordförande. Under det första året hade AIK 43 aktiva medlemmar och gick med en ekonomisk vinst med 3 kronor och 68 öre. Redan första året ägnade man sig åt så vitt skilda idrotter som friidrott, gymnastik, skridsko, skidor, backhoppning och sparkstöttningsåkning. Redan sommaren 1891 tillkom brottning, tyngdlyftning, cykel, dragkamp, simning och skytte. Klubbens första märke skapades av styrelseledamoten Henrik Staberg lagom till idrottsfesten i maj 1891. Märket som ville återspegla klubbens breda verksamhet med symboler för olika idrotter fick dock kritik för att det mer liknade skylten till en sportaffär och ersattes 1898 av nuvarande märke. AIK:s första inriktning var friidrott, eller allmän idrott som det hette tidigare, vilket spelade roll för namnvalet. Denna allmänna idrott hade ett par inslag av gymnastik, vilket därför ofta misstolkas som att AIK också hade en gymnastiksektion vid bildandet. Senare ändrades dock inriktningarna och huvudsektionen kom att bli AIK Fotboll, som togs upp på programmet 1896. AIK spelade från början sina matcher på Ladugårdsgärdet på Östermalm. 1912 blev det nybyggda Stockholms stadion AIK:s hemmaarena. År 1937 flyttade fotbollssektionen till Råsunda fotbollsstadion i nuvarande Solna kommun och klubbens administration och ledning flyttade med. Klubben blev snabbt en av de ledande klubbarna i Sverige, och har sedan dess varit framstående inom fotbollssporten. 1990-talet var en framgångsrik period, då AIK sammanlagt tog två SM-guld, sju medaljplatser, gick till fem cupfinaler där man vann en cup och spelade i Champions League. Klubben åkte år 2004 ut ur Allsvenskan för andra gången sedan 1979. 2006 blev en bra säsong för AIK Fotboll, klubben slutade på andra plats, endast en poäng efter IF Elfsborg. År 2009 vann AIK "Dubbeln", det vill säga både Allsvenskan och Svenska Cupen i fotboll. Allsvenskan vann man efter en ren finalmatch på bortaplan mot IFK Göteborg, det avgörande målet gjordes av Antônio Flávio 1–1 då en kvittering var allt AIK behövde för att bärga hem SM-vinsten. Dock fick trotjänaren Daniel Tjernström som då spelat i AIK elva säsonger spika matchen (säkra segern) när några få minuter återstod av matchen. Matchen, som AIK vann med 2–1, blev historisk. Första laget i Allsvenskans årgång 2009 att besegra IFK Göteborg på Gamla Ullevi och i en direkt avgörande final. Svenska Cupen vanns en vecka senare med 2–0 hemma på Råsundastadion. Även den mot IFK Göteborg. Smeknamnet och klubbmärke Klubbens mest kända smeknamn, Gnaget, tillkom på 1920-talet. AIK var då en fattig klubb (30–40 medlemmar, då snart sagt endast aktiva spelare och funktionärer erbjöds medlemskap). Klubbens svarta tröjor tvättades åtskilliga gånger innan man fick råd att köpa nya. Den svarta färgen blev gråare och gråare. Till slut var tröjorna mer råttfärgade än svarta. AIK-märket skapades av Fritz Carlsson-Carling. I skölden finns en sol, som ofta blir felaktigt hopkopplad med den sol som återfinns i Solna kommunvapen. Istället syftar solen till Sol Invictus, en gud under antikens Rom vars namn översätts till "Den oövervinnerliga solen". En del andra händelser gav ytterligare näring till smeknamnet: Under säsongen 1928/1929 talade man om att AIK Fotboll ”gnagde” sig till den ena poängen efter den andra och klarade sig till slut kvar i Allsvenskan på det. Efter 1929 började AIK Fotboll värva spelare från andra klubbar, bland andra Karlbergs BK. Karlbergsfantasten Axel Hamberg skapade AIK-hatets vänner i vars klubbmärke ingick den lilla AIK-råttan som alltså ytterligare spädde på uttrycket Gnaget. Smeknamnet kan dock vara äldre än så: i idrottstidningen Nordiskt Idrottslif kallas AIK för ”gnagarne” år 1914. Styrelseordförande 1891–1892 – Isidor Behrens 1892–1896 – Richard Tengborg 1896–1901 – Sigfrid Stenberg 1902–1905 – Elis Juhlin 1905–1909 – Eric Frick 1909–1910 – Nils David Edlund 1911–1919 – Elis Juhlin 1919–1922 – Magnus Cleve 1923–1927 – Inget årsmöte hölls och ingen styrelse valdes. 1928–1939 – Ulrich Salchow 1940–1944 – Roy Hänel 1945–1953 – Rudolf "Putte" Kock 1954–1958 – Gunnar Galin 1959–1960 – Karl-Erik Fürst 1961–1962 – Tore Nilsson 1963–1966 – Gösta Ellhammar 1967–1980 – Lennart Johansson 1981–1985 – Carl Erik Hedlund 1986–1992 – Stig R. Humlin 1993–1999 – Ulf Fredrikson 2000–2002 – Ingemar Ingevik 2003–2004 – K.G. Svenson 2004–2006 – Klas Gustafsson 2006–2008 – Stefan Widenholm 2008–2010 – Johan Strömberg 2010–2014 – Lars Rekke 2014–2016 – Andres Muld 2016–2018 – Tommy Lindqvist 2018–2020 – Cecilia Giertta 2020–nu – Cecilia Wahlman Sektioner Aktiva sektioner Fotboll – AIK Fotboll och AIK Fotboll Damer Ishockey – AIK Ishockey och AIK Ishockey Damer Handboll – AIK Handboll och AIK Handboll Damer Innebandy – AIK Innebandy och AIK Innebandy Damer Bandy – AIK Bandy och AIK Bandy Damer Bowling – AIK Bowling och AIK Bowling Damer Friidrott - AIK Friidrott Golf – AIK Golf Boule – AIK Boule Basket – AIK Basket Boxning – AIK Boxning Stockholm Brottning – AIK Brottning Amerikansk fotboll – AIK Amerikansk fotboll Nedlagda sektioner AIK Badminton: Verksam från 1945 till 1966. Initiativtagare: Tage Wissnell med utövare Svenska mästare: SM-trofén: 1951, 1953, 1964 Herrar, singel: 1948, 1949, 1952, 1953 Herrar, dubbel: 1946, 1947, 1948, 1950, 1951, 1952, 1953, 1954, 1955, 1956 Damer, singel: 1963 Damer, dubbel: 1951, 1953, 1963, 1964 Mixdubbel: 1946, 1947, 1953, 1965 AIK Bordtennis: Verksam från 1933 till 1977. Initiativtagare: Tore Nilsson, Ragnar Hallsten, Folke Petterson och Hilmer Nilsson Svenska mästare: Herrar, lag: 1945, 1946, 1959 Herrar, singel: 1935, 1943 Herrar, dubbel: 1959 AIK Brottning: Verksam från och med 1893. Det är oklart när sektionen lades ner. Initiativtagare var A. Sköld. Sektionen nystartade 2017 av Leon Kessidis och andra brottare från Huddinge BK. AIK Curling: Verksam från 1946 till 1973. Initiativtagare: Einar Kallström, Gustaf Svensson, Olle Wirling, Herbert Ohlsson och Birger Karlsson. Svenska mästare: Herrar, lag: 1966 Herrar, individuellt: 1960 AIK Cykel: Verksam från och med 1897. Det är oklart när sektionen lades ner. Initiativtagare: O. Lindegren. AIK Dragkamp: Verksam från och med 1893. Det är oklart när sektionen lades ner. AIK Friidrott: Verksam från 1891 till 1916. Nystart har 2012 godkänts av Huvudstyrelsen. AIK Konståkning: Verksam från och med 1897. Det är oklart när sektionen lades ner första gången. Nystart 1947, men lades åter ned 1952. Initiativtagare: Gunnar Stenberg (1897), Herman Carlsson (1947). Svenska mästare: Herrar: 1947, 1948, 1949, 1950, 1951, 1952 Par: 1949, 1950, 1951, 1952 Nordiska Mästare: Par: 1950, 1951 AIK Orientering: Verksam från och med 1901. Det är oklart när sektionen lades ner. Initiativtagare: Sigfrid Stenberg. AIK Rodd: Verksam från och med 1893. Det är oklart när sektionen lades ner. AIK Simning: Verksam från och med 1894. Det är oklart när sektionen lades ner. Initiativtagare: Magnus Fires. AIK Skidor: Verksam från och med 1892. Det är oklart när sektionen lades ner. Svenska mästare: Herrar, backhoppning: 1912 Nordisk kombination: 1912 Störtlopp: 1973 AIK Skridsko: Verksam från och med 1892. Det är oklart när sektionen lades ner. Initiativtagare: Isidor Behrens. Svenska mästare: Herrar, 500 meter: 1902, 1908 Herrar, 1 500 meter: 1902, 1908 Herrar, 10 000 meter: 1904 Herrar, sammanlagt: 1902, 1908 AIK Skytte: Verksam från och med 1894. Det är oklart när sektionen lades ner. Initiativtagare: Sigfrid Stenberg. Sparkstötting - AIK Sparkstötting AIK Tennis: Verksam från och med 1932 till 1978. Initiativtagare: Wilhelm Engdal och John Söderström. Svenska mästare: Herrar, singel (inomhus): 1950, 1953, 1954, 1955, 1956, 1957, 1958, 1959, 1960, 1961, 1962. Herrar, singel (utomhus): 1950, 1951, 1953, 1955, 1956, 1957, 1958, 1959, 1960 Herrar, dubbel (inomhus): 1934, 1953, 1954, 1955, 1956, 1957, 1958, 1959, 1960 Herrar, dubbel (utomhus): 1949, 1951, 1954, 1955, 1956, 1957, 1958, 1959, 1960, 1961 AIK Tyngdlyftning: Verksam från och med 1893. Det är oklart när sektionen lades ner. Initiativtagare: A Sköld. Media Som första idrottsklubb utanför USA lanserade AIK sin officiella webbplats 1995 och som första klubb i Norden startade AIK 2004 en webbradiostation med dagliga sändningar; AIK Webbradio benämndes av Dagens Nyheter 2006 som ”landets bästa”. Supportrar Supporterföreningar Under 1980-talet och början av 1990-talet drog Black Army land och rike runt i Sverige och skapade tidningsrubriker. Den 15 februari 2000 bildades Allmänna Supporterklubben som ett alternativ till Black Army (2002 bytte Allmänna Supporterklubben namn till Smokinglirarna). Vidare bildades Ultras Nord på hösten 2002 och den 2 december 2004 också Sol Invictus. Dessa fyra föreningar utgör, tillsammans med AIK-Tifo, AIK-Alliansen. Utanför Stockholm finns en rad fristående supporterförgreningar; de arrangerar resor till AIK:s matcher: Branschen, som bildades 1991 i Gävle, och Dalagnagarna, som förenar AIK:are i Dalarna bildades 2005 och anrika Laholmsgnagarna sedan 2000. Sedan finns nätverk även i Växjö, Eskilstuna, Östergötland, Umeå och på västkusten. AIK har dessutom en förening för utlandsboende supportrar, nämligen Exilgnagare, som skapades 2001. I september 2006 har föreningen över 250 medlemmar, i 50 länder och cirka 140 städer världen över. Utöver det finns ett nätverk av AIK-supportrar i Helsingfors, där AIK av tradition är en populär klubb. Klubbens kanske mest ökända supportrar är de så kallade kategori C-supportrarna som går under namnet Firman Boys med undergruppen AIK:s yngsta (AY). Firman Boys, som förespråkar våld i klubbens namn, har flera gånger uppmärksammats medialt med anledning av våldsamheter på och utanför läktarna. Sedan vintern 2013 har även AIK:s olika damavdelningar en egen supporterförening vid namn Black Ladies. Black Ladies välkomnar, trots namnet, både män och kvinnor i sin förening men är inriktade på att stötta damidrotten. De är ett uppskattat inslag på bland annat damfotbollens hemmaarena Skytteholm likväl som på arenor runt om i Sverige där AIK:s damer spelar. Sedan 25 oktober 2017 finns ytterligare en supporterklubb till damsektionerna, Gnaget Gentlemen. Denna supporterklubb har som riktlinje att främja ett jämlikt AIK i olika idrotter och sektioner. Kända supportrar Kung Gustaf VI Adolf åtog sig redan som kronprins 1907 att vara ”AIK:s beskyddare och förste hedersledamot” och förblev detta fram till sin död 1973. Carl XVI Gustaf ärvde 1974 titeln som förste hedersledamot och AIK:s beskyddare. Kronprinsessan Victoria, Prinsessan Madeleine och Prins Daniel är kända supportrar från kungafamiljen. Referenser Se även AIK Trubaduren AIK Media Å vi e AIK (album) AIK-resultat genom tiderna i fotboll Externa länkar Officiell webbplats Facebook AIK Sportklubbar bildade 1891 Carl XVI Gustafs beskydd Sportklubbar i Stockholms kommun Akronymer Alliansföreningar i Sverige	3.015625
81	Johan Axel Fridell, född 6 november 1894 i Falun, död 26 maj 1935 i Stockholm, var en svensk konstnär. Biografi Axel Fridell var son till möbelsnickaren Per Johan Fridell och dennes hustru Johanna Karolina Söderberg. Han arbetade först som springpojke och senare i Falu koppargruva. Under tiden vid gruvan började han studera konst vid aftonskola, och fick som kurskamrater bland andra Hans Norsbo och Bertil Bull Hedlund. Från 1909 började han på egen hand utbilda sig till konstnär. Tidigt fick han stöd från Anshelm Schultzberg och Gustaf Ankarcrona. Fridell var en stor beundrare av Ankarcrona och besökte honom flera gånger. 1913 flyttade Fridell till Stockholm där han studerade vid Wilhelmsons målarskola. På inrådan av Schultzberg sökte han till Konsthögskolan där Axel Tallberg kom att bli hans lärare i grafik, och inspirera Fridell själv att börja arbeta inom grafikens rår. Under sitt första år i Stockholm bodde han tillsammans med Helge Zandén, 1914 återupptog han här kontakten med Bertil Bull Hedlund och David Tägtström, som studerat i Paris men tvingats hem sedan första världskriget utbrutit. I sällskap med Bertil Bull Hedlund började han nu att försumma studierna för uteliv i Stockholm på Novilla, Berns och Hamburger Börs. Det ledde till att Bertil Bull Hedlund och Axel Fridell 1916 relegerades från Konsthögskolan. Genom sina kontakter med Axel Tallberg fick han dock möjlighet att fortsätta trycka grafiska blad vid konsthögskolan. Sin första utställning hade Axel Fridell 1914 tillsammans med Bertil Bull Hedlund i en bokhandel i Falun julen 1914. Den innebar ingen större framgång. Våren 1915 hölls en utställning på biblioteksgatan i Stockholm med verk av Fridell, Hilding Linnqvist, Axel Nilsson och David Tägtström. 1917 ställde han ut tillsammans med Ruben Nordström i en lokal i Birger Jarlspassagen varvid han uppmärksammades av August Brunius. Det innebar att efterfrågan på Fridells grafik ökade, särskilt hans torrnålsgravyrer. 1918 deltog han tillsammans med Tägtström och Eric Detthow i en utställning på Konstakademin. Under de följande åren minskade hans produktivitet i takt med att utelivet upptog allt mer av hans tid. 1921 reste Fridell till Italien, där han särskilt besökte Florens, San Gimignano och Venedig. Efter återkomsten till Sverige bosatte sig Fridell i Falun. 1923 reste han dock åter utomlands och slog sig ned i Paris, där han stannade till 1925. Efter återkomsten till Sverige slog han sig på nytt ned i Stockholm. Samma år lärde han känna Thorsten Laurin, vilken kom att influera Fridell genom att intressera honom för den engelska grafiken. Förutom grafik målade han även i olja, bland annat självporträtt, interiörer med figurer samt landskap med motiv från Stockholmstrakten eller Falun, ofta lätt och luftigt hållna och i en blond och ljus kolorit. När Fridell dog hade han på knappt två decennier hunnit nå samma konstnärliga höjder som det tagit till exempel Anders Zorn en hel mansålder att nå. Dödsorsaken var spridd lungcancer. Han dog på S:t Eriks sjukhus i Stockholm på söndagseftermiddagen den 26 maj 1935 och är begravd på Norslunds kyrkogård i Falun. På Dalarnas museum i Falun finns stora samlingar av Fridells verk och han finns representerad vid Nationalmuseum i Stockholm, Värmlands museum, Kalmar konstmuseum, Norrköpings konstmuseum och Göteborgs konstmuseum. Grafikern Det var som grafiker Fridell gjorde sin viktigaste insats och han räknas till en av våra främsta grafiker. Han arbetade vanligen i torrnål men även med etsning. Hans stora läromästare på detta område var Rembrandt, James McNeill Whistler, Charles Méryon och Seymour Haden. Under de tidiga åren, kring 1917, arbetade Fridell i en ganska luftig grafikteknik med kraftiga draggningar, tunna torrnålslinjer och effekter med färgplumpar. Denna teknik syns både i porträtten och landskapsbilderna från denna tid. I mitten av 1920-talet anlade Fridell en ny stil, med mera genomarbetade plåtar. Flera av stockholmsbilderna från denna tid, till exempel Stadshuset i Stockholm II (1926, Haskel 223), hör till denna kategori. Den första englandsresan ägde rum under åren 1926–1928, och under denna tid fann Fridell sin mogna stil. De engelska dimmorna och stämningarna i London för övrigt gjorde att bilderna fick ett hemlighetsfullt skimmer över sig. Likväl är bilderna genomarbetade och detaljerade. Speciellt intresserade sig Fridell för motiv kring Themsen och de stora parkerna. Ett av de mest storartade bladen från detta londonbesök är Old studio (1927, Haskel 253). Fridell längtade utomlands igen. Nästa resa under 1930 ställdes framför allt till Nederländerna och Frankrike. Även i Paris fann Fridell stämningen vid floden, i detta fall Seine, spännande. Flera stora blad kommer från denna resa, till exempel det mörka Quai de Montebello I (1930, Haskel 300), där Fridell avbildat kajernas människor på ett dystert sätt. Bladet Flickan i fönstret II (1930–1932, Haskel 308), påbörjades även i Rotterdam under denna resa. Åter i Stockholm producerar Fridell fina blad från sin ateljé vid Stadsgården, till exempel torrnålen Stadsgården (1931, Haskel 330), där han kanske försöker men inte till fullo uppnår stämningarna från London. Den sista utlandsresan går till London 1933 och Paris 1934. Nu tillkommer Fridells kändaste blad, Mr Simmons (Tidningsläsaren) (1933, Haskel 365), som gavs ut på frimärke 1974 när Publicistklubben firade sitt 100-årsjubileum. Bladet Glebe Place (Haskel 364), med en skum och mystisk förgrund, härstammar också från londonbesöket 1933. Från parisbesöket 1934 kommer några fina studier av broar, bland annat Le Pont Marie (Haskel 371). I Fridells grafiska produktion ska även nämnas de många porträtt han utförde, bland annat av Selma Lagerlöf, Gustaf V, hustrun Ingrid och ett antal självporträtt. Ett av de bästa porträtten är av konstnärskollegan Olof Hjort (Dalmasen, 1933, Haskel 350). Fridell är den konstnär som fått flest grafiska blad (26 st.) utgivna i Föreningen för Grafisk Konsts årliga grafikportföljer, mellan åren 1915 och 1962. Minnesutställning En minnesutställning över Axel Fridell hölls på Nationalmuseum under hösten 1936. Den flyttade till Falun efter nyåret 1937. Referenser Tryckta källor Karl Asplund: Axel Fridell. Nordstedts 1947. Karl Haskel: Axel Fridell - Bilder I-II. Föreningen för Grafisk Konst 1986 och 1989. Del I innehåller en förteckning över Fridells grafiska verk. Externa länkar Fridellsällskapet Svenska grafiker under 1900-talet Svenska målare under 1900-talet Falugrafikerna Representerade vid Nationalmuseum Representerade vid Göteborgs konstmuseum Representerade vid Norrköpings konstmuseum Konstnärer från Falun Födda 1894 Avlidna 1935 Män	3.015625
82	Arbetarbladet är en sjudagars morgontidning som sedan 1902 ges ut i Gävle samt närliggande kommuner. Målgruppen är läsare i Gästrikland och Norduppland. Ledarsidan är socialdemokratisk. Tidningen ingår i Bonnier News Local som i sin tur är en del av Bonnierkoncernen, och delar av det redaktionella materialet är detsamma som i Gefle Dagblad. Sportsidorna produceras av en gemensam sportredaktion. Arbetarbladet är andratidning i Gävle och mottar presstöd för att finansiera utgivningen. Historia Tidningen startade 1901 som månadstidning, med namnet Gefle Arbetarblad. 1902 antogs namnet Arbetarbladet och kom ut som veckotidning, senare varannan dag och 1905 som daglig eftermiddagstidning. I september 2023 meddelade tidningen att man planerade att flytta huvudredaktionen från Gävle till Sandviken. Kontroverser Under valåret 2014 väckte Arbetarbladet debatt när de på nyhetsplats började omnämna Sverigedemokraterna som "rasistiska Sverigedemokraterna". Dåvarande chefredaktören Daniel Nordström försvarade benämningen med att Sverigedemokraterna är ett parti med rötter i rörelsen Bevara Sverige Svenskt. Trots försök att tvätta bort historien visar texter av partiets företrädare att partiet i grunden står för samma åsikter som när det startade, menade Nordström. Se även Uppsalademokraten – tidning ägd 1980–1985 av Arbetarbladet Lista över socialdemokratiska tidningar i Sverige Referenser Externa länkar A-Pressen Dagstidningar startade 1902 Företag i Gävle Svenska dagstidningar	2.796875
83	Adolf Fredrik Munck af Fulkila, född 29 april 1749 i S:t Michel i Finland, död 18 juli 1831 i Massa i Italien, var en svensk greve och hovman. Biografi Adolf Fredrik Munck var son till överstelöjtnanten Anders Erik Munck af Fulkila och Hedvig Juliana Wright, vars mor hette Sophia Halenius född i släkten Halenius och vars bröder adlades med namnet von Wright. Han föddes på fänriksbostället Tarkia i Rantakylä i S:t Michels socken. Han antogs som page vid hovet 1765. 1767 blev han kammarpage hos Adolf Fredrik, och övergick till samma tjänst hos Gustav III 1769. 1771 utnämnd till kornett vid livdragonerna, och två månder före statskuppen utnämndes han till förste kammarpage. Han berättade för kungen på dagen innan kuppen att mössorna tänkte fängsla honom. Utnämningen till hovstallmästare 1772 var ett tack för dessa tjänster, 1773 blev han även förste hovstallmästare. För hans förhållande till kungen var det också viktigt att Munck hade höga grader i tidens hemliga ordenssällskap. Muncks bibliotek innehöll många esoteriska verk och som stormästare i sällskapet Metatron förfogade han enligt hertig Karl över en universalmedicin. När Gustav III första gången skulle ha samlag med sin fru 1775 förefaller han haft uppenbara problem. I en av "Muncken" noga dokumenterad rapport (och av drabanter intygad händelse) uppges hur kungen kallade in honom i sitt sovrum och bad honom om hjälp "att hitta hålet" och fysiskt hjälpa till under denna akt som gått till historien. Munck fick personligen mottaga en magnifik gåva av drottningen; ett briljanterat ur med hennes porträtt som tack för sina insatser. Gåvorna från drottningen under de närmast påföljande åren kom att slutligen uppgå till närmare 20 miljoner kronor i dagens värde. Rapporten och ett antal oberoende indicier har gett upphov till ryktet att "Muncken" i själva verket skulle varit far till kronprinsen Gustav IV Adolf. Själv förnekade Munck länge alla sådana rykten, även efter sitt fall ur kungens gunst. men kom att från landsflykten i Italien att efter det svenska försöket att kidnappa honom att hävda faderskapet. Ett opublicerat brev från drottningen till greve Munck innehåller också en kärleksförklaring som kan te sig märklig om hans roll hade begränsats till blott sexualundervisning. Klart är att Muncks karriär fick en nytändning efter episoden: från att ha varit hovstallmästare steg han snabbt i graderna och blev 1776 major vid Adelsfaneregementet, 1778 friherre, 1781 ståthållare på Drottningholms slott, 1782 överstelöjtnant, 1786 ståthållare och landshövding i Drottningholms och Svartsjö län. Vid den tiden hade han också ett nära förhållande med operasångerskan Giovanna Bassi och hade med henne dottern Johanna Bassi. Under slutet av 1780-talet tillhörde Munck i samband med brytningarna inom Gustaf III:s närmaste krets den av Johan Christopher Toll ledda gruppen som rivaliserade med Gustaf Mauritz Armfelt om kungens gunst, och Muncks inflytande undanträngdes alltmer av Armfelts. 1787 måste han mot sin vilja lämna hovstallmästarbefattningen till en annan kungagunstling, Hans Henric von Essen. Tolls fall 1788 gjorde hans situation ännu osäkrare, och i hertig Karl hade han en svuren fiende. Under krigsåren erhöll han dock betydelsefulla uppdrag, blev ledamot i utredningskommissionen för krigsrustningarna, president i Kammarrevisionen 1788, ordförande i kommissionen för örlogsflottans utredande 1789 och ledamot av regeringen under Gustaf III:s vistelse i Finland. Som president i Kammarrevisionen är han den ende myndighetschefen som någonsin rekommenderat avskaffande av sin egen myndighet. Detta gjorde han övertygad om att tjänsterna kunde tillhandahållas till mindre kostnad för stat och skattebetalare på annat sätt. På alla dessa poster skötte han sitt arbete med stora förtjänster, med det intrigerades häftigt mot honom, och hans förhållande till kungen blev allt sämre, i synnerhet sedan han efter att ha varit tillförordnad överståthållare våren 1789 begärde avsked på grund av sitt ogillande av Förenings- och säkerhetsakten. Ännu 1791 erhöll han dock den högsta utmärkelse som Gustaf III tilldelade någon under sin livstid, nämligen Serafimerorden med rätt att bära dess insignier i briljanter. Hans fall blev affären med de falska fahnehielmarna. De äkta fahnehielmarna var sedlar, formellt anvisningar på fältkassan, som trycktes i Finland under kriget mot Ryssland 1788–1790. Munck hade på kungens order med hjälp av mekanicus Charles Appelkvist 1790–1791 trots att fred slutits mellan Sverige och Ryssland på kungens order tillverkat falska rubelsedlar på Drottningholmsmalmen i avsikt att prånglas ut på den ryska marknaden i avsikt att skapa finansiell oro och samtidigt tjäna en slant på projektet. I augusti 1791 gav Munck på Gustaf III:s begäran order om att avbryta tillverkningen av rubelsedlar och i stället börja tillverka förfalskade "fahnehielmare" eftersom riksdagen vid den tiden inte ville bevilja kungen ett generösare apanage. När projektet med Fahnehielmarna upptäcktes våren 1792 gav kungen den 12 mars order om att tryckeriet skulle förstöras. Kungen var nu rädd att Munck skulle läcka något om förfalskningarna, och hade för avsikt att låta spärra in honom på Marstrands fästning. Ändå varnade Munck kungen om planer på att mörda honom som kungen avfärdade. Efter mordet på maskeradbalen valde hertig Karl att landsförvisa Munck. 26 april 1792 avsändes han under bevakning från Stockholm till Italien. Han hamnade slutligen i den lilla italienska staden Massa nära Pisa där han under en längre tid sammanlevde med Elisabetta del Medico, en oäkta dotter till Medicéerna. Hans ekonomi blev allt sämre och år 1828 tvingades han sälja Villa Massoni i Massa när han var 79 år gammal. När han efter nära 30 års landsflykt avled som gäst i grevinnan Elisabettas palats, måste han begravas på stadens begravningsplats för medellösa. Bilder Källor Noter Vidare läsning Munck af Fulkila, Adolf Fredrik Landshövdingar i Uppsala län Svenska ståthållare Överståthållare Finlandssvenskar Personer från Rantasalmi Födda 1749 Avlidna 1831 Gunstlingar vid svenska hov Riddare och kommendör av Kungl. Maj:ts Orden Mottagare av Serafimerorden Personer under gustavianska tiden SBH Svenska hovstallmästare Bureätten Män Gustav III:s hov Adolf Fredrik	2.796875
84	Jonas Arthur Engberg, född 1 januari 1888 i Hassela församling i Hälsingland, Gävleborgs län, död 27 mars 1944 i Härnösand, var en svensk socialdemokratisk politiker och tidningsman. Han var riksdagsledamot (andra kammaren) åren 1917–1940 och ecklesiastikminister september 1932 till juni 1936 och hösten 1936 till 1939. År 1940 blev han landshövding i Västernorrlands län. Biografi Arthur Engberg växte upp i Hassela som son till en ganska välbärgad bonde, Anders Engberg, och hans hustru Brita Kristina Danielsdotter. Fadern var borgerlig vänsterman i landstinget. Efter mogenhetsexamen vid Hudiksvalls högre allmänna läroverk inskrevs Arthur Engberg vid Uppsala universitet 1908, där han blev fil. kand. 1913. Från 1914 studerade han vid Jenas universitet och Strasbourgs universitet i Tyskland. Efter hemkomsten till Sverige studerade han för Axel Hägerström, som kom att utöva ett stort inflytande på Engberg; Engberg räknas som en av Hägerströms största beundrare. För Hägerström skulle han lägga fram en avhandling om Herakleitos men arbetet slutfördes aldrig. Vid sidan av sina studier engagerade sig Engström i nykterhetsrörelsen och var medlem i den socialdemokraternas studentföreningen Laboremus vid Uppsala universitet. Samhällsdebatt Engberg blev efterhand en uppmärksammad debattör i tal och skrift. 1917 valdes han in i riksdagens andra kammare och socialdemokraternas partistyrelse. Vid det laget hade han gjort sig känd som skribent i olika socialdemokratiska tidningar och tidskrifter. Hans tidiga debattinlägg kännetecknades av citat från antikens grekiska filosofer och sträng stilmedvetenhet, och angrepp på meningsmotståndarnas logik. Anklagelser om antisemitism Arthur Engberg var en av de främsta förespråkarna för inrättandet av det Rasbiologiska institutet 1921. Samma år sade Engberg i Andra Kammaren ”Vi hava ju lyckan att äga en ras som ännu är ganska oförstörd, en ras som är bärare av mycket höga och mycket goda egenskaper. Men det underliga är ju att, medan vi är ytterst angelägna om att ha stamtavlor över våra hundar och hästar, så äro vi inte alls angelägna att se till huru vi skola bevara och skydda vår egna, svenska folkstock. Det är verkligen på tiden att detta sker.” Framträdande var även hans antisemitiskt färgade och rasbiologiska tankegångar, något som under senare år allt mera uppmärksammats, till exempel i Håkan Blomqvists bok Socialdemokrat och antisemit? (2001) och doktorsavhandling Nation, ras och civilisation i svensk arbetarrörelse före nazismen (2006). Som skribent, såväl i Tiden som Arbetet och Social-Demokraten, skrev Engberg en rad antisemitiska artiklar, som: "Ty judendomen har i sällspord grad varit parasitär. Den är lik dessa underliga växter, som icke ha sina rötter i jorden utan i andra växter, vilkas must och saft utgöra deras näring. Judendomen har varit och är den indoariska folkstammens mistel. Den kräver en ädel ras som näringskälla, och det vore orättvist att förneka, att den har klar blick för det bästa och livsdugligaste. Så har den judiska rasen blivit historiens förnämsta exploatör", vilket citerades av nazister under andra världskriget. Talande är bland annat hans kritik 1914 av kung Gustaf V:s borggårdstal, genom anspelningar på dess författares, Sven Hedins, judiska påbrå, samt hans senare fraser om "semitisk storfinans" med mera. På 1920-talet anklagades Engberg också offentligt för antisemitism, samtidigt som han själv ville fjärma sig från detta, då han betraktade den organiserade antisemitismen som utslag av mänsklig dumhet. Avståndstagande från antisemitism Engbergs antisemitiska yttranden kom så småningom att helt upphöra – året 1927 kan anses som en skiljeväg. Tillsammans med socialdemokraternas ledare Per Albin Hansson och Gustav Möller var Engberg som riksdagsman detta år engagerad mot den frisinnade regeringen Ekmans och högerns krav om skärpta invandringslagar. Bland de motiv som anfördes för denna lagstiftning var rädslan för judisk "invasion" från "Ost-Europas ghetton", som andrakammarhögerns ledare Otto Järte formulerade det. Engberg vände sig mot att de borgerliga, som han menade, ville göra blodet och rasen till utgångspunkt för svensk lagstiftning, och i polemik med Järte - som gladdes över att det i Sverige i och med lagen skulle bedrivas socialpolitik "med rasbiologisk betoning" - anklagade han denne för att vara anhängare av tysk rasfilosofi. Marxism Som socialdemokratins andra generation i riksdagen kom Arthur Engberg att ”betraktas som socialdemokratins ’kulturgestalt’ och en av dess teoretiker” Han skrev flera kortare skrifter om marxismen och menade att denna måste förbättras. Engberg var en av dem som 1919 motsatte sig ett fortsatt samarbete med liberalerna. 1931 dömdes han till tre månaders fängelse, böter och skadestånd för sina artiklar om Ådalshändelserna men beviljades av regeringen nåd. Patriotism Det tal Arthur Engberg höll tio år senare, som statsråd och ecklesiastikminister på Sveriges nationaldag 1937, kan ses som ett koncentrat av den "svenskhet" och patriotism Engberg kom att utveckla, närmast i anslutning till den så kallade folkhemsideologin: I den ovan nämnda Socialdemokrat och antisemit? (2001), drar historikern Håkan Blomqvist, som nära studerat Engbergs utveckling, slutsatsen att: <blockquote>"... utifrån undersökningsmaterialet ligger det nära till hands att den nationella folkhemstanken i Engbergs tappning inte främst blev ett verktyg för främlingsrädsla och utsortering - en aktuell kritik mot den socialdemokratiska folkhemsidén - utan för humanisering och människovärde, även gentemot en föreställningsvärld som varit hans egen. Bland försvararna av den demokratiska folkhemstanken mot nazismen minskade utrymmet för diskriminerande rastänkande och antisemitism."</blockquote> Arthur Engberg tog under 1930-talet tydlig ställning mot Nazityskland och vad han kallade "rashatets blods- och jordsreligion". I sin analys av Adolf Hitler och nationalsocialismen ("Hitlerska knölpåksrörelsen i Bajern") menade han att det inte var den förstnämnde som hade skapat denna ideologi, det var "tvärtom denna ideologi som skapat honom" ; nazismen hade sina rötter i den tyska historien. Stridsskriften Mein Kampf betraktade Engberg således inte först och främst som Hitlers verk, utan som "en resumé av föreställningar, som sedan ett halvt sekel tillbaka sipprat in i och fått en allt starkare makt över själarna" i Tyskland. Dit hörde också tankarna om övermänniskan (Übermensch) - "den ariska människan i tysk skepelse" Den nazistiska idévärlden var menade Engberg, "filosofiskt förberedd i den romantiska traditionen, kompletterad genom Gobineau, Schopenhauer och Nietzsche", därtill "vulgariserad av H.S. Chamberlain". Denna "germanska anda" byggde på arvet från Fichte, naturfilosofen Schelling och Hegel, som i sin tur befruktats med rasteoretikernas program: "Wagners dunkla mystik löstes ut ur diktens och tonernas värld och blev till blod och järn.". Därmed hade - över Schopenhauers avvisande av den gammaltestamentliga, personliga, guden ("non-judaism") - "steget tagits ut till en religion utan Gud, en mysticism utan hopp, en tillvaro utan den fria viljan". Liten sattes till Ledaren och Ödet. Efter andra världskrigets utbrott och i samband med samlingsregeringens bildande fick Engberg lämna regeringen och blev istället utsedd till landshövding i Västernorrlands län. Där han kom att bli en kritiker av regeringens gentemot Tyskland undfallande tryckfrihetspolitik. Engberg reagerade även mot de nazistiska judeförföljelserna i Europa ("den slutgiltiga lösningen"), och i sin återkommande spalt i Vecko-Journalen skev han 1943: "De gräsliga blodsdåden mot judarna, deras systematiska utrotning och nedslaktning ropa till himlen. Statsråd Den 24 september 1932 tillträdde Engberg som ecklesiastikminister. På den posten genomförde han en ny läroverksstadga, förstatligade de flesta folkskolorna och all dövstumundervisning. Det var hans förslag att införa engelska som obligatoriskt andraspråk, vilket dock genomdrevs först efter hans tid i regeringen. Mest känd torde han vara för att ha infört en sjuårig folkskola. Religion Relationen mellan stat och kyrka var central för Engberg, som kallade sig ”hedning”. Han var en av de första politikerna i Sverige som fick större uppmärksamhet för sin kamp mot en statsreligion, och hans namn är förknippat med folkkyrkotanken. 1922 skrev han att kyrkan skulle kunna avskaffa sig själv om den fråntogs sitt självstyre och makten över sin utbildning. Detta ledde till att socialdemokraterna slutade ivra för en sekularisering, och att Engberg ändrade sig och menade att en statlig kontroll var nödvändig tills vidare. Något senare bildade nazisterna en tysk folkkyrka, och 1937 anklagades Engberg för att ha skapat en kyrka på samma grundval som den nazistiska folkkyrkan. Engberg mildrade dock sin antisemitism, och han beskrivs som en ombytlig man som med åren blev försvarsvän för att rädda demokratin mot totalitära regimer som kommunism och nazism. Landshövding Engberg var initiativtagare till byggandet av Hassela skola som stod klar för invigning den 1 september 1939. Han fick aldrig hålla sitt invigningstal utan blev samma dag nedkallad till Stockholm för regeringssammanträde med anledning av andra världskrigets utbrott. Hans politiska karriär var nu över, i den efterföljande samlingsregeringen fanns ingen plats för stridbara och kompromisslösa viljor. Han utnämndes till landshövding i Västernorrlands län 1940. Familj Engberg gifte sig 1923 med Lydia Carlsson, född 19 juli 1900, dotter till grosshandlaren Gustaf Carlsson och Christina Mathilda Johannison. Arthur Engberg ligger begravd på Hassela kyrkogård i Hälsingland. Författarskap Arthur Engberg är författare till Hälsinglands landskapssång Såg du det landet. Han skrev även. Utmärkelser 1936 promoverades Arthur Engberg till hedersdoktor vid Uppsala universitet. Engberg sägs vara orsaken till att man vid doktorspromotioner i Sverige upphörde med bruket att latinisera namnet på promovendi. Engbergs namn blir nämligen på latin Pratmons, vilket givetvis i Engbergs fall, med hans kända talförmåga, föreföll extra lustigt. Arthur Engbergsskolan i Hassela är uppkallad efter honom. Bibliografi - 3 volymer. Referenser Vidare läsning Ewert, Per (2022), Landet som glömde Gud. Hur Sverige under 1900-talet formades till världens mest sekulariserade land''. . The dawn of the secular state? Heritage and identity in Swedish church and state debates 1920 1939 Externa länkar Ledamöter av Sveriges riksdags andra kammare för Socialdemokraterna Sveriges ecklesiastikministrar Landshövdingar i Västernorrlands län Alumner från Uppsala universitet Svenska rasteoretiker Antisemitism i Sverige Palmstiernas klubb Personer från Hassela socken Födda 1888 Avlidna 1944 Män Hedersdoktorer vid Uppsala universitet	3.03125
85	af Ugglas är en svensk friherrlig och grevlig adelsätt. Historik Ätten kommer från bergsmansgården Uggelviken i Falun och räknar sina anor från Per Uggla, som omtalas i Gustav Vasas historia. Ättens äldste kände stamfader är Samuel Danielsson (död 1677) som var bergsman och bosatt på Uggelviken i Stora Kopparbergs socken. Ättlingar var huvudsakligen verksamma i Falun som bergsmän. En ättling, Samuel Ugla var kronobefallningsman i Säter och gift med en dotter till den pommerske befallningsmannen i Uppland, Per Zachariasson. Deras son Petrus Uggla var teologie doktor och kontraktsprost i Hedemora, och gift med Helena Norrström, vars far Olof Norrström var kontraktsprost och modern en Troilia, syster till ärkebiskop Samuel Troilius, och vars släkt på fädernet länge varit kyrkoherdar i Dalarna, samt var ättlingar till Stormor i Dalom och Bureätten. Samuel Ugla gjorde sin bana i kungliga kansliet, sekreteraren i lagkommissionen sedermera landshövdingen i Stockholms län och överståthållaren i Stockholm, presidenten i kammarkollegium och en av rikets herrar. Han adlades den 22 september, år 1772 på Stockholms slott av Gustav III under namnet af Ugglas och upptogs valspråket "Etiam in tutis vigil" på latin och har svenska översättningen till "Äfven under tryggaste lugn vaksam". Han introducerades den 15 maj, år 1777 med nummer 2111 och uppflyttades såsom varande kommendör av Nordstjärneorden den 11 november, år 1790 till kommendörsätt i dåvarande andra klassen, riddarklassen, under nummer 2111 A, varvid den adliga ätten utgick. Han upphöjdes vidare den 18 november 1796 till friherrlig av Gustav IV Adolf på nummer 311 och introducerades i denna egenskap den 20 januari, år 1797 varvid kommendörsätten utgick. Han upphöjdes tydligare den 16 november, år 1799 till grevlig värdighet på Stockholms slott och introducerades 21 december samma år med nummer 105 på Sveriges Riddarhus. Den grevliga ätten adlades med primogenitur, varigenom endast äldste sonen till förutvarande greve innehar grevevärdigheten. Övriga barn är friherrliga. År 1782 köpte Samuel Forsmarks bruk som ägdes inom familjen fram till 1975. Samuel af Ugglas hustru var Carolina Wittfoth vars far var brukspatron på Gysinge bruk. Dottern Helena Charlotta gifte sig med statsrådet Gustaf Fredric Åkerhielm af Margaretelund och ätten fortlevde på svärdssidan genom sonen Pehr Gustaf af Ugglas varifrån de nuvarande medlemmarna härstammar. Han köpte Harnäs bruk samt flera andra järnverk, och ättlingar var vid sidan av deras offentliga karriärer brukspatroner på flera bruk. Den 31 december var 77 personer med efternamnet af Ugglas bosatta i Sverige. af Ugglas vapen När Greve Samuel af Ugglas upptog friherrlig och sedan grevlig rang blev det Gustaf III:s namnskiffer i första fältet och i den högra hjälmprydnaden, att det tredje fältet borde syfta på släktens rötter i Dalarna (dalapilarna), eftersom motsvarar landskapsvapnet med förändrade tinkturer och att armen som sticker upp ur kronan på den vänstra hjälmen nog syftar på hans uppdrag som riksråd (hermelinbrämad karmosinröd ärm) och president i Kammarkollegiet (nyckeln). Korset i lejonets tassar i det fjärde fältet kan möjligen syfta på alla de kyrkoherdar af Ugglas som fanns bakåt i släkten. I mitten ser vi kattugglan. Personer ur ätten af Ugglas Alfabetiskt ordnade Bertil af Ugglas (1934–1977), civilekonom, politiker, moderat Caroline af Ugglas (född 1972), konstnär, sångerska och körledare Gustaf af Ugglas (1820–1895), finansminister, överståthållare Ludvig af Ugglas (1814–1880), kabinettskammarherre, politiker Ludvig Gustaf Joachim af Ugglas (1856–1922), militär, företagsledare och hovman Margaretha af Ugglas, född Stenbeck (född 1939), utrikesminister Oscar af Ugglas (1901–1984), sjöofficer, kammarherre Peder af Ugglas (född 1962), gitarrist och producent Pehr Gustaf af Ugglas (1784–1853), bruksägare och politiker Samuel af Ugglas (1750–1812) överståthållare, president i kammarkollegium Theresia af Ugglas (1793–1836), målare och tecknare Theresia Ulrika Elisabet Wilhelmina af Ugglas (1829–1881), tecknare och målare Yvonne af Ugglas (född 1946), sångpedagog och sångerska Kronologiskt ordnade Samuel af Ugglas (1750–1812) överståthållare, president i kammarkollegium Pehr Gustaf af Ugglas (1784–1853), bruksägare och politiker Theresia af Ugglas (1793–1836), målare och tecknare Ludvig af Ugglas (1814–1880), kabinettskammarherre, politikerGustaf af Ugglas (1820–1895), finansminister, överståthållare Theresia Ulrika Elisabet Wilhelmina af Ugglas (1829–1881), tecknare och målare Ludvig Gustaf Joachim af Ugglas (1856–1922), militär, företagsledare och hovman Oscar af Ugglas (1901–1984), sjöofficer, kammarherre Bertil af Ugglas (1934–1977), civilekonom, politiker, moderat Margaretha af Ugglas, född Stenbeck (född 1939), utrikesminister Yvonne af Ugglas (född 1946), sångpedagog och sångerska Peder af Ugglas (född 1962), gitarrist och producent Caroline af Ugglas (född 1972), konstnär, sångerska och körledare Referenser Noter Tryckta källor Gabriel Anrep, Svenska adelns Ättar-taflor, volym 4 Svenska friherrliga ätter Svenska grevliga ätter	2.90625
86	Agda Persdotter, även känd som "Agda i porten", med okända födelse- och dödsår, var Erik XIV:s frilla 1558–61 och möjligen 1563–65. Biografi Hennes födelseår är okänt. Agda har uppgivits vara dotter till rådmannen Peder Klemetsson i S:t Nicolai port i Stockholm, en uppgift som dock hittills har varit omöjlig att verifiera. Fadern ska dock ha varit en rådman och välbärgad handelsman i Stockholm, med ursprung i Finland. Agda kallades "Caritas" (Latin: tillgivenhet, kärlek) för sin skönhets skull. Frilla Agda Persdotter var Eriks första frilla. Det är okänt när de inledde sin förbindelse, men den påbörjades troligen i Stockholm. Hon bekräftas som kronprins Eriks frilla efter dennes flytt till Kalmar 1558, där hon fick sitt eget rum i hans residens kallat "Agdas kammare". Rummet låg intill Eriks mottagningsrum. Att relationen påbörjades redan i Stockholm illustreras av det faktum att parets dotter Virginia föddes 1 januari 1559, sju månader efter att Agda anlänt till Kalmar i maj 1558. Erik ska inte ha haft någon annan frilla under denna tid. Agda Persdotter hade åtminstone två döttrar med Erik XIV, Virginia och Constantia: Virginia Eriksdotter (1559–1633), gift med landshövdingen Håkan Knutsson (Hand). Constantia Eriksdotter (1560–1649), gift med häradshövdingen Henrik Frankelin (död 1610), känd för sina långa resor i östra Europa. Erik uppställde själv ett horoskop över både Virginia och Constantia. En tredje utomäktenskaplig dotter till Erik XIV, Lucretia (född 1564), har förmodats vara dotter till Agda men det finns inga belägg för detta. Lucretia uppges i en källa ha varit gift med en Daniel Zelow. Hösten 1560 planerade Erik en resa till England för att fria till drottning Elisabet, och därmed förväntades han göra sig av med sin frilla, så som var sed då en prins ingick äktenskap. Han förde med sig Agda till Stockholm, där hon 13 juni födde parets andra dotter Constantia. Den 25 augusti 1560 förlänades Agda godset Eknaholms gård, vilket betraktas som hennes pension. I september blev dock Erik kung och hans resa till England fick inställas. Det är okänt om Agda blev kvar som Eriks frilla under denna tid, men det anses troligt. I september 1561 planerade Erik att återuppta resan till England. Resan fick inställas igen, men Agda upphörde ändå att vara Eriks frilla. Senare liv Den 24 september 1561 överlät Erik vårdnaden om sina döttrar med Agda till sin syster Cecilia. Han ger också Cecilia tillstånd att använda våld och alla medel hon anser nödvändiga för att överta barnen från Agda. Agda gifte sig i september 1561 med Eriks kammarherre, adelsmannen Joakim Eriksson Fleming (1534–1563), bror till Finlands hövitsman Clas Eriksson Fleming. Äktenskapet hade arrangerats innan Eriks resa till England, med tanken att den var nödvändig om Erik ingick äktenskap, men blev av trots att resan ställdes in. Vid bröllopet mottog hon förutom den tidigare bestämda Eknaholm i Småland också flera skattefria egendomar i Södermanland. Med Fleming fick Agda dottern Anna (född 1562). År 1563 blev hon änka, och det är möjligt att hon då blev frilla åt Erik på nytt. År 1565 ersattes i varje fall alla Eriks favoriter med Karin Månsdotter. Agda Persdotters vidare liv är okänt, men det finns uppgifter om att hon ska ha gift sig med Christoffer Olofsson Stråle av Sjöared, kunglig befallningsman och kommendant på Stegeholms slott och Söderköpings slott. Hennes dödsår är okänt. Se även Frillohopen Källor Hans Gillingstam, "Agda Persdotter, hennes släkt och Erik XIV:s dotter Lucretia. En källkritisk studie", Släkt och Hävd 2001:2-3, s. 156-160. Gadd, Pia: Frillor, fruar och herrar - en okänd kvinnohistoria Falun 2009 Externa länkar Svenska mätresser Erik XIV:s hov Födda 1500-talet Kvinnor Avlidna okänt år Gustav Vasas hov	3.125
87	Alnön (även kallad Alnö) är en 65 km² stor ö utanför Sundsvall. Ön, som är Sveriges 16:e största och Norrlands näst största, är 15 km lång och 6 km bred på bredaste stället. Ön Alnön ingår i kommundelen, postorten, distriktet, församlingen och socknen Alnö, som även omfattar Rödön med flera mindre öar. Fast befolkning finns idag endast på Alnön, och uppgår till 8 832 (per den 2019-12-31). Sommartid mer än fördubblas antalet boende på ön. Bebyggelsen är utspridd, men har sin största koncentration längs Alnösundet, särskilt nära brofästet i Vi eller Alnö centrum (6 876 invånare per 2020-12-31), där samhällsservice i form av bland annat butiker, restauranger, bensinmackar, gym, bibliotek, apotek, tandvård, sjukvård och veterinär finns. Övriga tätorter och småorter är Ankarsvik (956 invånare), Hartungviken (507 inv.), Gustavsberg (254 inv.), Hovid (218 inv.), Röde och Båräng (196 inv.) samt Hörningsholm (157 inv.). Alnön är känd för sin jakt på vilt då det är gott om vilda djur. Den 31 augusti 2009 sköts en björn i Säter på norra delen av ön. Alnöbron, invigd 1964, var med sina 1 042 meter Sveriges längsta bro fram till 1972 då Ölandsbron byggdes. Det tog en arbetsstyrka på 40-55 man 3,5 år att bygga den 9,4 meter breda bron över Alnösundet. Den är cirka 42 meter hög och har cirka 40 meter fri segelhöjd. Bron ersatte tidigare färjetrafik, och möjliggör att en stor del av Alnöns befolkning arbetar i Sundsvall. Sevärdheter Norra Alnön På norra Alnön, 2,5 km norr om Alnöbron, står Alnö gamla kyrka (från 1100-talet) och Alnö kyrka (byggd 1893) sida vid sida. Alnö gamla kyrka är en populär bröllopskyrka. I Alnö nya kyrka finns Alnöfunten, en unik dopfunt i trä från 1100-talet. Dopfuntens yttre ornamentering innehåller en blandning av såväl fornnordisk som kristen symbolik. I anslutning till kyrkorna, på Kyrktunet (eller Tunet), ligger också Alnö hembygdsgård med Sågverksmuseet och Café Tunet. Här anordnar även Alnö hembygdsförening ett välbesökt midsommarfirande varje år. Vid Stornäset ligger ett av öns tre naturreservat samt Stornäsets vandrarhem. Projektet att bygga en golfbana vid Stornäset har pågått i många år. Några kilometer längre norrut, vid Hörningsholm, hittar man byggnadsminnet Tors lokal, Sveriges första Folkets Hus på landsbygden. På norra delen av ön finns flera fornlämningar, som gravkullar. På norra delen av östra sidan finns det en fin badvik, Slädaviken. Öns högst belägna gård, Smedsgården, har anor från 1600-talet. Gården ligger vackert med utsikt över kulturskyddad mark med fornlämningar och en rik flora. Där finns även en närbelägen geologisk lokal med fynd av den för ön unika bergarten alnöit. På norra Alnön finns både ett riksintresse för naturvård och ett riksintresse för kulturmiljövården (kallat Norra Alnön Y11), det senare inrättat med följande motivering: Odlingslandskap med lång bebyggelsekontinuitet och däri insprängda industrimiljöer som speglar sågverksepoken och industrialismens genombrott vid 1800-talets senare del då Alnö var "de sexton sågarnas ö".(Kyrkomiljö). Följande uttryck för riksintresset angavs i samband med motiveringen: Välbevarade bymiljöer, gravfält och storhögar från järnålder samt strategiskt lokaliserad tidigmedeltida kyrka och eventuell kastallämning. Omedelbart intill ligger monumental 1890-talskyrka, ritad av Ferdinand Boberg. I norra delen av miljön vittnar bl.a. bebyggelsen i Hörningsholm, Nacka, Erikdal, Hovid och Johannesvik om den koncentration av sågverk som uppstod i området under 1800-talets senare del. Landets första föreningslokal Folkets hus på landsbygden byggdes här 1896, Tors lokal i Hörningsholm. Södra Alnön På södra Alnön finner man flera fina badvikar som Bänkåsviken, Tranviken, Havstoviken, Hartungviken och Grönviken. Sommaridyllen Spikarna, ett fiskeläge med sjöbodar, fiskestugor, kapell och kafé, är beläget på södra delen av ön. Alnön har även ett inomhusbad, Alnöbadet, beläget i Vi. Spikarö Kapell, byggt 1958, drivs av Spikarö kapellförening och har gudstjänster och musikkvällar under sommaren. Kapellet är också populärt för bröllop och barndop. Restaurang Piren inryms i ett av Alnöns 19 före detta sågverk, beläget i Karlsvik. Restauranger finns också i Tranviken och i Vindhem, som även har en av Alnöns fyra småbåtshamnar. Sågverksmonumentet, minnet över sågverkstiden år 1860 till år 1963, är placerat på Hötorget i Alnö centrum i Vi. I Gustavsberg på södra Alnön finns Schymbergsgården. Denna gård är sångerskan Hjördis Schymbergs (1909-2008) barndomshem och donerades till stiftelsen 1999 med syftet att åter fylla den med sång, musik och kulturellt liv. Sundsvalls Segelsällskaps hamn ligger i Vindhem på Alnöns sydvästspets. Norrlands kappseglingscentrum. Här finns också Restaurang Vindhem som har haft omnämnande i White Guide 2010, 2011, 2012, 2013, 2014, 2015 samt 2016. Kommunal service Skolorna på Alnön är Uslands skola F-6 strax söder om Vi, Ankarsviks skola F-3 på södra Alnön och Vibackeskolan F-9 i Vi. Utöver dessa finns friskolan Kunskapsakademin F-9. Flera förskolor finns: Fyrens förskola, Lillbäckens förskola, Rönnbackens förskola, Sagogårdens förskola, Vibacke förskola, Ängens förskola, Äppellunda förskola, Lanternans förskola och Ögårdens förskola. Samtliga förskolor ligger i eller kring Vi, förutom Rönnbackens förskola som ligger på norra Alnön och Lanternans förskola som ligger i Ankarsvik på södra Alnö. I anslutning till Vibackeskolan finns Alnö fritidsgård. På Alnön finns även äldreboende, servicehus och gruppboenden. Etymologi Namnet omnämns i Hälsingelagen i början av 1300-talet som Alnø. En äldre muntlig tradition är att namnet sägs vara taget av den myckna alskog som växer här, varför också sockensigillet visar en al. Enligt en tidig ortnamnstolkning har socknen uppkallats efter byn Alla (omnämnd 1543) eller Malla (1545), som då tillhörde socknen, och är identisk med dagens Ala i Hässjö socken norr om ön. En senare tolkning är att namnet är släkt med dialektordet ala, 'växa', och kan betyda 'den uppsvällda ön' med syftning på öns branta stränder. Alnö eller Alnön Alnön åsyftar i kartor och officiell statistik ön, medan Alnö avser orten, distriktet, församlingen och socknen inklusive grannöarna. Denna distinktion efterföljs dock inte helt konsekvent i äldre och icke-officiella källor. Ordet Alnö är och har åtminstone sedan slutet av 1800-talet varit vanligare än Alnön i svenskt skriftspråk. Många i lokalbefolkningen säger emellertid att man bor på Alnön enligt Lantmäteriets ortnamnsutredning 2015, och i Alnö församling. Några år tidigare byttes vissa trafikskyltar från Alnön till Alnö, dock inte alla. Baserat på ortnamnsutredningen 2015 avser Trafikverket att skylta om tillbaka till Alnön när skyltarna är utslitna, något som ännu (2018) inte är genomfört. Genitivformen Alnö används i äldre fasta uttryck, exempelvis Alnö centrum, medan man i lösare språkliga konstruktioner använder genitivformerna Alnös och Alnöns, exempelvis i "Alnös skärgård", "Alnöns nordslinga" eller "Alnöns befolkning". Historia Geologisk historia Alnön bildades för cirka 570 miljoner år sedan genom vulkanisk verksamhet i området. På grund av dess vulkaniska historia innehåller norra Alnöns berggrund sällsynta mineral, bland annat de världsunika bergarterna alnöit och borengit. Brytning av järnmalm från två mindre gruvor för förädling i Galtströms bruk skedde under 1800-talet, med utlastning från Ås brygga. Under andra världskriget bröts baryt för användning som råvara för målarfärg i en gruva i Pottäng. Boliden AB provbröt omkring 1950 en fyndighet med juvit vid Näset av Boliden för aluminiumframställning. Fornlämningar Från bronsåldern har anträffats ett tiotal kuströsen och från järnåldern mindre gravfält och spridda gravhögar samt en storhög vid Röde. Sågverkstiden Alnön har ett idealiskt läge mellan Indalsälven och Ljungan och med perfekta hamnar i Alnösundet. Här byggdes sågverken tätt. Som mest var 16 sågar i gång samtidigt. När Elias Sehlstedt blickade ut över Alnön från Sundsvall inspirerades han till den berömda frasen "Och hela hamnen som en spegel låg. Och såg vid såg jag såg, hvarthelst jag såg" (1852). Alnöns storhetstid började med sågen på Eriksdal på 1860-talet. Även om sågverken på ön inte var de största innebar lokaliseringen av de 18 sågverken en stor omvälvning för ön. 1850 hade ön 950 invånare, 1900 var innevånarantalet 6 841. Kring varje sågverk växte det upp ett litet samhälle, dit arbetarna kom från olika håll i Sverige och Norden. Det byggdes i rask takt upp arbetarbaracker av mer eller mindre undermålig kvalitet. Hygienen var ofta under all kritik på grund av trångboddhet. Nykterhetsrörelsen och frikyrkorna fick ett starkt fäste på ön. Bland öns första baptister hände att de förlorade sina arbeten efter att ha låtit sig vuxendöpas. Sågverkspatronerna hade emellertid i allmänhet inget emot att deras arbetare engagerade sig för kyrka och nykterhet, men det blev stridigheter då de frikyrkliga var drivande för att organisera Sundsvallsstrejken. Ytterligare motsättningar uppstod då det blev tal om att arbetarna ville ha föreningsrätt att organisera sig fackligt. 1896 bildades en avdelning av Svenska sågverksindustriarbetareförbundet vid Hörningsholms sågverk, vilket var den första avdelningen i Sundsvallsdistriktet. 1897 invigdes landets 3:e Folkets hus beläget just på Hörningsholm, Tors lokal. Platsen är föremål för ett saneringsprogram. Sveriges industrialisering inleddes enligt vissa historiker med att ångsågar byggdes längs Norrlandskusten, varav den första startades i Tunadal 1849, vars sågverk ligger vid Alnösundet men på fastlandet. Ett fyrtiotal rektangulära pråmar (så kallade läktare), har på senare tid återfunnits på Alnösundets botten, i Fillaviken utanför Tunadal. Den äldsta är byggd av virke från någon gång under perioden 1788–1828, och finns på en karta från 1871. Pråmarna har bland annat använts för läktring (lastning eller lossning) av fartyg uppankrade på redden, innan betongkajer anlades vid mitten av 1900-talet. Sport Profiler Aston Forsberg, konstnär Helen Sjöholm, sångerska Andreas Yngvesson, fotboll Lennart Uhlin, professor i arkitektur Tina Nordlund, fotboll Hjördis Schymberg, operasångerska Gunnar Hellström, regissör, skådespelare Anna Norberg, skådespelare Tore Lindwall, skådespelare Beata Gårdeler, regissör Anton Karlsson, längdskidor Sanna Martinez-Matz, sångerska Karl Östman, författare Henrik Zetterberg, hockey Emil Forsberg, fotboll Referenser Noter Källor Statistiska Centralbyrån, SCB (uppgifterna om befolkningen) Vidare läsning Externa länkar Norra Alnön – ett riksintresse, utgiven av Länsstyrelsen i Västernorrlands län, Länsmuseets småskriftsserie nr 10, 2012 alno.nu Alnön Stadsdelar i Sundsvall Vulkaner i Sverige	3.03125
88	En akvarieförening är en sammanslutning av akvarister som tillsammans driver en förening, i Sverige alltid med uteslutande ideell verksamhet. Förutom vanligen månatliga medlemsmöten och publicering av medlemsorgan och informationsblad, har akvarieföreningar ofta en hyrd lokal där medlemmarna tillsammans anordnar tillfälliga akvarieutställningar för allmänheten, eller hyr en lokal där de gemensamt håller akvarium med akvariefiskar och växter, ofta för odling. Typer av akvarieföreningar Det finns två huvudtyper av akvarieföreningar. Vanligast är olika lokal- eller regionalföreningar. De inriktar sig inte mot någon särskild gren inom akvaristiken, men har sin verksamhet knuten till ett visst geografiskt område – i Sverige oftast en kommun. Ett exempel på en sådan förening är den numera nedlagda Göteborgs akvarieförening. I Sverige finns drygt 30 sådana akvarieföreningar, och i vissa städer till och med fler än en. En övervägande majoritet av dessa akvarieföreningar är i sin tur anslutna till Sveriges Akvarieföreningars Riksförbund (SARF), som sedan 1946 är en samordnande paraplyorganisation till stöd för Sveriges akvarieföreningar och -klubbar. Den andra typen utgörs av föreningar som är verksamma inom ett specifikt intresseområde inom akvaristiken, men som däremot inte primärt vänder sig till medlemmar inom ett i sammanhanget litet geografiskt område. Det akvaristiska specialintresset kan till exempel röra sig om en viss typ av fiskar, en specifik biotop, en särskild form av odling, eller liknande. Till denna typ av föreningar hör exempelvis Skandinaviska Killisällskapet, som vänder sig till akvarister intresserade av så kallade killifiskar, det vill säga äggläggande tandkarpar, och Aquatic Gardeners Association, vars syfte är att sprida information om och studera samt förbättra metoder för odling av växter avsedda för akvarier och dammar. En del av dessa föreningar har underavdelningar i form av lokalgrupper, för att förenkla mötet mellan delar av medlemmarna. Stockholms Akvarieförening är tillsammans med Malmö Akvarieförening Sveriges, och en av världens äldsta akvarieföreningar, båda grundade år 1926. Referenser Akvarier Akvarieorganisationer	3.03125
89	Arkitekt är en titel på en upphovsperson till arkitektur. Personen kan ha akademisk examen i arkitektur, landskapsarkitektur, inredningsarkitektur eller fysisk planering eller vara autodidakt, som t ex Le Corbusier eller Tadao Ando. Arkitekter planerar och/eller gestaltar stadsmiljöer, byggnader samt inomhus- och utemiljöer. Etymologi Ordet arkitekt kommer av latinska architectus eller grekiska arkhitekton. Ordet är alltså en sammanslagning av de grekiska orden archos och tekton. Archos är ett förled som kan utläsas mästare eller överordnad (samma ordled som i ärkebiskop och ärkefiende) och tekton kan betyda snickare eller byggare. Således kan man säga att arkitekt betyder mästare i byggnadskonst eller överbyggmästare. Yrkesroll En arkitekt arbetar med planering av byggnader och byggda miljöer, där målet är att anpassa byggnaden både konstnärligt och funktionellt till den omgivning den är placerad i, samt skapa en bra planlösning inomhus. För att uppnå detta måste en arkitekt förstå en byggnads uppbyggnad och konstruktion, dess anknytning till platsen, undersöka hur människor använder sig av byggda miljöer och det samband som finns däremellan. De verktyg som en arkitekt använder sig av för att skapa en byggnad innefattar skissande, modellbyggande, ritningar i planer och snitt och 2D- och 3D-modellering. Det mesta arbetet sker idag via datorer. Arkitekter kan också arbeta med möbelformgivning, samhällsplanering, stadsplanering, landskapsarkitektur, landskapsplanering, byggnadskonstruktion, design, miljökonsekvensutredningar och som kontrollansvarig enligt plan och bygglagen, bygglovsgranskare med mera. Det handlar således om en yrkeskår med stora möjligheter till specialisering. Titel I de flesta EU-länder är arkitektyrket reglerat; både titeln ”arkitekt” och rätten att utöva arkitektyrket är lagskyddade och kopplade till en arkitektutbildning. I många EU-länder finns också någon form av registreringsordning. I antikens Grekland avsåg titeln den person som ansvarade för både formgivningen och genomförandet av viktiga byggnader – denne person var bevandrad såväl inom estetik som konstruktion, dirigerade arbetet på byggarbetsplatsen och skötte leveranser av byggmaterial med mera. Så har det mer eller mindre förhållit sig fram till modern tid då konstruktionsläran utvecklade sig till en egen disciplin och arkitekten alltmer arbetade med den övergripande planeringen. Sverige Sverige är ett av få EU-länder där arkitekttiteln inte är skyddad. I Sverige är det dock vanligt att arkitekter med fullgjord arkitektexamen (som uppfyller EU:s kvalifikationsdirektiv) och minst två års arbetserfarenhet beviljas använda den skyddade titeln arkitekt SAR/MSA. Yrkestiteln arkitekt SAR/MSA utfärdas av och refererar till medlemskap i fack- och branschorganisationen Sveriges Arkitekter. Den fungerar som en kvalitetsgaranti för arkitekter. Den betydligt mindre, yrkesideella föreningen Arkitekter I Sverige utfärdar titeln arkitekt AIS. Sveriges Arkitekter utfärdar också yrkestitlarna LAR/MSA för landskapsarkitekt, SIR/MSA för inredningsarkitekt och FPR/MSA för planeringsarkitekt. Utbildning Sverige Utbildningar med arkitektexamen Arkitektutbildningen innehåller kurser i att planera, utforma, förvalta och förnya byggnader och bebyggelsemiljöer. I Sverige har fyra universitet har rätt att examinera arkitekter: Chalmers tekniska högskola, Kungliga Tekniska högskolan, Lunds tekniska högskola vid Lunds universitet och Umeå universitet. Examina Arkitektexamen är en yrkesexamen på avancerad nivå som erhålls när akademiska examina på grundnivå kandidatexamen och på avancerad nivå masterexamen har avklarats. Kandidatexamen erfordrar 180 högskolepoäng och masterexamen 120 högskolepoäng, vilket tillsammans motsvarar fem års heltidsstudier. Liksom yrkesexamina finns för de akademiska examina olika inriktningar beroende på fakultet (se examen). Till exempel, för arkitektprogrammet på Chalmers Tekniska Högskola utfärdas teknologie kandidatexamen (tekn.kand. eller B.Sc.) och teknologie masterexamen (M.Sc. med valt ämnesområde). Direktiv Genom EU:s direktiv 2005/36/EG om erkännande av yrkeskvalifikationer (kvalifikationsdirektivet) fastställs vilka krav som ska ställas på en arkitektutbildning och annan behörighet för att erkännas i ett annat EU-land eller EFTA-land. Arkitektexamen är reglerad av högskoleförordningens bilaga 2 och följer kvalitetskraven i EU:s kvalifikationsdirektiv enligt ovan. Också den äldre arkitektexamen uppfyller det europeiska arkitektdirektivet. Detta innebär att en svenskutbildad arkitekt har samma behörighet i annat ESS land. Den nya arkitektexamen erhåller dem som påbörjat utbildningen efter 1 juli 2007. Den gamla arkitektexamen omfattar 270 hp (4,5 års studier) för dem som påbörjat utbildningen före 1 juli 2007. Behörighet För att kvalificera sig till arkitekturprogrammen behövs förutom grundläggande behörighet även särskild behörighet i områdesbehörighet A3, vilket för sökande med gymnasieexamen (Gy11) innebär Matematik 3b eller 3c, Naturkunskap 2 (Fysik 1a alternativt Fysik 1b1 + Fysik 1b2 samt Kemi 1 kan ersätta Naturkunskap 2) och Samhällskunskap 1b (alternativt 1a1 + 1a2). För sökande med Slutbetyg krävs motsvarande kurser, dvs. Matematik C, Naturkunskap B (Fysik A samt Kemi A kan ersätta Naturkunskap B) och Samhällskunskap A. För sökande till Chalmers arkitektutbildningar krävs även Engelska 6 (motsvarande Engelska B). Man kan ta sig in på tre olika sätt (urvalsgrupper): BI, BII (betygspoäng gymnasiet), HP (poäng högskoleprovet) och AU (poäng arkitektprovet). Antagningspoäng från gymnasiebetyg ligger mellan 20,5 och 22 medan poängen för Högskoleprovet ligger mellan 1,4 och 1,8 poäng. Antagningspoängen varierar från år till år och från skola till skola men ligger generellt på dessa nivåer. Övriga utbildningar Sedan 1800-talet gör man ibland en distinktion mellan "konstnärliga" arkitekter och det som då kallades "fortifikationsingenjörer". Denna distinktion kan fortfarande skönjas i det faktum att det i Stockholm faktiskt finns två arkitekturskolor: KTH och Kungliga konsthögskolans arkitekturskola Mejan Arc (som inte har examinationsrätt för arkitektexamen men erbjuder fortbildning). Vid Arkitekturskolan på KTH inrättades 2002 magisterprogrammet Design och Byggande på 60 poäng. För att söka till programmet krävdes en kandidatexamen på 120 poäng från en byggnadsingenjörs- eller arkitektutbildning. En slutförd magisterexamen i Design och Byggande omfattade således 180 poäng med möjlighet att arbeta som arkitekt och/eller ingenjör. Vid Luleå tekniska universitet inrättades år 2005 en civilingenjörsutbildning i arkitektur. Denna utbildning innehåller dock en mindre del arkitektur, och kan inte ses som en skolning till arkitekt i dess traditionella bemärkelse. Denna utbildning leder till en civilingenjörsexamen, ej till arkitektexamen. Från hösten 2006 finns en ny utbildning som ger möjlighet till dubbel examen som både arkitekt och civilingenjör på Chalmers. Utbildningen heter Arkitektur och teknik och är på 300 till 360 högskolepoäng. Sveriges första diplomerade, kvinnliga arkitekt var Brita Snellman. Vid fackskolan för arkitektur på Tekniska högskolan 1920 var hon extra elev. Året efter blev det lagstadgat att kvinnor fick bli ordinarie elever. Hon praktiserade som murare 1922 i Hedemora och avlade arkitektexamen 1924. Hon anställdes i augusti samma år på byggnadsrådet Hjorts arkitektkontor. Överförd betydelse Ordet "arkitekt" används ofta i överförd betydelse för andra yrkesgrupper, till exempel IT-arkitekt som arbetar med utveckling av IT-system. Det kan också användas i betydelsen "upphovsperson" för idébyggen, lagförslag och liknande. Se även Arkitektkontor Arkitektur Arkitektyrkets historia i Sverige Byggherre Civilingenjör Inredningsarkitekt Järnvägsarkitekt Kasper Salinpriset Landskapsarkitekt Lista på betydelsefulla arkitekter Lista över svenska arkitekter Länsarkitekt Möbelarkitekt Planeringsarkitekt Samhällsplanerare Stadsarkitekt Stadsplanering Systemarkitekt Trädgårdsarkitekt Källor Externa länkar Sveriges Arkitekter AIS Arkitekter i Sverige Yrkesexamina Yrken inom arkitektur Konstnärliga yrken Titlar	3.703125
90	Adolf Wilhelm Edelsvärd, född 28 juni 1824 i Östersund, död 15 oktober 1919 i Stockholm, var en svensk arkitekt och officer (major) samt fortifikationsingenjör. Han var son till militären Wilhelm Edelsvärd och far till kammarherre Wilhelm Edelsvärd. Biografi Adolf Wilhelm Edelswärd var son till Fredrik Wilhelm Edelsvärd, som var militär, ingenjör och även intresserad av utveckling inom lantbruket. Adolf Wilhelm gick samma väg som sin far och blev 1844 antagen såsom underlöjtnant vid Dalregementet, men tog året därpå transport till Ingenjörkåren och tjänstgjorde sedan i flera år vid fortifikationsarbetena på rikets fästningar. Han studerade även civil arkitektur, såväl i hemlandet som på kontinenten och i England. Privatpraktiserande arkitekt i Göteborg Efter de tolv utbildningsåren kunde Edelsvärd starta sin verksamhet som projekterande arkitekt med eget kontor i Göteborg. Under hans tio år i staden – från 1850 till 1860 – kännetecknas hans yrkesutövning av en komplex kombination av officersplikter, expanderande privat verksamhet och ett omfattande engagemang i husbyggandet vid de statliga järnvägarna. Den unge arkitekten Edelsvärd fick uppdrag av de mest skilda slag; barnhus, bibliotek, bostadshus, cafépaviljong, fabriker, fattighus, konstutställningar, kyrkor, ladugård, museum, orangeri, skolhus och inte minst stationshus. Invigningen 1859 av Hagakyrkan blev ett glansfullt krön på Edelsvärds verksamhet i Göteborg. Bland övriga uppdrag i Göteborg kan särskilt nämnas; Trädgårdsmästarebostad vid Överås (1852), Wijkska huset (1853), Villa Odinslund (cirka 1855), Barnhuset på Stampen (1857), Engelska kyrkan (1857), Stationshus och banhall (1858), Bostadshus vid Klippan (1858), Sankta Birgittas kapell (1858), Skolhus vid Klippan (1859), Hagakyrkan (1859) Dicksonska stiftelsens hus (1860) och Navigationsskolan (1862). Vid Kungliga Järnvägsstyrelsen Adolf W. Edelsvärd anställdes 1855 som SJ:s chefsarkitekt, detta var ett år innan de första bansträckorna öppnades. Under hans 40 år i ledningen för Statens Järnvägars arkitektkontor uppfördes inte mindre än 5 725 byggnader vid de av staten byggda huvudlinjerna, därav 297 stationshus. Edelsvärd lade stor vikt vid stationshusets stil och funktion – alltifrån de stora centralstationerna i Stockholm, Göteborg och Malmö till linjestationernas små stationshus, som ofta utfördes efter standardmodeller: Boxholmsmodellen Byskemodellen Gnestamodellen Habomodellen Hällnäsmodellen Jonseredsmodellen Katrineholmsmodellen Partilledsmodellen Sparreholmsmodellen Vännäsmodellen Då stationsplatsen var utsedd ankom det på Edelsvärd att utplacera och utforma de olika till en station hörande byggnader. Han nöjde sig dock inte med att enbart studera byggnadernas utformning utan ansåg att de borde ses i ett större sammanhang och han hade därför även tankar och idéer angående stadsplaneringen i samband med byggandet av det svenska järnvägsnätet. Han angav ett par punkter som han ansåg borde följas vid planläggandet av landsortsstäder eller förstäder. Staden skulle bl a förses med torg, öppna platser och planteringar, vidare skulle den delas i två hälfter av parallella huvudgator (se Katrineholm) åtskilda av en park med alléer. Det skulle avsättas välbelägna tomter för publika byggnader. Med "välbelägna" avsåg Edelsvärd, att de borde placeras i stadens centralaxel, vars poler skulle utgöras av stationshuset och kyrkan. Här skulle även stationsbyggnaden få en "monumental tyngd" då den bildade fond i ett centralt stadsparti. Idag kan man se spår av hans tankar och idéer i städer som Nässjö där stationsbyggnaden var ortens första offentliga byggnad och fick utgöra utgångspunkten i stadsplanen och där en esplanad leder från stationsbyggnaden till Stortorget och i Hässleholm där stationsbyggnaden och kyrkan ligger i respektive ändpunkt av stadens huvudgata. Många av Edelsvärds stationshus finns kvar, särskilt vid de större stationerna: Stockholm C, Göteborg C, Malmö C, Norrköping C, Uppsala C, Linköping C och Örebro C, men av de mindre – där tågen inte längre stannar – har åtskilliga numera tagits bort. Vid Västra stambanan finns tre likartade stationshus i Alingsås, Skövde C och Töreboda. Vid sidan av sin verksamhet som järnvägsarkitekt ritade Edelsvärd även andra byggnader och bland hans kyrkobyggnader måste nämnas: Hagakyrkan, Engelska kyrkan och S:ta Birgittas kapell alla i Göteborg samt Trollhättans kyrka tillika Jonsereds kyrka, Taxinge kyrka och Sandarne kyrka. I Uddevalla uppfördes Kampenhofs bomullsspinneri på 1850-talet, rivet 1982. Thorburnska huset vid Kungstorget i samma stad finns kvar. För Stockholmsutställningen 1866 ritade han utställningshallen i Kungsträdgården. Edelsvärd är begravd på Solna kyrkogård. Ledamotskap Kungliga Lantbruksakademien Akademien för de fria konsterna Bildgalleri Utmärkelser Riddare av Vasaorden - 4 november 1862 Riddare av Nordstjärneorden - 23 juli 1866 Riddare av Sankt Olavs Orden - 22 juli 1882 Kommendör av Vasaorden 1kl - 1 december 1888 Se även Järnväg Museijärnväg Riddarhuset Tomteboda station Referenser Noter Webbkällor Tryckta källor Vidare läsning Externa länkar Byggnader i västra Sverige ritade av Adolf W. Edelsvärd Svenska arkitekter under 1800-talet Födda 1824 Avlidna 1919 Män Svenska militärer under 1800-talet Svenska fortifikationsofficerare Riddare av Nordstjärneorden Ledamöter av Lantbruksakademien Ledamöter av Konstakademien Gravsatta på Solna kyrkogård Personer från Östersund Militärer från Östersund	3.078125
91	Akvaristik, konsten att sköta akvarier, akvariehobby, akvariehållning, betecknar sysselsätting med akvarier, i synnerhet som fritidssyssla. Hobbyuttövare kallas akvarist eller akvarievän. Personal i yrkesverksamhet benämns akvarieskötare. I akvarium hålls som regel levande akvatiska djur och/eller växter, som dekoration, eller för förökning, studier, och vetenskaplig forskning. Ändamålet med ett akvarium varierar och skötseln därefter. I ett hemakvarium med växter och fiskar ingår i djurskötseln daglig eller glesare utfodring, samt kontroll av hälsotillstånd och eventuell gallring. Växter kontrolleras dagligen med avseende på skador och glesas ut vid behov. Därutöver sugs slam och matrester ut och döda djur och växter avlägsnas. I frekvent skötsel ingår särskilt också kontroll av vattenparametrar såsom temperatur, surhetsgrad och hårdhet. Referenser Se även Portal:Akvariefiskar Projekt akvariefiskar Akvarier	2.984375
92	Ett akvarium är en vattenbehållare som är avsedd att hysa fiskar eller andra i vattenlevande djur och/eller växter för prydnad, odling eller forskning. Etymologi Ordet akvarium är lånat från latinets aquarium, med betydelsen plats där vatten finns. Ordet är en sammanslagning av adjektivformen aquarius av aqua (vatten) och ändelsen -arium som betyder plats för. En person som ägnar sig åt akvarium och akvariefiskar som hobby kallas för akvarist och hobbyn kallas akvaristik. Skötsel av vattenlevande prydnadsdjur regleras i Jordbruksverkets föreskrifter. Typer Akvarier indelas i hemmaakvarier och de stora vattenanläggningar som har som syfte att verka som djurpark. Akvarier indelas också i söt- och saltvattensakvarier. Skillnaden är vilken biotop inredningen och invånarna i akvariet är hämtad ifrån. Ytterligare en indelning syftar till att skilja ut akvaterrarier, det vill säga akvarier med landdel. Dessa är till för amfibiska djur som salamandrar, vattensköldpaddor och andra så kallade herptiler. Ett äldre ord för akvaterrarium som dock ibland fortfarande används inom facklitteraturen är paludarium. En typ av akvarium är växtakvarium där fokus ligger på att skapa ett vackert akvarium med mycket växter. En annan typ av akvarium är nano-akvarium. nano-akvarium är akvarium med väldigt liten vattenvolym. En liknande behållare helt utan vattendel, slutligen, kallas terrarium. Hemmaakvarium Det klassiska hemmaakvariet är ett rätblock med väggar av glas. Normalt är höjden något lägre än djupet. Med djupet menas avståndet från framsida till baksida. Längden på akvariet är ofta ungefär dubbelt så långt som djupet. Anledningen till formatet är att man vill ha en stor framsida och i regel en stor yt- och bottenarea. Eftersom vattnet till största delen syresätts via vattenytan är det fördelaktigt om vattenytan är så stor som möjligt i förhållande till den sammanlagda volymen, och en botten täckt med grus kan agera som substrat för mikrobiologiska processer nödvändiga för ett biologiskt kretslopp, samt hålla fast rötterna hos eventuella vattenväxter. Glasskivorna är numera nästan alltid sammanfogade av silikon. Att sammanfoga glasen med kitt förekommer numera ytterst sällan. När silikonet introducerades som lim och fogmassa revolutionerade detta samtidigt akvariehobbyn, det var nu betydligt lättare att bygga egna akvarier och framför allt hålla dem täta. Akvarier har ändå ofta en ram av trä eller metall, främst av estetiska skäl. Moderna akvarier har ofta aluminiumram. Vattentrycket mot glasrutorna beror på höjden på akvariet – den så kallade tryckhöjden – och även i viss mån volymen. Därför har större akvarier tjockare glas. Vanliga tjocklekar är 4–6 mm. Riktigt stora akvarier kan ha mer än 10 mm i glastjocklek. När man beräknar volymen hos ett akvarium så räknar man på innermåtten, det vill säga hur mycket vatten det rymmer men oftast ser man beräkningar på yttermåtten när det gäller stora akvarier och skillnaden mellan inner- och yttermått är liten. De vanligaste volymerna ligger i området 50 till 540 liter. Större akvarier är ofta specialbyggen. Glasskålar kan fungera för mindre fiskar men sedan juni 2005 är det olagligt i Sverige att hålla större fiskar som exempelvis guldfiskar i glasskål. Sötvattensakvarium Sötvattensakvarium brukar delas in i några olika underkategorier. Sällskapsakvarium, där olika arter av fiskar och växter från ett eller flera olika geografiska områden trivs tillsammans. Växtakvarium, där tonvikten läggs på olika vattenväxter. Växtakvarium inreds ofta med en botten av jord, torv, grus, bränd lera eller en kombination av dessa samt olika vattenväxter och inredning i form av stenar och trädrötter, typiskt mangrove. Biotopakvarium, där man vill efterlikna en speciell del av naturen, exempelvis en del av Malawisjöns eller Tanganyikasjöns klippstränder. Klippstrandsakvarium som har dessa typer av biotoper brukar inredas med bottengrus och olika stenar. Artakvarium, ett akvarium där man håller en speciell art, exempelvis pirayor, som sällan kan hållas med andra fiskarter. Kallvattensakvarium, som namnet säger ett akvarium med kallare vatten, exempelvis inhemska fiskarter som id, elritsa, abborre eller andra arter från något vattendrag i Sverige. Även guldfisk kan med fördel hållas i ett lite kallare akvarium. Även fiskar som sommartid bor i trädgårdsdammar kan behöva övervintra inomhus i ett kallvattensakvarium. Specialakvarium som kan vara exempelvis en strid bäck med kraftigt vattenflöde, en av tidvatten påverkad strandremsa eller liknande. Hit räknas också karantänsakvarium, yngelakvarium, lekakvarium m.m. Kombinationer är inte ovanliga, då gränserna mellan olika typer inte är absoluta. Sällskaps- och växtakvarier brukar ofta vara kombinerade. Ett sällskapsakvarium kan också vara ett saltvattensakvarium. Ett utpräglat malawiakvarium med en biotopriktig inredning och ett begränsat antal arter av fiskar från Malawisjön kan vara både ett biotop- och ett artakvarium. Har man det placerat som blickfång i sitt vardagsrum är det inte heller fel att benämna det som ett sällskapsakvarium. Detta exempel visar att de olika kategorierna är ganska ungefärliga. Saltvattensakvarium Ett saltvattensakvarium är något svårare och framför allt dyrare att sköta och bygga upp än ett sötvattensakvarium. Orsaken till detta är de ofta innehåller arter från korallrev och korallrev i naturen håller mycket konstanta värden då de ligger vid ekvatorn (nästan årstidsfritt) och har gott om utbytesvatten (oceanvis) i jämförelse med sjöar och floder som ofta är smutsiga, årstidsberoende och har i högsta grad varierande förhållanden. Då ett större akvarium är lättare att hålla stabilt än ett mindre brukar ett vanligt rekommenderat minimivärde på volym vara cirka 200 liter. Det är dock fullt möjligt med så kallade mini-reef eller till och med nano-reef. Saltvattensensakvaristerer brukar dock anse det vara värt mödan och pengarna med det annorlunda akvarium som korallerna och de färgrika fiskarna ger. Ett saltvattensakvarium kan också innehålla inhemska fiskar och andra djur. Akvarister i Bohuslän håller exempelvis smörbult, berggylta och andra mindre inhemska arter. Även vissa arter av skaldjur kan med framgång hållas i akvarium. Utrustning Till akvariet hör utrustning såsom doppvärmare, akvariefilter, termometer, akvariebelysning, bakgrund, algskrapa och andra verktyg för att göra rent akvariet. Övrig teknik omfattar bland annat proteinskummare, ytavrinning och kraftig halogenbelysning. Inredning Typisk inredning i ett akvarium består av: Bottensubstrat. Substratet tjänar flera syften utöver det rent dekorativa. I de undre lagren bildas med tiden bakterier som bidrar i förmultningsprocessen av döda växtdelar, fiskbajs och annat som annars skulle försämra vattenkvaliteten. Växters rötter växer i bottensubstratet och kan utvinna näringsämnen ur den mulm som bildas. Bottensubstratet har även en viktig funktion för vissa fiskar och andra invånare som använder det till att gräva ett bo, gömma sig i eller leta efter mat. Grus, småsten, sand, jord, bränd lera, eller en kombination av dessa är vanligt förekommande. Yngelakvarium, lekakvarium, akvarium som används som karantän och andra specialakvarier har ofta inget bottensubstrat alls, eller ett bestående av glaskulor. Detta för att underlätta att hålla en mer steril miljö eller för att underlätta kläckning av ägg från romspridande fiskarter. Bottensubstratet kan även innehålla pH-justerande innehåll, som t.ex. kalksten eller torv. Växter. Vattenlevande växter, sumpväxter eller flytväxter är möjliga att ha i ett akvarium. I akvariehandeln förekommer det även växter som bara klarar av att vara nedsänkta under vatten en begränsad tid. Det är få växter som enbart kan överleva under vattenytan, utan merparten har en undervattensform som är anpassad efter de betingelser som råder under vattenytan. Två typiska anpassningar som undervattensformen kan ta är en anpassning till de lägre nivåer av koldioxid, och anpassning av bladen till att näring finns tillgängligt löst i vattnet. Trädrötter. Vanligt förekommande är mangrove och red moor. Mangroverötter har växt under vatten under hela sin växttid. De kommer från träsk. De avger inga farliga ämnen, och emedan de har mycket tätväxande ved med dålig förmåga att binda gaser, flyter de inte upp till ytan. Akvaristen eftersträvar att använda träslag med en tätväxande ved för att minska träets flytförmåga och för träet inte ska förmultna alltför snabbt i akvariet. Trädrötter är mestadels för dekorativa syften, men är nödvändiga för att hålla vissa arter (t.ex. Plecostomus). Stenar. Används för dekorativa syften, för att efterlikna invånarnas naturliga habitat eller för att skapa hålor och gömmor för invånarnas trivsel. Artificiell inredning. I handeln förekommer det moduler av plast som efterliknar en biotop och som används nedsänkt i akvariet som bakgrund. Det är även vanligt förekommande med egna hemmabyggen av sådana moduler. Annan artificiell inredning, som t.ex. krukor, glasflaskor, dekorativa leksaker är också vanligt förekommande. Värmare En doppvärmare är ett rör med värmetrådar som verkar som ett temperaturstyrt element. Den håller vattentemperaturen över en viss nivå som oftast går att ställa in med hjälp av en inbyggd termostat. För att kontrollera vattentemperaturen skall alla akvarier ha en termometer. Filtrering och vattencirkulation Det behövs ett filter för att hålla bra värden i akvarievattnet. Normala värden är 6–8 i pH-värde och mjukt till medelhårt vatten, beroende på vilka fiskar det gäller. Även halten av ammoniak och ammonium bör akvaristen kontrollera. Ofta är det ett nedsänkt filter där vattencirkulationen ombesörjs av en invändig elmotor, eller en luftpump som sitter utanför akvariet. Det finns även ett alternativ med ett externt filter som suger in vatten genom en slang och lämnar tillbaka det renat genom en annan slang. Ett tredje alternativ är att suga ner vattnet genom bottengruset och upp genom ett rör till ytan igen – ett så kallat bottenfilter. Bottenfilter är numera mindre vanliga och anses av många akvarister som svårskötta (se nedan). Idén med filtrering är att driva vattnet genom ett filtermaterial som skumgummi eller vadd, för att fånga upp makroskopisk smuts och ge plats för mikroskopiska nedbrytningsprocesser som renar vattnet. Det förekommer också filtrering med aktivt kol, vilket tar bort vissa gifter eller missfärgningar i vattnet. Noteras ska dock att när man filtrerar med aktivt kol så är det under begränsad tid eftersom man också tar bort nyttiga delar, så som näring till växterna. Smutsen kommer oftast från döda växtrester, avföring från fiskarna samt överblivet foder. Idag så använder de flesta akvaristerna ett så kallat "innerfilter" alltså en motordriven pump med skumgummipatron som sitter helt inne i akvariet. Det så kallade "ytterfiltret" som då befinner sig utanför akvariet med slangar till och från det samma förekommer också men då mest i större akvarium. Risken med läckage ökar med ett ytterfilter då slangar med anslutningar kan utgöra en riskfaktor. Fördelen med ytterfiltret är annars att man kan fylla detta med olika slags filtermaterial, både biologiska som rent mekaniska. Bottenfiltret är idag sällsynt, man resonerar som så att det är lättare att göra rent och hålla efter ett filtermaterial i ett inner- eller ytterfilter än att göra rent akvariets bottenmaterial. Det har också visat sig vara svårt att göda akvarieväxterna då man har ett bottenfilter. Fluidiserad sandbädd är ett biologiskt filter vid rening av dricksvatten men används numera också av akvarister. Principen är ett kraftigt vattenflöde genom vanligtvis sand som då blir fluidiserad och beter sig som vätska då sandkornen blir separerade av vatten – som i kvicksand eller likvifaktion vid jordbävningar. Den sammanlagda ytan på sandkornen är mångdubbelt större än i andra biologiska filter och blir tillgänglig för kolonisation med gynnsamma bakterier. Belysning Som belysning används oftast en lysrörsramp, gärna med väl valda ljusspektra på lysrören för att gynna vattenväxterna. Bland andra typer av lämpliga belysningar kan nämnas metallhalogenlampor, kvicksilverlampor samt vanliga glödlampor. Halogenlamporna är billiga i inköp, ger mycket ljus per inmatad effekt men då dessa är på hög effekt drar de också mycket ström. Vanligtvis använder akvaristerna byggstrålkastare då de vill ha halogenljus. Kvicksilverlampor är dyra i inköp men går att få i rätt färgtemperaturer, och de håller länge. Glödlamporna är billiga och ger ett relativt bra ljus men är tyvärr för ljussvaga för att användas till annat än ganska små akvarier. Dessutom avges en stor del av glödlampors energi i form av värme snarare än ljus, vilket kan göra det svårt att erhålla en jämn vattentemperatur i akvariet. På senare tid har det kommit ut lågenergilampor på marknaden med fördelaktig färgtemperatur, dessa kan med fördel ersätta glödlampor i mindre akvarier, lågenergilamporna ger mer ljus och mindre värme i förhållande till inmatad effekt. På senare tid har ju lysdioderna gjort sitt intåg i hemmen, även inom akvaristiken – det finns idag högintensiva lysdioder som kan lämpa sig till akvariebelysning, eller kompletterande belysning. Inom en snar framtid kan vi nog räka med att tekniken utvecklas, inte minst i energisparsyfte. Täckglas förhindrar att det uppstår kontakt mellan det elektriska i belysningen och vattnet, vilket även begränsar avdunstningen och hindrar fiskarna från att kunna hoppa ut. Det finns numera belysningsarmaturer för akvarier med kapslingsklassning (IP-klassning), som tål fukt, varför täckglas kan uteslutas men då bör man tänka på hoppande fiskar och avdunstningen. Dagens akvarier är ingalunda energisnåla, och då utvecklingen går mot att spara energi i hemmen blir det spännande att se vad akvarieindustrin kommer att erbjuda akvaristerna i fortsättningen. Skötsel För att göra rent akvariet behövs förutom en algskrapa/algmagnet en slang. En hink eller två är också bra att ha. Akvaristen använder slangen som hävert för att suga upp smuts ur bottengruset och för att tömma ut vatten ur akvariet. Med vattenbytet tar man också bort urin och avföringsrester. Traditionellt rekommenderas så kallade delvattenbyten i akvariet, och en bra regel för ett vanligt akvarium är att byta maximalt en tredjedel av vattnet varje vecka. Detta för att fiskar och växter mår inte bra av fluktuerande vattenvärden. Men inom växtakvaristiken förekommer det att man byter hälften av vattnet regelbundet varje vecka, samt att man vid varje vattenbyte tillsätter samma mängd gödningsmedel. Detta syftar till att få stabila och förutsägbara vattenvärden och gödningsnivåer. Metoden brukar förkortas EI efter engelskans Estimative Index. Tätare byten kan behövas ifall det är ett mindre akvarium med känsliga fiskar. Alla fiskar omges av ett slemskikt som fungerar ungefär som hornlagret i människans hud, och alltså skyddar mot bakterier, parasiter och kemikalier. Vid varje vattenbyte är det därför viktigt att använda avkloreringsmedel så att vattenbyten inte gör att fiskarna tappar detta slemskikt, och förlorar följaktligen en stor del av sitt immunförsvar. Hos friska fiskar återställs visserligen slemskiktet inom ett par veckor men intill dess är de relativt oskyddade mot infektioner och parasiter. Det är alltid bättre att byta en liten del av vattenvolymen ofta, än att byta en större del mer sällan. Fiskar Akvariefiskar är de fiskar, som genom sin storlek, härdighet, och förökningssätt klarar sig bra i akvarier. Viss betydelse har säkert också vackra färger och ett i övrigt intressant yttre. I allmänhet rör det sig om tropiska arter vilka kan odlas i stora antal till låg kostnad. Innan de tropiska arterna dök upp på den europeiska marknaden fångade akvaristerna ofta själva mindre och härdiga arter som spigg, elritsa, bitterling och dammruda som de höll med mer eller mindre framgång i så kallade vivarier eller (ofta hemgjorda och ganska spartanska) akvarier. Den första tropiska akvariefisken som importerades till Europa var makropoden eller paradisfisken (en labyrintfisk) som började odlas av Paul Matte i Tyskland i början av 1800-talet. (Den centralasiatiska guldfisken som kom tidigare räknas inte som tropisk.) Andra djur I såväl sötvatten som saltvattensakvariet kan man ha andra djur utöver fiskarna. Det kan röra sig om olika mindre skaldjur såsom räkor, krabbor och mindre arter av kräftor. Sniglar och snäckor brukar man få in i akvariet ofrivilligt men det finns större arter av snäckor som är önskvärda av vissa akvarister. I sötvattensakvarier ser man emellanåt olika mindre grodarter men här gäller det att se till att dessa får en liten bit "land" att vila på. Saltvattensakvarister med intresse för korallrev ser ju naturligtvis till att ha olika koralldjur i sitt akvarium. Men som tidigare nämnts, det gäller ju att se till att olika djur och fiskar trivs tillsammans. Artspridning Akvarieägandet har alltid påverkat miljön på olika sätt. Under 1930-talet släppte en tysk akvarist ut vattenpest i sjövatten och idag har denna mellanamerikanska/nordamerikanska växt spritt sig ända upp till vattnen runt Umeå. Tropiska fiskar klarar i allmänhet inte av en nordisk vinter utomhus i dammar och liknande, men det finns exempel på övervintrande koi-karp på en ö utanför Göteborg, samt andra biotopfrämmande karpar på olika platser i Sverige. I flera delstater i USA är det förbjudet att ha pirayor i utomhusdammar, då man är rädd att de kan sprida sig till naturliga vattendrag, där de skulle kunna överleva. Se även Terrarium Källor Externa länkar Saltvattensguiden – Forum och bildgalleri kring saltvattensakvaristik. SARF – Sveriges Akvarieföreningars Riksförbund. Nordiska Ciklidsällskapet – Specialförening kring den familj av fiskar som kallas ciklider. Zoopet – Internetsida om akvaristik med artbeskrivningar av fler än 1 000 olika akvariefiskar och växter.	4
93	Anders Gustaf Dalman (även Dahlman), född 17 februari 1848 i Östanmossa i Norbergs socken i Västmanland, död 30 juli 1920 i Stockholm, var Sveriges riksskarprättare och sista bödel. Biografi Dalman var son till Per Erik Norman och Greta Gustava Söderberg. Efter att ha varit stamanställd korpral vid Västmanlands regemente blev han i konkurrens med 16 andra sökande utsedd till Stockholms läns skarprättare 5 augusti 1885. Under åren 1885-1891 antogs Dalman som skarprättare i ytterligare sex län. År 1901 utsågs han till riksskarprättare för hela Sverige. Bödelsyrket var emellertid inte Dalmans huvudsakliga yrke utan utgjorde en bisyssla. Till vardags var han vicevärd och förestod flera fastigheter i Stockholm. År 1883 var årslönen för en skarprättare 300 kr, vilket fortfarande var fallet för Dalman år 1909. Dalman flyttade till Stockholm redan 1884 och bodde först på Stora Bastugatan 5, flyttade 1886 till Tulegatan 9, därefter till Sankt Eriksgatan 22 (sedan omnumrerat till 44). Han gifte sig 1869 med Emma Sofia Westlander och fick med henne 12 barn varav fyra uppnådde vuxen ålder. Äktenskapet varade i 40 år till hustruns död 1909. Dalman bodde på Sankt Eriksgatan tills han 1918 flyttade till sin son på Lilla Essingen. Efter att ha blivit påkörd av en spårvagn återfick Dalman aldrig hälsan och dog sent i juli 1920. Han begravdes på Norra begravningsplatsen. Delinkventer Under sina 25 år som skarprättare avrättade Dalman sex delinkventer. Fem avrättades med handbila och den sista med giljotin. Dalmans första avrättning var den av Anna Månsdotter, även känd som Yngsjömörderskan, den 7 augusti 1890 på Kristianstads länsfängelse. Därefter dröjde det tre år innan nästa avrättning kunde utföras av Dalman. Då avrättades Per Johan Pettersson, den så kallade Alftamördaren. Avrättningen skedde på Gävle länsfängelse den 17 mars 1893. Den tredje avrättningen Dalman utförde var den 5 juli 1900, då Theodor Sallrot, även kallad Johannishusmördaren, avrättades på fängelsegården i Karlskrona. Den fjärde avrättningen skedde den 23 augusti 1900 klockan 06.45 på Malmö länsfängelse, då den så kallade Löderupsmördaren Lars Nilsson avrättades. Den femte avrättningen och den sista med handbila fick Dalman utföra på Västerås länsfängelse den 10 december 1900, på Mälarmördaren eller som han också kallades Svarte Filip, John Filip Nordlund. Den sista avrättningen Dalman utförde, skedde onsdagen den 23 november 1910 på Långholmens centralfängelse. Detta var den sista avrättningen i Sverige och den enda med giljotin. Den som avrättades var Johan Alfred Andersson-Ander. Referenser Vidare läsning Stockholmare Svenska skarprättare Födda 1848 Avlidna 1920 Män Personer från Norberg Gravsatta på Norra begravningsplatsen i Stockholm	2.90625
94	Johan Alfred Andersson Ander, född 27 november 1873 i Ljusterö socken, död 23 november 1910 på Långholmens centralfängelse i Stockholm (avrättad), var en svensk kypare, värdshusvärd, spårvagnsförare och tillika den sista personen att avrättas i Sverige då han dömts för ett brutalt rånmord. Han var den förste och den ende som avrättats sedan giljotin införts som avrättningsmetod i Sverige. Värdshusvärden Ander År 1893-1894 gjorde Ander värnplikten vid Vaxholms artillerikår. Under större delen av sin levnad förde Ander därefter ett kringflackande liv med ett flertal misslyckade restaurangrörelser bakom sig. Tillsammans med sin fru drev han sedan 1894 rörelser i bland annat Strängnäs (1898), Helsingfors (1903) och Rimforsa (1906). I de källor som finns skylls de många misslyckandena framför allt på att Ander hade ett allt annat än måttligt intag av alkohol. Efter år 1900 häktades Ander även flera gånger för diverse småbrott och befann sig under en period på rymmen. År 1909 flyttade han med sin fru till föräldrarna i Karlsudd. Hans fru, Julia Charlotta Ander, kom senare att vittna om att han ett flertal gånger misshandlat henne när han var berusad och att hon varit rädd för att han skulle döda henne. Brottet Den 5 januari 1910 rånade Ander Gerells växelkontor på Malmtorgsgatan 2 i Stockholm, ett brott som han aldrig kom att erkänna. Under själva rånet misshandlade han kassörskan Viktoria Hellsten så illa att hon avled. Vid rånet kom Ander över och 27 öre som senare kom att användas som bevis mot honom då en del av pengarna var nerblodade. Mordvapnet, ett besman, knöts också till Ander. Vid halvelvatiden kom en kolutkörare till ett nu nedsläckt kontor och fann Hellsten på golvet blödande från ett krossår i huvudet och bredvid henne på bordet låg en smörgås som det hade tagits två bett av. Hon var inte vid medvetande och en timme senare avled hon på sjukhuset. En koffert som Ander lämnat kvar på hotell Temperance innehöll delar av rånbytet, blod och Alfreds fotografi samt personbevis. Rättegång och avrättning Makarna Ander greps av polis vid Anders fars stuga på Karlsudds brygga där de låg nakna i en säng på kvällen efter mordet. Frun släpptes på förmiddagen nästa dag, befriad från varje misstanke om delaktighet i brottet. Den 14 maj 1910 dömdes Ander till döden för begånget mord (och tredje resan stöld), en dom som han överklagade i alla instanser. Samtliga instanser upp till Högsta domstolen gav dock Ander avslag på överklagan och avrättningsdatumet fastställdes till den 23 november 1910 klockan 08:00 på morgonen. Han blev den sista människan att avrättas i Sverige då dödsdomen verkställdes av skarprättare Anders Gustaf Dahlman klockan 08:06, med hjälp av den fallbila (giljotin) som införskaffats år 1903 från Frankrike för 3 586 franc. Giljotinen var 4,42 meter hög och 2,38 meter bred. Det sägs att Ander vägrade tala med fängelseprästen före avrättningen och att hans sista ord var en förfrågan till Dahlmans assistent om han fick säga något före avrättningen, vilket emellertid ignorerades. Giljotinen fungerade som väntat och sedan halshuggningen genomförts överlämnades Anders kropp till läkare som kunde konstatera att han lidit av tuberkulos och att han före avrättningen svalt en större porslinsskärva, troligen i ett självmordsförsök. Efter Anders död hamnade ett stycke av hans kranium i Anatomiska institutet i Uppsalas samlingar, och tillhör idag Gustavianum. Ur samtida press "Mördaren-J. Ander har häktats." Stockholm den 6 Jan. 1910 Igår förövades ett mord på Gerells växelkontor i hotell Rydbergs fastighet. Kassörskan blev överfallen av en mansperson och dödad, varefter kassan länsades. Mördaren tog därefter till flykten. Polisen fick dock snart upp ett spår och han infångades. Rånmördaren befanns vara en man vid namn J. Ander. "Anders afrättning" (Aftonbladet 23 november 1910) Exekutionen försiggick i morse å Långholmen Giljotinen för första gång i verksamhet Ingen bekännelse! Den för det ruskiga rånmordet i Gerellska växelkontoret häktade och dödsdömde Alfred Andersson Ander har idag sonat sitt brott med döden. Afrättningen försiggick i morse strax efter kl. 8 å den halvcirkelformiga fängelsegården å Långholmen i närvaro af de officiellt utsedda representanterna... Referenser Noter Tidningar Aftonbladet 23 november 1910, Anders afrättning Dalpilen 1910-01-11, Det ohyggliga rånmordet i Stockholm Litteratur Externa länkar Om Ander - Giljotinen Ander avrättades i. Män Födda 1873 Avlidna 1910 Svenska mördare Personer som blivit avrättade med giljotin Personer som blivit avrättade av Sverige under 1900-talet Personer från Ljusterö socken	2.984375
95	Albert av Sachsen, född 23 april 1828 i Dresden, död 19 juni 1902 på slottet Sibyllenort, son till Johan I av Sachsen och Amalia Augusta av Bayern. Han var kung av Sachsen 1873–1902. Han gifte sig 1853 i Dresden med prinsessan Carola Wasa, dotter till prins Gustav Gustavsson av Wasa (son till Gustav IV Adolf av Sverige) och Luise av Baden. Äktenskapet blev barnlöst. Albert av Sachsen deltog som kapten i kriget mot Danmark 1849, och anförde som general den sachsiska kåren mot preussarna under 1866 års tyska krig. Sedan Sachsen efter freden sistnämnda år slutit sig till Nordtyska förbundet, fick Albert, som då var kronprins, befälet över den 12:e nordtyska armékåren, vilken var bildad av sachsiska trupper. Med uppmärkelse deltog han i fransk-tyska kriget 1870–1871, och efter fredsslutet utnämndes han till tysk generalfältmarskalk. Den 29 oktober 1873 efterträdde han sin far som kung av Sachsen. Källor Gernandts konversationslexikon, Stockholm 1895 Externa länkar Huset Wettin Sachsens regenter Riddare och kommendör av Kungl. Maj:ts Orden Mottagare av Serafimerorden Alumner från Bonns universitet Födda 1828 Avlidna 1902 Män	2.640625
96	Albrekt av Mecklenburg (), född cirka 1338 i Mecklenburg, död 1 april 1412 i Doberan i Mecklenburg, var kung av Sverige mellan 1364 och 1389 och hertig av Mecklenburg-Schwerin mellan 1379 och 1412. Han var son till hertig Albrekt II och den svenska prinsessan Eufemia Eriksdotter och med honom infördes obotrithövdingen Niklots furstehus (även kallat Mecklenburgska ätten) i den svenska regentlängden. Albrekt var kung av Sverige 1363/1364 till 1389 då han avsattes (han abdikerade formellt först 1405). Han var även hertig av Mecklenburg som medregent från 1379 då fadern dog och som regent från 1384 efter brodern Henriks död. Först 1395, då Albrekt frigivits ur drottning Margaretas fångenskap, kunde han personligen återvända till Mecklenburg och ta upp styret där. Som herre av Mecklenburg är hans korrekta benämning furst Albrekt III av Mecklenburg och hertig Albrekt II av Mecklenburg och Schwerin. Blir till svensk kung Albrekt var andre sonen till hertig Albrekt den store av Mecklenburg och den svenske kungen Magnus Erikssons syster Eufemia. Albrekt stod så att säga i tur som arvtagare av Sveriges krona om kung Magnus och hans son Håkan Magnusson skulle dö. Dessutom kan hertigarna av Mecklenburg enligt vissa källor, med vaga grunder, ha härstammat från Sverkerska ätten via Kristina av Mecklenburg, som i så fall skulle varit dotter till Sverker den yngre. Bakgrunden till upproret mot Magnus Eriksson är en snårig historia. I korthet kan nämnas att Magnus son Håkan Magnusson, kung av Norge, helt sonika lät fängsla sin far beroende på att Magnus inte ville acceptera fredsfördraget vid Greifswald 1361, då Magnus menade att de svenska sändebuden överskridit sina befogenheter. I februari 1362 blev Håkan formellt vald till svensk kung vid Mora sten men kort därefter förlikades far och son och de samregerade Sverige, där Håkan fick sin del av Sverige (området för Skara stift). Under tiden fördes ett kort krig mot Danmark och Valdemar Atterdag men fredsförhandlingar påbörjades hösten 1362. Under dessa förhandlingar valde Håkan att äkta Valdemars dotter Margareta. En anledning till detta kan ha varit för att återfå Skåne. Dock hade de svenska stormännen å Håkans vägnar redan ingått en förlovning med Elisabet av Holstein, en förlovning som nu bröts. Protester utbröt bland stormännen, och situationen eskalerade till ett mer eller mindre öppet uppror. Även den Heliga Birgitta gav luft åt sitt missnöje med Magnus. Till följd härav drevs flera av de ledande stormännen i landsflykt 1363 av kung Magnus. De förvisade stormännen, med drotsen Bo Jonsson (Grip) i spetsen, drog till norra Tyskland, vände sig där till hertig Albrekt den store av Mecklenburg och erbjöd den svenska kronan åt dennes son Albrekt d. y. Albrekt d. ä. gick till slut med på att låta rådsaristokratin sitta med vid styret om de stödde hans maktövertagande i Sverige. Tyskarna landsteg i Sverige med 1 600 man, riddare, väpnare och svenner. De vandrade norrut utan att möta större motstånd och de tyskvänliga städerna Stockholm och Kalmar gav sig utan större blodsspillan. I november 1363 hyllades Albrekt d. y. i Stockholm. Magnus avsattes och flydde till Norge, och den 18 februari 1364 valdes Albrekt formellt till svensk kung vid Mora stenar. De av Magnus landsförvisade stormännen belönades och gavs olika högre poster av Albrekt. Albrekt av Mecklenburg var den förste kungen att använda tre kronor som riksvapen. Han ansåg att han inte kunde använda den tidigare riksymbolen, den avsatte folkungens lejon, men inte heller sitt fädernevapen, ett krönt svart tjurhuvud eftersom detta fördes av hans far som var regerande hertig av Mecklenburg. Frågan måste ha varit brännande: kungens vapen skulle inte bara vara rikets samlande symbol och officiella besittningsmärke; dess förekomst i sigill hade dessutom en avgörande juridisk betydelse, eftersom en utfärdad urkunds rättsliga verkan berodde på dess sigillering. Sigillet i sig kan inte förmedla vilka färger som Albrekt valde till sitt nya vapen. Först i en rimkrönika, som Ernst von Kirschberg påbörjade 1378, syns att kronorna var i guld, ställda i ett blått fält med röda smaragder (dvs de Mecklenburgska färgerna rött, blått och gult). Med dessa färger är vapnet alltjämt i bruk. I gällande lag om rikets vapen kallas det lilla riksvapnet. 1365 återvände Magnus jämte sonen Håkan Magnusson till Sverige med en norsk här samt en styrka med Magnus-trogna svenskar. Vid Gata skog i närheten av Enköping blev Magnus och Håkan besegrade av tyskarna, varvid Magnus tillfångatogs av Albrekt. Kung Albrekt stöddes förutom av sin far även av flera nordtyska furstar samt av hansestäderna. På kung Håkans sida slöt nu danske kung Valdemar Atterdag upp. Mecklenburgarna fick även en svår fiende i den svenska allmogen som ogillade det tyska inflytandet. Delar av allmogen reste sig och understödde Håkan, och för Albrekt blev läget kritiskt sedan Håkan med en här lägrat sig på Norrmalm vid Stockholm 1371. Men med de svenska stormännens hjälp lyckades Albrekt försvara sin ställning, sedan stormännen först avtvingat honom en kungaförsäkran som ökade deras inflytande och kraftigt reducerade Albrekts egen makt. På detta sätt kom en fred till stånd, genom vilken Magnus frigavs mot att en dryg lösesumma utbetalades till Albrekt. Den kungaförsäkran Albrekt blev tvungen att avlägga innebar att han skulle följa rådets beslut i alla viktiga frågor. När en plats i rådet blev ledig skulle de andra rådsherrarna välja en efterträdare bland infödda svenska män. Svenska män skulle också utnämnas som fogdar på rikets slott. Nu var det svenska riket delat. Riksråden hade år 1371 slutit fred med kung Håkan. Håkan fick hela Skara stift, resten stod sedan år 1374 under drotsen Bo Jonsson (Grip)s ägande. Albrekt var fortfarande formellt sett kung av Sverige men i praktiken styrde han endast över Stockholm och några kungsgårdar. Albrekt tvingades ständigt ge efter för adelns vilja, och förödmjukelsen förvärrades genom hånfulla påminnelser från adeln om den kärlek som Sveriges folk hade visat honom genom att välja honom till kung. I en ny försäkran som Albrekt tvingades avge år 1383 fick han tala om hur han "ur sitt hjärta avlägsnat all osämja, misstro och tvedräktsanda mellan Oss och Våra rådgivare, särskilt mellan Oss och Oss älskelige Bo Jonsson". Med "obegränsad tilltro" tyr sig Hans Maj:t till sitt rikes råd och "vill i alla ärenden följa dess vilja och mening". Avsatt som svensk kung Albrekt var numera totalt beroende av rådet och dess mäktigaste man, drotsen Bo Jonsson (Grip), och Albrekts olika försök att sätta en gräns för stormännens expansion och växande inflytande över makten i Sverige omintetgjordes. Efter drotsen Bo Jonssons död 1386 gjorde kungen likväl ett försök att återställa kungamakten. Han ville göra sig till förmyndare för Bo Jonssons barn och änka Margareta Dume samt sägs ha övervägt en reducering, indragning, av adelns gods. Många stormän började känna sig hotade av Albrekts ambitioner att begränsa adelns makt. I Vadstenaklostrets diarium för år 1365 finns antecknat: "Då kom rovfåglarna och slog sig ner på bergstopparna, ty tyskarna tyranniserade landet i många år". För att hindra Albrekts reduktion av gods vände sig de stormän som Bo Jonsson hade utnämnt till verkställare av hans testamente, till drottning Margareta i Danmark med bön om hjälp. Albrekt for över till Tyskland och hämtade en tysk här medan Margareta lät danskar landstiga i Sverige. Enligt sägnen skulle Albrekt ha ansett det nästan under sin värdighet att slåss med "Kung byxlös", som han kallade Margareta. Han påstås ha skickat till henne en alnslång brynsten med hälsningen att hon borde vässa sina nålar och saxar i stället för att regera. I slaget vid Åsle i februari 1389 i närheten av Falköping besegrades och tillfångatogs Albrekt jämte sin son Erik av Margaretas trupper. Margareta ska nu, enligt sägnen, ha hämnats Albrekts tidigare hån. Hon påstås ha låtit klä honom i en narrkåpa, som var 15 alnar i vidd, samt pryda hans huvud med en hätta försedd med ett 19 alnar långt släp. Och som påminnelse om att han en gång begärt henne till gemål lär hon ha lagt honom i sin säng – men bunden till händer och fötter. I Stockholm fortsatte dock de tyska borgarna – som stöttade Albrekt – med ett envist motstånd, och slöt sig samman till ett sällskap som kallade sig hättebröder som ska ha trakasserat svenskarna i staden. Albrekts vänner bland furstarna och städerna i Mecklenburg ansatte också hans tidigare svenska undersåtar så länge han satt fången. De utrustade en mängd kapare som undsatte deras landsmän i Stockholm med livsmedel, försökte befria Albrekt ur fångenskapen, hemsökte Nordens kuster och bedrev sjöröveri. Far och son frisläpptes 1395 mot villkor att efter tre år antingen betala en dryg penningsumma eller överlämna Stockholm till Margareta. Till följd av detta fördrag tog Margareta Stockholm i besittning 1398. Några år därefter upphörde också de tyska sjörövarnas härjningar. Kung Albrekt tillbringade drygt sex år i Margaretas fångenskap, från 24 februari 1389 till 26 september 1395. Väl fri begav sig Albrekt till Mecklenburg, där han 1384 efterträtt sin äldre bror Henrik såsom hertig men hans anhängare, de så kallade vitalianerna, intog Gotland och höll sig kvar där till 1398, då ön intogs av Tyska orden. Mot penningersättning förmåddes Albrekt och Tyska orden att avstå ön, och ön överlämnades 1408 till den nordiska unionskungen Erik av Pommern. Albrekt dog 1412 och begravdes i klosterkyrkan i Doberan i Mecklenburg. Äktenskap och barn Albrekt gifte sig 1359 med Rikardis av Schwerin (död 1377), ett äktenskap vars kontrakt upprättats i Wismar redan 12 oktober 1352. Paret fick följande barn: Erik (omkring 1365–1397), svensk kronprins och herre av Gotland Rikardis Katarina (omkring 1370/1372–1400), gift i Prag 1388 med kejsarens yngre son Johan av Böhmen (1370–1396), markgreve av Mähren och hertig av Görlitz (Lausitz) Albrekt gifte om sig i Schwerin 12–13 februari 1396 med Agnes av Braunschweig-Lüneburg (död 1430/1434). Paret fick följande barn: Albrekt V av Mecklenburg (död 1423), hertig av Mecklenburg och Schwerin Se även Bjälboätten Upproret mot Magnus Eriksson Referenser Fotnoter Allmänna Den svenska historien: Medeltid 1319-1520. Bonniers (1966), sid. 74–83. Vidare läsning Födda 1300-talet Avlidna 1412 Hertigar av Mecklenburg Huset Mecklenburg Personer i Tyskland under 1300-talet Män Sveriges regenter Avsatta regenter	2.984375
97	Hertig Albrekt "den store" av Mecklenburg och Schwerin, Albrekt d. ä., tyska Albrecht "der Grosse", ibland Albert, född 1318, död 18 februari 1379 i Schwerin, begravd i klosterkyrkan i Doberan, var den förste hertig av Mecklenburg och Schwerin. Albrekt "den store" var son till furst Henrik II av Mecklenburg (död 1329) och Anna av Sachsen-Wittenberg (död 1327). Vid faderns död efterträdde han denne 1329 som furst Albrekt II av Mecklenburg. 1348 erhöll Albrekt hertigtitel, och 1358 blev han även hertig av Schwerin. Till följd av detta kallas han även för hertig Albrekt I av Mecklenburg och Schwerin. Han styrde sina båda hertigdömen intill sin död 1379. Biografi När Albrekt efterträdde sin 1329 döde fader som furste i Mecklenburg fick han stå under förmyndarskap till 1336. Den 8 juli 1348 upphöjdes Albrekt av kejsar Karl IV till hertig och inträdde därmed i riksfursteståndet. Liksom kejsar Karl IV understödde Albrekt till en början Valdemar "den falske" i Mark Brandenburg men försonades 1350 med markgreve Ludvig. Efter greve Otto I av Schwerins död 1357 köpte Albrekt 1358 för 20 000 silvermark de grevliga rättigheterna i Schwerin av dennes bror och arvtagare Nikolaus. Albrekt kunde därefter se sig som herre av två hertigdömen, Mecklenburg och Schwerin. Albrekt strävade efter att öka Mecklenburgs inflytande i Norden; hans äldste son Henrik fick gifta sig med en dotter till Valdemar Atterdag, och han försökte bland annat vinna den danska kronan åt sonsonen. Själv hade han gift sig med svenske kungens syster, Eufemia Eriksdotter. När hans andre son, Albrekt d. y., kallades till Sverige 1363 följde Albrekt d. ä. med, och han var i själva verket den drivande kraften i sonens politik. Äktenskap och barn Albrekt gifte sig i Rostock den 10 april 1336 med svenska prinsessan Eufemia Eriksdotter (1317-1363/1370), ett äktenskap vars kontrakt upprättades i Bohus fästning redan den 24 juli 1321. Paret fick följande barn: Henrik Bödeln av Mecklenburg (1337/1338-1383), hertig av Mecklenburg och Schwerin Albrekt av Mecklenburg (1338/1340-1412), kung av Sverige Ingeborg av Mecklenburg (omkring 1340-1395), gift 1. med hertig Ludvig VI av Bayern (död 1365), gift 2. med greve Henrik II av Holstein (död 1381/1389) Magnus I av Mecklenburg (omkring 1345-1385), hertig av Mecklenburg och Schwerin Anna av Mecklenburg (död 1415), gift med greve Adolf IX av Holstein (död 1390) Albrekt gifte om sig före 4 mars 1378 med Adelheid av Honstein (död 1405 eller senare). Referenser Eberhard Holz / Wolfgang Huschner (Hrsg.): Deutsche Fürsten des Mittelalters. Edition Leipzig, Leipzig 1995, Allgemeinen Deutschen Biographie (ADB), band 1, sida 271 Hertigar av Mecklenburg Personer i Tyskland under 1300-talet Födda 1318 Avlidna 1379 Män	2.203125
98	Alexander III, född Rolando Bandinelli cirka 1100 i Siena, Italien, död 30 augusti 1181, var påve från den 7 september 1159 till sin död den 30 augusti 1181. Biografi Rolando Bandinelli föddes i en framstående släkt från Siena. Han blev professor vid universitetet i Bologna, där han utmärkte sig som kanonist när han utgav kommentarer till Gratianus Decretum, vilka i folkmun fick titeln Summa Magistri Rolandi. År 1150 kallades han till Rom av påve Eugenius III, och han gjorde snabb karriär i kyrkan. Han upphöjdes till kardinaldiakon av Santi Cosma e Damiano och året därpå till kardinalpräst av San Marco, och sedan påvlig kansler. Påve Hadrianus IV utnämnde Bandinelli till sin rådgivare, och han tillhörde navet i den grupp kardinaler som försökte bryta förbindelserna med Tyskland genom att ingå allianser med Neapel och normanderna. Till Fredrik I Barbarossa sade kardinal Bandinelli i Besançon (1157) att kejsarkronan var ett påvligt beneficium och därefter hade han skaffat sig fiender för livet hos de tyska furstarna. Vid den konklav av 22 kardinaler som sammanträdde efter Hadrianus död röstade samtliga utom tre på Rolando Bandinelli; detta trots att nio var öppet lojala mot kejsaren. Han antog påvenamnet Alexander men det kejserliga partiet utsåg en motpåve, Victor IV. Trots tumult kröntes Alexander till påve den 20 september 1159. Det ålåg kejsaren att bilägga schismen och han sammankallade till möte i Pavia. Genom att tilltala motpåven som Victor IV och påven som kardinal Rolando, försade han sig och visade på sin partiskhet. Påven hävdade därför att rättegången var ogiltig, och att han vägrade lägga sin lagliga rätt i händerna på en sådan. Kejsaren kom som väntat fram till att motpåven skulle vara den giltige påven. När Alexander mottog domen, befann han sig i Anagni, och där exkommunicerade han kejsaren samt frigjorde sig från sina trohetsband. Schismen fortfor i 17 år, och fick inte ett slut förrän Barbarossa besegrats vid slaget vid Legnano 1176. Under schismen levde Alexander i landsflykt i Frankrike, vilket fick till följd att påvens makt och katolicismen stärktes där. Henrik II av England var en annan han fick tillfälle att möta, när denne gick i strid mot Thomas Becket, där Alexander hävdade kyrkans rätt mot kungen. Efter att Becket mördats 1170 lyckades Alexander förmå kungen till att erkänna de rättigheter som han nekat kyrkan genom Becket. Vidare gjorde sig Alexander känd som en motståndare till slaveriet. Alexander III vigde 1164 den förste svenske ärkebiskopen, Stefan, som hade sitt säte i Uppsala. År 1179 presiderade Alexander vid Tredje Laterankonciliet. Han uppmuntrade den akademiska strömningen som genomsyrade Europa och som ledde till att flera universitet grundades. Han avled i Civita Castellana och begravdes i Laterankyrkan. Bilder Källor Noter Webbkällor Tryckta källor Externa länkar Påvar Italienska kanonister Födda 1100 Avlidna 1181 Män Personer i Kyrkostaten under 1100-talet Gravsatta i San Giovanni in Laterano Personer från Siena	3.25
99	Alexanderparakit (Psittacula eupatria) är en papegoja som lever i södra och sydöstra Asien. Utseende Alexanderparakiten är med en kroppslängd på 50–62 centimeter en mycket stor papegoja som i stort är en jätteversion av den nära besläktade halsbandsparakiten (Psittacula krameri). Likt denna är alexanderparakiten i stort sett helgrön med smala vingar och mycket lång smal stjärt. Den skiljer sig genom den mycket grövre röda näbben samt den rödaktiga inre framvingen som på sittande fågel ger den en rödbrun skulderfläck. Utbredning och systematik Alexanderparakit delas in i fem underarter med följande utbredning: Psittacula eupatria nipalensis – östra Afghanistan till Pakistan, norra Indien och Bangladesh Psittacula eupatria eupatria – södra Indien och Sri Lanka Psittacula eupatria magnirostris – Andamanerna och Nikobarerna Psittacula eupatria avensis – norra Myanmar och närliggande nordöstra Indien Psittacula eupatria siamensis – Thailand till Laos, Kambodja och Vietnam Små populationer finns även i Belgien, Nederländerna, Tyskland och i Istanbul i Turkiet som härstammar från burfåglar som rymt, likaså även i Mellanöstern i Iran, Förenade Arabemiraten och Qatar. Levnadssätt Alexanderparakiten hittas i skogar, lundar, jordbruksområden och mangroveträsk från havsnivån upp till 900 meters höjd. Den lever av olika sorters frön, säd, knoppar, blommor, frukt och nötter. Fågeln ses vanligtvis i små flockar men kan bilda stora grupper i områden med stor födotillgång eller när den tar nattkvist. Häckning Alexanderparakiten häckar från november till april och bygger vanligen sitt bo i använda trädhål, men kan ibland häcka i en spricka i en byggnad eller gräva ut ett hål i ett träd på egen hand. Honan lägger två till fyra vita ägg som ruvas i genomsnitt i 24 dagar. Ungarna är flygga vid sju veckors ålder och är beroende av sina föräldrar tills de är tre till fyra månade gamla. Status och hot Arten har ett stort utbredningsområde men minskar relativt krafigt i antal till följd av förföljelse, habitatförlust och fångst för vidare försäljning som burfåglar. Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar därför arten som nära hotad. Namn Fågelns svenska namn syftar på Alexander den store som sägs ha exporterat stora antal från Punjab till europeiska länder där de ansågs vara statusföremål för adel, kungligheter och krigsherrar. Externa länkar Läten på xeno-canto.org Referenser Östpapegojor Fåglar i orientaliska regionen	3.5

Subsets and Splits

No community queries yet

The top public SQL queries from the community will appear here once available.